Kännedomen om kurderna och den kurdiska frågan
ökar, inte minst i Sverige. Från sin anonymitet har den
alltmer uppmärksammats som en av nyckelfrågorna för att
förstå några av Mellersta Österns återkommande
konflikter. Militärkupper i Turkiet, kriget Iran--Irak,
Gulfkriget, i alla dessa fall finns den kurdiska frågan med
som en del av de bakomliggande problemen.
Kurdistan är ett sammanhängande landområde i
Mellersta Östern med en yta på ca 500 000 km2, lika
stort som Spanien. Det ligger inom de fyra staterna Turkiet,
Irak, Iran och Syrien.
De två stora floderna Eufrat och Tigris rinner genom
Kurdistan. De kurdiska bergen och slätterna är rika på
mineraler. De största oljekällorna ligger i Kirkuk, Mosul
och Khanaquin i den irakiska delen. Tio procent av världens
oljetillgångar finns i Kurdistan.
I Turkiets kurdiska provinser utvinns krom, bly, zink.
Kol, koppar, guld och silver har också påträffats i
Kurdistan. Dessa tillgångar har inte förbättrat kurdernas
situation. Inkomsterna från naturrikedomarna används till
respektive centralregeringars satsningar utanför Kurdistan.
Kurderna anser att centralregeringarna medvetet
underlåter att investera i Kurdistan. Ett av kurdernas
främsta krav har under hela 1900-talet varit att få del av
dessa inkomster för att kunna höja befolkningens
levnadsstandard.
Det kurdiska folket
Det exakta antalet kurder i Mellersta Östern är svårt att
bestämma. Kurderna själva uppger att de är mellan 25 och
30 miljoner, vilket kan vara möjligt med hänsyn till
befolkningsökningen. Tolkning av oberoende källor, de
flesta från 1970-talet, anger 20 miljoner. Fördelningen
enligt dessa siffror är 10 miljoner i Turkiet, Iran 5 miljoner,
Irak 4 miljoner och Syrien 800 000. Därtill tillkommer 250
000 i f.d. kurder i Sovjetunionen och 700 000 i exil.
Flertalet av kurderna i tidigare Sovjetunionen är
ättlingar till de nomader och flyktingar som före första
världskriget flyttade norrut i samband med de många krig
som drabbade Kurdistan. De har i sin tur deporterats under
Stalins tid till olika republiker. Det finns också sedan länge
kurder i Libanon och Israel.
Ca 75--80 procent av befolkningen i Kurdistan är kurder.
De övriga 15--25 procenten är folkgrupper som i
assimileringssyfte flyttats till Kurdistan samt andra små
folkgrupper som funnits där sedan lång tid, som armenier,
assyrier och chaldians. Dessutom har respektive
centralmakt soldater och tjänstemän i området. Stora
grupper kurder har utsatts och utsätts fortfarande för
deportation från det kurdiska området.
Kurdernas historia i korthet
Uppkomsten av nationalstater i Europa påverkade
folken i det ottomanska väldet. Grekland och Egypten
förlorades av ottomanerna under 1800-talet. Uppror spreds
till armenier, kurder och araber som fick stöd av Frankrike,
Storbritannien och Ryssland. Strategiska och ekonomiska
intressen fanns alltid i bakgrunden. Vid det första kurdiska
upproret 1880-1882 befriades ett stort landområde mellan
sjöarna Van och Urmieh. Upproret slogs ner av ottomanska
och persiska trupper.
Efter första världskriget styckades det ottomanska riket
upp. Turkiet, Irak, Syrien, Jordanien och Libanon blev nya
stater, en del under någon av segrarmakternas mandat.
Palestina blev ett brittiskt mandat och i enlighet med
Balfourdeklarationen från den 2 november 1917 utlovades
det som ett judiskt folkhem.
Konflikterna i dagens Mellersta Östern har delvis sin
grund i de statsbildningar som då upprättades. Gränserna
drogs utan hänsyn till befolkningen i området. För kurderna
innebar det att gränser delade släkter, stammar, byar,
uråldriga betesmarker och kulturområden. 1919 samlade sig
kurderna för att kräva självständighet, men när fransmän
och britter erbjöd kurderna att deras sak skulle tas upp vid
de kommande fredsförhandlingarna, lät sig kurderna
hejdas.
I kriget mellan Turkiet och Grekland som utspelade sig
strax efter första världskrigets slut, stödde kurderna den
unge turkiske generalen Mustafa Kemal (senare Turkiets
president med namnet Atatürk -- turkarnas fader) mot löfte
om autonomi med stor bestämmanderätt, efter seger.
1920 slöts en fredsöverenskommelse i Sèvres utanför
Paris mellan de ottomanska förlorarna och segrarmakterna
Frankrike och Storbritannien. I denna överenskommelse
erkändes kurders och armeniers rätt till självständiga stater
i enlighet med artiklarna 62, 63 och 64. Ett nytt fredsfördrag
skrevs tre år senare efter Turkiets seger över grekerna. I det
nya fördraget som slöts i Lausanne 1923 skrevs inte
paragraferna från Sèvresfördraget in.
Turkiet
Republiken Turkiet utropades den 29 oktober 1923. Den
3 mars året därpå förbjöd den nya regeringen det kurdiska
språket och litteratur på kurdiska. Kurdiska skolor
stängdes. De kurdiska shejker som stött Kemal Atatürk i
kriget mot grekerna, hängdes efter en middag, som Atatürk
inbjudit dem till. 700 000 kurder deporterades till
Centralanatolien i närheten av den turkiska staden Konya.
60 000 dog under deportationen.
För kurderna i Turkiet har situationen inte förändrats
mycket sedan 1923. Det kurdiska språket får användas i
hemmen och i vissa kulturella sammanhang, samtidigt är
det förenat med höga straff att använda kurdiskan
offentligt. Den kurdiska frågan är en inrikespolitisk
ödesfråga, spänningarna i de kurdiska provinserna har
bidragit till militärkupperna 1960, 1971, 1980 och till den
krigsliknande situation som råder i området i dag.
Den turkiska regeringen har inte mandat i frågor som rör
undantagslagarna i de kurdiska provinserna. Och det
turkiska parlamentet är inte lagstiftande organ i frågor som
rör nationens och statens enhet.
Nationella säkerhetsrådet är ett konstitutionellt råd, där
de flesta är höga militärer och MIT-tjänstemän
(säkerhetspolisen). I rådet ingår även premiärministern och
vissa regeringsmedlemmar. Rådet har möte en gång per
månad och beslut som tas angående de kurdiska
provinserna verkställs sedan av landets militär och
säkerhetsstyrkor.
Nationella säkerhetsrådet har beslutat att gendarmerna
skall avskaffas och ersättas av specialstyrkor. Antalet har
angetts till ca 16 000. Gendarmerna kan vidareutbilda sig till
elitsoldater för fortsatt tjänstgöring i de kurdiska
provinserna.
Rådet har även beslutat att man skall utbilda
legosoldater. Legosoldaternas lön ska vara 2 miljoner lira
för tjänstgöring i de turkiska delarna, men 4 miljoner lira
för tjänstgöring i de kurdiska provinserna.
I en tidningsartikel i tidningen Hurriyet vecka 3, 1992
fanns en intervju med Turkiets överbefälhavare Dogan
Gures. I artikeln säger Gures att om de senaste militära och
politiska åtgärderna inte tystar kurderna, ska han se till att
en total lösning kommer till stånd.
Utifrån de förhållanden som råder i Turkiet bör Sveriges
regering noga följa utvecklingen i landet. I internationella
sammanhang, i FN, ESK och Europarådet bör Sverige
agera mot kränkningar av mänskliga rättigheter utifrån
internationella åtaganden som Turkiet har gjort.
Sverige bör i Europarådet arbeta för att förmå Turkiet
att upphäva undantagslagarna i sydöstra Turkiet.
Irak
Genom gränsdragningen efter första världskriget
hamnade drygt en halv miljon bofasta kurder och åtskilliga
tusen kurdiska nomader på den turkiska sidan av gränsen.
Kurderna i Mosulområdet blev föremål för särskild
uppmärksamhet. Britterna, som var intresserade av de
stora oljekällorna nära städerna Mosul och Kirkuk, ville att
denna del skulle ingå i det Brittiska mandatet, som Irak
tillhörde vid den tidpunkten. Frågan hänsköts till
Nationernas Förbund, som tillmötesgick Storbritanniens
önskemål.
Turkiet anser fortfarande att detta område egentligen
tillhör dem enligt fördraget i Lausanne. Redan 1919 hade
shejk Mahamud Berzendij proklamerat kungariket
Kurdistan i Sulimaniyaområdet. Upproret slogs ned 1924.
Ett nytt uppror skedde 1930-1932. I slutet av andra
världskriget revolterar kurderna på nytt. Med hjälp av
brittiskt flyg slog den irakiska armen tillbaka kurderna.
Barzanis trupper gick då över gränsen till Iran.
Tillsammans med kurder i Iran och med stöd av Sovjet
kunde kurderna i januari 1946 utropa den kurdiska
republiken Mahabad -- efter staden Mahabad i nuvarande
Iran. I juni 1947 efter det att Sovjet dragit tillbaka sina
trupper från Iran föll republiken och Qazi Mohammad,
republikens ledare, hängdes. Barzani flydde med 500
peshmergassoldater till Sovjetunionen.
Efter julirevolutionen 1958 i Irak lovades kurderna
autonomi med långtgående rättigheter och Barzani
återvände till Irak. I den nya konstitutionen fastslogs att
Irak skulle bestå av två nationaliteter: araber och kurder.
KDP, Kurdistans demokratiska parti, som bildades 1946,
erkändes. Efter tre år förbjöds emellertid partiet på nytt
och alla löften till kurderna togs tillbaka. Under hela 1960-
talet pågick strider mellan de irakiska och kurdiska
trupperna. Tusentals kurder blev hemlösa och tusentals dog
när kurdiska städer och byar bombades.
I början av 1960-talet fick kurderna stöd från Sovjet,
men när Sovjet upprättade nära relationer med det
regerande Baathpartiet 1969-1970, avbröts stödet.
Den kurdiska ledningen sökte under 1970-talet nya
allianser -- kontakter med shahen av Iran ledde vidare till
kontakter med USA och Israel. Maktspelet resulterade i att
Irak tvingades till en uppgörelse med kurderna i mars 1970.
Den uppgörelsen innebar att kurderna skulle få
autonomi, med eget polisväsende, egna skolor samt behålla
sina vapen i en egen armé. I de oljerika städerna Kirkuk och
Khanaquin samt i staden Sinjar skulle en folkräkning ske
och oljeinkomsterna skulle delas mellan Kurdistan och Irak
i proportion till antalet araber och kurder som bodde i
området.
Efter fyra år deklarerade Irak att man inte tänkte
genomföra folkräkningen och att kurderna måste
överlämna sina vapen till den irakiska armén. Barzani
vägrade att låta sig avväpnas och ett nytt krig startade 1974
stött av Iran och USA. Irak tvingades åter till
förhandlingsbordet.
Resultatet av den förhandlingen blev att Irak fick avstå
östra stranden av flodmynningen Shatt al`Arab till Iran,
samma strand som sex år senare utlöste kriget mellan Irak
och Iran.
Stödet till kurderna från USA och Iran upphörde dock
och Barzani tvingades kapitulera 1975.
Kurder som tidigare flytt till Iran tvingades nu tillbaka
till Irak där de fängslades och deporterades. Gränsbyar
förstördes och ''strategiska byar'' upprättades för att
kurderna lättare skulle kunna kontrolleras av den irakiska
regeringen. Det väpnade motståndet återupptogs 1976 av
Jalal Talabani och av Barzanis son Massod Barzani.
Den 16 mars 1988 bombade Irak den kurdiska staden
Halabja med senaps-, cyanid- och nervgas. Efter vapenvilan
med Iran i augusti 1988 fick Irak nya krafter i den väpnade
konflikten med kurderna. Nya gasbombningar
genomfördes, byar och städer förstördes. Åter
massdeporterades kurder. Och 100 000-tals flydde till Iran
och Turkiet. Många som i dag återvänder till Kurdistan har
befunnit sig på flykt sedan 1970-talet. Under Gulf-kriget
tvångskommenderades 250 000 kurder från fångläger till
fronten i Kuwait.
Efter krigsslutet uppfattade kurderna att de hade USA:s
skydd och stöd och startade i mars 1991 ett väpnat uppror.
Stora delar av Kurdistan befriades och flyktingar från Iran
och Turkiet började återvända. Men Irak kunde utan
inblandning från USA och dess allierade använda flyg och
helikoptrar för att slå tillbaka kurderna. En massflykt mot
gränserna till Iran och Turkiet blev följden.
Via TV kunde världen följa tragedin och protesterna
från många av västländerna blev mycket starka. De
allierade beslöt då att ge kurderna visst skydd norr om 36:e
breddgraden, vilket omfattar ca 2/3 av Kurdistan. Att
skydda delar av ett land mot dess egen regering är något helt
nytt för FN. FN-personalen som tjänstgör i skyddsstyrkan
är direkt underställd FN:s generalsekreterare.
UNHCR och olika biståndsorganisationer från flera
länder finns inne i Kurdistan för katastrofhjälp. De olika
flyktingkategorierna som finns är, dels människor som flytt
från Irak-kontrollerade områden, dels återvändande
flyktingar från Iran och Turkiet och dels flyktingar i olika
läger som nu är befriade, men vilkas byar är förstörda.
Många är de länder som i olika skeden har på olika sätt
svikit kurderna och borde ha en moralisk skyldighet att
medverka till att kurdernas långa lidande får ett slut.
Kurderna behöver fortsatt skydd och hjälp till en fredlig
lösning av sina problem. Sverige bör kraftfullt arbeta för
detta i FN.
Kurderna behöver hjälp med att bygga upp sitt förödda
land. Kurderna behöver hjälp med utsäde och
återplantering. Om man inte ger denna hjälp, så kommer
kurderna att behöva katastrofbistånd även i framtiden.
Ett stort problem är de miljontals minor som började
utplaceras redan i mitten av 1970-talet och som nu skördar
människoliv och invalidiserar många av dem som försöker
återvända till sina forna hembyar.
Sverige bör fortsätta med sitt humanitära stöd. Sverige
bör även ta initiativ till att i samarbete med andra länder
genomföra minröjning i Kurdistan.
I april 1992 ska val hållas till ett parlament i irakiska
Kurdistan och Sveriges regering bör inbjuda representanter
för det nya parlamentet till Sverige som ett politiskt stöd.
USA, Frankrike, Tyskland, Storbritannien och
Nederländerna har redan gjort en sådan politisk markering
genom att man inbjudit delegationer för den kurdiska
fronten som i dag representerar irakiska Kurdistan.
Iran
Kurderna i Iran drabbades efter första världskriget av
samma slags assimileringspolitik som kurderna i Turkiet.
Båda ländernas ledare ville stärka sin makt och med hjälp
av västeuropeiskt kapital modernisera sina länder.
Minoriteter som gjorde uppror betraktades som ett hinder
för dessa planer. På 1920-talet gjorde kurderna flera uppror
mot centralregeringen, uppror som leddes av
stamhövdingen Simko. Simko sköts under en förhandling
med shahen Reza Pahlavi.
Efterkrigstidens Iran präglades av shahens totalitära
militärmakt och den beryktade hemliga polisen Savak.
Efter revolutionen i Iran tvingades shahen i landsflykt i
januari 1979. Irans armé föll samman. Kurderna i Iran intog
den iranska arméns garnisoner. Deras avsikt var att få
självstyre för iranska Kurdistan inom ett demokratiskt Iran.
I mars 1979 gick den nya fundamentalistiska regeringen
under ledning av Ayatollah Khomeini till anfall mot
kurderna och i augusti förlorade kurderna sina fästen. De
olika kurdiska grupperingarna har under under 1980- och
1990-talet fört en väpnad kamp mot regeringen men även
mot varann. Och Mullaregimen i Teheran har på ett
skickligt sätt kunnat utnyttja oenigheten mellan de olika
kurdiska partierna.
Syrien
I det franskstyrda Syrien fanns först en relativ frihet för
kurderna, en frihet som gradvis försämrades i och med
Syriens självständighet 1946.
På 1960-talet fråntogs 120 000 kurder sina
medborgarskap som en bestraffning för försök till uppror.
Eftersom kurderna i den syriska delen av Kurdistan inte är
så många utgör de inget allvarligt hot mot den syriska
regimen, men de utsätts ändå för ett öppet och ofta brutalt
förtryck.
De som fråntagits sina medborgarskap har en mycket
besvärlig situation. De får inte registrera sina barn, de får
inte äga mark eller annan egendom, de får inga
matkuponger som berättigar till lägre priser på vissa
förnödenheter o.s.v.
Förtrycket av kurder är större än förtrycket av andra
etniska grupper även i Syrien och störst är förtrycket mot
dem som bestraffas genom att fråntas sina medborgarskap,
ett straff som fortsätter i generationer.
Sverige bör i FN ta initiativ till att de kurder som förlorat
sina medborgarskap kan återfå dessa.
Kurder i Sverige
Antalet kurder i Sverige beräknas vara ca. 14 000. Enligt
svenska bestämmelser registreras kurder efter
medborgarskap, det finns därför ingen offentlig statistik
som visar hur många kurder som finns i Sverige.
Kurderna i Sverige och andra länder är mycket aktiva.
Utan exilkurdernas upplysnings- och påtryckningsarbete
skulle inte exempelvis Sveriges engagemang i den kurdiska
frågan vara så stort som det är i dag. Många kurdiska
författare, journalister och intellektuella finns verksamma
här. Kurderna har små möjligheter att i sina hemländer
utöva sitt språk och utveckla sin kultur. Det är därför viktigt
att kurderna här i Sverige ges dessa möjligheter.
I de befriade delarna av irakiska Kurdistan behövs
läroböcker på kurdiska och behovet av
läromedelsframställning är stort. Kurderna själva har den
kompetensen och vi bör ge dem hjälp i det arbetet.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att den kurdiska frågan skall tas upp i sin helhet i FN,
2. att riksdagen hos regeringen begär att Sverige i
Europarådet verkar för att Turkiet uppfyller de åtaganden
som Turkiet gjort beträffande mänskliga rättigheter,
3. att riksdagen hos regeringen begär att Sverige i
Europarådet och ESK verkar för att undantagslagarna i
sydöstra Turkiet upphävs,
4. att riksdagen hos regeringen begär att Sverige verkar
för att fortsatt särskild bevakning av Turkiet i MR-frågor
görs av Europarådet,
5. att riksdagen hos regeringen begär att Sverige i
Europarådet verkar för att en fredlig lösning för kurderna
uppnås i Irak och att kurderna till dess får skydd av FN,
6. att riksdagen hos regeringen begär att Sverige tar
initiativ till minröjning i irakiska Kurdistan,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att Sveriges humanitära bistånd bör fortsätta,
8. att riksdagen hos regeringen begär att Sverige inbjuder
en delegation från det kommande parlamentet i irakiska
Kurdistan,
9. att riksdagen hos regeringen begär att Sverige i FN tar
initiativ till att de medborgare som fråntagits sina
medborgarskap i Syrien kan få dessa tillbaka,
10. att riksdagen hos regeringen begär att Sverige ger
ekonomiskt stöd till framställning av läromedel på kurdiska
som bistånd till irakiska Kurdistan.
Stockholm den 26 januari 1992
Berith Eriksson (v)
Hans Göran Franck (s)
Ingela Mårtensson (fp)
Ingbritt Irhammar (c)
Pontus Wiklund (kds)