Kambodja är i dag ett svårt sargat land. Dess folk har
inte upplevt en dag av verklig fred sedan USA-invasionen i
april 1970. De amerikanska bombningarna satte djupa spår.
När Phnom Penh intogs den 17 april 1975 av Pol Pots röda
khmerer, följde en än värre katastrof, ett folkmord. Minst
en miljon människor fick sätta livet till. Praktiskt taget alla
utbildade människor dukade under eller avrättades.
Familjerna splittrades. Infrastrukturen raserades. Risfälten
vallades in i rutor 100x100 meter. Dammar byggdes och
kanaler grävdes -- men utan hänsyn till topografin.
Resultatet blev en ekologisk katastrof och massvält ovanpå
den mänskliga katastrofen. Denna stat kallades
''Demokratiska Kampuchea''. Helvetet upphörde först, när
den vietnamesiska armén invaderade landet och drev bort
Pol Pots svartklädda underhuggare. Den 7 januari 1979
intog vietnameserna Phnom Penh. Svältande, sjuka
människor fyllde vägarna, sökande efter sina anförvanter
och sina gamla hem. Det var Kambodja år noll.
I Phnom Penh installerade Vietnam en regering, som av
omvärlden uppfattades som en vietnamesisk
marionettregim. Kärnan i den bestod av gamla
kommunister, som levt i exil i Vietnam sedan 1950-talet.
Pol Pots styrkor fann en fristad i flyktingläger i Thailand,
där de återhämtade sig. Dit sökte sig också överlevande
anhängare av prins Sihanouk och förkrigstidens högerparti
ledda av en f.d. finansminister, Son Sann.
I september 1989 drog Vietnam tillbaka sina styrkor från
Kambodja, och en fredsprocess kunde börja. Den
underlättades av den politiska utvecklingen i Phnom Penh,
som övergav kommunismen och återinförde landets gamla
namn, Staten Kambodja, den gamla flaggan och buddismen
som statsreligion. Den 28 augusti 1990 presenterade de fem
permanenta medlemmarna av FN:s säkerhetsråd en
fredsplan. Den 10 september bildades i Jakarta ett ''högsta
nationellt råd'' (SNC) av de fyra parterna: Staten
Kambodja, parten ''Demokratiska Kampuchea'' (Pol Pot-
sidan), prins Sihanouks och Son Sanns partier.
Prins Sihanouk återvände i december 1991 till Phnom
Penh och utsågs till president. När SNC skulle sammanträda
i staden, tvingades emellertid ''Demokratiska
Kampucheas'' ledare Khieu Samphan att fly för att undgå
att lynchas av rasande människor.
Huruvida fredsprocessen nu kan fortsätta, är ovisst.
Enligt den s.k. FN-planen ska en fredsbevarande styrka på
10 000 man (UNTAC) sättas in och lika många på den
administrativa sidan så att val ska kunna hållas. Men
insatsen går långsamt, och finansieringen är fortfarande
oklar.
Resultatet av denna utveckling är att FN-manskapet nu
dels måste skydda Pol Pots representanter från folkvreden,
dels skydda folket mot Pol Pots gerillasoldater, som
återupptagit sin militära verksamhet med raider mot byar,
tåg och landsvägstrafik. Det har framkallat oro hos
befolkningen, i synnerhet i Phnom Penh. Hela ekonomin
har råkat i gungning, korruptionen har spritt sig.
Repatrieringen av de cirka 350 000 flyktingarna i Thailand
har inte kunnat börja på grund av de mängder med minor,
som finns utlagda. Härtill kommer 200 000--250 000
internflyktingar. Läget blir alltmer desperat.
Allvarligast är att ett samhälle i upplösning inte kommer att
kunna försvara sig, när Pol Pot kommenderar sina styrkor
till offensiv.
FN har sålunda hamnat i den absurda situationen att
tvingas vaka över folkmördarnas säkerhet. Anledningen till
detta är att FN:s fredsplan var en kompromiss, där man av
hänsyn till Kina inte kunde ta klar ställning mot
folkmördarna. Dessa måste beredas en plats i lösningen.
Den konstruktionen framstår som ohållbar. FN kan inte
skapa fred i Kambodja med Pol Pot i lasten.
De utländska frivilligorganisationerna som arbetar i
Kambodja, har vädjat till de västliga demokratierna -- och
särskilt nämnt Sverige -- för att få en Kambodjalösning utan
Pol Pot. De har föreslagit att Pol Pot och hans närmaste
medarbetare ska ställas inför en internationell tribunal
liknande den i Nürnberg. Prins Sihanouk har föreslagit
detsamma. Även han har uttryckt förväntan på att Sverige
ska ta ett sådant initiativ.
Vänsterpartiet anser att Sverige bör ta initiativ till en
sådan tribunal, både av hänsyn till respekten för
konventionen om förebyggande och bestraffning av
folkmord och av omsorg om det kambodjanska folket. Vi
kan inte låta detta folk utsättas för ett nytt folkmord!
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ett svenskt initiativ för att ställa
de huvudansvariga för folkmordet i Kambodja inför en
internationell tribunal.
Stockholm den 27 januari 1992
Bertil Måbrink (v)
Gudrun Schyman (v)
Bengt Hurtig (v)
Johan Lönnroth (v)
Jan Jennehag (v)