Ingenting pekar på att några förbättringar på mänskliga
rättighets-området har skett i Iran efter Ayatollah
Khomeinis död.
Grova brott mot de mänskliga rättigheterna fortsätter i
samma utsträckning som tidigare. Offentliga avrättningar är
stående inslag i den iranska vardagen. Enligt en iransk
morgontidning ''Etelaat'' försökte en 5-årig pojke hänga sig,
repet höll inte så han kunde räddas, som orsak angav han
att han sett så många som blivit offentligt hängda, så han
ville pröva hur det kändes att bli hängd.
Med jämna mellanrum kommer rapporter om
avrättningar även i våra massmedier. Orsaken till
avrättningarna sägs vara narkotikabrott. Den samlade
oppositionen hävdar att detta är osanning och endast en
förevändning för att avrätta oliktänkande.
Tyvärr är den verkliga situationen den som oppositionen
hävdar. Merparten av avrättningarna sker dessutom efter
mycket summariska rättegångar. Sedan den islamiska
republiken grundades 1979 sitter tusentals politiska fångar i
de iranska fängelserna och antalet växer.
Ett ganska typiskt exempel på politisk fånge är den unge
kurdiske mannen N. Rahehag som greps för åtta år sedan,
när han deltog i ett politiskt möte hos en förbjuden politisk
organisation. Han var då endast fjorton år gammal och
dömdes till 25 års fängelse. Han benådades i år i samband
med firandet av revolutionen.
Tortyr och övergrepp
I fängelserna förekommer tortyr, skenavrättningar och
andra grova övergrepp. Anhöriga nekas att besöka sina
fängslade anförvanter. När avrättningar äger rum meddelas
de anhöriga bara i bästa fall. I många fall förtigs vad som
hänt med fången. Unga kvinnor som skall avrättas våldtas
av fängelsepersonalen före avrättningen med motiveringen
att de annars hamnar i himlen om de är oskulder när de dör.
Från augusti 1979 till augusti 1991 har 1 458 kvinnliga
politiska fångar (eller kvinnor som är släkt till politiskt
aktiva) avrättats. Denna siffra omfattar endast de kända fall
som det finns namnlistor på, den verkliga siffran tros vara
högre. Av dessa kvinnor var 33 gravida och 206 var
minderåriga flickor mellan 10 och 18 år.
En pinsam tystnad över de grova brotten mot mänskliga
rättigheter, som mullaregimen i Iran gör sig skyldig till,
råder från regeringar i både öst och väst. Sverige har en
skyldighet att ge röst åt protesterna.
Kvinnor och barn drabbas värst
Barnen arresteras tillsammans med sina mödrar. Barnen
tvingas att närvara när mödrarna torteras. Systemet med
tillfälliga fruar, att kunna gifta sig för några timmar, innebär
att även barnprostitution blir legaliserad eftersom
giftasåldern för flickor har sänkts till 9 år.
Zane Roz (Dagens kvinna) är en islamisk veckotidning
i Iran. Alla artiklar och reportage ska först godkännas av
kulturdepartementet. Tidningen har en frågespalt dit
kvinnor kan skriva för att få viss juridisk rådgivning.
Frågorna handlar mest om skilsmässor, misshandel,
vårdnad om barn och ofta om polygami.
Enligt islam finns det två typer av äktenskap: ett utan
tidsbegränsning som kallas permanent och ett tillfälligt,
tidsbegränsat äktenskap. En man får ha fyra permanenta
fruar och ett ej angivet antal tidsbegränsade äktenskap.
Längden på dessa äktenskap anges vid vigseln. En kvinna i
ett tidsbegränsat äktenskap har inga rättigheter, inte ens om
hon har barn med mannen.
En frågeställare skriver i tidningen Zane Roz nr 1307--
1991:
Sedan drygt ett år har jag varit hemlös och får inte träffa
mina barn. Jag har inga pengar till mat och husrum. Min
olycka beror på att min man anklagat mig för att ha stulit
tyg utan hans tillåtelse. Jag gav tyget till vår dotters hemgift.
Detta tyckte inte min man om.
Vid domstolen blev jag fälld för stöld av min mans
egendom. Min man har nu tagit en ny fru och jag får inte
träffa mina barn. Vårt äktenskap har präglats av ständig
misshandel. Jag tvingades att gifta mig när jag var 9 år
gammal, min man var 16 år äldre. Snälla hjälp mig. Vart
skall jag vända mig för att få mina mänskliga rättigheter.
Boken av Betty Mahmoudy ''Inte utan min dotter'' och
filmen med samma namn har fått stor uppmärksamhet i
väst.
Det som beskrivs i boken och filmen är inget nytt.
Iranska kvinnor har flytt till väst genom samma berg som
Betty Mahmoudy och sedan länge berättat om de
omänskliga förhållandena i mullornas Iran, utan att det
väckt något intresse.
Tidvis tillåts kvinnor i Iran att välja färg på sina strumpor
eller att låta litet av håret synas under slöjan. Förändringar
som snabbt uppmärksammas i väst och tolkas som om en
liberalisering är på gång.
Vi måste ställa krav på mullaregimen i Iran. Det ska inte
vara möjligt:
att avskeda, misshandla och fängsla kvinnor för att de
inte bär slöja,
att stena kvinnor till döds,
att gifta bort små flickor,
att vägra kvinnor tillträde till de flesta universitet och
högskolor,
att tillåta polygami och tillfälliga äktenskap,
att fängsla och avrätta barn.
Västmakternas stöd till Iran
Det kan konstateras att Iran är ett intressant land att
göra affärer med. Under upptrappningen av kriget i
Mellanöstern blev det även intressant för USA och andra
länder att få Irans stöd i konflikten. Så under kriget för att
befria Kuwait, blev Iran förlåtet av USA och tidigare
konflikter sopades under mattan.
Därför har handel, industriinvesteringar,
handelskrediter och diplomatiska förbindelser med Iran
mycket kraftigt utökats även från andra länder, så också
från svensk sida. Även världsbanken har beviljat Iran ett
lån på 250 miljoner dollar. Irans stöd till FN-beslutet om
handelsbojkott mot Irak banade väg för det lånet.
Motverka regimen
Den iranska mullaregimen har en väl utbyggd
internationell agentverksamhet för att spåra, förfölja och
även mörda regimmotståndare som flytt till andra länder.
Det har vi även här i Sverige fått erfara vid flera tillfällen.
Av utvecklingen i Irak borde vi ha lärt hur diktaturer och
deras envåldshärskare fungerar, om inte annat så borde de
utestående fordringarna som Sverige har i exportkrediter,
836 miljoner, ha lärt oss vilka risker handel med
diktaturstater innebär. Samma koppling mellan handel och
krav på mänskliga rättigheter bör göras som den regeringen
gör mellan bistånd och demokratisering.
Vi anser att handeln med Iran skall hållas på lägsta
möjliga nivå och att initiativ i form av regeringsledda
handelsdelegationer inte skall tas.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige skall verka för att
Irans brott mot mänskliga rättigheter skall uppmärksammas
i alla relevanta internationella sammanhang,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige med stöd av
barnkonventionen med kraft arbetar för att ta till vara
barnens rättigheter och fördöma Irans brott mot
barnkonventionen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige i FN skall verka för
att den särskilda FN-observationen av Iran fortsätter och att
särskilt kvinnors och barns situation uppmärksammas,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige skall verka för att Iran
inte beviljas lån från Världsbanken, på grund av Irans brott
mot mänskliga rättigheter,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att regeringen bör verka för att
handeln med Iran och ekonomiska åtaganden i Iran bör
hållas på en låg nivå,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att samma koppling mellan
handel och mänskliga rättigheter skall gälla som mellan
bistånd och demokratisering.
Stockholm den 25 januari 1992
Berith Eriksson (v)
Bengt Hurtig (v)
Bertil Måbrink (v)
Gudrun Schyman (v)
Lars Werner (v)