Uppskattningsvis mellan 12 och 18 miljoner människor
på jorden är på flykt utanför sina hemländer. Mer än 90%
av dem har flytt från fattiga länder i tredje världen.
Merparten har flytt till sådana länder. Orsaken till flykten
är vanligen, direkt eller indirekt, väpnade konflikter av
olika slag.
Vapnen kommer till övervägande delen från Västeuropa
(även Sverige), Östeuropa och USA.
Sverige måste internationellt verka för begränsning och
kontroll av den internationella handeln med krigsmateriel.
Det finns inte något reellt hopp om att världens
flyktingproblem ska kunna lösas så länge amerikansk och
europeisk vapenexport göder militarism och terrorism i u-
världen.
För att citera Peter Nobel, Sveriges förste
diskrimineringsombudsman, numera generalsekreterare
för Röda Korset:
Det kommer att falla en tung historisk dom över en
världsdel och dess folk, som berikar sig på att genom export
av dödliga produkter, köpa råvaror billigt från länder vars
invånare man stänger gränsen för, när de flyr den död deras
regeringar satt sig i skuld för att köpa. Utvecklingen går
bakåt, skuldbördan ökar. Det internationella näringslivet
kommer att fortsätta att riskera sina anställda och sina
marknader så länge man inte förstår att vapenexportören är
en parasit och en lus i pälsen, som måste kammas bort om
man ska kunna hoppas på någon förbättring.
Svenska företag tillverkar vapen och säljer vapen på
export. De nu gällande exportreglerna har möjliggjort att
svenska vapen hamnat i fattiga länder och genom ett allt
flitigare användande av samarbetsavtal blir det allt svårare
att kontrollera var vapnen slutligen hamnar. En djupare
integrering med EG-marknaden kommer också att
påskynda integreringen av krigsmaterielproduktionen. Det
blir allt svårare att kontrollera var vapnen hamnar. Sverige
bidrar alltså till en fortsatt militarisering av den fattiga
världen.
Den hårdnande konkurrensen i den internationella
vapenhandeln, avspänningen i Europa och därmed
minskade behov av svensk krigsindustri, leder sammantaget
till att svensk krigsindustri står inför en stor
strukturomvandling. Här kommer stora krav att ställas på
regering, kommuner och företag för att stödja de orter och
enskilda som kommer att beröras av nedläggningar.
För att undvika ekonomiska ''brandkårsutryckningar''
och plötsliga omställningsproblem med hög arbetslöshet
bör nedskärningarna inom industrin och omställningen till
civil verksamhet ske i ordnade former. En avvecklings- och
omställningsperiod på 5 år är realistisk. Under samma
period kan vapenexporten successivt avskaffas.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär lagförslag om totalt
förbud mot export av krigsmateriel,
2. att riksdagen hos regeringen begär att en plan för
avveckling av krigsmaterielexporten inom en femårsperiod
tas fram,
3. att riksdagen hos regeringen begär att stöd planeras
och förbereds till regioner, företag och anställda som
drabbas vid nedläggningar och omstruktureringar av svensk
krigsindustri,1
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige internationellt måste
verka för begränsning och kontroll av den internationella
handeln med krigsmateriel.
Stockholm den 23 januari 1992
Gudrun Schyman (v)
Bertil Måbrink (v)
Jan Jennehag (v)
Bengt Hurtig (v)
Björn Samuelson (v)