Det är av stor vikt att Sverige liksom alla andra FN-
medlemmar ger ett aktivt stöd åt ett framgångsrikt
genomförande av den internationella
Mellanösternkonferensen. FN och dess medlemsländer,
främst stormakterna, bör ha beredskap att sätta in mer
kraftfulla åtgärder mot länder som agerar på ett negativt
sätt i fredsprocessen.
Det är deltagarna i den internationella
Mellanösternkonferensen som har det avgörande
inflytandet över att en fredlig lösning kan uppnås. Av
särskild betydelse är den politiska och den ekonomiska
press som USA kan utöva mot Israel för en gynnsam
utveckling av fredsprocessen. Israels ockupationspolitik
utgör ett stort hinder för att positiva resultat skall uppnås
i förhandlingarna. Samtidigt finns det starka fredskrafter i
Israel som förtjänar omvärldens stöd.
De israeliska bosättningarna på Västbanken och Gaza
har ökat mycket kraftigt under senaste tiden. De mycket
avancerade planer, som finns i det av Ariel Sharon ledda
bostadsdepartementet, kan omöjliggöra en fredlig lösning.
De israeliska bosättarna lägger beslag på större delen av
markområdena på Västbanken och i Gaza. Hela denna
bosättningspolitik står i klar strid med folkrätten.
En mycket oroväckande aspekt på situationen på
Västbanken och i Gaza är de militära styrkornas
uppträdande. Antalet dödade palestinier uppgår till ca 1 000
personer sedan intifadan började i december 1987.
Förstörelse av invånares egendom, kollektiva
bestraffningar och deportationer förekommer i stor
omfattning i de ockuperade områdena. Dessa åtgärder, som
företas av de israeliska ockupationsstyrkorna mot den
palestinska befolkningen står i strid med Fjärde
Genèvekonventionen, som förbjuder sådana handlingar av
en ockupationsmakt. Israel måste genast upphöra med
dessa folkrättsstridiga övergrepp.
Sedan intifadan började har ca 75 000 palestinier
arresterats med politisk bakgrund. Omkring 15 000 har
blivit åtalade varje år, antingen inför allmän domstol eller
militärdomstol. Systemet med militärdomstolar, vid vilka
processen är summarisk och rättsosäker utan möjligheter
till överklagning, måste avskaffas.
Antalet frihetsberövade med politisk bakgrund kan i dag
beräknas till ca 15 000. Alla politiskt frihetsberövade måste
friges.
Enligt rapporter bl.a. från MR-organisationerna
Amnesty International och B'Tselem råder det inte något
tvivel om att tortyr och annan brutal behandling fortfarande
används i stor omfattning i av Israel ockuperade områden
vid förhör under de första veckorna mot misstänkta för
allvarligare brott och/eller överträdelser av
ockupationsdekreten. I särskilt hög grad gäller detta förhör
mot misstänkta vars fall behandlas av militärdomstolar.
Misstänkta kan inte sällan på mycket lösa grunder hållas
i fängsligt förvar upp till 18 dagar utan att ställas inför
domstol. Deras advokater och släktingar är ofta inte tillåtna
att besöka dem, vilket skapar förutsättningar för
godtyckliga arresteringar, tortyr och annan brutal
behandling.
Erkännande är ofta den enda bevisning som förebringas
mot de misstänkta, om inte saken ''görs upp'' genom
påtvingad bötessumma. Undersökningar av myndigheterna
görs mycket sällan av klagomål om framtvingade
bekännelser.
Trots att Israel har ratificerat konventionen mot tortyr
m.m. och lovat att vidta åtgärder mot överträdelserna är
situationen i stort sett oförändrad.
Omedelbara åtgärder måste vidtas för att stoppa
tortyren och den brutala behandlingen. De
rekommendationer (bifogas till motionen) -- grundade på
tortyrkonventionen -- som Amnesty International och
B'Tselem har gjort måste bli föremål för omedelbara
åtgärder.
Mycket omfattande och allvarliga kränkningar av de
mänskliga rättigheterna förekommer enligt väl
dokumenterat material också i andra länder i Mellanöstern.
Detta måste givetvis också med skärpa fördömas då
riksdagen behandlar frågor rörande de mänskliga
rättigheterna i berörda länder.
De flesta ockupationer runt om i världen har upphört
och ockupationen av Västbanken och Gaza håller på att bli
en av de sista. Det går inte att upprätthålla de berättigade
krav som Israel har på säkerhet genom metoder av
ockupation, förtryck och hämnd. Det endast förvärrar
situationen. Givetvis måste övergrepp och terrordåd som
begås mot Israel också fördömas.
Det ömsesidiga våldet är en följd av att en nödvändig
och möjlig fredlig lösning ännu inte kunnat åstadkommas.
Ofrånkomligt är emellertid att Israel enligt folkrätten har
alldeles speciella skyldigheter på grund av den långvariga
illegala ockupationen. Den palestiska befolkningen, som
utsatts för denna illegala ockupation, har också bestämda
rättigheter, som på ett flagrant sätt åsidosätts i stor
omfattning och som ovillkorligen måste respekteras enligt
folkrätten.
De humanitära insatserna till den palestinska
befolkningen, inte minst från Sverige, har förbättrats men
behöver ytterligare förstärkas. Detta gäller framför allt
sjukvård och handikappvård. Situationen inom sjuk- och
hälsovård är allvarlig. Den kommer att bestå också under
1992. Viktiga institutioner, som Sverige lämnat
tidsbegränsade bidrag till, är helt beroende av svenskt
bistånd. Det är därför mycket angeläget att ytterligare
katastrof- och humanitärt bistånd lämnas under kommande
budgetår. Nivån bör höjas väsentligt med hänsyn till de
stora behoven och palestiniernas långvarigt och svårt
utsatta läge.
Bevakningen och stödinsatserna på MR-området
behöver utökas. Goda förutsättningar ges genom samarbete
med de MR-organisationer som finns. Av särskilt intresse
är att UNRWA breddat sin verksamhet till att även omfatta
bevakning av mänskliga rättighetsfrågor. Biståndet till
UNRWA bör därför utökas med 20 milj.kr, dvs. med
ytterligare 14 milj.kr. utöver vad som anges i
budgetpropositionen.
UNWRA spelar en stor och viktig roll för palestinierna.
Genom sin integritet och självständighet är organisationen
omistlig. Den kommer att behövas under avsevärd tid till
skydd för den palestinska befolkningen.
Alla skolor som nu är stängda måste genast öppnas.
Detta gäller även högskolor och universitet som i större
utsträckning stängts än vanliga skolor.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen begär att regeringen aktivt verkar för att
parterna visar realism och förhandlingsvilja i syfte att uppnå
en rättvis och varaktig fred i Mellanöstern samt att därmed
alla FN-medlemmar, främst stormakterna, bör utöva stark
press på berörda länder för att uppnå en sådan lösning av
konflikten,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att de israeliska bosättningarna
och förstörelsen av palestiniers egendom på Västbanken, i
Gaza och i östra Jerusalem, liksom de kollektiva
bestraffningarna och deportationerna av palestinier, det
omfattande bruket av tortyr och politiska
frihetsberövanden på av Israel militärt ockuperade
områden med skärpa bör fördömas,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Israel genast bör upphöra
med dessa förfaranden och åtgärder som utgör allvarliga
folkrättsliga brott av en ockupationsmakt,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att katastrof- och humanitärt
bistånd till befolkningen i de ockuperade områdena
väsentligt utökas för kommande budgetår,
5. att riksdagen beslutar att utöver regeringsförslaget
utöka stödet med 14 milj.kr. till UNRWA främst för
organisationens insatser på MR-området,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att den bör verka för att Amnesty
Internationals och B'Tselems rekommendationer till Israels
regering och myndigheter genomförs i praktiken,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Israel utan vidare dröjsmål
bör öppna alla skolor och universitet på Västbanken, i Gaza
och östra Jerusalem.
Stockholm den 23 januari 1992
Pierre Schori (s)
Mats Hellström (s)
Maj Britt Theorin (s)
Karl-Erik Svartberg (s)
Nils T Svensson (s)
Viola Furubjelke (s)
Kristina Svensson (s)
Berndt Ekholm (s)
Bengt Silfverstrand (s)
Ulla-Britt Åbark (s)
Hans Göran Franck (s)
Lena Boström (s)
Sonia Karlsson (s)
Stig Alemyr (s)
Sture Ericson (s)
Lena Hjelm-Wallén (s)