Sedan kupphändelserna i Indonesien 1965 och de
blodiga massakrerna på oppositionella, då minst en halv
miljon människor dödades, styrs Indonesien av en
militärdiktaturregim under ledning av general Suharto.
Förtrycket och terrorn såväl mot den egna befolkningen
som mot folk i ockuperade grannländer fortsätter alltjämt.
Under de senaste två åren har trots förtrycket kraven på
demokrati växt sig allt starkare.
I områden som ockuperas av Indonesien pågår en stark
befrielsekamp. Detta gäller främst Östtimor och
Västpapua. En demokratiseringsprocess i Indonesien skulle
kunna påskynda kampen för frihet och självbestämmande i
Östtimor och Västpapua.
Östtimor
Den 7 december 1975 anföll Indonesien Östtimor.
Trupper landsteg på ön, stora styrkor överskred gränsen
från västra Timor. Systematisk terror mot civilbefolkningen
ingick i företaget. Ståndrätt hörde till ordningen för dagen i
huvudstaden Dili, där hamnen genast blev en offentlig
avrättningsplats. Rapporter om massakrer i olika byar
förekom dagligen. Fyra månader efter invasionen, i april
1976, uppgav Indonesiens utrikesminister att 80 000
människor dittills dött i kriget, en anmärkningsvärt
hög siffra, inte minst med tanke på att Östtimors hela
befolkning vid denna tid uppskattades till omkring 600 000
människor.
FN krävde att ockupanten omedelbart skulle lämna
landet, ett örike som aldrig -- vare sig språkligt, religiöst
eller etniskt -- haft något samröre med den nation som nu
ville göra det till en av sina delar.
Indonesien lämnade detta krav utan avseende.
Ytterligare omkring 120 000
timoreser anses ha fått plikta med sina liv under de
följande åren. Beräkningen är Amnestys. Men trots
massiva insatser från indonesiska styrkor och mycket
omfattande administrativa s.k. pacificeringsinsatser har det
under de sexton år som gått sedan ockupationens inledning
inte lyckats Indonesien att kuva Östtimor. Snarare tycks
motståndet ha ökat de senaste åren. Befrielserörelsen
Fretilin har enligt samstämmiga oberoende källor ett starkt
folkligt stöd.
Under krigets första år flydde en stor del av
bondebefolkningen upp i bergen till de av gerillan
behärskade zonerna. Massiva indonesiska bombinsatser --
bl.a. med napalm -- tvang dem åter ner från bergen.
Merparten av dem fick emellertid inte återvända till sina
hem utan samlades i s.k. strategiska byar, ett slags
koncentrationsläger, som tillskapats för kontrollens skull
och i områden där tillgången på odlingsbar jord var starkt
begränsad.
En svår hungersnöd blev följden av att en mycket stor
del av den förut brukade jorden på detta sätt lades för fäfot.
Ockupationsmakten tillät inte större hjälpinsatser. Röda
Korset fick överhuvudtaget inte komma in i Östtimor.
Många dog av svält och av sjukdomar till följd av
undernäring. Varje misstänkt samröre mellan befolkningen
och befrielserörelsen ledde till omfattande arresteringar.
Vittnesmålen om politiska mord, försvinnanden, tortyr,
våldtäkter och andra övergrepp är talrika och väl belagda.
1980 uppgav officiella indonesiska källor att 319 000
människor fanns i s.k. strategiska byar eller i
''resettlement camps'', mer än halva befolkningen.
1981 inleddes en ny fas i ansträngningarna att komma åt
gerillan i bergen. Alla män i åldrarna 15-20 år beordrades
delta i försöken att inringa Fretilin. Obeväpnade tvingades
de utgöra en buffert mellan de indonesiska soldaterna och
motståndsrörelsen.
Man vet inte hur många unga timorerser som stupade i
dessa operationer. För den indonesiska militärmakten
innebar de ett misslyckande. 1982 var Fretilin numerärt
starkare än de närmast föregående åren, vilket skall ha
berott på att tvångsrekryteringen och buffertmetoden
ytterligare ökat befolkningens avsky inför
ockupationsmakten.
1983 inledde Indonesien vad som kallats ''en ny
invasion''. Från de följande åren finns rapporter om nya
indonesiska offensiver för att slutgiltigt slå ner gerillan, nya
massakrer, fortsatt hård repression, fortsatt terror mot
civilbefolkningen.
Indonesien har hållit det ockuperade landet stängt för
insyn och genom en skickligt upplagd propaganda lyckats
bibringa vissa delar av en avlägsen omvärld uppfattningen
att motståndet upphört i Östtimor och att landet de facto
införlivats med imperiet.
Denna fasad sprack på ett uppseendeväckande sätt i
höstas när indonesiska soldater öppnade eld mot ungdomar
i ett fredligt demonstrationståg. Massakern i huvudstaden
Dili den 12 november 1991 gjorde det helt omöjligt att
blunda för det starka folkliga motstånd som finns mot
Indonesiens ockupation av Östtimor, en av efterkrigstidens
hänsynslösaste kränkningar av folkrätten.
Redan före massakern i november antog Europarådet
en kompromisslös resolution om Östtimor. Det skedde den
28 juni 1991. Där krävdes att den indonesiska regeringen
upphör med alla kränkningar av de mänskliga
rättigheterna, öppnar Östtimors gränser för Röda Korset
och andra hjälporganisationer, beordrar vapenvila och --
viktigast -- drar bort sina väpnade styrkor från landet.
När det gäller Sveriges förhållande till Östtimor krävs
det en ''Europaanpassning'' av den svenska politiken. Den
svenska regeringen måste helt enkelt göra Europarådets
resolution om Östtimor till sin. I resolutionen, som antogs
enhälligt, krävs följande:
§ 8. Församlingen kräver att den indonesiska regeringen i.
upphör med alla kränkningar av internationella
stadgar som stadfäster mänskliga rättigheter och folkens
rätt till självbestämmande och självständighet;
ii. öppnar Östtimors gränser och tillåter internationella
hjälp- och mänskliga rättighetsorganisationer, till att börja
med Röda Korset, att bedriva sitt arbete där;
iii. beordrar en omedelbar vapenvila med de timoresiska
motståndsstyrkorna, drar bort sina väpnade styrkor från
Östtimor och skapar de politiska förutsättningarna för ett
fritt utövande av rätten till självbestämmande.
i. insistera på en politisk lösning, framförhandlad inom
Förenta Nationerna och inbegripande Portugal, Indonesien
och det östtimoresiska folket;
ii. uppmana länder som har ekonomiska band med
Indonesien att utöva påtryckningar på Indonesien för att
stoppa alla kränkningar av mänskliga rättigheter och all
tillägnelse av Östtimors naturresurser och tillgångar;
iii. ge livsmedels- och hälsobistånd till det östtimoresiska
folket;
iv. genomföra ett vapenembargo gentemot Indonesien
till dess att målsättningarna i paragraf 8 har uppnåtts.
Efter det att Sverige den 28 juni 1991 i Helsingfors röstat
för Europarådets resolution om Östtimor bör Sverige inleda
ett aktivare internationellt agerande, utöva direkta
påtryckningar mot Indonesien i mänskliga rättighetsfrågor,
upphöra med all krigsmaterielexport till Indonesien samt
genomföra ett humanitärt biståndsprogram för Östtimor
och Västpapua.
Sveriges anslutning till det av Europarådet
rekommenderade vapenembargot mot Indonesien innebär
således att all krigsmaterialexport skall upphöra till dess
målsättningen i Europarådets resolution § 8 uppfyllts.
Denna uppmaning bör Sverige följa.
Kraven i §§ 8 och 9 i övrigt måste den svenska regeringen
driva i olika internationella fora samt i bilaterala kontakter
med den indonesiska regeringen.
Vi anser att Sverige enligt resolutionen skall ge
betydande humanitärt bistånd till det östtimoresiska folket.
Det är viktigt att betona kravet att den indonesiska
militären dras tillbaka från Östtimor innan en
folkomröstning om landets framtid genomförs. FN-trupper
måste sändas till Östtimor för att garantera folkets säkerhet
och övervaka att folkomröstningen går korrekt till. En
folkomröstning under indonesisk administration riskerar att
förfuskas, som skedde i Västpapua 1969.
Västpapua
Situationen i Västpapua påminner mycket om
situationen i Östtimor. Mer än 100 000
människor beräknas ha dödats sedan Indonesien tog
över kontrollen av den tidigare nederländska kolonin 1963.
Enligt en överenskommelse mellan Indonesien och
Nederländerna skulle det hållas en folkomröstning i landet
1969 för att avgöra Västpapuas framtid. Papuanerna -- som
kulturellt och historiskt inte har något gemensamt med
folken på de indonesiska öarna -- hade då redan varit utsatta
för den indonesiska militärens terror under flera år. De ville
naturligtvis inte att den gamla kolonialmakten --
Nederländerna -- skulle bytas ut mot en ny -- Indonesien.
Men folket gavs aldrig möjligheten att säga sin mening i en
folkomröstning. Istället samlade indoneserna ihop 1 025
papuaner som påstods representera hela
befolkningen. Genom tortyr, hot och löften förmåddes de
att rösta för att Västpapua skulle bli en del av Indonesien.
Resultatet av denna s.k. ''folkomröstning'' godkändes
sedan av FNs generalförsamling trots att FN-sändebuden
som skulle övervaka folkomröstningen redogjorde för
övergreppen mot civilbefolkningen och det förfuskade och
odemokratiska förfaringssättet på vilket omröstningen
genomfördes. Därmed hade omvärlden erkänt Indonesiens
överhöghet över Västpapua, och övergreppen kunde
fortsätta utan att någon protesterade.
Papuanerna själva fortsatte emellertid att kämpa mot
den nya kolonialmakten. Befrielserörelsen OPM -- som
synes ha mycket starkt stöd av befolkningen -- utkämpar
alltjämt ett gerillakrig i landets otillgängliga djungler.
Samtidigt blir icke-våldsaktioner allt vanligare, trots de
hårda straffen som drabbar dem som deltar i
demonstrationer o.d.
Västpapuafrågan måste komma upp på FNs dagordning
igen. Det rör sig om ett område som fortfarande inte är
avkolonialiserat. Den indonesiska militären måste dra sig
tillbaka från territoriet och en FN-övervakad, korrekt
folkomröstning måste hållas för att avgöra landets framtid.
Vi anser att Sverige börerkänna OPM som det
västpapuanska folkets legitima företrädare,ge
humanitärt bistånd till västpapuanska flyktingar i Papau
Nya Guinea, samtta upp Västpapuafrågan i FN och kräva
att FN antar resolution av samma innebörd som
Europarådets resolution om Östtimor, paragraferna 8 och 9
beträffande Västpapua.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ett aktivt agerande för mänskliga
rättigheter i Indonesien,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Europarådets resolution om
Östtimor uppfylls till alla delar,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att all krigsmaterielexport till
Indonesien bör upphöra i enlighet med Europarådets
resolution,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige i olika internationella
fora och andra bilaterala kontakter aktivt bör verka för
genomförandet av Europarådets resolution,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att verka för folkomröstningar
på Östtimor och Västpapua,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att ge betydande humanitärt
bistånd till Östtimor och Västpapua,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige bör väcka frågan om
en resolution i FN beträffande Västpapua av samma
innebörd som Europarådets om Östtimor.
Stockholm den 23 januari 1992
Pierre Schori (s)
Mats Hellström (s)
Maj Britt Theorin (s)
Karl-Erik Svartberg (s)
Nils T Svensson (s)
Viola Furubjelke (s)
Kristina Svensson (s)
Berndt Ekholm (s)
Bengt Silfverstrand (s)
Ulla-Britt Åbark (s)
Hans Göran Franck (s)
Lena Boström (s)
Sonia Karlsson (s)
Stig Alemyr (s)
Sture Ericson (s)
Lena Hjelm-Wallén (s)