med anledning av förs. 1991/92:11 Riksdagens revisorers förslag angående effektiviteten i förvaltningen av svenskt utvecklingsbistånd
Riksdagens revisorer har i en rapport (1990/91:6)
granskat effektiviteten i förvaltningen av svenskt
utvecklingsbistånd. Det är en angelägen granskning som
verksamt bör bidra till en förbättring av kvaliteten i
biståndet. Inte minst för att bevara det stöd hos Sveriges
befolkning som det svenska biståndet har är det viktigt att
resultat och kostnader granskas av utomstående och att
kvaliteten förbättras.
Framför allt är det Sveriges slappa inställning till
diktaturstaters nonchalans mot mänskliga rättigheter och
deras förtryck av demokratiska fri- och rättigheter som ger
anledning till upprördhet och beklagande.
I folkpartiet liberalernas partimotion om biståndet i
januari tog vi upp en rad områden och föreslog förändringar
och förbättringar som borde övervägas. Jag avser därför att
här koncentrera mig till en av de punkter revisorerna tar
upp för behov av åtgärder.
Det gäller rollfördelningen mellan SIDA och
mottagarländerna. Grundtanken hos SIDA är att
mottagarlandet skall ta ett större ansvar för genomförandet
av biståndet och också spela en betydligt aktivare roll i
planeringen såväl av enstaka projekt som av det totala
biståndets användning.
Vissa funktioner som nu ligger på SIDA har redan på
sina håll börjat föras över till mottagarländerna. Som
exempel kan nämnas hanteringen av importstöd, viss
upphandling av entreprenörer, betalningsansvar vad gäller
lokala kostnader, sammanställande av statistik för
redovisning och uppföljning. Revisorerna anser att
regeringen bör ålägga SIDA att på ett tydligt sätt redovisa
hur biståndets inriktning och utformning kan komma att
påverkas av ändrade former för samarbetet med
mottagarländerna. De anser också att SIDA måste beakta
de konsekvenser en sådan rollfördelning kan få för de
svenska konsulter och entreprenadföretag som är
verksamma inom biståndet.
Många av länderna det gäller, är länder som tills igår var
planekonomiska diktaturer där biståndsmiljonerna
inneburit makt och rikedom åt det utbildade styrande
skiktet. Eller också gäller det länder där korruptionen är
mycket utbredd. Det finns flera exempel där SIDA trots
uppenbart missbruk inte reagerat. Det faktum att
äganderätten till materiel och fordon vid ankomst till kaj
övergår till mottagarlandet har i flera fall inneburit att
landets militär först hämtar ut jeepar och lastbilar och sedan
får projektet klara sig bäst det kan. Andra exempel är att
mottagarlandet självt anställer konsulter men till halva det
pris man får ur biståndsanslaget och självt behåller
mellanskillnaden.
Förutom att detta är uppenbart missbruk så innebär det
också att biståndsprojekten löper stor risk att misslyckas
eller ta dubbelt så lång tid. De som drabbas är alltid de
fattigaste i mottagarlandet. I de flesta stora bidragsländer är
systemet istället det, att äganderätten till materiel övergår
till mottagarlandet när projektet är avslutat.
Det finns säkert mottagare som mycket bra klarar ett
successivt övertagande av alltmer ansvar. Emellertid bör
regeringen ålägga SIDA att mycket snabbare än nu reagera
för uppenbart missbruk och också att klarare utvärdera och
fortlöpande följa upp processen när ansvar läggs över på
mottagarländer.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en bättre analys och en bättre
uppföljning av processen när ansvar läggs över på
mottagarländerna.
Stockholm den 25 oktober 1991
Ylva Annerstedt (fp)