Förändringens vindar blåser över hela Europa. I
Västeuropa kommer den gemensamma marknaden att bli
verklighet den 1 januari 1993. Vid samma tidpunkt kommer
EGs 12 stater och EFTAs sju att starta ett nära samarbete
genom EES-avtalet.
Sverige har ansökt om medlemskap i EG och
förhandlingarna skall inledas. Detta berör människor i
Sverige och det berör alldeles särskilt Sveriges kvinnor.
Många svenska kvinnor känner oro inför de förändringar vi
står inför. Det är inte förvånande. Snart sagt varje dag anger
regeringen som motiv till sin egen högerpolitik ''anpassning
till EG''. Nuvarande situation för EG-ländernas kvinnor är
heller ingen förebild för kvinnor i Sverige.
Grunden för jämställdhet
Under många år har svenska kvinnor steg för steg
närmat sig en likställdhet med männen. Det har skett
genom olika åtgärder, men utan tvekan har den viktigaste
grunden för jämställdhet varit rätten till arbete. Den egna
inkomsten har givit kvinnor frihet att själva forma sina liv.
Hur ser denna frihet ut i en internationell jämförelse?
Andelen yrkesverksamma kvinnor i Västeuropa
1988
Förändringar 1980--88 (%)
Sverige
80,1
+ 6,6
Danmark
78,3
--
Finland
73,0
+ 2,9
Norge
72,8
+10,5
Storbritannien
63,5
+ 5,2
Västtyskland
54,4
+ 4,4
Nederländerna
50,6
+15,1
Italien
43,9
+ 4,3
Spanien
39,4
+ 7,4
I Västeuropeiska länder har kvinnors deltagande på
arbetsmarknaden ökat stadigt, utifrån olika nivåer. Den
högsta kvinnliga sysselsättningsgraden har registrerats i de
nordiska länderna, medan kvinnor i t.ex. Portugal, Spanien
och Nederländerna har startat från en mycket lägre nivå.
Den 21 maj 1991 beslutade EGs ministerråd om det tredje
aktionsprogrammet för jämställdhet (gäller från 1991 till
1995). Programmet betonar att ''trots en viss ökning av
kvinnors sysselsättningsgrad, så ökar klyftan mellan mäns
och kvinnors arbetslöshet. Kvinnor utgör majoriteten av de
långtidsarbetslösa. Trenden mot mer deltid, icke-typiska
kvinnoarbeten kommer troligen att förstärka segregationen
och uppdelningen på arbetsmarknaden. Dessutom befinner
sig fler och fler kvinnor på ekonomins marginaler eller i en
situation av total utestängning.''
Statistiken visar på en ökning av kvinnors sysselsättning
trots ett decennium av mycket hög arbetslöshet ute i
Europa. Kvinnors del av arbetskraften inom EG ökade med
18% under åren 1975--1985, medan män ökade sin del med
bara 1%. Under åren 1985--1990 har 9 miljoner
arbetstillfällen skapats inom gemenskapen, och av dem har
två tredjedelar gått till kvinnor. Samtidigt har kvinnors
arbetslöshet ökat -- fler kvinnor efterfrågar anställning idag.
Mer än hälften av anmälda arbetslösa inom EG är kvinnor.
Situationen är speciellt allvarlig i medelhavsländerna, där
kvinnors arbetslöshet är dubbelt så hög som männens.
Öst- och Centraleuropa
Kvinnors massiva mobilisering på arbetsmarknaden har
utgjort ett centralt ämne i alla länder i Central- och
Östeuropa. Utifrån de formella bestämmelserna i
grundlagarna att varje medborgare har både en rättighet
och en skyldighet att arbeta, har kvinnors deltagande i
betalt arbete ökat snabbt under de första årtiondena efter
andra världskriget.
Detta har inte alltid och överallt varit en process som
ständigt vuxit, eftersom kvinnors sysselsättningsgrad
återspeglats i ekonomiska upp- och nedgångar inom
ekonomin i stort. Processen med kvinnors integrering på
arbetsmarknaden har haft ideologiskt stöd i
kvinnofrigörelsen av anställningar som syftat till
jämställdhet.
1988 varierade kvinnors andel av den totala
sysselsättningen mellan 40% i Rumänien och 50,6% i
Sovjet, vilket betyder att nästan hälften av den betalda
arbetskraften var kvinnor. Under perioden 1975 till 1988
steg denna andel mest i Bulgarien och Rumänien men
förblev oförändrad i Sovjet, Tjeckoslovakien, Ungern och
Polen. Kvinnors sysselsättningsgrad (gällande kvinnor över
14--15 år) hade i mitten av 1980-talet varit mellan 39% i
Ungern och 49,6% i Bulgarien.
Det finns skillnader mellan länderna. I Sovjet, Bulgarien
och Tjeckoslovakien hade 1980 mer än 90% av alla kvinnor
i åldern 25 till 40 år varit ekonomiskt verksamma, siffran i
Ungern, Rumänien och Polen var 80%.
I dessa öststater sker nu en stark tillbakagång för
kvinnor. De nya marknadslösningarna skapar stor
kvinnoarbetslöshet.
Kvinnor och löner
Trots att det har funnits direktiv om lika lön i EG, tjänar
kvinnliga arbetare i genomsnitt 10% mindre än manliga. I
Danmark tjänar kvinnliga arbetare omkring 85% av den
manlige arbetarens lön. I Italien är motsvarande siffra 80%.
I Storbritannien och Irland knappt 70% och i Luxemburg
mindre än 60%. Skillnaderna förklaras delvis av att kvinnor
och män är anställda inom olika typer av jobb, att kvinnor
har lägre betalda jobb och arbetar inom branscher som av
tradition betalar mindre -- men också att kvinnor har lägre
lön än män för samma typ av jobb.
Detta är en prioriterad fråga för
jämställdhetsprogrammet och ett system för
arbetsutveckling och klassificering ska studeras närmare.
Även i de nordiska länderna är det skillnader mellan
kvinnors och mäns löner. I Sverige t.ex. minskade
löneskillnaderna mellan kvinnor och män under hela 70-
talet och till mitten av 80-talet, då minskade
utjämningskurvan.
I slutet av 80-talet började löneskillnaderna mellan
kvinnor och män att öka bland både industriarbetare och
statligt och kommunalt anställda. Detta medförde att en
utredare utnämndes i juni 1991 för att analysera
löneskillnaderna mellan kvinnor och män och att lägga
förslag om arbetsutveckling och klassificering.
I de öst- och centraleuropeiska länderna var ett centralt
lönesystem tänkt att stimulera och reglera
arbetsproduktivitet, arbetskraft etc enligt planens politiska
mål. Sedan början av 50-talet har tung industri alltid legat i
toppen på löneskalan -- och lätt industri och service i botten.
Det första är ett manligt område, det andra ett kvinnligt.
Könsrelaterade löneskillnader rapporteras från alla länder
som är med i granskningen, oavsett den lagliga normen om
''lika lön för lika arbete''. Beroende på länder, sektorer och
åldersgrupper, belöper sig skillnaden till en skala på 20 till
35%, de har bara minskat något på sista tiden (Hubner,
Maier, Rudolf 1991).
Kvinnors arbetsvillkor
Två grundläggande faktorer som förhindrar kvinnors
tillträde till arbetsmarknaden, är diskriminering av
utbildning och dålig tillgång till yrkesutbildning. Andra
viktiga faktorer är infrastrukturen för barnomsorg, för vård
av sjuka, äldre- och handikappomsorg.
''Kvinnor bär en dubbel börda eftersom familj och
hushållsuppgifter inte delas lika, alltså berövas kvinnors
möjligheter att få kompetens. Förutsättningen för kvinnor
att arbeta inkluderar en infrastruktur för barnomsorg och
äldreomsorg, service till rimliga kostnader, och bättre
kollektivtrafik och bostäder.'' (Europaparlamentets
kvinnoråd, rapport om 1992 års villkor för ensamstående
och deras innebörd för kvinnor i EG, rapportör M van
Hemeldonck.)
Vid ett möte 7 november 1991 i EGs arbetsmarknadsråd
diskuterade representanter för fackföreningar, arbetsgivare
och EG-kommissionen kvinnors situation på
arbetsmarknaden. En av slutsatserna var att EG måste vara
medveten om de förändrade åldersstrukturerna inom EG
med fler äldre och färre yngre på arbetsmarknaden.
Detta ger å ena sidan ökad möjlighet för kvinnor till
tillträde på arbetsmarknaden, å andra sidan, ett ökat
bekymmer för omsorgen om de gamla. Det är tänkbart att
detta blir ett lika stort hinder för kvinnors arbete som
bristen på barnomsorg är idag.
I alla länder påverkar traditionella könsroller val av
utbildning och yrkesliv. Officiellt erbjuder skolsystemen
samma utbildning för flickor och pojkar. I olika länder har
specialprojekt anordnats för att uppmuntra både flickor och
pojkar att välja utbildningar inom otraditionella områden.
I Sverige har det under 80-talet gjorts ett antal
betydande ansträngningar för att få flickor och kvinnor
intresserade av att välja utbildning, yrkesutbildning och
anställning inom områden som har varit traditionellt
manliga. En orsak till detta är den tydligt uppdelade
arbetsmarknaden i Sverige med typiskt kvinnliga och
manliga områden, även om kvinnor i Sverige utgör 48% av
arbetskraften. Verksamheten har bedrivits genom projekt
och kampanjer såväl i Sverige som i Norden. Tillsammans
med forskningsresultat har erfarenheten visat att
könsskillnaderna på arbetsplatser är resultatet av externa
faktorer, sådana som ojämn fördelning av hushållsarbete,
skillnader i utbildning, utbud och efterfrågan på lokala
arbetsmarknaden, samt skillnader i kvinnors och mäns val.
Enligt dessa studier är huvudproblemet inte dessa
faktorer i sig, utan det faktum att det finns en uppdelad
arbetsmarknad -- en för kvinnor och en för män.
Skillnaderna mellan könen inom andra delar av samhället
är förstärkta genom rekryteringsprinciper på
arbetsmarknaden och i det enskilda företaget.
Den svenska erfarenheten visar att det är av yttersta vikt
att kvinnor som har valt den icke-traditionella karriären får
stöd inte bara under utbildnings- och yrkesskoletiden, utan
också med att söka arbete och att utföra jobbet.
Öst- och Centraleuropa
I Öst- och Centraleuropa har kvinnor haft fördel av den
utvidgade utbildningspolitiken under de senaste
årtiondena. Unga kvinnor rapporteras ha högre
utbildningsnivåer än sina manliga jämlikar. Det finns många
erfarenheter som pekar på ojämlikhet mellan kvinnors
kompetens och deras möjlighet till karriär (Lapidus 1988).
Brister i yrkesvägledning -- och i
anställningsmöjligheter -- resulterar i många ''avhopp'' från
yrkesutbildningsskolor (Hethy/Hethy 1990. Kaszor 1990).
Graden av avhopp verkar motsvaras av graden av
feminisering av ett yrke.
Den normala arbetsveckan är över 40 timmar i Central-
och Östeuropa, vilket är längre än i västländerna.
Tillgången till deltidsarbete var mycket lägre än
kvinnors efterfrågan av dem (Kruopova 1990). 1987 var
andelen deltidsarbetande av arbetskraften i t.ex. Polen 6%,
i Ungern 3% och i Tjeckoslovakien 11,6%.
Familjepolitik
En verklig jämställdhetspolitik måste innefatta en
modern familjepolitik. För att både kvinnor och män skall
kunna förena föräldraskap och förvärvsarbete måste
barnomsorg och föräldraförsäkring finnas.
I Sverige är vi mycket nära full behovstäckning i
barnomsorgen. Vi har 410.000 platser till 411.800 barn.
(Okt -91). Föräldraförsäkringen är 12 månader med 90% av
lönen. Det sker dock en utveckling inom EG. Ministerrådet
har antagit en rekommendation om barnomsorgens
kvalitet. Den täcker fyra områden:Barnomsorgsplats när
föräldrar arbetar eller studerarFörutsättningar för
föräldrar att tillfälligt kunna ta ledigt från sina jobb
Miljön, strukturen och organisationen på arbetsplatsen
Delat familjeansvar mellan kvinnor och män.
Barnomsorg för små barn varierar mellan länderna från
2% till 20%. Danmark är dock undantag med 48-procentig
behovstäckning.
För barn över 3 år ser siffrorna hyggligare ut (35% för
Portugal, 95% för Frankrike och Belgien). Bakom dessa
höga siffror döljer sig dock en s.k. småbarnsskola, en kort
tid av dagen. Denna konstruktion kräver en hemmamamma
som hämtar, lämnar och svarar för lunch.
I Öst- och Centraleuropa varierar tillgången på allmän
barnomsorg mycket mellan länderna. Enligt en
undersökning (Hubner, Maier, Rudolph) verkar tillgången
på daghemsplatser för barn 0--3 år motsvara eller t.o.m.
överskrida den nuvarande efterfrågan. Situationen i
deltidsgrupper (syskonavdelningar) ser emellertid
annorlunda ut: Ungern och Polen framhåller uttryckligen
att anläggningarna är överfulla. Tjeckoslovakien
rapporterar att efterfrågan kan tillgodoses.
Sverige och övriga Norden ligger långt före EG i
familjepolitiken. Det beror på att synen på individ
respektive familj skiljer sig åt. En sådan skillnad är att
skydd och stöd till familjer i Norden inriktas på barn,
oavsett föräldrars samlevnadsform. I andra länder är
äktenskapet, som samlevnadsform, särskilt gynnat. I vissa
fall oavsett om barn finns.
I Norden är olika sociala rättigheter och skyldigheter
knutna till individen, medan de i andra europeiska länder är
knutna till familjen. Först när familjen inte genom
omfördelning mellan familjemedlemmar kan klara av en
viss uppgift, föreligger rätt till hjälp. Det får långtgående
konsekvenser eftersom ''familj'' betyder ''förälder och
barn'' livet ut. Ansvaret består alltså även sedan barnen
blivit vuxna, exempelvis gamla människor med svag
ekonomi antas i flera länder försörjas och vårdas främst av
sina barn. Endast om dessa efter sociala myndigheters
prövning visar sig sakna resurser har den gamla rätt till
offentligt finansierad hjälp.
Dessa skillnader påverkar både män och kvinnor.
Kvinnorna är oftare bundna till hemarbete, och männens
försörjningsbörda är större än i de nordiska länderna.
I flertalet EG-länder förväntas familjen mer än i Sverige
inom sig utjämna ekonomiska skillnader och svara för vård.
I de nordiska länderna används i stället skattemedel för att
utjämna mellan individer, och fler vårduppgifter,
exempelvis långvård av gamla människor, sköts av anställda
som avlönas med offentliga medel.
Dessa skillnader kommer till uttryck i social lagstiftning,
i skatteregler och i skattenivåer. Men de påverkar också
förväntningarna på kvinnor och män i utbildningen, i
arbetslivet, i samhällsdebatten. Det är viktigt att ha klart för
sig att Nordens sätt att organisera främst vård och omsorg,
skiljer sig från flertalet EG-länders och att vårt system ger
kvinnor en ekonomiskt och socialt mer självständig position
i samhället och i förhållande till männen. Männens
försörjningsbörda är -- vilket ofta inte nämns -- i
motsvarande grad lättare.
Mot bakgrund av vad vi beskrivit i denna motion om
kvinnors ställning i Sverige och i övriga Europa, är det inte
konstigt om många kvinnor i Sverige känner en oro över hur
svenska kvinnors sitution blir vid ett EG-medlemskap.
Det handlar om att väga olika faktorer mot varandra.
Ett uppgivande av en stor del av den nationella
självbestämmanderätten, en fortsatt ev. harmonisering på
olika områden t.ex. skattepolitiken måste vägas mot en
väntad högre tillväxt som kan fördelas och därmed säkra
välfärden. Sambanden är inte givna, svaren går inte alltid
att finna.
Många kvinnor studerar nu EG-frågan. Fler kommer att
göra det före folkomröstningen. Det finns ett otvetydigt
behov för kvinnor att fördjupa sina kunskaper om vad en
EG-anslutning kan komma att innebära just för kvinnorna.
Mot den bakgrunden är det synnerligen angeläget att
avsätta resurser för detta ändamål. Kunskapen föder nya
frågor. Det är viktigt att ta kvinnors oro på allvar. Detta har
regeringen möjlighet att visa i de förhandlingar som nu skall
starta. I förhandlingarna skall våra villkor drivas inför det
avtal om vilket vi skall rösta.
Regeringens hittillsvarande hållning inger tyvärr inte
mycket hopp. Många av de förslag till nedskärningar i den
svenska budgeten som hittills lagts, har motiverats med en
kommande EG-anslutning. Det är en passiv inställning och
bidrar knappast till att göra de tveksamma mindre ängsliga.
Några saker är nu viktigt att poängtera:de
konsekvensanalyser som har gjorts och skall göras måste
vara lättillgängliga för allmänheten.alla analyser som
görs, av utskott, departement, förhandlare m.m. skall också
göras avseende på kvinnor och män.den svenska
förhandlingsgruppen måste bestå av både kvinnor och män.
Det är väl känt från forskning i många länder att kvinnor
och män med olika erfarenheter, uppmärksammar olika
problem och aspekter.i händelse att slutsatsen från
konsekvensanalyserna är negativ för den stora gruppen
kvinnor, måste detta tas upp i förhandlingarna, på ett sådant
sätt att resultatet blir annorlunda.
Målet jämställdhet, innebärande lika möjligheter att
förena föräldraskap och förvärvsarbete för kvinnor och
män, måste garanteras också vid en anslutning till den
europeiska gemenskapen.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att alla analyser som görs inför
folkomröstningen skall göras avseende på kvinnor och
män,1
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att den svenska
förhandlingsgruppen måste bestå av både kvinnor och män,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att målet jämställdhet --
innebärande lika möjligheter för kvinnor och män att
förena föräldraskap och förvärvsarbete -- måste garanteras
vid en anslutning till den Europeiska gemenskapen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om särskilda medel till kvinnor för
informationsinsatser inför folkomröstningen.1
Stockholm den 27 januari 1992
Margareta Winberg (s)
Anita Gradin (s)
Maj Britt Theorin (s)
Ingegerd Sahlström (s)
Ines Uusmann (s)
Maj-Inger Klingvall (s)
1 Yrkandena 1 och 4 hänvisade till KU
Barnomsorg
1990 har EG-kommissionen publicerat följande siffror
för offentlig barnomsorg, i % av alla barn i nämnda
åldersgrupp.
Barn under 3 år
Från 3 år till
skolålder
Tyskland (1987)
3 %
65--70 %
Frankrike (1988)
20 %
95 % +
Italien (1986)
5 %
85 % +
Nederländerna (1989)
2 %
50--55 %
Belgien (1988)
20 %
95 % +
Luxemburg
2 %
55--60 %
Storbritannien
2 %
35--40 %
Irland
2 %
55 %
Danmark
48 %
85 %
Grekland
4 %
65--70 %
Portugal
6 %
35 %
Spanien
(?)
65--70 %
Föräldraledighet
Tyskland
14--18 veckor. Ordinarie lön. Far eller mor kan ta 18
månaders ledighet efter förlossning. Staten betalar DM 600
($370) per månad i 18 månader.
Danmark
28 veckor. 4 veckors ledighet före förlossning betalas av
socialförsäkringen. Efter förlossning är båda föräldrarna
berättigade till totalt 24 veckors ledighet med Dkr 2.457 per
vecka ($390).
Frankrike
16 eller 24 veckor. Familj med ett eller två barn, sex veckor
före förlossning och 10 efter. 84% av lönen skattefritt.
Luxemburg
16 veckor, 8 veckor före förlossning och 8 veckor efter samt
ytterligare 4 veckor om modern ammar. Krav: sex månaders
socialförsäkringsbidrag året före förlossning.
Belgien
15 veckor till 79,5% av förtjänst upp till BF 3.033 ($90) per
dag, samt BF 31.289 ($940) bidrag för första barnet och BF
21.580 för varje annat.
Holland
16 veckor (20 enligt några kollektivavtal), 4 veckor före
förlossning. Mammor och pappor med ett års tjänst med
barn under 4 år kan förkorta arbetsdagen i 6 månader.
Italien
22 veckor eller fler. Skattepliktig ersättning på 80% av
bruttolönen. Högst 6 månader med skattepliktig ersättning
på 30% brutto. Föräldrar kan arbeta två timmar mindre per
dag i ett år.
Spanien
16 veckor (18 för tvillingar). Far kan ta de sista 4 veckorna
som föräldraledighet. Mammor har en timme ledigt om
dagen för att vårda barnet de 9 första månaderna. Föräldrar
kan arbeta kortare dag.
England
18 veckor. 90% betalning i 6 veckor, därefter 12 veckor till
44.50 pund ($79), samt 22 veckor obetalt med rätt att
återvända till arbetet efter två års tjänst. Mindre än två års
tjänst: 18 veckor till 44.50 pund per vecka, ingen rätt att
återvända till arbetet.
Grekland
15 veckor (105 dagar), 52 dagar före förlossning och 53
dagar efter. Mammor berättigade till en timmes betald
ledighet under arbetet för att amma och vårda barnet under
första året efter födelsen.
Irland
14 veckor, 4 veckor måste tas ut före förlossning och 4
veckor efter. Mödrapenning är 70% av bruttoförtjänsten,
minst 76 irländska pund ($125) per vecka, max 154 irl.pund
($250).
Portugal
13 veckor (90 dagar) av vilka 60 måste tas efter förlossning.
Mödrapenning är normal lön. Anställda är berättigade till
två 30 minuters förkortningar av arbetstiden för amning.
(Fakta och siffror från The European, November
22.24.1991, ref till källa; Personalpolitik i Europa--P E
International, Eurostar, CSFB, nationella departement)
Sverige
450 dagar, 60 dagar kan tas ut före förlossning. Båda
föräldrarna; pappor berättigade till 10 dagar i samband med
födelsen. Betalning på samma grund som sjukförsäkring.
Finland
263 arbetsdagar. 30 dagar kan tas ut före förlossning.
Föräldrar kan dela ledigheten.
Norge
24 veckor, 12 veckor kan tas ut före förlossning. Pappor är
berättigade till 10 dagar utan ersättning i samband med
barns födelse. Föräldrar kan dela ledigheten.
Island
6 månader, 1 månad kan tas ut före förlossning. Föräldrar
kan dela ledigheten.
Tjeckoslovakien
20 veckors mödrapenning: 90% av lönen. Förlängd ledighet
i 3 år, en bestämd summa. Föräldrar kan turas om.
Ungern
24 veckor, full nettolön. Tills barnet är 2 år 75% av
nettolön. Pappor kan ta över det andra året. Tredje året:
enhetsbelopp.
Polen
16 veckor för första barnet, 18 veckor full nettolön för
ytterligare barn. Fast bidrag för första barnet till 2-
årsdagen, för syskon till 3-årsdagen. Pappor kan ta över
ledigheten.
Sovjet
18 veckor, full nettolön. Fast summa tills barnet är 3 år.
Pappor kan ta över ledigheten.
Bulgarien
12 veckors minimum.
1:a barnet 120 dagar
2:a barnet 150 dagar
3:e barnet 180 dagar
4:e barnet 120 dagar
100% av bruttolönen. Därefter en fast summa, för de tre
första barnen till 2-årsdagen, obetalt till 3-årsdagen. Pappor
eller far- och morföräldrar kan ta över ledigheten.
Rumänien
112 dagar. Till 1-årsdagen 65% av månatliga lönen.