EG och tredje världen: handel, bistånd och migration
EG har relationer med tredje världen på tre viktiga sätt:
genom handel, genom sitt bistånd och som mottagare av
arbetskraftsinvandring, flyktingar och asylsökande
(migration). Vi diskuterar i denna motion dessa tre
områden och frågan vad Sverige bör sträva efter som
medlem i EG.
EG:s handel med tredje världen
EG står i dag för ca 20 procent av världshandeln och är
därmed världens största handelspartner. EG spelar en
avgörande roll för möjligheterna att upprätthålla en fri
handel i världen, vilket är särskilt viktigt för u-länderna.
Deras möjligheter att häva sig ur fattigdomen är intimt
förknippade med deras möjligheter att få utnyttja sina
speciella produktionsförutsättningar för export av varor och
tjänster, som i sin tur kan finansiera nödvändig import.
Därför måste världens rika länder öppna sina marknader
för u-ländernas export och binda kvarvarande
handelshinder på en låg nivå både vad gäller varor och
tjänster. Här har EG en nyckelroll.
Som GATT nyligen konstaterade i en rapport om EG:s
externa handelspolitik finns det ingen grund för att hävda
att EG:s nuvarande handelspolitik mot u-länder generellt
sett är mer protektionistisk än andra i-länders. Totalt
kommer ca 20 procent av EG:s import från tredje världen.
Detta kan jämföras med Sverige där u-landsandelen av
importen bara är knappt 5 procent. EG:s omfattande u-
landsimport förklaras till viss del av det s.k. Loméavtalet
som ger dessa länder ett fritt eller preferensutformat
tillträde till EG-marknaden för flertalet produkter. Med
undantag för kaffe och kakao ger EG också liknande
preferenser till andra u-länder. Dock är EG i likhet med
Sverige tyvärr protektionistiskt vad gäller
jordbruksprodukter som konkurrerar med de egna
böndernas produktion, t.ex. spannmål och kött.
EG:s handelspolitik på tekoområdet är mer
protektionistisk än Sveriges. EG har behållit sina
kvantitativa hinder för import medan Sverige 1991
avskaffade dem. Gjorda undersökningar visar dock att
restriktiviteten i de kvantitativa handelshinder som EG har
för sin import av kläder successivt har minskat under 1980-
talet. Med 1980-talets trend utdragen in i 90-talet skulle
EG:s kvantitativa handelshinders restriktivitet helt upphöra
vid sekelskiftet. Detta upphörande ser dock ut att komma
tidigare som en följd av den allt friare tekoimporten från
Östeuropa som minskar skillnaden mellan EG-inhemska
priser och världsmarknadspriserna.
Vid mitten av 1980-talet var ca 60 procent av sålda kläder
i EG importerade. I Sverige var motsvarande siffra 93
procent. Men även om Sveriges import är större än EG:s
kommer en betydligt mindre andel av Sveriges tekoimport
från u-länder. 1989 var sålunda u-ländernas andel av EG:s
klädimport hela 79 procent medan motsvarande siffra för
Sverige endast var 28 procent.
Om Sverige som EG-land samarbetar med andra
frihandelsinriktade medlemsländer för att åstadkomma om
så bara en blygsam liberalisering av EG:s handelspolitik i
allmänhet och teko- och jordbrukspolitik i synnerhet skulle
detta innebära ett väsentligt större lyft för u-ländernas
exportmöjligheter än en fullständig svensk liberalisering av
teko- och jordbruksimporten.
En punkt där det finns anledning att rikta kritik mot
EG:s externa handelspolitik gäller EG:s agerande i GATT:s
Uruguayrunda. Inte minst genom EG:s låsning i fråga om
jordbruksstödet har dessa förhandlingar äventyrats. Vid
G7-mötet i London i juli 1991 och under hösten och vintern
1991--92 deklarerade de viktiga EG-länderna Tyskland och
Storbritannien att man nu är beredd att medverka till en
liberalisering av världshandeln med jordbruksprodukter.
Dessa signaler antyder förbättrade utsikter att få till stånd
ett omfattande GATT-avtal. Med ett sådant skapas en unik
chans till ökad frihandel i världsekonomin och minskade hot
om handelskrig och protektionism.
Fler frihandelsvänliga röster inom EG skulle således
kunna betyda mycket för frihandeln i världen och för u-
ländernas tillväxt och välfärd i synnerhet. De
frihandelsvänliga krafterna i EG är och har alltid varit
starka. Exempel på medlemsländer som brukar försvara
frihandeln är Tyskland, Danmark, Nederländerna, Belgien
och Storbritannien. Som medlemmar skulle Sverige och
andra nordiska länder kunna stärka rösterna för frihandel
inom EG.
De liberala partierna inom EG är, med några få
undantag, frihandelsvänliga. De har t.ex. riktat hård kritik
mot jordbruksministrarnas ovilja att kompromissa i GATT-
förhandlingarna och kräver en mer marknadsorienterad
jordbrukspolitik.
EG:s bistånd till tredje världen
EG och dess medlemsländer ger omfattande
utvecklingsbistånd. Ländernas samlade bistånd uppgår till
ca 240 miljarder kronor per år, att jämföra med Sveriges 13
miljarder kr. Av EG:s totala bistånd kanaliseras 14 procent
(33,5 miljarder kr) via institutionerna i Bryssel. Som
medlem kommer Sverige att stå för ca 3,5 procent av EG:s
gemensamma bistånd vilket innebär att cirka en miljard
kronor per år ur biståndsanslaget skulle kanaliseras via EG.
Huvuddelen av EG:s gemensamma bistånd faller under
det så kallade Loméavtalet. Det omfattar totalt 69 u-länder
spridda i Afrika söder om Sahara, Karibien och Stilla havet.
Avtalet innehåller inte bara åtaganden beträffande bistånd
utan också överenskommelser beträffande krediter och
handelsvillkor.
I det Loméavtal som slutits för perioden 1990--2000 har
det gemensamma biståndet till Lomé-länderna höjts med ca
25 procent och uppgår nu till 18,5 miljarder kronor per år.
Per innevånare i Lomé-länderna beräknas detta innebära en
höjning med 15 procent. (Skillnaden mellan 25 och 15
procent förklaras av befolkningsökningen i Lomé-
länderna.)
En intressant form av bistånd under Loméavtalet är
STABEX-systemet. Tanken med STABEX kan sägas ha
varit att skapa ett försäkringssystem för exportinkomster.
Om ett land drabbas av fallande priser på sin export av
jordbruksprodukter till EG och försämringen visar sig
bestående kan landet få kompenserande bistånd. STABEX-
biståndet går inte nödvändigtvis till de drabbade
exportörerna utan kan användas för att vrida
mottagarlandets näringsliv bort från ensidigt beroende av
t.ex. enskilda jordbruksvaror.
En del av 1990-talets Lomébistånd går som s.k.
strukturanpassningsstöd till Lomé-länder som accepterar att
liberalisera sin ekonomi i samarbete med Internationella
Valutafonden (IMF) och Världsbanken.
En nackdel med Loméavtalet är enligt vår mening dess
alltför begränsade urval av u-länder. ACP-länderna är inte i
första hand utvalda med tanke på behovet av bistånd utan
snarare att länderna är före detta kolonier. Dock inkluderas
inte alla tidigare kolonier. Till exempel står Bangladesh,
Indien, Pakistan och Sri Lanka utanför. Inte heller
latinamerikanska länder omfattas av avtalet. För att
''korrigera'' för detta av historiens slump motiverade urval
ger EG numera alltmer bistånd till Asien och Latinamerika.
I dag utgör detta bistånd ungefär 30 procent av det som går
till Lomé-länderna (24 miljarder kr 1990--95).
Med två andra grupper av länder i sitt närområde har
EG också speciella handels- och biståndsavtal, nämligen
med länder i Nordafrika och Mellanöstern som får 2,5
miljarder kronor per år och Östeuropa, som under 1991 får
5,7 miljarder kronor.
Vi menar att Sverige inom EG skall:
dels verka för att subsidiaritetsprincipen tillämpas
även inom biståndspolitiken, dvs. att endast den del av
biståndet som på ett effektivare sätt sköts genom de
gemensamma organen faktiskt kanaliseras genom dem och
övrigt sköts på nationell nivå,
dels verka för bland annat följande möjliga
förändringar av det gemensamma EG-biståndet:Större
krav måste ställas på att mottagarländerna garanterar
mänskliga rättigheter, politisk pluralism och pressfrihet.
Större krav måste ställas på att mottagarländerna driver
marknadsekonomi, inklusive marknadspriser på böndernas
produkter, reducerade handelshinder och en realistisk
växelkurs.Loméavtalet bör utvidgas till fler u-länder som
är i behov av bistånd och som i dag står utanför.
Proportionen livsmedel i biståndet bör minska.
Livsmedelsbistånd pressar som bekant priserna för u-
landsbönder och gör att byråkratin i u-länderna lätt
negligerar incitament och andra ekonomiska drivkrafter för
inhemsk jordbruksproduktion.En minskad bindning av
EG-biståndet så att mottagarländerna kan upphandla varor
och tjänster till bästa pris.EG-biståndet bör ges en
starkare inriktning på miljöförbättrande åtgärder.
De liberala partierna i EG inom LDR är skeptiska till att
EG skall ge bistånd till u-länder där mänskliga rättigheter
kränks. Till sådana länder anser de att eventuellt bistånd
endast bör förmedlas via enskilda organisationer. Ett annat
krav är att biståndet till landsbygdsutveckling ska ges en
tydligare miljöprofil.
EG och migrationen från tredje världen
Att människor fritt ska kunna röra sig över Europas
gränser och välja var de vill leva och bo är en omistlig del
av den liberala visionen av ett enat Europa. Denna frihet
förutsätter ett samordnat uppträdande mot omvärlden och
en samordnad flykting- och asylpolitik. För närvarande
avgörs flyktingpolitiken i EG-länderna på nationell nivå och
vi vet ännu inte hur en samordnad flyktingpolitik för EG-
länderna kan komma att se ut. Som vi ser det ger en sådan
samordning en möjlighet att bromsa dagens utveckling där
de enskilda EG-länderna ett efter ett tenderar att strama åt
sin flyktingpolitik i föreställningen att de annars kommer att
dränkas i en ström av flyktingar från syd och öst. Så t.ex.
fick Tyskland föregående år 256 000 asylansökningar, en
ökning med 33 procent. Steg för steg har nya hinder införts
som försvårar för flyktingar att komma in i Europa och söka
asyl.
Risken finns naturligtvis också att den gemensamma
nämnaren för EG:s flyktingpolitik blir det ''snålaste''
landets bestämmelser. Den asylkonvention som
undertecknades av EG-länderna i Dublin i juni förra året
ger anledning till oro. Den innebär att en asylsökande bara
ska ha rätt att få sin ansökan prövad i ett EG-land och att
ett avslag där innebär avslag också i de andra EG-länderna.
(Danmark har dock inte ratificerat konventionen.) Det är
emellertid fel att se ökad samordning som något negativt.
Alternativet är snarare kaos, genomslag för principen ''var
aldrig generösare än grannlandet'', och en nedåtgående
spiral i de europeiska ländernas vilja att ta emot
asylsökande. Endast genom samordning mellan
Västeuropas länder kan den nuvarande tendensen till ond
cirkel av nya restriktioner brytas.
Av humanitära skäl är det väsentligt att denna mer
samordnade asylpolitik får en liberal och generös
utformning. De tyska liberalerna (FDP) har också t.ex. gått
emot kristdemokraternas förslag till skärpning av tysk
asylpolitik. Vi svenska liberaler vill inom EG verka i samma
anda och arbeta för att EG-länder noga upprätthåller
respekten för humanism och mänskliga rättigheter, och att
flyktingar som söker sig till Europa skall vara garanterade
en rättstrygg behandling av sin asylansökan.
Utformningen av en gemensam praxis i flyktingärenden
bör förankras i internationell rätt genom att en europeisk
domstol inrättas dit man kan överklaga beslut i
flyktingärenden. En sådan instans har redan föreslagits av
bland annat ECRE, de europeiska
frivilligorganisationernas samrådsorgan i flyktingfrågor. En
möjlighet vore att samordna domstolens verksamhet med
Europarådet. Den kompetens som Europadomstolen byggt
upp när det gäller mänskliga rättigheter skulle kunna
utnyttjas också i flyktingärenden.
En europeisk flyktingkonvention måste utformas som
ger skydd inte bara åt politiska flyktingar utan också åt
människor som flyr undan krig, inbördeskrig, väpnade
oroligheter eller bristande förmåga hos ett lands regering att
skydda sina egna medborgare. EG söker nu konstruktiva
lösningar på eventuella framtida problem med massflykt
från krigshärdar eller diktaturer. Beredskap måste finnas
för att hjälpa länder i omkringliggande länder för att
härbärgera och förhoppningsvis senare repatriera större
flyktinggrupper. EG måste utveckla en klar politik för att
skydda och bistå flyktingar i länder utanför Europa.
För att bekämpa främlingsfientlighet och antisemitism i
Europa bör EG och EG-ländernas regeringar och inte minst
Europarådet samarbeta och dessutom utnyttja
frivilligorganisationerna för att skapa kunskap och
förståelse för flyktingarnas situation. Så t.ex. har
Europarådet antagit en omfattande resolution med krav på
vidgade mänskliga rättigheter för invandrarna och ökat stöd
till emigrationsländerna. Detta räcker emellertid inte alls. I
en opinionsundersökning angav t.ex. 42 procent av
fransmännen att de tyckte illa om nordafrikaner och en
majoritet vill att alla illegala invandrare sänds tillbaka. I
Tyskland vill 90 procent se ett stopp för ekonomiska
flyktingar. Problemen i f.d. Östtyskland är välkända.
EG:s gemensamma utrikespolitik bör sikta till att på
längre sikt skapa en sådan världsordning att konflikter och
förtryck undanröjs. I det arbetet har ett generöst EG-
bistånd till tredje världen en viktig plats att fylla. Inte minst
viktigt är ett kraftfullt demokratistödjande bistånd.
Gemensamma EG-ansträngningar för att brännmärka brott
mot mänskliga rättigheter och förbättra
övervakningsmekanismerna för dessa brott är andra viktiga
åtgärder.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige i förhandlingarna om
medlemskap i EG bör verka för att subsidiaritetsprincipen
fastslås gälla inom biståndsområdet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vikten av att Sverige som
medlem i EG verkar för att krav på demokrati och
mänskliga rättigheter ställs på mottagarna av EG:s
gemensamma bistånd,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vikten av att Sverige som
medlem i EG verkar för att marknadsekonomiska system
uppmuntras hos mottagarländerna av EG:s gemensamma
bistånd,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vid i motionen anförts om värdet av att Sverige som medlem
i EG verkar för att Loméavtalet utvidgas till att gälla fler u-
länder,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vikten av att Sverige som
medlem i EG verkar för att det gemensamma biståndet ges
en tydligare miljöprofil,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om värdet av att Sverige som
medlem i EG verkar för att en samordnad asylpolitik får en
liberal utformning,1
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om värdet av att Sverige som
medlem i EG verkar för att en europeisk
flyktingkonvention kommer till stånd i enlighet med vad i
motionen anförts.1
Stockholm den 27 januari 1992
Carl B Hamilton (fp)
Gudrun Norberg (fp)
Karin Pilsäter (fp)
Ylva Annerstedt (fp)
Margitta Edgren (fp)
Hadar Cars (fp)