Riksdagens beslut från den 12 december 1990, som har
följts upp med en ansökan om medlemskap i EG, är alltjämt
gällande och har bindande verkan för Sveriges agerande i
kommande förhandlingar i denna sak. Decemberbeslutet
var entydigt i sitt ställningstagande för en bibehållen
neutralitetspolitik, dvs ''alliansfrihet i fred syftande till
neutralitet i krig''. Det är också den formulering som
används i den nya borgerliga ministärens
regeringsförklaring den 4 oktober 1991.
Den förutvarande statsministerns deklaration inför
riksdagen den 14 juni 1991 har inte någon annan eller mer
vidsträckt innebörd och verkan än riksdagens beslut den 12
december 1990.
I 14 juli-deklarationen hette det att ''grunden för svensk
säkerhetspolitik är en fast och konsekvent
neutralitetspolitik''. I deklarationen betonades vår
beslutsamhet att förhindra att vi blir indragna i en
stormaktskonflikt. Det sades också att ''om en väpnad
storkonflikt trots allt skulle drabba vårt område måste
Sverige, för att då kunna stå neutralt, även fortsättningsvis
konsekvent avstå från deltagande i militära allianser eller
annat förpliktande samarbete med andra stater''. Undantag
gjordes för vad som kan följa av vårt medlemskap i FN.
I utrikesutskottets betänkande 1990/91:UU8 som
godkändes av riksdagen sägs följande: ''Allteftersom en
fungerande, alleuropeisk säkerhets- och samarbetsstruktur
växer fram blir Sveriges möjligheter att utan förfång för
neutralitetspolitiken delta i ett närmare samarbete av även
utrikespolitisk och säkerhetspolitisk karaktär självfallet
större än under tidigare perioder. Detta kan ske samtidigt
som neutralitetspolitikens centrala syfte ligger fast,
nämligen, att genom ett konsekvent avstående från militär
samverkan med andra stater framgångsrikt kunna hävda vår
neutralitet i händelse av krig.'' ... ''Från svensk sida har
under en följd av år uttalats att neutralitetspolitiken kräver
att Sverige i sin utrikespolitik avstår från sådana bindningar
som kan få vår förmåga att genomföra den deklarerade
politiken att framstå som illusorisk.''
Detta innebär sålunda att något försvarspolitiskt
samarbete med för Sverige bindande verkan inte kan
komma i fråga vare sig inom EG, VEU eller NATO så länge
den av riksdagen fastställda försvars- och säkerhetspolitiken
upprätthålls.
En ändring av denna politik kan bara beslutas av
riksdagen. Därom kan det ur konstitutionell synpunkt inte
råda några delade meningar. Det är mot denna bakgrund
mycket anmärkningsvärt att ''bibehållen
neutralitetspolitik'', enligt statsminister Carl Bildt, inte
längre gäller eller ens kan eller skall nämnas vid namn
beträffande den utrikes- och säkerhetspolitik som han vill
föra. Istället talade han vid besök i Bonn hösten 1991 om att
''vi vill fullfölja en utrikespolitik med klar europeisk
identitiet''. Detta kommer också till uttryck i årets
budgetproposition. En viss justering av regeringens
ståndpunkt gjorde Bildt i interpellationsdebatten den 15
januari 1992. Men de delvis skilda beskeden skapar
oklarhet och osäkerhet om Sveriges hållning.
Den svenska neutralitetspolitiken -- alliansfrihet i fred
syftande till neutralitet i krig -- har under lång tid varit starkt
förankrad hos vårt folk och lett till att Sveriges fred, frihet
och oberoende framgångsrikt bevarats. Den har också
spelat stor roll i våra internationella relationer, särskilt till
tredje världen. Vår medlande och fredsmäklande roll, som
gett vissa positiva resultat, har också underlättats.
Respekten för våra ställningstaganden i fredsoch mänskliga
rättighetsfrågor har förstärkts. Det finns inom överskådlig
tid inte skäl att förändra eller överge denna aktiva
alliansfria utrikespolitik, i all synnerhet som det inte finns
något bättre, konkret och preciserat alternativ för vårt land.
Regeringens handhavande av utrikespolitiken
förbättrades inte av utrikesminister Margaretha af Ugglas
avståndstagande till tidigare strävanden att uppnå
gemensam säkerhet i de internationella relationerna (tal
inför Utrikespolitiska institutet hösten 1991).
Även den av Olof Palme-kommissionen lanserade
doktrinen om gemensam säkerhet har blivit framgångsrik.
Den bröt successivt ned den motsatta uppfattningen att det
endast var genom militär avskräckning och terrorbalans
som fred och säkerhet kunde uppnås i världen. Detta senare
var en teori som i sin tillämpning bara ledde till
vidmakthållande av och under en tid till ett stegrat kallt krig
med fördjupade internationella motsättningar. Det blev till
slut omöjligt att upprätthålla denna strategi, då riskerna för
misstag och oöverlagda handlingar blev för stora med vår
tids nya förödande vapenteknologi.
ESK har istället blivit den ideala ramen för en framtida
alleuropeisk fredsordning. Europarådet har också spelat en
viktig roll, främst i fråga om mänskliga rättigheter.
EG bör bli ett organ i strävandena för en allsidig
utveckling av samarbetet mellan samtliga länder i Europa.
Målsättningar för Europapolitiken måste inom EG och
andra europeiska organ bl.a. bli öppenhet mot omvärlden,
generös biståndspolitik genom stark solidaritet med tredje
världen, fördjupad demokrati på alla samhällsområden --
också inom EG -- starka miljöhänsyn, reell regional balans,
aktiv arbetsmarknadspolitik för full sysselsättning, en klar
social dimension, jämställdhet mellan män och kvinnor, en
generös och solidarisk invandrar- och flyktingpolitik och
humanistisk kulturpolitik.
Det gäller att med konsekvens och kraft hävda dessa
intressen i förhandlingarna med EG. Här krävs inte bara
formell förhandlingsskicklighet utan också en stark och
konsekvent vilja, hållning och målsättning för att
tillfredsställande resultat eller i varje fall för att klarhet om
villkoren för medlemskap skall kunna erhållas.
Det är genom vår medlemsansökan till EG som
förutsättningarna för medlemskap kan klarläggas och
prövas. Ett slutligt ställningstagande kan tas av svenska
folket först efter det att förhandlingsresultat och
förutsättningar för ett medlemskap presenterats. Att
genomföra folkomröstningen tidigare eller t.o.m. redan nu
måste avvisas. Detta syftar inte till att få till stånd ett
obundet val i själva sakfrågan utan till ett val efter
partilinjer och utan att en tillräcklig information, debatt och
klarhet föregått folkomröstningen.
En folkomröstning bör därför genomföras separat och
inte i samband med riks- och kommunalval. Inte heller bör
någon sakbehandling i riksdagen av förhandlingsresultatet
föregå folkomröstningen. Resultatet av folkomröstningen,
som formellt är rådgivande, bör likaväl bli avgörande för
om Sverige skall svara ja eller nej till ett EG-medlemskap.
Skulle ett tillfredsställande förhandlingsresultat inte
kunna uppnås enligt de riktlinjer som angetts i denna
motion är det enligt vår mening inte möjligt att få en bred
uppslutning om vår Europapolitik. En stark splittring kan
istället bli följden. För många finns då inte någon annan
utväg än att rösta nej vid folkomröstningen eftersom endast
två alternativ -- ja eller nej till EG-medlemskap -- bör
ifrågakomma.
Vi anser att alternativen slutligt kan utformas så snart
regeringen kan redovisa tillräcklig information om
förhandlingsresultatet.
Ett annat problem är också att det finns många
oklarheter i EGs ståndpunkter och utveckling.
Förändringar har skett tid efter annan. Till detta kommer
att oenighet råder inom EG om vitala frågor, bl.a. om
utrikes- och säkerhetspolitiken. Detta bör vi veta mera om
då förhandlingsresultatet föreligger.
Av stor betydelse är att ett objektivt material framställs
där för- och nackdelar med medlemskap blir tydligt. Det är
angeläget att tillräckligt med tid ges för utformning av
innebörden av alternativen samt att folkomröstningen kan
genomföras på likvärdiga villkor för de två alternativen. Av
särskild betydelse blir att informera och redovisa reella,
konkreta ekonomiska för- respektive nackdelar genom ett
EG-medlemskap respektive endast ett EES-avtal.
Med hänsyn till den borgerliga regeringens hållning till
EG och till de konservativa/nyliberala krafter som verkar
inom gemenskapen, är risken betydande att
förhandlingsresultatet sammantaget kan bli
otillfredsställande.
Vi kan inte komma ifrån intrycket att man från
borgerligt håll vill använda EG-anpassning och EG-
medlemskap som skäl för att genomföra ett nyliberalt
systemskifte i Sverige och gradvis bryta ned den svenska
sociala välfärdsmodellen, det svenska folkhemsbygget.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om svensk alliansfrihet syftande till
neutralitet i krig samt om målsättningar och förutsättningar
för Sveriges Europapolitik,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen til känna
vad i motionen anförts om kommande folkomröstning samt
om objektiv information m.m. inför denna.
Stockholm den 22 januari 1992
Hans Göran Franck (s)
Ulla-Britt Åbark (s)