Europas folk har idag en ny möjlighet att skapa en
kontinent i frihet, demokrati och fredlig samverkan. Den
revolution som drog fram över Central- och Östeuropa
hösten 1989 och som hösten 1991 kulminerade i
Sovjetmaktens upplösning är en historisk vändpunkt för vår
världsdel. Den ger oss nya möjligheter, och den ställer oss
inför nya risker.
Socialdemokratin vill att den solidaritet vi visat
oppositionen i Central- och Östeuropa nu följs upp med ett
konkret samarbete till stöd för dessa länders
samhällsomvandling.
Efter årtionden av kommunistiskt förtryck och
förljugenhet finns nu förutsättningarna för folken i Polen,
Tjeckoslovakien och Ungern, i de återigen självständiga
Estland, Lettland och Litauen, i Ryssland och Ukraina, i
Rumänien, Bulgarien och Albanien, i Slovenien och
Kroatien, samt i de andra nationer och delar av
Sovjetväldet och Balkan som nu vunnit sitt oberoende att
bygga demokratiska samhällen, att återknyta banden med
sin historiska och kulturella identitet liksom med vår
europeiska gemenskap, att skapa välstånd och rättvisa och
en utveckling i balans med naturen.
Emellertid är det redan uppenbart hur svår denna
process kommer att bli. Tragedin i Jugoslavien och våldet i
Kaukasus vittnar om de fruktansvärda destruktiva krafter
som kan utlösas. Varubristen och de mångas nöd i våra östra
grannländer, den fallande produktionen, den tilltagande
arbetslösheten och de sociala påfrestningarna som följt på
de ekonomiska reformprogrammen i Centraleuropa vittnar
om de oerhörda svårigheterna som samhällsomvandlingen
står inför.
Misslyckanden i Central- och Östeuropa kommer att
direkt beröra övriga Europa. Omvänt skulle en
framgångsrik samhällsomvandling ha stor betydelse för
resten av världsdelen. Därför är den chans som folken i
Östeuropa har också en chans för hela Europa.
Det gäller först och främst att bygga en allomfattande
europeisk säkerhetsordning. Framgångarna för ESK och de
nya förtroendefulla kontakter som etableras mellan NATO
och de östeuropeiska staterna är av största betydelse för
vårt eget lands säkerhet. Emellertid är vi inte i hamn ännu.
Hundratusentals soldater, tiotusentals kärnvapen och
mängder av andra vapen är fortfarande stationerade i
Europa. Sovjetunionens upplösning och kriget i Jugoslavien
gör det uppenbart hur nödvändigt det är att skapa starkare
europeiska säkerhetsstrukturer.
Direkt berör oss också den allvarliga miljöförstöringen i
Östeuropa. Vårt gemensamma hav, Östersjön, fortsätter att
nedsmutsas, främst genom utsläpp från de östeuropeiska
länderna. Vårt gemensamma luftrum fortsätter att föra med
sig mycket av de utsläpp som försurar våra skogar och
marker. Vi har långt kvar i att omvandla vårt eget
produktionssätt, men kan vi inte gemensamt med våra
grannländer utforma en miljöpolitik för hela regionen
kommer miljön att fortsätta att försämras också hos oss.
Av stort gemensamt intresse är möjligheterna till
ekonomisk integration. De östeuropeiska ekonomierna är
idag mycket svaga och deras omvandling kommer att ta lång
tid. I denna omvandling kommer utländskt kapital att spela
en viktig, till och med en avgörande roll. Här lever i vår
närhet ett par hundra miljoner människor. De har vilja och
stor potential att klara av att höja sin välfärd. Denna
process bör vara av största intresse för ett framsynt svenskt
näringsliv. Genom investeringar och öppen handel finns
stora möjligheter till ömsesidigt utbyte.
Vi måste bygga ett Europa i gott grannskap. Vi kan se
framför oss ett Europa där människor rör sig enklare över
gränserna, där vi kan ta del av och inspireras av varandras
kulturer. Viktiga delar av en historisk och kulturell
gemenskap kan återvinnas, samtidigt som vi bygger ett nytt
Europa. Människor kommer att kunna leva och arbeta
inom ett mycket större område.
Misslyckas vi med att skapa ett nytt medborgarnas och
löntagarnas Europa som också inkluderar Central- och
Östeuropa kommer säkerhetspolitiska, miljömässiga,
ekonomiska och andra faktorer att sammantaget skapa
stora risker för vår egen välfärd. Det är i högsta grad i vårt
eget intresse att stödja det nya demokratiska Östeuropas
samhällsomvandling.
Åren av förtryck och förljugenhet har satt sina spår. Vi
får inte underskatta svårigheterna i samhällsomvandlingen.
Det är långt ifrån självklart att länderna kommer att hitta de
rätta balanserna och de rätta kombinationerna av nationell
frigörelse, gemensamt ansvarstagande och ömsesidig
respekt och tolerans, de rätta kombinationerna av radikal
omvandling och stabilitet, av marknadsekonomiska
reformprogram och politiska, sociala, miljömässiga och
många andra ambitioner. Inga enkla lösningar erbjuder sig.
Samarbete med övriga Europa kommer att vara
avgörande. Det gäller nu att i första hand trygga folkens rätt
till självbestämmande. FN-stadgan,
Helsingforsöverenskommelsen och ESKs Parisstadga måste
binda också de nya länderna. Principerna om demokrati och
fredlig lösning av konflikter, respekten för gränsers
okränkbarhet, respekten för mänskliga rättigheter och för
minoriteter, principerna om rättsstaten och om den sociala
marknadsekonomin måste gälla alla stater. Genom
folkrättsligt bindande avtal och genom medlemskap i
internationella organisationer ska en så stark grund som
möjligt skapas för det fortsatta samarbetet.
Ett demokratiskt samhällssystem skapas emellertid inte
lika fort som lagar stiftas och avtal undertecknas.
Demokratins kultur måste få fotfäste i samhällena och deras
institutioner. De demokratiska landvinningarna måste
ständigt försvaras mot populistiska försök att locka till
genvägar som i själva verket är återvändsgränder,
bedrägliga försök att återigen koncentrera makten hos ett
fåtal. På olika håll kan en odemokratisk utveckling inte
uteslutas. Efter år av förtryck kan demokrati och stabilitet
vara svåra att etablera. Men omvärlden måste klargöra att
de internationella överenskommelserna måste respekteras.
Samarbetet måste både bygga på internationell
samordnad grund och samtidigt vara decentraliserat.
Genom internationell samverkan, t.ex. i ESK, EG, den s.k.
G24-gruppen, de internationella finansiella
organisationerna, OECD och FN, kan de grundläggande
kraven på politiska och ekonomiska reformer ställas och
huvuddragen i biståndet samordnas. Detta är en mycket
viktig del av arbetet med att bygga det framtida Europa.
Regionala organisationer, som t.ex. ett framtida
Östersjöråd, kommer också att spela en viktig roll.
Samarbetets konkreta dimension utgörs av
direktkontakterna mellan grannfolken. Inte bara regeringar
och myndigheter möts. Företag, organisationer,
kommuner, universitet och andra, liksom enskilda individer
söker upp varandra, organiserar ett utbyte och skapar
bestående band. Så byggs genuint gemensam säkerhet, så
kan en hållbar utveckling skapas, så kan en framtid i
samverkan garanteras.
För detta utbyte kommer de svenska och östeuropeiska
parterna att till allra största delen själva bära det
organisatoriska och finansiella ansvaret. Den svenska
riksdagen bör emellertid ge utrymme för ett omfattande
program som ger stöd till samarbetet.
För 30 år sedan formulerade statsminister Tage Erlander
i prop. 1962:100 biståndets uppgifter. Samarbetet skall söka
minska skillnaderna i levnadsvillkoren genom att ''vidga
handeln, lindra nöden, förmedla kunnande och tillföra
kapital''. Detta arbete har vi nu inlett med våra grannar i
Central- och Östeuropa.
Hösten 1989 -- mitt under den dramatiska period då den
östeuropeiska revolutionen spred sig från land till land --
presenterade den socialdemokratiska regeringen ett
Östeuropaprogram. En miljard kronor avsattes för en
treårsperiod.
Nya biståndskanaler byggdes upp som förutsatte ett
decentraliserat genomförande. En ordning skapades för att
kunna fatta beslut om insatser med de nya regeringarna i
fr.a. Polen, Estland, Lettland och Litauen, men också med
andra delar av Central- och Östeuropa. Likaså bidrog
Sverige till att skapa en internationell samordning av
stödet.
Under loppet av det dryga budgetår som
Östeuropaprogrammet löpte före regeringsskiftet hösten
1991 fattade regeringen och biståndsmyndigheterna beslut
om långt över 300 insatser av varierande storlek. Flera av
dessa ''insatser'' består dessutom av mångdubbelt flera
eftersom beslutsrätten delegerats. Svenska Institutet har
t.ex. genomfört en mängd olika insatser.
Kommunförbundet gavs det övergripande ansvaret att
fördela bidrag till det stora vänortssamarbete som
utvecklats över hela Sverige och som i sin tur består av en
oöverskådlig mängd insatser.
Regeringen ger i budgetpropositionen ingen redovisning
av de insatser som genomförs. En uttömmande beskrivning
kan inte heller ges här, men följande tabell ger en översikt
över den första Östeuropamiljardens utnyttjande fram till
oktober 1991.
Finansierande
myndighet/ändamål
Anslag
(milj.kr.)
Beslutat
(milj.kr.)
Antal
insatser
Bilateralt bistånd
BITS: Polen
270 187 45
BITS:
övr. Östeuropa
150 96 107
Ensk.org.
genom SIDA
90 65 ca160
UD
15 15
Totalt
(525)
(363)
(
> 310)
Multilateralt bistånd
375 325
Andra
insatser
100
> 100
Totalt
1 000
> 800
> 300
Inom ett och ett halvt år av Östeuropaprogrammet hade
alltså över 800 milj. kr. av miljarden beslutats. Utfästelser
eller långt framskridna planer fanns för återstående
utrymme. Riksdag och regering hade därutöver fattat beslut
om 525 milj. kr. som kapital till Europabanken, gjort
utrymme för garantiutfästelser för statliga lån på 800 milj.
kr. som betalningsbalansstöd, bidragit med 65 milj. kr. till
den polska stabiliseringsfonden och givit Swedfund 50 milj.
kr. för satsningar i samriskföretag. Särskilda pengar hade
avsatts för universitetens forskningssamarbete. Likaså hade
Exportrådet fått särskilda pengar för handelsfrämjande
insatser. Humanitära insatser hade gjorts för barnen i
Rumänien och Albanien. En beredskap för nödhjälp hade
skapats som nu denna vinter kommit till användning i St
Petersburg och Baltikum. Med mera.
En total sammanställning av de beslutade och utfästa
statliga insatserna i Central- och Östeuropa fram till hösten
1991 har inte gjorts, men ligger, om det finansiella stödet
inkluderas, som synes betydligt över två miljarder kronor.
Med dessa resurser har vi åstadkommit det första och det
största stöd som något land gett de baltiska staterna. Också
i Polen var vi tidigast på plats och har gett ett omfattande
och strategiskt stöd, främst för att förbättra miljön, ett stöd
som av de polska myndigheterna utpekats som synnerligen
viktigt. Vi har också kunnat bidra aktivt till det
internationellt samordnade samarbetet.
Det snabba ianspråktagandet vittnar om hur fort
utvecklingen gått, om hur stora behoven är och om hur stor
efterfrågan på insatser är. Sedan det första
Östeuropaprogrammet lades har nya behov och nya
möjligheter vuxit i mycket snabb takt. De baltiska staterna
är nu självständiga. Sovjetunionen har upplösts.
Reformprogrammen accelererar. Svårigheterna växer. Allt
detta ställer nya krav på svenska insatser.
Riksdagen bör nu fatta beslut om ett nytt program för
samarbete med Central- och Östeuropa. Det skall syfta till
att stödja en demokratisk samhällsutveckling och reformer
för en ekonomisk, social och miljömässigt hållbar
utveckling. Vi instämmer i regeringens förslag om att
fastställa en ram om totalt en miljard kronor per år i tre år
från och med 1992/93.
Det nya anslaget för samarbete med Central- och
Östeuropa bör finansieras utanför den enprocentram som
avsatts för bistånd till u-länder. Det stora kapitalbehov som
behövs för Östeuropa kan inte tas från de resurser som
samtidigt behövs för de fattiga länderna. Även om motiven
och medlen för insatser i Östeuropa och i tredje världen
liknar varandra -- båda syftar till att med kunskap och
kapital stödja en samhällsomvandling som leder till att
länderna kan stå på egna ben i en gemensam värld -- är
nöden i u-länderna så mycket större. De fattigas behov har
inte minskat samtidigt som de historiska händelserna i
Europa ställt nya krav på det internationella samarbetet.
Utvecklingen i Östeuropa har goda förutsättningar att
främja utvecklingen i tredje världen. Det kalla kriget har
slukat enorma resurser som nu kan frigöras. Konflikten
underblåste våld och krig i många delar av tredje världen
och lade hinder i vägen för reell internationell samverkan.
Idag finns helt nya förutsättningar för ett sådant samarbete.
Detta behandlas närmare i socialdemokraternas
partimotioner om globalt samarbete och bistånd. Det råder
emellertid inget tvivel om att under en period konkurrensen
om kapital kan utfalla till tredje världens nackdel. Därför
behövs additionella resurser för att finansiera
Östeuropastödet.
När den socialdemokratiska regeringen presenterade
det första Östeuropaprogrammet gjorde delar av
oppositionen stort väsen av att 300 milj. kr. per år togs från
biståndsanslaget. Detta ägde rum när utrymme snabbt
behövde skapas i en i praktiken redan färdigställd budget.
Regeringen deklarerade då att detta var en tillfällig lösning.
Att betydligt större belopp skulle komma att behövas när
förutsättningarna fanns var redan då uppenbart. Nu behövs
de mycket större beloppen för ett nytt Östeuropaprogram.
I budgetpropositionen för 1992/93 lägger den borgerliga
regeringen ett förslag om en ram på en miljard kronor
utanför enprocentramen för samarbete med Central- och
Östeuropa. Det är bra. Det är emellertid mindre bra att
regeringen inte kommer med ett mer utarbetat förslag till
innehåll. Det är desto mer förvånande som de borgerliga
partierna under lång tid talat om behovet av ett sådant stöd.
Enligt vad som framgår av budgetpropositionen är den
borgerliga regeringens Östeuropaprogram en tom ram utan
tydligt angivande av hanteringsformer eller ändamål.
Regeringen begär riksdagens bemyndigande att göra
utfästelser upp till tre miljarder kronor, varav på sin höjd ca
en halv miljard kan sägas vara närmare definierad till
hanteringsform och ändamål. Detta är inte acceptabelt.
Det visar hur oförberedda de borgerliga partierna i
praktiken har varit på att ta ansvar för ett verkligt stöd. Det
visar på bristande skicklighet på ett område där man sökt
profilera sig. Det visar på bristande respekt för riksdagens
ansvar för statens budget.
Denna oklarhet leder nu i första rummet till att
planeringen av framtida insatser stannar upp. I stället för att
påskynda samarbetet med Central- och Östeuropa bromsas
det upp. Regeringen förlorar dyrbara månader i en process
som redan varit hårt ansträngd. Våra samarbetsländer kan
inte dra någon slutsats om vad de kan räkna med. Ansvariga
myndigheter och engagerade aktörer kan inte upprätthålla
tillräcklig framförhållning.
Med den uppläggning som regeringen föreslår skapas
stora risker för ministerstyre. Genom att myndighetsansvar
inte klarläggs blir riskerna för politiskt motiverade
projektbeslut stora. Prioritetsprövning,
effektivitetskriterier, insyn och ansvar är oklara och riskerar
att åsidosättas. Efter att riksdagens revisorer just gjort en
genomgång av dessa frågor och inskärpt nödvändigheten av
att riksdagen ges ordentlig insyn i budgetprocessen så att
meningsfulla ställningstaganden kan göras, gör regeringen
tvärtom och begär öppet mandat att egenhändigt hantera
2,5 miljarder kronor. Detta är en utmaning mot riksdagen.
Regeringen säger att man tänker inrätta en särskild
kunskapsfond och en särskild beredning inom
regeringskansliet för att hantera detta stöd. Det är oklart
om regeringen har för avsikt att skapa en ny myndighet eller
en rådgivande instans inför regeringsbeslut. Regeringen har
goda skäl att på organiserat sätt inhämta råd från experter
och engagerade. Men vill regeringen skapa en ny
beslutsordning skulle emellertid, till skillnad från vad
regeringen föreställer sig, processen komma att
byråkratiseras. En ny instans skapas där detta inte behövs.
BITS, beredningen för internationellt tekniskt-
ekonomiskt samarbete, är den huvudsakliga myndighet som
har kompetens att hantera den typ av kunskapsöverföring
som behövs i samarbetet med Östeuropa. BITS tillkom som
särskild beredning just för att arbeta på detta sätt i en
bredare kategori länder än de fattigaste, på vilka SIDA
koncentrerade sig. BITS decentraliserade arbetssätt, att
''mäkla'' och finansiera kontrakt mellan parter i Sverige och
samarbetslandet, är väl lämpat för samarbetet med de
östeuropeiska länderna. Under hårt pressade förhållanden
har BITS väl hanterat merparten av det omfattande och
mycket varierande stöd som Sverige gett. Det mest
effektiva sättet att klara av utvidgningen av samarbetet är
att stärka BITS administration, både vad det gäller
projekthanteringen och planerings- och
samordningsarbetet.
Medan andra stora givarländer gör på samma sätt som
Sverige gjort och använder biståndsadministrationen för
samarbetet med Östeuropa, men med särskild finansiering,
vill den borgerliga regeringen under moderaternas ledning
skapa en särordning. De internationella organisationerna,
som t.ex. Världsbanken, har inte i princip behövt ändra sitt
arbetssätt för att utsträcka sin verksamhet till länderna i
Östeuropa. I stället för att bygga vidare på ett globalt
samarbete, vill regeringen nu skilja Europa från resten av
världen. Det är föga framsynt.
I brist på konkret förslag från regeringen, måste
riksdagen själv ta ställning till hur Östeuropasamarbetet
skall utformas. Här följer socialdemokraternas förslag.
Landfördelning: Sverige skall utveckla ett
samarbete med samtliga länder i Öst- och Centraleuropa,
ett samarbete som baseras på de principer som växer fram i
den nya alleuropeiska gemenskapen, i synnerhet ESKs
Parisstadga. Sverige skall särskilt utveckla ett samarbete
med de länder där demokratiseringen fullföljs och där
starka ekonomiska och sociala reformprogram genomförs.
Huvuddelen av insatserna bör gå till länder i vårt
närområde, Östersjöregionen, dvs. Estland, Lettland,
Litauen, Polen och Ryssland, särskilt St
Petersburgsområdet. Ett betydande stöd bör också ges till
Tjeckoslovakien och Ungern. Stöd till länderna på Balkan,
till Ukraina, Vitryssland och andra nya stater som kommit
ur Sovjetväldet skall kunna ges beroende på den politiska
utvecklingen.
Vi måste bygga nät av kontakter med hela det nya
Europa. Vi bör använda både multilaterala och bilaterala
former. Regeringens förslag inskränker i onödan Sveriges
möjligheter att utveckla relationer och samarbete med vår
världsdel.
Multilateralt samarbete: Det är viktigt att Sverige
bidrar till att utveckla multilaterala former för samarbetet.
Europas många organisationer, de internationella
finansieringsinstituten, FNs fackorgan, OECD, liksom
nordiska samarbetsformer och nya regionala organ, som
t.ex. det av socialdemokraterna föreslagna Östersjörådet,
bör utnyttjas. Skälen härför är såväl omedelbara
samordnings- och effektivitetsskäl som avsikten att bygga
bestående internationella samarbetsformer.
Bilateralt samarbete: Den hittills använda
decentraliserade modellen bör utvecklas vidare. Svenska
och östeuropeiska parter i samhällets alla delar bör vara
ansvariga för insatsernas genomförande. Olika
myndigheter och organisationer kan användas för att
ansvara för granskning, beslut, finansiering och
uppföljning. Samarbetet skall i så hög utsträckning som
möjligt bygga på eget engagemang och kostnadsdelning för
att främja såväl kostnadseffektivitet som ett bestående
framtida utbyte även utan statligt stöd.
Det kunskapsutvecklande biståndet bör
huvudsakligen hanteras av ett förstärkt BITS. I
samråd med utrikesdepartementet bör BITS delta betydligt
mer aktivt i den internationella samordningen och den
strategiska planeringen.
Det bilaterala biståndet bör i princip kunna röra
samhällets alla delar. Följande fem områden bör särskilt
betonas: 1) demokratisk samhällsutveckling; 2) reformer i
syfte att utveckla en marknadsekonomi på en socialt och
miljömässigt hållbar grund; 3) miljöförbättrande åtgärder;
4) näringslivets omstrukturering och en utbyggnad av
infrastrukturen; 5) utbildnings- och hälsovårdssektorerna,
samt insatser för särskilt utsatta grupper.
För kunskapsutvecklande insatser genom BITS bör ett
utrymme om totalt 300 milj. kr. avsättas för 1992/93, samt
lika mycket för vart och ett av de två följande åren. Vissa
materiella komponenter bör kunna ingå i insatserna.
Folkrörelserna och de enskilda organisationerna
har en viktig roll att spela i att bygga demokratin och skapa
bestående kontakter mellan medborgarna i våra olika
länder. Regeringen har i budgetpropositionen inte anvisat
några medel för detta ändamål. Vi föreslår en betydande
ökning till 40 milj. kr. per år. Liksom tidigare är SIDA den
myndighet som är bäst lämpad att hantera detta stöd.
Delegeringen av beslut om konkreta insatser kan med
fördel även i högre utsträckning göras till organisationerna
själva genom ramavtal och på annat sätt. Svenska Institutets
roll i Östeuropa har vuxit. Det gäller kulturutbyte,
stipendier, studiebesök och expertutbyten,
språkundervisning m.m. Vi föreslår betydligt ökade
insatser: 20 milj. kr. avsätts per år. Svenska Institutet bör
ges i uppdrag att utreda möjligheterna till ett mer
omfattande och långsiktigt stipendieprogram gällande
ungdomars högskole- och yrkesutbildning.
För särskilda insatser bör 140 milj. kr. per år
avsättas till regeringens förfogande. Det är, som ovan
beskrivits, angeläget att kunna delta i multilaterala
sammanhang. Regeringen bör även kunna fatta beslut
om att för särskilda ändamål ge uppdrag till myndighet eller
organisation. Ur detta belopp bör även eventuella insatser
för nödhjälp tas.
Näringslivsutveckling: Utöver de möjligheter som
finns att genom BITS-finansierade insatser stödja det
östeuropeiska näringslivets omstrukturering ger styrelsen
för näringslivsbistånd, Swedecorp, svenskt näringsliv stöd i
de direkta kontakterna österut. Swedfund International AB
har mött en mycket stor efterfrågan på samriskkapital. Till
skillnad från regeringen anser vi att Swedfund bör få den
kapitalökning med 75 milj. kr. man äskat. Därutöver bör
Swedecorp få medel för s.k. främjandeinsatser.
Direktkontakt mellan företag är ett strategiskt led i att bryta
de gamla ekonomiska strukturerna.
Regeringen och Swedecorp/Swedfund bör vidare ges i
uppdrag att närmare undersöka och om möjligt utveckla
former för näringslivsutveckling som bygger på ett
betydande eget framsynt engagemang av svenskt näringsliv.
Detta kan t.ex. ta sig formen av ett huvudsakligen av svensk
industri finansierat utbildningsinstitut, eller andra former
för företagslednings-, yrkes- och praktikantutbildning. Det
kan ta sig formen av en samordnad satsning på en
näringslivssektor, bestående av olika typer av insatser som
förstärker varandra, men som då också finansieras på olika
sätt. Det är viktigt att näringslivsutveckling från början äger
rum på marknadsekonomiskt sund grund. Liksom när det
gäller BITS-finansierat samarbete bör regional utveckling
och kooperativt företagande kunna utgöra delar av
samarbetet.
1993/94 och 1994/95 bör 100 milj. kr. per år avsättas för
näringslivsbistånd.
Finansiellt stöd: Ett akut behov av finansiellt stöd
finns för att underlätta den ekonomiska omvandlingen.
Förutsättningarna för ett sådant stöd har hittills varit
begränsade till Polen, Tjeckoslovakien och Ungern, men i
takt med att reformprogram utvecklas för att stabilisera och
liberalisera ekonomierna också på annat håll, särskilt i
Estland, Lettland och Litauen, kommer ett sådant att bli
möjligt att ge. Detta bör inte ta sig formen av finansiellt stöd
till enskilda projekt, med de från biståndshistorien
välkända risker det medför av snedvridning och
ineffektivitet, utan bör huvudsakligen utgöras av den
marknadsekonomiskt minst snedvridande formen, obundet
betalningsbalansstöd.
Betalningsbalansstöd bör ges i internationellt
samordnade former och kan vara bidrag till
stabiliseringsfonder eller resurser som direkt möjliggör en
ökad import. Stödet kan ges i form av gåvor, långfristiga
statliga lån (till marknadsmässig eller subventionerad ränta)
eller statliga garantier för upplåning på marknaden.
För Estland, Lettland och Litauen kommer ett starkt
stöd att behövas när länderna sannolikt under detta år
introducerar egna valutor. Det är ännu inte möjligt att säga
hur stort detta bör bli. Regeringens förslag är godtyckligt
bestämt. Närmare precisering av beloppet bör avvakta det
multilaterala samarbetets gång. Detta första finansiella stöd
till de baltiska staterna bör dock ges i form av en generös
gåva -- en grundplåt i befästandet av den ekonomiska
suveräniteten. Allteftersom staternas kreditvärdighet tilltar
bör stödet övergå till andra former.
Behov av betalningsbalansstöd i olika former finns i
samtliga länder i Central- och Östeuropa. En beredskap för
sådant stöd bör finnas. Det bidrag som tidigare givits till
polska stabiliseringsfonden behöver också förlängas.
Regeringen bör därför bemyndigas att ge långfristiga
statliga lån eller ge statliga garantier för upplåning på
marknaden upp till ett belopp av sammanlagt 800 milj. kr.
Eventuella skadefall bör finansieras genom bildandet av en
skadefond inom ramen för det finansiella stödet och
omfördelningar i statsbudgeten.
En annan form av finansiellt stöd är kapitalstöd genom
t.ex. en utvecklingsbank eller -fond. Nordiska
investeringsbanken har t.ex. föreslagit en Baltisk
investeringsbank. EFTAs förberedda (senare återkallade)
industriutvecklingsfond för Jugoslavien var ett annat
exempel. Erfarenheterna av sådant stöd är blandade, men
stödformen har en roll att spela och har en klar fördel
framför direkt projektbistånd. Vi förväntar oss ett snart
förslag från regeringen vad gäller den föreslagna Baltiska
investeringsbanken.
Möjligheterna till svenska exportkrediter är ännu
begränsade för de flesta östeuropeiska länder. Det kan dock
visa sig att vissa projekt kan vara av stor ekonomiskt
strategisk betydelse. Det bör övervägas om staten i vissa
särskilt angelägna fall kan bidra till ett visst riskavlyft.
För finansiellt stöd i ovan nämnda former, främst dock
betalningsbalansstöd och inklusive bildandet av en
garantifond, till länderna i Central- och Östeuropa bör
regeringen ges ett samlat utrymme om 400 milj. kr. för
1992/93 och bemyndigas utfästa tre gånger detta belopp.
Regeringen bör återkomma till riksdagen med särskilt
förslag.
En samlad bild av det socialdemokratiska alternativa
programmet för samarbete med Central- och Östeuropa ges
av följande tabell (milj. kr.):
n
1992/93
1993/94
1994/95
Kunskapsutvecklande bistånd genom BITS
300
300
300
Folkrörelser, enskilda organisationer genom SIDA
40
40
40
Kulturutbyte, stipendier, m.m. genom Svenska Institutet
20 20
20
Näringslivsbistånd,
främst genom Swedecorp/Swedfund
100
100
100
Finansiellt stöd, främst betalningsbalansstöd och inkl. en
garantifond
400
400
400
Till regeringens förfogande (nödhjälp, multilaterala in
satser, särskilda insatser)
140
140
140
Totalt
1 000
1 000
1 000
Detta förslag till hur samarbetet med de central- och
östeuropeiska länderna bör läggas upp är tydligt till
uppläggning och hantering. Samtidigt möjliggör det den
flexibla inriktning som situationen kräver. En insats som
består av flera skilda komponenter skall kunna få en
samordnad finansiering från olika delar av programmet.
Bland de samlade insatser som nu förestår intar
Östersjösamarbetet en speciellt viktig roll. I en särskild
motion presenterar socialdemokraterna hur samarbetet i
Östersjöregionen kan fördjupas, bl.a. genom inrättandet av
ett Östersjöråd. Insatser inom olika samhällssektorer och i
olika former kan, med den uppläggning som ovan föreslås,
åstadkommas och samordnas till stöd för ett sådant
regionalt samarbete.
Miljön intar en särställning i Östersjösamarbetet. Det av
de svenska och polska regeringarna år 1990 inledda
regionala miljösamarbetet har visat sig särdeles framsynt.
Inom kort kommer en handlingsplan att antas av alla
Östersjöländer för hur detta gemensamma havs miljö ska
kunna återställas. Det BITS-finansierade strategiska
miljösamarbetet med Polen måste få fortsätta. Direkt
relaterade miljöinsatser i Baltikum har inletts och skall
drivas vidare. Särskilda medel har avsatts för svenska
förstudier inför Världsbanks- och
Europabanksinvesteringar i regionen. Vidare har ett
regionalt kärnsäkerhetssamarbete inletts -- säkerheten
måste akut förbättras vid Ignalina-verket i Litauen och vid
andra verk, bl.a. i närheten av St Petersburg. Detta är
exempel på några miljöinitiativ som den socialdemokratiska
regeringen tog inom det gångna Östeuropaprogrammet och
som med den uppläggning som här föreslagits nu kan och
bör föras vidare.
Starka ekonomiska reformprogram i Estland, Lettland
och Litauen är en förutsättning för dessa länders utveckling.
För att programmen skall lyckas krävs en kombination av
ekonomisk politik, förvaltningsutveckling, experthjälp,
marknadsekonomisk utbildning, arbetsmarknadsåtgärder,
oberoende fackföreningar, sociala skyddsnät,
handelsfrämjande åtgärder, strategiska infrastrukturella
investeringar, stabiliseringsstöd, utländska investeringar
m.m. Det krävs ett nära samarbete med IMF,
Världsbanken, Europabanken, OECD, EG och andra. Den
socialdemokratiska regeringen fäste stor vikt vid att tidigt
inleda detta stöd, vidga kunskaperna genom expertstudier
och låta Sverige förmedla kontakter mellan de baltiska
republikerna och omvärlden. Detta har rönt stor
uppskattning. Förutsättningarna finns nu för att Sverige
skall kunna spela en central roll i ett samlat ekonomiskt-
politiskt stöd för att återupprätta de baltiska staternas
ekonomiska suveränitet.
Vi vet redan att denna omställning kommer att bli
mycket svår. Det har varit nödvändigt att utsträcka
nödhjälp under denna vinter. Situationen förvärras nu.
Ytterligare humanitärt stöd bör ges. Reformprogrammen
måste utformas så att de blir socialt hållbara. En utdragen
livsmedelskris är det inte. Regeringen bör undersöka
möjligheterna till ett samlat program -- inkluderande
svenskt näringsliv, kooperationen, lantbruksrörelsen och
folkrörelserna, samt strategiskt tekniskt bistånd -- för att
förbättra livsmedelsproduktionen och
livsmedelsdistributionen i regionen. Ett sådant samarbete
bör naturligen utsträckas till St Petersburg och sannolikt
också till Vitryssland och Ukraina.
Detta är några av de uppgifter av högsta prioritet som
Östeuropasamarbetet står inför och som Sverige nu med
kraft måste ta sig an. Det socialdemokratiska förslaget till
Östeuropaprogram ger denna möjlighet.
Socialdemokratin har alltid varit en frihetsrörelse. Vårt
mål är ett samhälle utan första och andra klassens
medborgare och en värld utan första och andra klassens
nationer.
Socialdemokratin har genom årtiondena aktivt stött
frihetssträvandena i Europa och på andra kontinenter.
Högern däremot har ofta förhållit sig passiv eller likgiltig
inför andra folks kamp för frihet och rättvisa.
Men nu försöker moderaterna, och de starka
opinionsbildande krafter som stöder den nyliberala högern,
att skriva om historien. Socialdemokratin har försummat
Europa, påstår de. De insinuerar att socialdemokratin
skulle ha varit passiv gentemot förtrycket i Östeuropa. Den
moderata utrikesministern försöker göra gällande att Olof
Palme och den svenska socialdemokratin stått för ett slags
''ideologisk neutralitet''.
Detta är ohistoriskt -- och påver propaganda.
De bortser från hur socialdemokraterna från början
slogs för demokrati och reformism. De bortser från hur
socialdemokraterna utpekades som huvudfiende inte bara
av högern själv utan också av kommunister och bolsjeviker.
De bortser från hur socialdemokrater tystats, förföljts,
fängslats och avrättats i Öststaterna.
Svensk socialdemokrati har alltid fördömt
kommunismens diktatur och övergrepp i Östeuropa. Olof
Palmes formulering ''diktaturens kreatur'' om dem som
krossade pragvåren i Tjeckoslovakien 1968 kom ur hjärtat
och står för socialdemokratins hållning.
När de polska arbetarna tog upp kampen mot Polens
partidiktatur och Solidaritetsrörelsen så småningom vann
ett avgörande slag mot öststatssystemen, då kunde de räkna
med vårt stöd. Svensk fackföreningsrörelse skickade
tryckpressar till Solidaritet när de jobbade underjordiskt
och när de tvingades i exil finansierades deras kontor i
Stockholm, det första utanför Polen.
Svensk socialdemokrati har ständigt stött den
östeuropeiska oppositionen i kampen mot kommunismen,
så som vi stödde greker, spanjorer och portugiser i kampen
mot diktaturerna i den delen av Europa, och såsom vi stött
förtryckta i alla delar av världen.
Nu gäller det att enas kring den svåra uppgiften att hela
såren efter den järnridå som sänktes genom Europa efter
andra världskriget. Det gäller nu också att inte låta en ny
järnridå uppstå, en skiljelinje mellan u-länder och i-länder
längs den gamla öst-västgränsen. Nu gäller det att med
gemensamma krafter utjämna obalanserna mellan de två
halvorna i Europa. Vi kommer aldrig att acceptera den
indelning i nationernas A-, B- och C-lag, som den moderate
statsministern ser framför sig, varken här i Europa eller
någon annanstans.
Framför allt måste demokratins kultur få fast fotfäste.
De som förespråkar marknadens självläkande krafter som
enda lösningen på alla problem, riskerar att göra
demokratin en björntjänst. De erbjuder i själva verket
människor som nyligen tillkämpat sig sin politiska frihet ett
förkrympt frihetsbegrepp. Det nya Europa blir då ett
konfliktfyllt och kulturfientligt Europa, ett Europa
reducerat till marknad. Demokratin får inte komma att
identifieras med massarbetslöshet, utslagning,
främlingsfientlighet och växande klassklyftor.
Demokratin måste fyllas med ett socialt innehåll, annars
tappar människor tilltron till den. Mot en begynnande post-
totalitär depression måste vi erbjuda konkret solidaritet och
hopp om en framtid med ekonomisk tillväxt och social
rättvisa. Europas folk -- alla Europas folk -- måste nu få en
ny chans.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ett samarbete med länderna i
Central- och Östeuropa,
2. att riksdagen beslutar om ett treårsprogram för
samarbete med Central- och Östeuropa om sammanlagt 3
miljarder kronor enligt de principer som anförts i
motionen,
3. att riksdagen beslutar att ett samarbete i såväl
multilaterala som bilaterala former skall kunna utsträckas
till samtliga länder i Central- och Östeuropa samt att
huvuddelen av insatserna skall gå till länderna runt
Östersjön,
4. att riksdagen ur denna ram för budgetåret 1992/93
anvisar 300 milj.kr. till BITS för främst
kunskapsutvecklande insatser,
5. att riksdagen ur denna ram för budgetåret 1992/93
anvisar 40 milj.kr. till SIDA för insatser genom folkrörelser
och enskilda organisationer,
6. att riksdagen ur denna ram för budgetåret 1992/93
anvisar 20 milj.kr. till Svenska institutet för stipendier,
kulturutbyte m.m.,
7. att riksdagen ur denna ram för budgetåret 1992/93
anvisar 75 milj.kr. som kapitalpåfyllnad till Swedfund
International AB samt att ytterligare 25 milj.kr. avsätts för
näringslivsbistånd genom Swedecorp,
8. att riksdagen ur denna ram för budgetåret 1992/93
anvisar 400 milj.kr. för finansiellt stöd i samband med
ekonomiska reformprogram,
9. att riksdagen bemyndigar regeringen att ge
statskrediter eller statsgarantier för lån upp till ett belopp
av sammanlagt 800 milj.kr. samt att bidrag till erforderlig
garantiram finansieras ur det belopp om 400 milj.kr. som
avsätts för finansiellt stöd,
10. att riksdagen ur denna ram för budgetåret 1992/93
anvisar 140 milj.kr. till regeringens förfogande för särskilda
insatser, för deltagande i multilaterala program samt för
eventuell nödhjälp,
11. att riksdagen bemyndigar regeringen att göra
utfästelser upp till tre gånger anvisade belopp.
Stockholm den 20 januari 1992
Ingvar Carlsson (s)
Jan Bergqvist (s)
Birgitta Dahl (s)
Odd Engström (s)
Ewa Hedkvist Petersen (s)
Inger Hestvik (s)
Anita Johansson (s)
Birgitta Johansson (s)
Kurt Ove Johansson (s)
Allan Larsson (s)
Berit Löfstedt (s)
Börje Nilsson (s)
Kjell Nilsson (s)
Lennart Nilsson (s)
Berit Oscarsson (s)
Göran Persson (s)
Mona Sahlin (s)
Pierre Schori (s)
Britta Sundin (s)