Innehåll
Sammanfattning 2 1. Motiven för det europeiska samarbetet 6 2. Ett närmare samarbete inom EG 11 3. Sveriges väg i Europasamarbetet 14 4. Varför svenskt medlemskap i EG? 16 5. Europeiskt socialdemokratiskt samarbete 18 6. Socialdemokratin inför EG 18
6.1 Säkerhetspolitiken 18
6.2 Den ekonomiska unionen 22
6.3 Jämställdheten och EG 24
6.4 Den sociala dimensionen och arbetsmarknaden 25
6.5 Regionalpolitik 28
6.6 Infrastruktur, utbildning och forskning 29
6.7 Skattepolitiken 31
6.8 Miljöpolitik 32
6.9 Jordbruks- och fiskepolitik 33
6.10 Konsumentpolitik 34
6.11 Kooperationens roll 34
6.12 Alkoholpolitik och folkhälsa 35
6.13 Flykting- och invandrarpolitik 35
6.14 Östeuropapolitiken 36
6.15 Biståndspolitik 36
6.16 Övergångsbestämmelser 37
6.17 Ett öppet Sverige i EG 37 7. Förhandlingar och folkomröstning 38
Hemställan 39
SVERIGE OCH EG
Samarbete och solidaritet för ett medborgarnas och löntagarnas Europa
Sammanfattning
Europa genomgår en omdaning som är mer genomgripande och dramatisk än under de flesta perioder i modern historia. Många positiva krafter frigörs i den omstöpning som sker i både Väst- och Östeuropa. Men förändringarna och deras snabba förlopp kan också innebära risker och faror för framtiden.
För den svenska socialdemokratin är det angeläget att ta del i och påverka utformningen av det framtida Europa. Vi vill inte vara passiva åskådare i denna process. Vi anser oss, med våra värderingar och politiska program, ha värdefulla bidrag att ge till ett solidariskt Europa.
Vi vill tillsammans med likasinnade ha inflytande i det forum där de politiska kraftfälten alltmer kommer att mötas: EG är navet i den europeiska politiska och ekonomiska utvecklingen, i ett Västeuropa som integreras alltmer och i ett Östeuropa som söker förnyelse i ett gemensamt Europa.
Alltfler av de frågor som är väsentliga för den svenska socialdemokratin förutsätter samarbete i Europa. Arbete åt alla, en god ekonomi för gemensam välfärd, kontroll av storföretagen, förbättring av miljön, stödet till Östeuropas modernisering och demokratisering och kampen mot rasism och främlingsfientlighet är frågor där europeiskt samarbete är avgörande.
Genom det svenska folkets starka krav på medbestämmande och genom vår långa demokratiska tradition kommer det i längden att bli ohållbart att vi är utestängda från beslut som direkt påverkar oss.
Ett medlemskap i EG innebär att Sverige som nation kan delta i och påverka den europeiska utvecklingen inom ramen för den politiska union och den ekonomiska och monetära union som blir resultaten av EG-ländernas beslut i Maastricht. Lika viktigt är att svenska bidrag kan ges för att påverka den sociala dimensionen i Europasamarbetet.
Den borgerliga regeringen för en politik som på väsentliga punkter står i strid med de mål som vi socialdemokrater vill verka för i Europasamarbetet. Med EG som förevändning försöker den borgerliga regeringen rasera delar av den svenska välfärdspolitiken och de fackliga rättigheter som löntagarna vunnit. I själva verket går denna borgerliga politik på tvärs mot utvecklingen inom EG, där större vikt läggs vid arbetslivets förhållanden, vid sociala och fackliga rättigheter. Både EG-kommissionens och Europaparlamentets politik talar för detta.
Vidga demokratin
En huvuduppgift för framtiden är att vidga demokratin med ett starkare medborgarinflytande såväl lokalt, regionalt som i nationella parlament och Europaparlamentet. Internationaliseringen av ekonomin har lett till att nationalstaternas demokratiskt valda församlingar har fått mindre inflytande. De stora företagen har flyttat ut sina styrelserum från nationerna. Därför måste också det politiska beslutsfattandet europeiseras.
I Maastricht underströk EG-länderna den s.k. närhetsprincipen starkt. Beslut inom EG skall inte fattas på en högre nivå än vad som är nödvändigt för deras genomförande. De beslut som tagits i Maastricht är emellertid otillräckliga för att stärka det demokratiska beslutsfattandet inom EG. För den europeiska socialdemokratin kommer en fördjupad och vidgad demokratisering i Europa att vara en av de viktigaste uppgifterna under de närmaste åren.
En stärkt demokrati är nödvändig för att samhällena skall kunna ta sig an de stora utmaningar som 1990-talets ekonomiska och sociala förändringar innebär.
Arbete åt alla
Den stora arbetslösheten är ett av EG-ländernas största misslyckanden. Kampen för full sysselsättning är ett av socialdemokratins viktigaste mål. Det måste också bli en av huvuduppgifterna i Europasamarbetet.
I en alltmer internationaliserad ekonomi kommer det att bli svårt att i ett enskilt land ha en låg arbetslöshet, om den tillåts växa i andra länder. Ett av motiven för att skapa en gemensam västeuropeisk marknad är att stimulera ekonomin och därmed ge bättre möjligheter till sysselsättning och tillväxt.
Den sociala dimensionen -- arbetets villkor
En europeisk marknad med gemensamma ekonomiska regler förutsätter också att de sociala krafterna stärks.
Medlemsländerna i Europasamarbetet måste bedriva en aktiv arbetsmarknadspolitik för att minska arbetslösheten. När det gäller sociala skyddssystem bör Sverige verka för generella åtgärder, för inkomstbortfallsprincipen och för att höga miniminivåer tillämpas. I fråga om arbetsmiljön måste Sverige kräva att hårda regler i ett land inte skall behöva sänkas med hänvisning till samarbetet.
Kollektivavtal är i Sverige grunden för arbetsrätten. Trots alla brister har detta system gett de anställda större rättvisa, trygghet och högre standard än arbetstagare i de flesta andra länder. Kollektivavtalen har haft en svag ställning i EG. Genom besluten i Maastricht öppnas emellertid vägen för den svenska modellen också i EG.
De fackliga organisationerna måste få samma möjligheter som företagen att samarbeta över gränserna. Det innebär rätt att vidta fackliga stridsåtgärder i enlighet med det egna landets regler. Genom ändring i medbestämmandelagen, den s.k. lex Britannia, kan fackliga organisationer i Sverige genom stridsåtgärder kräva svenska kollektivavtal för allt arbete som utförs i Sverige.
Vi socialdemokrater slår vakt om de fackliga rättigheterna. Vi kan aldrig acceptera så kallad social dumpning. De anställda skall inte med sin hälsa, med försämrad säkerhet och sämre arbetsvillkor betala de vinster som uppkommer genom den harmoniserade marknaden. Socialdemokratin kommer därför att på alla sätt motverka social dumpning.
Jämställdhet
Också Sverige kan hämta stöd i EGs jämställdhetsdirektiv. Det gäller exempelvis krav på rättvisa löner. I Maastricht underströks på nytt att jämlikhet skall råda mellan män och kvinnor i fråga om rätt till arbete och behandlingen i arbetslivet.
Det är oförsvarligt att den svenska regeringen drar ner på sina sociala ambitioner när Sverige står på tröskeln till EG. Regeringen hänvisar t.o.m. till EG. Det sker samtidigt som EG försöker övertyga medlemsländerna om att gå i svensk riktning när det gäller jämställdhet mellan män och kvinnor.
Ekonomiskt samarbete och skatter
Genom en ekonomisk union i Europa skapas möjligheter för det politiska systemet att balansera marknadskrafternas verkningar. Enskilda regeringar och riksdagar blir inte lika utlämnade som nu till finansspekulationer och valutachocker.
EG har inga krav på att ett medlemsland måste begränsa den offentliga sektorns storlek eller genomföra en allmän skattesänkning. Sveriges ambitioner på dessa områden beror i huvudsak på vår egen ekonomiska styrka. När det gäller vissa enskilda skatter kan det bli svårt för Sverige att ligga väsentligt högre än andra länder. Men någon allmän skattesänkning blir inte nödvändig till följd av EGs regler. Det är snarare så att skatterna kan väntas stiga i andra länder. Det beror bland annat på medborgarnas ökade krav på det sociala området.
Miljön
Det finns starka skäl att Sverige utvecklar sitt miljösamarbete med EG-staterna. Miljöföroreningarna är gränslösa. Våra miljömål är likartade. Utvecklingen mot en allt högre skyddsnivå måste drivas framåt. EG- kommissionen står bakom principen om att farliga ämnen skall ersättas med sådana som är mindre farliga.
Regeringen bör i förhandlingar med EG verka för att denna princip antas i lag. De kriterier för miljöfarlighet som Sverige utvecklat ser nu ut att vinna gehör även inom EG. Sverige bör i förhandlingarna med EG lägga stor vikt vid dessa frågor. Ökad användning av miljöavgifter skall vara ett annat svenskt krav.
Regionalpolitik
Inom EG finns klyftor mellan rika och fattiga regioner, men det finns starka krafter som vill utjämna dessa skillnader.
De har starkt stöd i EG-traktaten. De fattigare regionerna tillförs stora summor, som skall öka ytterligare genom besluten i Maastricht.
Totalt sett kommer svenska företag och konsumenter att gynnas av EGs harmoniserade s.k. inre marknad. För att stödja de fattiga regionerna i Europa är det därför rimligt att Sverige betalar in mer till EG än vi får tillbaka. Men det är också rimligt att de svenska regioner som har problem får stöd inom ramen för de EG-program som finns för bl.a. landsbygdsutveckling.
''Partnerskap'' är en viktig princip för EGs regionalpolitik. Den innebär att berörda regioner deltar aktivt i det regionalpolitiska arbete som finansieras med pengar från EG.
Vi socialdemokrater vill understryka att EGs regionalpolitik enbart är ett komplement till medlemsstaternas egen regionalpolitik. Medlemskapsförhandlingarna måste föras så att Sverige kan bedriva en egen aktiv regionalpolitik också i framtiden.
En generös invandrings- och flyktingpolitik
Europa måste formulera en gemensam flyktingpolitik. Det är också nödvändigt för att Europas länder gemensamt skall kunna möta främlingsfientlighet och rasism. Sverige skall med en egen strategi driva på samarbetet.
Ett öppet Sverige i EG
Sverige har en mer frihandelsvänlig handelspolitik än EG. Det är viktigt att vi genom övergångsbestämmelser inte abrupt behöver skära av handelskontakter där EG har en mer restriktiv politik. Som EG-medlem måste Sverige bli pådrivande för ökad frihandel.
Ett omfattande samarbete med Central- och Östeuropa håller på att ta form. Det samarbetet har stor betydelse för hela Europas framtid. Hinder får inte resas mot att en närmare integration utvecklas med Östeuropa. Framtidens Europa måste bli alla folks Europa.
Vi måste också arbeta för att EG intar en generösare hållning till de fattiga länderna i fråga om bistånd och handel. De signaler som den borgerliga regeringen gett om att minska kontakterna med tredje världen och koncentrera sig på Europa är kortsynta och perspektivlösa.
Säkerhetspolitiken
Det kalla krigets slut och kommunismens fall har skapat förutsättningar för en ny alleuropeisk säkerhetsordning. Men det nya Europa har ännu inte blivit ett fredens Europa. Inbördeskriget i Jugoslavien och de stora vapenarsenaler som finns kvar i Europa är två exempel som med eftertryck visar att en fungerande säkerhetsordning är nödvändig. För närvarande saknas instrument som på ett effektivt sätt kan lösa konflikter. Den europeiska säkerhetskonferensen, ESK, är det övergripande organet. Men ESK behöver utvecklas och ges möjligheter att ingripa i konkreta konflikter.
EG har spelat och kommer också framgent att spela en viktig roll för ett fredligt och stabilt Europa. Ett medlemskap i EG betyder att Sverige blir medlem i en union med långtgående ambitioner. Vi kommer att avkrävas solidaritet med unionens mål och med övriga medlemmar. Men det skall inte förväxlas med att vi skall ge eller få militära säkerhetsgarantier.
Även om motsättningarna mellan stormaktsblocken nu har upphört går det inte att för evigt utesluta konflikter i vårt närområde. Därför är det viktigt att bevara det säkerhetspolitiska mönstret i Norden. Det är till gagn för stabiliteten inte bara i Norden utan i hela Europa.
Den nordiska stabiliteten förutsätter att Sverige behåller sin militära alliansfrihet och inte har ett förpliktande militärt samarbete med andra länder. Svensk säkerhetspolitik skall också i fortsättningen syfta till neutralitet i krig. Därför behöver Sverige ett allsidigt och trovärdigt försvar.
Folkomröstning och information
Det svenska folket skall ta ställning till medlemskap i EG i en folkomröstning. Socialdemokratin har för sin del utfäst sig att folkomröstningsresultatet skall vara förpliktande.
När det gäller tidpunkten för folkomröstningen förefaller det lämpligast att den hålls efter en avslutad förhandling. Några sakskäl för att hålla den på valdagen synes inte föreligga. Tidpunkten för folkomröstningen bör bli föremål för överläggningar mellan de politiska partierna.
Regeringen bör lämna förslag om ett omfattande ekonomiskt stöd för information, studier och kampanjinsatser för att förbereda folkomröstningen.
För att ge alla partier insyn i och möjlighet att följa förhandlingsarbetet bör ett EG-utskott inrättas i riksdagen.
1. Motiven för det europeiska samarbetet
Allt mer av det som är väsentligt för socialdemokratin förutsätter samverkan i Europa.
''Jag vill leva i Europa'' sjöng trubaduren Jan Hammarlund en kall januarikväll 1984 inför några tusen personer samlade på Sergels torg i Stockholm till en manifestation anordnad av LO och TCO. Manifestationen genomfördes för att välkomna och välgångsönska ''Konferensen om förtroende- och säkerhetsskapande åtgärder och nedrustning i Europa''. Sången uttryckte i sin enkelhet en protest mot det hot om kärnvapenförintelse som då var en realitet för Europas folk. Men den var samtidigt en kärleksförklaring till Europa och de människor som lever här.
Vid konferensens öppnande tidigare på dagen hade Olof Palme uttryckt den starka oro för framtiden som människor på båda sidor järnridån då kände:
Vi lever i en atmosfär av allvarlig internationell spänning. Visarna på ''domedagsklockan'' på tidskriften ''Bulletin of the Atomic Scientists'' har igen flyttats fram. Klockan visar nu på tre minuter före midnatt. Vi har samlats här i Stockholm för att diskutera förtroendeskapande åtgärder. Vi är medvetna om att brist på tillit och förtroende är karaktäristiskt för dagens värld. Dialogen har nära nog upphört och samarbetssystemet försvagats.
Det var då, 1984, som nya kärnvapenladdade medeldistansmissiler placerats ut på båda sidor om järnridån med förvarningstider på bara ett fåtal minuter för människor i västs och östs stora befolkningscentra.
Det var då, som fredsrörelsen fyllde Europas huvudstäder med hundratusentals demonstrerande människor.
Det var då, som Solidaritet i Polen sedan några år tvingats bedriva sin verksamhet underjordiskt. Det var då som Václav Havel suttit fängslad och häktad minst ett dussin gånger för sina insatser för medborgarrätt och som initiativtagare till Charta 77 i Tjeckoslovakien.
Det var då, som järnridåns taggtråd och minfält fortfarande skördade många offer längs sin väg rakt genom hjärtat av Europa.
''Jag vill leva i Europa'' var också den sång som avslutade den socialdemokratiska partikongressen i september 1990. Den kom då att tjäna som en stark påminnelse om de närmast ofattbara förändringar som skett sedan det kalla kriget hade sin sista intensiva fas.
Det kalla krigets mardröm är över. Berlinmuren har skyfflats till historiens skräphög. Järnridåns taggtrådar har klippts i bitar och dess minfält desarmerats. De militära styrkorna i Europa reduceras kraftigt. Det kommunistiska förtrycket har upphört och i de tidigare kommunistiska staterna försöker nu regeringar och parlament, tillkomna genom demokratiska val, ta sig an den gigantiska uppgiften att från grunden bygga nya samhällen.
Också i Västeuropa har det skett dramatiska förändringar, såväl i politiskt som ekonomiskt hänseende. Under 1970-talet tvingades de kvarvarande diktaturerna i väst bort. Därefter ansökte Spanien, Portugal och Grekland om medlemskap i EG. Under 1980-talet tog integrationsprocessen fart, men vid årtiondets inledning fanns ett starkt missnöje med Europas ekonomiska förmåga, som inte ansågs besitta den dynamik som präglade USA och Japan. Det gällde såväl den teknologiska utvecklingen som näringslivets allmänna förmåga till förnyelse. Missmod och insikten om bristande initiativkraft präglade debatten. Mot den bakgrunden beslutade sig EG- länderna för att öka såväl takt som innehåll i samarbetet genom att till utgången av 1992 skapa en gemensam inre marknad.
På olika sätt har makten hos de folkvalda parlamenten och hos de regeringar som har att verkställa de demokratiskt fattade besluten reducerats under senare år som en följd av utvecklingen inom världsekonomin. De nationella regeringarnas domvärjo har beskurits. Den nationella suveräniteten har urholkats på det ekonomiska planet.
Under 1980-talet har arbetslösheten fortsatt på rekordhöjder i en rad länder efter 1970-talets lågkonjunktur. De sociala klyftorna har på många håll ökat.
Också i andra avseenden har nationella och politiska insatser varit alltför begränsade för att ge resultat som tillfredsställt medborgarna. Det gäller särskilt om miljöhoten. Gränsöverskridande föroreningar har inte kunna stoppas bl.a. genom att ett förpliktande internationellt samarbete i de flesta viktiga avseenden har saknats.
Vidga demokratins sfär
I takt med att ekonomin alltmer har lämnat sina nationella ramar har demokratin inte tillräckligt klarat av att hantera de nya problemen. Folkens valda ombud för en ojämn kamp för att skapa en samhällsutveckling som alltmer präglas av obundna marknadskrafter.
De finansiella flödena har blivit rörligare. Spekulationsekonomin har tilltagit. De multinationella företagen har blivit alltmer oberoende av nationella regleringar. Möjligheterna för en regering att tillgripa olika ekonomisk-politiska åtgärder har i praktiken kraftigt reducerats sedan kapital- och valutaregleringar avskaffats.
Gapet har vidgats mellan medborgarnas i demokratisk ordning uttryckta ökade förväntningar och krav å ena sidan och å andra sidan de politiska organens minskande förmåga att på nationell nivå åstadkomma tillfredsställande lösningar på ekonomiska, sociala och miljömässiga problem.
I stora delar av Europa har detta lett till en debatt om hur demokratin i framtiden skall kunna stärkas och nya vägar kunna öppnas så att medborgarna får verkligt inflytande över en alltmer komplicerad samhällsutveckling. Det handlar om hur demokratin skall organiseras både på det lokala och på det övernationella planet.
För oss socialdemokrater är en fördjupad demokrati en viktig förutsättning för utvecklingen av ett gott samhälle.
För att tillvarata sina grundläggande rättigheter är det naturligt att människor sluter sig samman. Det är av yttersta vikt att fria och demokratiska folkrörelser utvecklas på alla samhällets områden. Inte minst spelar starka demokratiska fackliga organisationer en roll för att balansera den makt över medmänniskor som följer av pengar och ägande.
I den internationalisering av ekonomin som äger rum är det självklart att Sverige skall delta i det internationella politiska samarbetet för att kompensera en urholkning av den nationella suveräniteten.
Internationaliseringen innebär att det finns ett starkt behov av samarbete över nationsgränserna mellan folkrörelser och partier och mellan nationernas beslutande församlingar.
Det har funnits och finns fortfarande befogad kritik mot att EGs övernationella beslutsordning inte uppfyller alla förutsättningarna för demokrati. Man talar om ett ''demokratiskt underskott''.
En aspekt av det demokratiska underskottet i EG utgör den omfattande byråkrati som präglar delar av EGs verksamhet. De administrativa former som tillämpas framstår ofta som onödigt komplicerade i jämförelse med en samhällsorganisation som t.ex. den nordiska med sin starkt pragmatiska tradition.
Besluten i Maastricht om att stärka Europaparlamentets roll utgör endast ett begränsat steg för att minska EGs s.k. demokratiska underskott på vägen mot en fördjupad europeisk demokrati.
För de europeiska socialdemokratiska partierna kommer det att bli en huvuduppgift inför Europavalen 1994 och nya regeringskonferenser 1996 att utforma modeller för en förenklad byråkrati och ett väsentligt starkare medborgarinflytande på alla nivåer, lokalt, regionalt, i de nationella parlamenten och i Europaparlamentet.
Denna uppgift är svår men nödvändig. Den är svår med hänsyn till de snabba samhällsförändringarna, förskjutningarna mellan olika beslutsnivåer, globaliseringen av ekonomin etc. Den är nödvändig mot bakgrund av moderna samhällsmedborgares allt starkare uttryckta, legitima krav på att kunna ta del av och påverka samhällsutvecklingen. En fördjupad demokrati är också nödvändig för att det skall vara möjligt att åstadkomma lösningar på de många utmaningar som 1990-talet innebär.
En god ekonomi för gemensam välfärd
Efter decenniers utveckling i vårt eget land vet vi socialdemokrater att en god ekonomi och full sysselsättning är en förutsättning för gemensam välfärd.
Sverige är för sin utveckling starkt beroende av öppna ekonomiska relationer med omvärlden. Utvecklingen i världsekonomin och den fördjupade integrationen i Västeuropa kommer att innebära att Sverige möter en hårdnande konkurrens. Vår export till EG-området utgör ca 50 % av vår totala export. De svenska utlandsinvesteringarna har ökat mycket kraftigt, medan de utländska investeringarna i Sverige har varit små.
Tillgången till EGs inre marknad för svenska medborgare och företag på samma villkor som gäller för EG-staternas medborgare och företag är av avgörande betydelse för en positiv utveckling av vårt lands ekonomi. Att villkoren på EGs inre marknad nu utvidgats till att gälla hela EES-området kommer otvivelaktigt att stärka basen för vårt lands ekonomiska utveckling.
EES-avtalet handlar först och främst om att få en så dynamiskt fungerande marknadsekonomi som möjligt. Men det innehåller inte det politiska samarbete som krävs för att bemästra marknadskrafternas verkningar.
Våra relationer till EG är således av avgörande betydelse för våra förutsättningar att vidareutveckla vår välfärdsmodell. Att stå utanför den integration som nu genomförs inom huvuddelen av den västeuropeiska marknaden skulle försvåra vår strävan till full sysselsättning, vår kamp för en bättre miljö, våra möjligheter att vidmakthålla det sociala skyddsnätet och tryggheten i välfärden.
Arbete åt alla
Kampen för arbete åt alla är en av socialdemokratins viktigaste uppgifter. Den kampen måste föras både i vårt eget land och i vår omvärld. I en alltmer internationaliserad och sammanflätad ekonomi kommer det att bli svårare att hålla arbetslösheten stången om den tillåts växa i omvärlden.
Den omfattande arbetslösheten är ett av de största misslyckandena i EGs medlemsländer.
Ett av motiven för EGs inre marknad är att öka den ekonomiska aktiviteten och därmed stärka sysselsättningen. Förutsättningarna för en framgångsrik kamp mot arbetslösheten förbättras. EGs allt djupare integration innebär möjligheter att bedriva en mer samordnad ekonomisk politik över nationsgränserna för att bekämpa arbetslösheten. Denna möjlighet vill vi socialdemokrater ta tillvara.
Risken för att arbetslösheten inom EG även fortsättningsvis kommer att ligga på en hög nivå är emellertid stor. Särskilt lågutbildade och personer utan yrkeserfarenhet kommer att drabbas av omvandlingen. Kvinnor, ungdom och invandrare i första hand. Stora grupper får svårigheter att komma in på arbetsmarknaden. Den sociala utslagningen kan komma att öka.
Den sociala dimensionen
''Den sociala dimensionen'' betecknar i EG- sammanhang de åtgärder som är nödvändiga för att stärka löntagarnas position i den nya öppna inre marknaden. Begreppet utgår således från löntagarnas situation och blir därmed snävare än när vi i vårt land talar om välfärdspolitik, vilket syftar till förbättrade villkor för samtliga medborgare.
Välfärdspolitiken i vid mening är ett nationellt ansvar. Även EG gör satsningar genom strukturfonderna till stöd för utsatta grupper. Prioriterade grupper i dessa sammanhang är ungdomar, kvinnor, äldre, boende i vissa regioner samt fattiga medborgare. För Europas socialdemokrater är det av största betydelse att välfärdspolitiken förs framåt.
Den hårdnande konkurrensen förstärker kraven på företagen att förbättra sitt kostnadsläge. Det finns en risk att företag kommer att lokalisera sig till länder där de fackliga rättigheterna är svaga, kraven på en god arbetsmiljö mindre, lönerna lägre och arbetsvillkoren sämre. Denna snedvridning av konkurrensvillkoren betecknas av de europeiska fackliga organisationerna som ''social dumping'', ett begrepp som också övertagits av EG- kommissionen.
Eftersom företagen blir allt lättrörligare och kan flytta mellan länder med olika villkor kan det innebära att det blir allt svårare att finansiera socialförsäkringssystemet antingen det sker via skatter eller genom avgifter. Den ekonomiska och monetära unionens krav på en stram budgetpolitik riskerar att leda till ytterligare påfrestningar på trygghetssystemet i flera EG-länder.
När företagen blir transnationella urholkas också medbestämmandet. De anställdas rätt till information och samråd om för löntagarna avgörande frågor begränsas.
Mot denna bakgrund är det oerhört väsentligt att socialdemokraterna går i bräschen för en social dimension i Europa: att frågor som handlar om löntagarnas rättigheter, sysselsättning och social trygghet får samma dignitet som de ekonomiska aspekterna.
Den sociala dimensionen skall ses som en facklig och politisk motvikt till de tendenser som den ekonomiska utvecklingen bär med sig och som förstärks av den inre marknaden.
Miljöpolitik för hela Europa
Europa var en gång vaggan för den industriella utvecklingen. Idag ser vi resultaten på gott -- välfärden -- och ont -- stora områden som är starkt nedsmutsade och hälsofarliga. Arbetet för en bättre miljö i hela Västeuropa erbjuder många möjligheter. Genom EGs regler tvingas de länder som hittills inte gjort så mycket att öka sina insatser. En långt driven harmonisering i hela Europa på en hög skyddsnivå skulle vara av utomordentligt stor betydelse för tillståndet i miljön.
Sverige har haft framgång i att driva på utvecklingen mot ökad miljöhänsyn. Detta arbete måste fortsätta. Samtidigt måste vi hävda stränga nationella miljökrav i avvaktan på att reglerna i hela EG blir strängare. Sambandet mellan tillväxt och ökad miljöbelastning måste också brytas, bl.a. med hjälp av miljöavgifter. Sverige måste driva kravet på ökad användning av sådana i hela EG-området. I avvaktan på detta bör inga miljörelaterade skatter och avgifter sänkas i Sverige.
En generös invandringspolitik
Ett gemensamt solidariskt förhållningssätt i flyktingpolitiken är också grunden för att gemensamt kunna möta främlingsfientlighet och rasism.
I hela Europa måste vi nu möta och bekämpa den främlingsfientlighet och rasism som i många av våra länder likt ogräs börjar sprida sig och riskerar att underminera våra egna samhällens demokratiska struktur och värderingar. En gemensam kamp mot rasismen måste då ha sitt stöd i ett gemensamt generöst förhållningssätt i flyktingpolitiken.
Alla folks Europa
När järnridån rasade hösten 1989 skapades helt nya förutsättningar att bygga ett gemensamt Europa, alla folks Europa. Socialdemokraterna ser som en av sina allra viktigaste uppgifter att bidra till att förhindra att i järnridåns ställe det reses en ny mur, en välfärdsmur. Socialdemokratin kan inte acceptera att Europa åter delas.
Östeuropas utveckling är givetvis beroende av integration i det europeiska samarbetet. Polen, Tjeckoslovakien och Ungern har deklarerat att de önskar bli medlemmar i EG. Fler östeuropeiska länder kan väntas följa efter. Det går inte idag att förutsäga hur dessa länder kommer att kunna integreras och när. En europeisk gemenskap med dubbelt så många medlemmar som idag är dock ingen omöjlighet inom överskådlig framtid.
2. Ett närmare samarbete inom EG
EGs toppmöte i Maastricht
Vid det Europeiska rådets möte i Maastricht den 9-10 december 1991 tog EG ytterligare ett steg i riktning mot ett förbund mellan Europas länder och folk. En stabil grund lades härmed både för en fördjupning av EGs samarbete och för en utvidgning av EG till att omfatta ännu fler medlemsstater.
För Sveriges vidkommande betyder besluten att förhandlingarna om medlemskap kan inledas redan under 1992. Kommissionen uppmanas att komma med förslag om detta till Europeiska rådets möte i Lissabon i juni 1992.
De tolv medlemsstaterna fattade gemensamt beslut om att bilda en ''Europeisk union'', genom vilken en ekonomisk och monetär union (EMU) sammanvävs med en politisk union. Romfördraget kommer att ändras på ett genomgripande sätt.
Inom EG finns en utbredd uppfattning om att den ekonomiska utvecklingen måste åtföljas av sociala framsteg. Samarbetet skall, enligt ledande politiker inom EG, leda till ett ''medborgarnas Europa'' och inte begränsas till att skapa en stor frihandelszon där företag och kapital får fritt spelrum.
För att främja den ''sociala dimensionen'' inom EG antog elva av medlemsstaterna ett socialt protokoll som innebär att löntagarnas rättigheter, sysselsättning och arbetsvillkor skall förbättras och att detta ses som en gemensam angelägenhet. Detta var den stora stridsfrågan vid toppmötet eftersom den konservativa brittiska regeringen av ideologiska skäl hårdnackat vägrade att ge vika från sin uppfattning om att detta område helt skulle överlämnas åt marknadskrafterna.
Av sociala och demokratiska skäl måste marknadens verkningar tämjas. Det är tendensen i Europa på 1990-talet. Det framgår klart av de politiska besluten i Maastricht.
I det nya fördraget har därför de politiska inslagen för att bemästra marknadskrafternas negativa sidor förstärkts i förhållande till de ändringar som gjordes av Romfördraget i samband med att enhetsakten antogs. Denna stadfäste i första hand marknadsekonomins principer om fri rörlighet för varor, tjänster, kapital och arbetskraft.
Det nya fördraget
I traktatens inledande text uttrycks Europeiska unionens mål: Syftet med unionen är social och ekonomisk utveckling, en egen identitet på den internationella scenen, försvar av medborgarnas rättigheter och intressen samt ett närmare samarbete inom rättsområdet.
EG -- som är Europeiska unionens grund -- skall enligt målparagrafen i det nya fördraget (artikel 2) främja ''en balanserad och harmonisk utveckling i hela gemenskapen, en varaktig icke-inflatorisk tillväxt som tar hänsyn till miljön och vars ekonomiska resultat innebär en hög grad av närmande (konvergens), en hög nivå vad gäller sysselsättning och social trygghet, en förbättring av livskvalitet och levnadsvillkor, en ekonomisk och social samhörighet samt solidaritet mellan medlemsstaterna''.
Det är inte bara åtgärder för att förverkliga den gemensamma marknaden och valutaunionen som skall föra fram till målen, utan fördraget nämner ett antal områden inom vilka en gemensam politik anses vara nödvändig.
Det handlar om gemensamma åtgärder inom miljöpolitiken, ytterligare insatser för att stödja de regioner som sackar efter i utvecklingen (ekonomisk och social samhörighet), förstärkning av EG-industrins konkurrenskraft, stöd till forskning och utveckling, investeringar i övernationella europeiska transportnät, insatser för att stärka mångfalden i den europeiska kulturen samt utbildning, hälsa, konsumentpolitik, energi och turism.
Närhetsprincipen är grunden för EGs beslutsordning
Även om fördraget nämner många områden som gemensamma angelägenheter fastslås i dess inledning att besluten skall ''tas så nära medborgarna som möjligt''.
Denna så kallade närhetsprincip (subsidiaritet) understryks starkt och EG skall enbart agera om ''målen för de planerade åtgärderna inte kan förverkligas av medlemsstaterna själva på ett tillfredsställande sätt''.
Man kan säga att beslut inom EG inte skall fattas på en högre nivå än vad som är nödvändigt för deras genomförande.
En förutsättning för EGs utveckling har varit att man upprätthållit en balans mellan övernationellt, nationellt och lokalt beslutsfattande. Försök att stöpa levnadsmönster och traditioner i samma form i det stora västeuropeiska området med olikartade och vitala kulturer skulle oundvikligen misslyckas. Denna insikt har präglat det politiska samarbetet inom EG.
Begreppet federalism skapar ofta missförstånd. Det ses som ett begrepp som är synonymt med centralisering genom att nationella beslutsfunktioner flyttas till Bryssel. Men federalisterna inom EG är inte bara för ökad överstatlighet, dvs. att sfären för gemensamma beslut vidgas. De är också de starkaste förespråkarna för att decentralisera besluten ned från huvudstäderna och engagera fler människor lokalt och regionalt i politiken.
Det som gör Västeuropa vitalt och dynamiskt är i själva verket att många livskraftiga språkliga och etniska kulturer kan leva sida vid sida inom ramen för en ekonomisk och politisk samverkan där särarterna respekteras och stimulerar varandra.
Utrikes- och säkerhetspolitiskt samarbete
Den politiska unionen innebär också ett fastare utrikes- och säkerhetspolitiskt samarbete. Detta skall ses i ljuset av att de europeiska ländernas särintressen i flera internationella konflikter har försvårat för EG att spela den stabiliserande fredsskapande roll som är ett av organisationens viktigaste mål.
Gemensam utrikes- och säkerhetspolitik kommer att vara en del av Europeiska unionen. Den kommer dock att ha en egen struktur direkt underställd ministerrådet och Europeiska rådet. EG-länderna kommer att införa en ökad samordning och sträva efter samstämmighet på det utrikes- och säkerhetspolitiska området. Men inget medlemsland är berett att inskränka sin handlingsfrihet inom detta område genom att ge upp konsensusprincipen, dvs. kravet på enhällighet vid avgörande i centrala frågor.
Det betyder att Sverige som medlem inte kan tvingas till beslut och aktioner som strider mot våra vitala säkerhetspolitiska intressen.
Majoritetsbeslut kommer däremot att kunna tillämpas när det gäller detaljerna i genomförandet av gemensamma aktioner. Om majoritetsbeslut vid sådana tillfällen skall kunna tillämpas krävs att man är fullständigt överens om detta.
Vad gäller försvarsfrågor slås följande fast: ''Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken skall innefatta alla frågor som har samband med Europeiska unionens säkerhet, inklusive det framtida skapandet av en gemensam försvarspolitik som med tiden kan leda till ett gemensamt försvar.'' Man räknar här med att dessa frågor senare kommer att tas till gemensam diskussion och ställningstagande. Detta kommer att ske någon gång 1996- 1997, då EG på nytt skall diskutera utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik.
Inom försvarspolitiken kommer alla beslut att tas med enhällighet. Samtidigt kommer hänsyn att tas till den speciella karaktären hos vissa länders försvarspolitik. Detta syftar bland nuvarande medlemmar i första hand på Irland men kommer naturligtvis att vara av betydelse för tillkommande medlemmar med intresse av att föra en oberoende försvarspolitik.
Den ekonomiska och monetära unionen
Den ekonomiska och monetära unionen, EMU, innebär att man inom EG inför en gemensam valuta samt upprättar ett europeiskt centralbankssystem med ansvar för EGs penning- och valutapolitik. I själva verket kommer EMU och den gemensamma valutan att nödvändiggöra och skapa förutsättningar för ett djupare ekonomiskt-politiskt samarbete. Enligt det nya fördraget kommer beslut om viktiga riktlinjer för denna att fattas med kvalificerad majoritet.
Den ekonomiska politiken skall enligt fördraget tjäna de syften som nämns i artikel 2. Från socialdemokratiskt håll vill vi särskilt understryka målet om att åstadkomma en varaktig ekonomisk tillväxt syftande till en hög sysselsättningsnivå.
Allra senast den 1 januari 1999 skall den ekonomiska och monetära unionen vara etablerad. Om förutsättningar föreligger kan den inrättas redan 1997.
Vilka länder som får delta avgörs genom beslut i det Europeiska rådet. Ett villkor för medlemskap är att landets ekonomi är i så gott skick att det kan delta i unionen utan att skapa problem för de övriga. Samarbetet fram till dess att valutaunionen träder i kraft skall inriktas på att underlätta deltagandet i EMU, vilket ställer krav på att många länder nu måste bedriva en stram ekonomisk politik.
Det sociala protokollet
Syftet med det sociala protokollet är enligt de elva undertecknande staterna att skapa ''en varaktigt hög sysselsättning och att bekämpa utslagningen''.
Därutöver åtar sig länderna att ''främja sysselsättning, förbättra levnadsförhållanden och arbetsvillkor, garantera god social trygghet, skapa dialog mellan företagsledning och anställda samt att utveckla de mänskliga resurserna''.
De gemensamma åtgärder man vidtar skall stödja och komplettera regeringarnas egna insatser inom följande områden: arbetsmiljö, arbetsvillkor, information till och samråd med arbetstagarna, jämställdhet mellan män och kvinnor, integration av grupper som står utanför arbetsmarknaden.
I de flesta fall gäller beslutsregler om kvalificerad majoritet. Enhällighet krävs dock till exempel när det gäller det sociala trygghetssystemets utformning och hur löntagarnas och arbetsgivarnas intressen skall företrädas.
3. Sveriges väg i Europasamarbetet
Norden -- en särskild samhörighet
Norden är inte bara ett geografiskt begrepp utan kanske än mer ett begrepp som uttrycker en påtaglig historisk, kulturell, politisk och social gemenskap.
I Norden har demokrati och rättvisa kunnat förenas med teknisk förnyelse och effektiv produktion. Det har bidragit till att skapa en ''nordisk samhällsmodell'' baserad på hög tillväxt och en generell välfärdspolitik i vilken den fulla sysselsättningen och jämställdheten stått i centrum.
Förändringarna i Europa medför nya utmaningar för de nordiska länderna. Den västeuropeiska integrationen återverkar direkt på Norden och det nordiska samarbetet. Vårt grannskap till Östeuropa understryker betydelsen av att skapa ett nytt, samverkande och fredligt Europa.
För Sverige är kontakten och samarbetet med de nordiska grannländerna av mycket stor betydelse. Trots skillnader i säkerhetspolitisk orientering har vi kunnat verka gemensamt på en rad områden, som i Förenta nationerna och andra internationella organisationer. Så bör det också förbli. Nära och fortlöpande kontakt måste hållas med de andra nordiska länderna om Sveriges övergripande politiska bedömningar och planer i förhållande till EG även om de olika länderna valt olika linjer.
Norden kan spela en dynamisk och pådrivande roll i det europeiska samarbetet, oavsett formerna för detta. Angelägna mål för ett gemensamt nordiskt uppträdande i Europa är: en samordnad politik för kvalitativ tillväxt och full sysselsättning, en bred strategi för att undanröja miljöföroreningarna och tillgodose ökade krav på god hälsa och miljö för människorna, social trygghet och rättvisa, demokrati i arbetslivet och god arbetsmiljö.
EES-avtalet
År 1984 tog EFTA-länderna initiativ till ett fördjupat samarbete med EG, som förutom ekonomi och handel, skulle utsträckas till att omfatta forskning, miljösamarbete, kommunikationer m.fl. områden. I Luxemburg enades alla Västeuropas regeringar om en deklaration med syfte att skapa ett europeiskt ekonomiskt område, kallat EES.
Ett år senare tog man inom EG nya initiativ till den s.k. inre marknaden, ''Projekt 1992''. Genom detta beslut skulle ytterligare ett stort steg tas mot förverkligandet av Romfördragets mål om att allt fastare tvinna samman medlemsstaterna. Det var åtgärder som innebar en omfattande liberalisering. Senast den 1 januri 1993 skulle alla regler som förhindrade en fri rörlighet av varor, tjänster, kapital och människor tas bort.
EFTA beslöt år 1988 att söka bredda sitt samarbete med EG. EG öppnade år 1989 möjligheterna att förhandla om ett deltagande av EFTA-länderna i EGs inre marknad.
Förhandlingarna ledde i oktober 1991 till en uppgörelse om EES-avtalet. Detta innebär att svenska medborgare och företag i Sverige från den 1 januari 1993 skall omfattas av de s.k. fyra friheterna: fri rörlighet för personer, varor, tjänster och kapital. Det är friheter som tillkommer medborgare och företag i alla EG- och EFTA-länder.
Den marknad utan handelshinder som sålunda skapas för mer än 380 miljoner medborgare i Västeuropa innebär betydande möjligheter till en förstärkt ekonomisk utveckling och till ökad sysselsättning och minskad arbetslöshet.
EFTA-staterna övertar genom EES-avtalet relevanta delar av EGs tidigare beslutade förordningar och direktiv. Dessa kommer alltså att införas i respektive lands lagstiftning.
För att EES-avtalet skall fungera och även utvecklas krävs ett effektivt beslutsfattande. Besluten skall förberedas genom fortlöpande konsultationer. EFTA- länderna kan när som helst begära konsultationer om problem som uppstår. Därefter fattas besluten i ett gemensamt EES-organ. Ett EES-råd på ministernivå med deltagande av EFTAs och EGs medlemsländer samt EG- kommissionen inrättas. Besluten i EES skall fattas med enhällighet och ha karaktär av internationella överenskommelser. Detta innebär att överenskommelserna blir rättsligt bindande först när de godkänts av respektive parlament på nationell nivå.
Men EGs regelverk förändras och utvecklas ständigt. Genom EES-avtalet har EFTA-staterna möjlighet att utöva inflytande, men de avgörande möjligheterna att påverka regelverket tillkommer endast medlemmar av EG. Sverige integreras i den ekonomiska gemenskapen men inte i den politiska.
EES-avtalet är ännu inte (januari 1992) undertecknat på grund av att EG-domstolen ifrågasatt den EES-domstol som finns i avtalet. För närvarande söks en lösning på detta problem.
4. Varför svenskt medlemskap i EG?
Genom EES-avtalet blir Sverige i allt väsentligt ekonomiskt integrerat med EG. Undantag är bland annat delar av skattepolitiken, jordbruks- och fiskeripolitiken.
Är det då inte rimligt att vi nöjer oss med ett EES-avtal? Vilka motiv har vi för att samtidigt söka medlemskap? Det finns flera mycket starka skäl till detta. Som vi pekade på i tidigare avsnitt gäller för många av de frågor som är angelägna för socialdemokratin att de för sin lösning numera kräver samverkan på ett europeiskt plan. Det gäller t.ex. kampen mot arbetslösheten, kontrollen av storföretagens operationer, arbetet mot miljöförstörelsen, vissa regionala utrikespolitiska frågor, Östeuropas demokratisering och modernisering, kampen mot den rasism och invandrarfientlighet som nu ökar. Det gäller även de sociala krafter som måste bilda motvikt mot kapitalet på den fria västeuropiska marknad som nu blir verklighet.
I dessa och andra liknande frågor vill den svenska socialdemokratin inte vara passiv åskådare. Vi anser att vi har bidrag att ge till utvecklingen av ett solidariskt Europa. Vi vill aktivt delta i och ha inflytande tillsammans med våra systerpartier i det europeiska forum där de politiska motsättningarna alltmer uttrycks. EG är navet i den europiska utvecklingen; såväl den västeuropeiska som alltmer också den östeuropeiska genom de önskemål som uttryckts från länderna där.
Att stå utanför EGs beslutsfattande innebär visserligen formellt en egen ''suveränitet''. I realiteten blir denna dock ofta en illusion eftersom vi inte kan lösa problemen isolerat, när det verkliga beslutsfattandet sker på ett europeiskt plan.
Den bästa möjligheten för att få genomslag för våra värderingar och politiska prioriteringar får vi när vi kan sprida våra idéer och uppfattningar och få stöd hos likasinnade inom ramen för en vidare europeisk beslutsprocess.
Frågan kan också ställas på ett annat sätt. Genom EES- avtalet blir vi i realiteten ekonomiskt inlemmade i EG. För vårt framtida välstånd blir vi utomordentligt starkt beroende av de beslut som kommer att fattas om EGs inre marknad vilken vi blir en del av.
Med våra medborgares starka krav på medbestämmande och den i vårt land djupt rotade demokratiska traditionen måste det då i längden bli fullständigt ohållbart att vi som svenska medborgare skulle utestängas från att ta del i de beslut som direkt påverkar våra liv. Utifrån en socialdemokratisk samhällssyn vill vi delta i den politiska process och de beslut som formar det framtida Europa. I takt med att allt fler beslut som fattas gemensamt inom EG berör det svenska samhället främjar vi även våra egna intressen bäst genom att vara medlemmar.
Detta är de viktigaste skälen till att socialdemokratin bejakat en svensk ansökan om medlemskap i EG. Samtidigt är vi medvetna om att ett sådant medlemskap inte bara skulle innebära fördelar utan också nackdelar.
Liksom ett medlemskap skulle ge Sverige stora möjligheter skulle det också ställa betydande krav på vårt land. En del av de faktorer som hänger samman med ett svenskt medlemskap är sådana som innebär försämringar utifrån svenska utgångspunkter. Hit hör t.ex. att vi kan tvingas höja våra tullgränser gentemot tredje land på grund av den gemensamma handelspolitiken, att vi skulle förlora en lika lätt identifierbar svensk profil i utrikespolitiken, och att vi skulle få leva med och vara beroende av en omfattande EG-byråkrati.
Sverige får också ta över EGs hittills beslutade regelverk. Samtidigt som ett medlemskap skulle ge den svenska regeringen säte och stämma i EGs beslutande organ skulle också beslutanderätten över en rad frågor överlämnas till gemensamma organ. I många frågor kan vi kanske räkna med att få gehör för den svenska linjen, men i andra kan det även med hjälp av likasinnade bli svårt att få genomslag för våra ståndpunkter. Det innebär att förhållanden i vårt eget land kommer att kunna förändras, även mot vår egen vilja, på en rad olika sakområden -- från möjligheten att sälja vissa sorters snus till avgöranden av vad slags ställningstaganden Sverige skall göra i Förenta nationerna.
Svensk socialdemokratis syn på ett framtida medlemskap i EG sammanfattas väl i den deklaration som den socialdemokratiske statsministern gjorde i riksdagen den 14 juni 1991 inför överlämnandet den 1 juli av ansökan om medlemskap i EG:
En viktig utgångspunkt för vårt vidkommande är emellertid att även vid nya samarbetsformer inom EG skall beslutssystemet där säkerställa möjligheterna för varje enskilt medlemsland att värna sina egna grundläggande säkerhetspolitiska intressen. Det har varit förutsättningen för att vi kunnat göra den samlade bedömningen att ett svenskt medlemskap i EG är förenligt med neutralitetspolitikens krav.
Förutsättningarna har ökat att förverkliga visionen av ett enat Europa som lever i fred, välstånd och social rättvisa, till gagn också för utvecklingen i världen i stort. Det blir allt tydligare att en lång rad politiska sakfrågor i längden endast kan lösas genom bredast möjliga samarbete över nationsgränserna. I detta samarbete har Sverige en viktig roll att spela. Också vi bör vara med om att forma framtidens fria och fredliga Europa. Vi delar visionen att våra nationer skall bli så sammanflätade med varandra, på samhällslivets olika områden, att krig i vår världsdel framstår som otänkbart. Till det bidrar det ökade beroende mellan stater och folk som den fortgående ekonomiska integrationen leder till. Jag är övertygad om att vårt land kan ge många positiva bidrag till utvecklingen av detta framtida Europa.
Den Europeiska Gemenskapen ses i hela Europa som ett viktigt kraftcentrum för samarbete och utveckling i vår världsdel. Sveriges möjligheter att påverka detta framtida samarbete -- politiskt, socialt och ekonomiskt -- skulle förbättras genom ett medlemskap i denna Gemenskap. Det är regeringens uppfattning att ett medlemskap i EG skulle innebära stora fördelar för Sverige, som överväger nackdelarna. Vi delar Gemenskapens långsiktiga mål, så som dessa formulerats i Romfördraget och Enhetsakten, och vill tillsammans med de andra medlemmarna arbeta för dessas förverkligande.
5. Europeiskt socialdemokratiskt samarbete
Valet till Europaparlamentet i juni 1989 blev en stor framgång för den europeiska socialdemokratiska rörelsen. Av parlamentets 518 platser har Socialistgruppen 180 ledamöter och är därmed den klart största grupperingen. Genom ett nära samarbete med European Peoples Party (den kristdemokratiska gruppen), som är en i en rad avseenden framstegsinriktad partigrupp, uppnår man ofta de 260 röster som krävs för att parlamentet skall fatta beslut som kan påverka EGs ställningstaganden. Ett sådant parlamentsbeslut kan i många fall tvinga Rådet till fullständig enighet för att kunna ta beslut som avviker från parlamentets ställningstagande. Parlamentet har genom beslutet i Maastricht fått sina möjligheter att påverka EG- besluten stärkta.
Representanter för den socialdemokratiska riksdagsgruppen har allt sedan i december 1989 haft möjlighet att delta som observatörer i Europaparlamentets Socialistgrupps arbete. Socialistgruppens mål för arbetet i Europaparlamentet har stor överensstämmelse med den svenska socialdemokratins program. Den svenska medlemskapsansökan till EG hälsades med glädje vid Socialistgruppens möte i juli 1991.
Det svenska socialdemokratiska partiet deltar också aktivt inom Konfederationen av europeiska socialdemokratiska partier där det bedrivs ett intensivt arbete för att utveckla en ny europeisk socialdemokratisk organisation från och med 1993.
Den svenska socialdemokratin avser även att aktivt ta del i arbetet på den valplattform som kommer att vara grunden för de socialdemokratiska partierna i EGs medlemsstater vid Europavalen 1994.
6. Socialdemokratin inför EG 6.1 Säkerhetspolitiken
Under de senaste åren har Europa genomgått genomgripande och dramatiska förändringar. Tyskland har enats och de stater som sedan andra världskriget ingått i Sovjetunionens maktsfär har återvunnit sin självständighet. I december 1991 kulminerade förändringarna då De sovjetiska rådsrepublikernas union upplöstes. Det kalla kriget tillhör historien. I stället för ideologisk och militär konkurrens mellan öst och väst växer samarbete och samförstånd i de grundläggande politiska och militära frågorna.
Även på nedrustningsområdet har flera viktiga avtal undertecknats som rör såväl kärnvapen som konventionella styrkor. Det gäller särskilt det s.k. CFE-avtalet (Avtalet om konventionella styrkor i Europa). Ett östligt storanfall, vilket hittills varit NATOs huvudscenario, är inte möjligt att genomföra. Därmed har också NATOs beroende av taktiska kärnvapen minskat. En historisk möjlighet finns nu att avskaffa alla taktiska kärnvapen i Europa.
Den Europeiska säkerhetskonferensen (ESK) är den ideala ramen för det nya samarbetet. Där har alla europeiska stater samt USA och Canada säte och stämma. Inom ESKs ram har både det mycket betydelsefulla arbetet för att tillvarata mänskliga rättigheter och nedrustningsförhandlingar ägt rum.
Men det nya Europa har ännu inte blivit ett fredens Europa. I avspänningens spår har ett antal sedan lång tid undertryckta konflikter kommit upp till ytan. Dessa konflikter kan vara av etnisk, religiös eller politisk karaktär. Kriser då våld eller hot om våld används har inte upphört. Inbördeskriget i Jugoslavien och den stora mängd vapen som finns kvar i Europa, inte minst de kärnvapen som finns kvar, visar med eftertryck att en fungerande säkerhetsordning är nödvändig om det nya multipolära Europa också skall bli ett stabilt och fredligt Europa. För närvarande saknas instrument som på ett effektivt sätt kan lösa konflikter och överbrygga motsättningar.
De organisationer och samarbetsformer som står till buds måste utvecklas och effektiviseras för att visionen av ett Europa där konflikter mellan länder och inom länder kan lösas med politiska medel skall bli verklighet.
Den Europeiska säkerhetskonferensen är det övergripande organet. Men ESK behöver utvecklas och ges sådana institutioner och instrument att den kan ingripa i konkreta konflikter. ESK-processen behöver också ges en bättre politisk förankring genom ett starkare politiskt deltagande och genom att en parlamentarisk dimension tillförs.
NATOs beslut i november 1991, att inom ramen för det nybildade NACC (North Atlantic Cooperation Council) erbjuda de östeuropeiska länderna och före detta Sovjetunionen ett visst säkerhetspolitiskt samarbete är ett beslut i ESKs anda och verkar i stabiliserande riktning. Bildandet av NACC innebär dock inte att ESK kan ersättas. Inte heller leder NACC till att NATOs grundläggande uppgift som sammanhållande för det västliga försvarssamarbetet upphör.
Alltsedan dess tillkomst har EG spelat en betydelsefull säkerhetspolitisk roll i Europa. Exempelvis har det ekonomiska samarbete som tog sin början i Kol- och stålunionen verksamt bidragit till att bilägga den historiska konflikten mellan Tyskland och Frankrike. EG har också en viktig roll framöver att verka för ett fredligt och stabilt Europa. Det kan ske genom ett utbyggt ekonomiskt samarbete också med de stater som står utanför medlemskretsen.
För att förstärka sin säkerhetspolitiska roll har EGs medlemsländer beslutat om att till det politiska samarbetet tillfoga en försvarspolitisk dimension. Den Europeiska unionens militära komponent skall utvecklas inom den Västeuropeiska unionen (WEU). Alla medlemsländer erbjuds ingå i WEU. På så sätt integreras WEU i EG. Genom WEU skall även den europeiska pelaren inom NATO stärkas. Ett medlemskap i WEU är emellertid inte obligatoriskt för alla EG-medlemmar. Ej heller kan ett EG- land tvingas att följa beslut fattade inom WEU.
Även när det gäller försvarsindustrin och vapenexport finns en strävan bland EGs medlemsstater att samordna regler och politik. Denna samordning kan komma att innebära en begränsning av exporten. Inom EG betraktar man det som en självklarhet att en samordnad vapenexportpolitik kommer att innebära en mer restriktiv vapenexportpolitik till länder utanför EG än vad som idag är fallet. Däremot är det sannolikt att exportreglerna och möjligheterna till samarbete inom EGs ram ökas. Europeisk försvarsindustri står inför betydande nedskärningar, rationaliseringar och sammanslagningar. Svensk försvarsindustri, liksom annan industri, påverkas av det som sker inom EG oavsett om vi blir medlemmar eller ej.
För svenskt vidkommande är det angeläget att tillsammans med andra europeiska länder verka för att de tendenser till restriktivitet vad gäller vapenexport som finns inom EG förstärks. Det är också viktigt att såväl inom EG som i andra sammanhang verka för begränsningar av export av komponenter och kunnande som kan användas för tillverkning av kärnvapen, missiler och kemiska och biologiska vapen.
I ett nordiskt perspektiv är de politiska förändringar som ägt rum viktigare än de nedrustningsavtal som undertecknats. Det sovjetiska uttåget ur den östra delen av Centraleuropa och upplösningen av såväl Warszawapakten som De sovjetiska rådsrepublikernas union har lett till militärstrategiska förändringar som också är gynnsamma för Sverige. Ryska möjligheter till omfattande marina operationer i södra Östersjön har kraftigt begränsats. Det tyska enandet innebär att Rysslands försvarszon flyttats väsentligt längre österut. Konsekvenserna av CFE-avtalet för Nordens del är dock mindre entydigt. CFE-avtalets reduktioner berör främst Centraleuropa, medan förhållandena på de europeiska flankerna påverkas i långt mindre utsträckning. Avtalet leder visserligen till betydelsefulla kvantitativa begränsningar av Rysslands markstridskrafter också i nordområdet, men förhindrar att äldre materiel byts ut mot modernare.
Avspänningen och de politiska förändringar som ägt rum i Europa har också varit gynnsamma för de nordiska länderna. Ett ökat utrikespolitiskt rörelseutrymme har skapats. Det återspeglas bl.a. i det beslut den socialdemokratiska regeringen fattade i juni 1991 om att ansöka om medlemskap i EG. Ett annat exempel är Finlands uppsägelse av VSB-fördraget.
Tidigare fördes vår utrikespolitik i ett internationellt klimat som präglades av blockmotsättningen. Varje förskjutning i vår politik, eller i våra förbindelser med omvärlden, riskerade att tolkas i termer av att Sverige närmade sig det ena eller andra blocket. Även om vi alltid betonat att vi själva bestämmer innehållet i vår utrikes- och säkerhetspolitik är självklart omvärldens tilltro till vår deklarerade linje avgörande för politikens framgång.
Nu när konkurrensen mellan de båda blocken ersatts av samarbete och insikt om att säkerheten är gemensam kan vi på ett friare sätt utforma vår utrikespolitik och samarbeta med andra nationer även i frågor som har en säkerhetspolitisk betydelse.
Den svenska säkerhetspolitiken har utformats utifrån ett brett europeiskt sammanhang. Målet har varit oförändrat över tiden: att bevara freden och hålla landet utanför krig. Däremot har medlen förändrats. Förutom den traditionella svenska säkerhetspolitiken, vilken syftar till neutralitet i krig, har Sverige gjort aktiva insatser i fredsskapande arbete i större sammanhang exempelvis inom Nationernas Förbund, FN och ESK. Medlemskapet i NF och sedan FN innebar att vi uppgav en del av vår nationella suveränitet. Men vi gjorde det för att nå ett vidare syfte, hävdandet av mänskliga rättigheter, fred och nedrustning. Denna inskränkning i möjligheten att föra en självständig utrikespolitik kunde accepteras därför att stormakterna som ingick i säkerhetsrådet hade vetorätt och att FN- medlemskapet därigenom inte skulle tvinga Sverige att ta ställning för den ena eller andra parten i en konflikt dem emellan.
Det nya Europa präglas inte längre av två motsatta, konkurrerande block. I den säkerhetspolitiska ordning som nu tar form i Europa kommer de olika organisationerna ESK, EG, NATO, NACC och WEU att ha överlappande och komplementära roller och alla berörda stater finns med i minst ett sammanhang. Ingen lämnas utanför. Det innebär att Sverige nu på ett mer aktivt sätt än under kalla kriget kan bidra till att aktivt medverka för att bevara fred och fördjupa samarbetet i Europa.
Även om de senaste årens utveckling i grunden förändrat Europas karta och de säkerhetspolitiska förutsättningarna finns det faktorer som är bestående. De senaste årens politiska utveckling har inneburit en ny syn på kärnvapen och kärnvapnens roll, men man kan inte bortse från att de strategiska kärnvapnen -- och därmed hotet om total förintelse -- kommer att finnas kvar under överskådlig tid. Och i den strategiska arsenalen förblir en andraslagsförmåga av avgörande betydelse, vilket innebär att de nordiska länderna med omgivande havsområden även fortsättningsvis ligger i den strategiskt viktiga skärningspunkten mellan de större kärnvapenstaterna. Det betydelsefulla START-avtalet från sommaren 1991, vilket kommer att leda till en minskning av de strategiska vapnen, ändrar inte på det förhållandet. Självfallet skall Sverige också fortsätta sin aktiva roll i syfte att minska och på sikt avskaffa kärnvapen.
Även Östersjöns framtida strategiska betydelse är oviss. Helt klart är att förändringarna i Centraleuropa har inneburit att Östersjöområdet fått en viktigare defensiv betydelse för Ryssland, vilket ytterligare kommer att förstärkas när de ryska stridskrafterna dras bort från Baltikum. Utvecklingen i Ryssland och övriga delrepubliker är naturligtvis den största säkerhetspolitiska osäkerhetsfaktorn. Vad som händer där har stor betydelse för både europeisk och nordisk säkerhet. Därmed inte sagt att ett aggressivt och expansivt Ryssland och Ukraina är ett sannolikt scenario. Tvärtom talar det mesta för att där finns ett starkt ekonomiskt och säkerhetspolitiskt samarbete med väst.
Det finns emellertid fortfarande flera svårlösta säkerhetspolitiska problem i vårt närområde. Dessa gör att förnyelsen av vår säkerhetspolitik måste ske varsamt och utan plötsliga avsteg från den linje som formats i bred demokratisk enighet och som givit Sverige respekt i omvärlden.
Riksdagsbeslutet från förra hösten innebar att Sverige skulle söka medlemskap i EG med bibehållen neutralitetspolitik. Grunden för svensk säkerhetspolitik bör alltjämt vara militär alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i krig. Denna politik är starkt förankrad hos vårt folk och har bidragit till att freden och vårt oberoende kunnat bevaras.
Ett medlemskap i EG innebär de facto att vi blir medlemmar i en union med långtgående ambitioner, där vi avkrävs solidaritet med unionens mål och med övriga medlemmar, men där vi också kan åtnjuta stöd. Det skall emellertid inte förväxlas med att vi vare sig skall ge eller kan tillgodoräkna oss militära säkerhetsgarantier. Det gemensamma ansvarstagandet för fred och stabilitet som delas av alla EGs medlemsstater rör sig på ett annat plan. Ett syfte med bildandet av EG var att skapa ett fredligt Västeuropa, ett Europa där traditionell maktpolitik omöjliggörs. I detta arbete har EG varit framgångsrikt.
Enligt de beslut som EG fattat har organisationen påtagit sig ett ansvar att verka för fred, stabilitet och utveckling. För detta syfte anser sig EG-staterna idag även behöva möjligheter att samordna vissa insatser på det militära området. Det innebär dock inte att EG tar över NATOs roll.
När det gäller fredsbevarande operationer och andra militära aktioner inom EGs ram kommer dessa sannolikt att ske först efter beslut i FN eller, i en framtid, efter beslut inom ESK. De socialdemokratiska partierna inom EG har också villkorat eventuella militära EG-insatser till ett beslut av FNs säkerhetsråd.
I dagens Europa har blockmotsättningen förpassats till historien, men man kan inte för evigt utesluta konflikter mellan nationerna. Utifrån detta perspektiv är ett bevarat nordiskt säkerhetspolitiskt mönster, som karaktäriseras av svensk och finsk militär alliansfrihet och av Danmarks och Norges NATO-medlemskap, till gagn för stabiliteten i ett bredare europeiskt perspektiv.
Den nordiska stabiliteten förutsätter att Sverige bibehåller sin militära alliansfrihet och inte har ett förpliktigande militärt samarbete med andra stater. Vi skall inte bli en hotande utpost. Inget land skall ens behöva misstänka att svenskt territorium eller svenska militära resurser skall användas i ett aggressivt syfte. Svensk säkerhetspolitik skall alltjämt syfta till neutralitet i händelse av ett krig i vårt närområde. Sverige behöver därför även under överskådlig tid ett allsidigt och trovärdigt försvar.
Riskerna för ett storkrig på vår kontinent är under överskådlig tid näst intill obefintliga. Möjligheterna att förverkliga den gemensamma säkerheten ökar, liksom möjligheterna att skapa en värld utan massförstörelsevapen. Vi är ännu inte vid detta mål. Något alternativ till vår säkerhetspolitik finns inte idag.
Vi socialdemokrater vill understryka riksdagens beslut; den svenska neutralitetens grunder gäller alltjämt: militär alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i krig.
Denna linje har giltighet till dess att vi kan ersätta den med något annat. För vår del har vi satt detta mål: en genuin och hållbar alleuropeisk fredsordning, baserad på ESKs Parisstadga och dess principer om demokrati, fred, mänskliga rättigheter, rättsstaten och social marknadsekonomi. Detta mål är överordnat medlen och formerna.
Vår säkerhetspolitik syftar ytterst till fred och frihet, sociala framsteg och samarbete i Europa och världen. De medel vi använder för att nå våra mål är aktivt deltagande i Europarådet, ESK och FN, liksom vår strävan efter medlemskap i EG/Europeiska unionen, samt militär alliansfrihet med eget försvar.
6.2 Den ekonomiska unionen
EG-länderna beslutade på Maastricht-mötet att skapa en ekonomisk och monetär union (EMU). I denna union skall det finnas en enhetlig valuta, ecun, och länderna skall bedriva en gemensam penning- och valutapolitik och ha ett nära samarbete när det gäller finanspolitik. Överenskommelsen har följande innebörd:
Den 1 januari 1994 inleds fas II i arbetet på den ekonomiska unionen. Då inrättas det Europeiska monetära institutet (EMI). Det skall överta de funktioner som EGs centralbankschefskommitté och den monetära samarbetsfonden har idag. EMI skall verka för en stärkt samordning av penning- och valutapolitiken. Besluten skall dock ligga kvar hos centralbankerna i medlemsländerna.
Om samordningen är framgångsrik skall den ekonomiska unionen, EMU, kunna inrättas från den 1 januari 1997 med deltagande av minst 7 av 12 medlemsländer.
Senast den 1 januari 1999 skall EMU inrättas med de länder som uppfyller de s.k. konvergenskraven vad gäller prisstabilitet, budgetbalans, växelkursstabilitet och låga räntor. Utvecklingen i de länder som inte har förutsättningar att delta i EMU från början skall fortlöpande granskas och de skall kunna godkännas för senare deltagande. Två länder Danmark och Storbritannien, har rätt att stå utanför EMU även om de skulle uppfylla de uppställda kriterierna för att gå med.
När det gäller effekterna för Sveriges del kan först konstateras att Sverige sedan maj 1991 har ett valutapolitiskt samarbete med EG. Sverige beslutade då att överge den tidigare valutakorgen bestående av europeiska valutor, japanska yen och amerikanska dollar. I stället knöts kronan till ecun. Åtgärden var ensidig från svensk sida, men i samband med detta inleddes ett löpande samarbete mellan Sverige och EGs valutakommitté. Denna åtgärd bidrog till att öka förtroendet för den svenska kronan och förbättra stabiliteten i ekonomin. Räntemarginalen till omvärlden krympte och marknadsräntorna sjönk. Sverige deklarerade sin vilja att gå vidare i det valutapolitiska samarbetet. Ett viktigt motiv för detta är att Sverige redan idag är starkt beroende av utvecklingen på de europeiska penning- och valutamarknaderna och att Sverige har ett stort intresse att kunna delta i de politiska organ som är verksamma på detta område.
Det valutapolitiska samarbete som bedrivs inom EG idag har undanröjt risken för att enskilda länder gör förändringar i växelkursen. Det har därmed ett stort värde för handeln mellan länderna och för den finansiella stabiliteten. Men detta samarbete är inte utan problem. Det har särskilt under det senaste året utsatts för mycket svåra påfrestningar, vilka har sin grund i utvecklingen av den tyska ekonomin efter återföreningen. Den tyska penningpolitiken har inriktats på att med räntevapnet bekämpa överhettning och inflation. Samtidigt har konjunkturen försvagats i övriga länder i Europa. Genom den sammanlänkning som skett av länderna via valutapolitiken har samtliga länder fått ett ränteläge, som är mycket högt i förhållande till vad som vore naturligt med hänsyn till den aktuella konjunkturen och behovet att få igång investeringarna. Den närmaste tiden får utvisa hur man inom EG skall lösa detta allvarliga problem.
Innan Sveriges förhandlingsposition slutligt fastställs finns det anledning att göra en fördjupad analys av de problem som är förknippade med den nuvarande ordningen och att också närmare studera innebörden i det protokoll som Danmark har träffat om det tredje steget i EMU.
För den svenska ekonomiska politikens möjligheter att uppfylla de kriterier EG ställt upp för medverkan i EMU kan det vara av intresse att konstatera att Sverige under hösten 1991 uppfyllt samtliga. De flesta av EGs medlemsländer gjorde det inte. För att varaktigt få ned den svenska inflationen och åstadkomma ekonomisk tillväxt torde i själva verket strängare krav få ställas på den svenska ekonomiska politiken än de som redovisats i beslutet om den ekonomiska och monetära unionen.
En genomförd ekonomisk och monetär union inom EG skulle innebära att den monetära politikens instrument lyfts bort från nationalstaten till förmån för en gemenskapspolitik. För den svenska ekonomiska politiken blir det vid ett medlemskap desto viktigare att vidareutveckla andra instrument som har verkningskraft i vårt samhälle. Detta gäller näringspolitik och regionalpolitik med riktade insatser bl.a. för att satsa på infrastruktur och småföretag.
Därför är det extra allvarligt att den borgerliga regeringens nyliberala ekonomiska politik avlövar samhället de resurser som är avgörande för att Sverige skall kunna utveckla ekonomi och sysselsättning i alla delar av landet.
Den borgerliga regeringens politik är stora ofinansierade skattesänkningar, minskade näringspolitiska ambitioner och realisation av statliga företag. Detta ger särskild tyngd åt de socialdemokratiska motioner som motsätter sig denna för Sverige skadliga försämring av samhällets ekonomiska resurser som den borgerliga regeringen perspektivlöst nu försöker genomföra.
Den ekonomiska och monetära unionen ger en ram för den monetära politiken inom EG. Inom denna ram kommer många olika politiska intressen att uttryckas. Konservativa krafter kommer att vilja begränsa samhällets roll. Den svenska socialdemokratin stödjer de målsättningar som EGs socialdemokratiska partiledare uttryckt i december 1991 inför Maastrichtmötet när det gäller de politiska mål som skall främjas genom den ekonomiska och monetära unionen. Det gäller bl.a. full sysselsättning, stöd till eftersatta regioner och jämlika internationella finansiella förhållanden och en balanserad icke-inflationistisk ekonomisk utveckling i hela gemenskapen.
6.3 Jämställdheten och EG
Kvinnors välfärd och situation på arbetsmarknaden är beroende av den balans mellan marknad och politik som råder. Den inre marknaden kommer att skärpa konkurrensen i näringsliv och på arbetsmarknaden. Om marknadskrafternas verkan inte balanseras av en aktivare politik inom områden som utbildning, arbetsmarknad och jämställdhet kan den inre marknaden komma att skapa växande klyftor. Detta skulle missgynna kvinnor mer än män. Därför är det så viktigt att EGs arbete med den sociala dimensionen lyckas. Detta är ett överordnat mål för den socialdemokratiska politiken.
EG-institutionerna arbetar för att stödja de sociala krafterna. Även Sverige kommer att kunna hämta stöd från EGs jämställdhetsdirektiv till exempel för att hävda krav på rättvisa löner för kvinnorna. Den fördragstext som medlemsländerna enades om i Maastricht slår fast att jämlikhet skall råda mellan män och kvinnor med avseende på rätt till arbete och behandlingen i arbetslivet.
Om det svenska näringslivet misslyckas med att hävda sig i den hårdnande konkurrensen, hotas både jobben och välfärden. Det blir svårare att finansiera en stor offentlig sektor. Kvinnorna i Sverige är inte lågutbildade, men de arbetar i stor utsträckning inom den offentligt finansierade sektorn. De är också beroende av tjänsterna från denna för att kunna förena familjeansvar och förvärvsarbete. Arbetslöshet ger bränsle åt värderingen att männens jobb är viktigare än kvinnornas. Kvinnorna, och då framför allt de med låg utbildning, får det svårast. Det är dock inte ett eventuellt medlemskap i EG som skulle vara orsak till en sådan utveckling. Det är marknaden och de inrikespolitiska styrkeförhållandena som är de avgörande faktorerna.
För socialdemokratin är det en självklarhet att välfärden måste prioriteras högt i samhällsekonomin bland annat för kvinnornas skull. Det gäller såväl inrikespolitiskt som inom EG-samarbetet. Den måste också försvaras genom en allt effektivare produktion och genom förnyelse av näringsliv och institutioner.
Det är oförsvarligt att den svenska regeringen nu, på tröskeln till EG, vill börja dra ner på sina sociala ambitioner till och med med hänvisning till EG, samtidigt som EGs institutioner på område efter område försöker övertyga medlemsländerna om att öka sitt sociala ansvarstagande. Rekommendationerna om barnomsorg, generell välfärdspolitik, arbetsmarknadspolitik och jämställdhet visar att ''svenska'' lösningar kan komma att spela en större roll i framtiden. Det finns en växande insikt att det ''lönar sig'' med mer socialt ansvarstagande.
6.4 Den sociala dimensionen och arbetsmarknaden
Målet om full sysselsättning får inte överges. Vi ställer inom arbetsmarknadsområdet mycket bestämda krav på den borgerliga regeringen inför den medlemskapsförhandling som nu vidtar. Den aktiva arbetsmarknadspolitikens möjligheter får inte beskäras. Detta är nödvändigare än någonsin inför den strukturomvandling av svenskt näringsliv som nu förestår.
Det är angeläget att starka krav reses på att EGs medlemsländer prioriterar full sysselsättning och genomför en aktiv arbetsmarknadspolitik, i första hand för att minska arbetslösheten. Det är betydelsefullt att i detta arbete ge ytterligare kännedom om den svenska arbetsmarknadspolitiken och dess konkreta insatser mot arbetslöshet och för en smidigt fungerande arbetsmarknad.
Enligt vår uppfattning finns det inget i EGs regelverk som hindrar oss från att fortsätta med den aktiva arbetsmarknadspolitik som Sverige bedriver. Inom EG sprider sig nu kunskaper om hur viktiga sådana åtgärder är. Många länder ser Sverige som ett föredöme inom detta område.
En av grundtankarna i EG-samarbetet är att underlätta rörlighet över gränserna också för människor. Denna ökade rörlighet betyder att EG-ländernas medborgare skall ha möjlighet att ta erbjudet arbete i ett annat EG-land. Det är således inte en total frihet att flytta mellan EG-länderna utan handlar i princip om arbetskraftens rörlighet. Andra länders medborgare som är bosatta i något EG-land kommer inte att omfattas av denna ökade frihet till arbetsmigration. De nordiska länderna har en lång och positiv erfarenhet av en gemensam arbetsmarknad som bör tas tillvara i EG-samarbetet.
För socialdemokratin är det självklart att bejaka och uppmuntra frivillig rörlighet över gränserna. Det utgör en positiv kraft för utveckling och förståelse och är en naturlig del av en fortsatt internationalisering. Den frivilliga och reglerade migrationen är därför knappast något problem i ett framtida Europa eller EG.
En aktiv arbetsmarknadspolitik är en viktig del av den ''sociala dimensionen''. Denna är en förutsättning för att löntagarnas intressen skall kunna hävdas på ett effektivt sätt gentemot marknadskrafterna.
EG-kommissionen konkretiserade den sociala dimensionen i den s.k. sociala stadgan som antogs av det Europeiska rådet 1989. Stadgan lägger grunden för ett brett välfärdspolitiskt program med 47 konkreta åtgärder inom olika områden: arbetskraftens rörlighet, sysselsättning, arbetsvillkor, social trygghet, arbetsmiljö, föreningsrätt och kollektivavtal, medbestämmande, jämställdhet mellan män och kvinnor samt handikappfrågor.
Det sociala protokoll som undertecknades i Maastricht har skapat goda möjligheter att förverkliga idéerna bakom den sociala dimensionen. Speciellt betydelsefullt är framgången inom den sociala dialogen, det vill säga den formaliserade trepartsöverläggningen mellan arbetsgivare och löntagarnas organsiationer under ledning av EG- kommissionen. Dessa överläggningar bör utvecklas till att bli ett viktigt instrument för opinionsbildning och för att förverkliga de berättigade fackliga kraven inom ramen för den sociala dimensionen.
Redan nu utövar de svenska fackliga organisationerna LO och TCO, genom sitt medlemskap i Europafacket, ett inflytande även på förhållandet för löntagarna inom EGs medlemsstater. De beslut som uppnåddes i Maastricht inom den sociala dimensionen hade starkt förordats av Europafacket. Vi har starka skäl att välkomna de förbättrade möjligheter för Europafacket att påverka villkoren på arbetsmarknaden som uppnåddes genom att arbetsmarknadens parter nu får en betydligt starkare ställning.
Vad gäller de sociala trygghetssystemen bör Sverige verka för att medlemsländerna inför generella system, som bygger på principen inkomstbortfall och höga miniminivåer samt att rörligheten mellan länderna i olika system underlättas.
Inom arbetsmiljöområdet måste mycket bestämda krav resas på att nationella höga krav som är viktiga för liv och hälsa inte får sänkas med hänvisning till samarbetet med EG.
Under den socialdemokratiska regeringen gjordes en analys av EES-anpassningen av arbetsmiljölagen (Ds 1991:72). Vi delar synen på de förändringar som där föreslås och menar att de är acceptabla ur arbetsmiljösynpunkt. Vi menar dock att den nya synen på och hanteringen av s.k. produktdirektiv ställer större krav på arbetarskyddsverkets och yrkesinspektionens tillsynsverksamhet. Det blir därför nödvändigt att ge myndigheterna ökade resurser för en intensifierad tillsynsverksamhet när det gäller farliga maskiner.
I de flesta EG-länder är den fackliga organisationsgraden låg, ibland så låg som 10--20 %. Kollektivavtalen spelar en mindre viktig roll på arbetsmarknaden. Den grundläggande regleringen sker i stället ofta genom lagstiftning, som anger vilka minimiregler som skall gälla för individen. Detta har lett till att arbetsrätten inom EG främst avser individuella rättigheter för arbetstagarna och kollektivet skjuts i bakgrunden.
En förändring av attityden är dock på gång inom EG. Danmark har länge drivit krav på att kollektivavtalens betydelse skall erkännas och krävt respekt för den nordiska modellen. Inom EG accepteras nu också i större utsträckning synen på arbetsmarknadens parter som viktiga aktörer. Arbetsmarknadens parter på Europanivå kan få möjlighet att träffa avtal i frågor som hör till det sociala området. Kollektivavtal skall kunna användas för att införa EG-direktiv i medlemsländerna. Om detta är också de europeiska arbetstagar- och arbetsgivarorganisationerna överens.
EG-rätten innebär att det råder frihet för arbetstagare, företag och tjänster att arbeta, etablera sig och utföra tjänster inom EG på samma villkor som gäller för värdlandets medborgare och företag. Det föreligger dock inga hinder för medlemsländerna att kräva att utländska företag med egen arbetskraft tillämpar de arbetsrättsliga regler och kollektivavtal som gäller i värdlandet även för tillfälliga arbeten.
När det gäller s.k. social dumpning har EG föreslagit att arbete i annat land skall följa de lagar och avtal som gäller i det land där arbetet utförs.
På arbetsrättens område finns för närvarande bara några få direktiv. Dessa medför idag inte några problem för Sverige. En fråga av stor vikt gäller emellertid synen på hur EG-reglerna skall överföras till svenska förhållanden. Här finns det enligt vår uppfattning anledning till oro, framför allt beroende på den borgerliga regeringens synsätt och agerande.
I den nordiska modellen utgör rikstäckande kollektivavtal den grundläggande regleringen på arbetsmarknaden. Kollektivavtalen är rättsligen bindande avtal och under avtalsperioden råder arbetsfred. Arbetsmarknadens parter har ett gemensamt ansvar för denna. Parterna är väl organiserade, löser tvister genom förhandlingar och har rätt att företräda sina medlemmar. Arbetsgivarna är skyldiga att tillämpa kollektivavtal också på de oorganiserade.
Den har också bidragit till ett arbetsliv som -- trots alla sina brister -- givit arbetstagarna större rättvisa, trygghet och bättre standardutveckling än arbetstagare i de flesta andra länder. Det är självklart att arbetsfred och en stabil arbetsmarknad med rikstäckande avtal givit arbetsgivarna stora konkurrensfördelar gentemot omvärlden.
I Sverige har de fackliga organisationerna efter ändring av reglerna i medbestämmandelagen, lex Britannia, rätt att genom stridsåtgärder kräva svenska kollektivavtal för utländska företag som utför arbete i Sverige. Därmed kommer arbete som utförs i Sverige att ske på svenska villkor.
Den borgerliga regeringen har i flera fall gått emot eller ifrågasatt den fria förhandlingsrätten och kollektivavtalen. Det gäller lex Britannia som man gick emot, införandet av ett internationellt sjöfartsregister som inskränker svenska ombordanställdas rättigheter, eventuellt förbud mot avtal som inte respekterar karensdagar i sjukförsäkringen, reglering av minimilöner för ungdomar m.m. Inriktningen på den översyn som den borgerliga regeringen vill göra av arbetsrätten är också att minska på de kollektiva rättigheterna.
Vi tar avstånd från det här synsättet och vill slå vakt om den svenska och nordiska modellen. Enligt vår mening är det regeringens skyldighet att göra detsamma i kontakterna med EG. Besluten i Maastricht ger också möjligheter härtill.
Det är angeläget att Sverige tillsammans med Danmark och andra nordiska länder fortsätter att driva att den nordiska modellen fullt ut erkänns inom EG. Av regeringspartiernas agerande kan man dock tyvärr dra slutsatsen att detta inte är någon självklarhet.
6.5 Regionalpolitik
För att inte klyftorna mellan de rika och fattiga delarna inom EG skall öka finns starka krafter som vill försvara den egna regionens ekonomiska och sociala ställning samt invånarnas möjligheter att kunna påverka sitt eget liv.
Dessa krafter har ett starkt stöd i EG-fördraget och den praktiska tillämpningen av EGs beslut. Det finns ett par viktiga principer inom EG som hävdar de regionala och lokala intressena.
Den första är att besluten skall fattas så nära medborgarna som möjligt. Den andra är den ekonomiska och sociala samhörigheten. Den innebär att EG ''eftersträvar en harmonisk utveckling inom hela gemenskapen''. I första hand gäller det givetvis att minska klyftorna mellan de rika och fattiga delarna inom EG.
Den första principen är basen för ett bibehållet kommunalt och regionalt självbestämmande. Detta självbestämmande är beroende av att den övernationella demokratin inom EG kan fördjupas.
Den andra principen handlar först och främst om den nödvändiga solidariteten med de fattigare delarna inom EG. Här är det angeläget att understryka att denna princip talar om en harmonisk utveckling inom hela EG och att den därmed också kan innefatta de svenska regioner som sackar efter i utvecklingen.
Vi socialdemokrater ställer helt upp på dessa principer. De handlar om demokrati och solidaritet, värden som är grundläggande för den socialdemokratiska politiken även inom EG.
I den praktiska tillämpningen innebär solidariteten inom EG att de fattigare regionerna inom EG tillförs stora summor genom strukturfonderna. Dessa överföringar kommer genom avtalet i Maastricht att öka kraftigt.
Vi socialdemokrater ställer oss positiva till denna ytterligare satsning på de eftersatta regionerna inom EG, men vill samtidigt understryka att EGs regionalpolitik enbart är ett komplement till medlemsstaternas egen regionalpolitik.
Som helhet gynnas svenska företag och svenska konsumenter av förverkligandet av den inre marknaden. Därför är det rimligt att Sverige vid medlemskap blir nettobetalare till EGs strukturfonder, dvs. att vi betalar in mer än vi direkt får tillbaka.
Men det är också rimligt att de svenska regioner som har problem får del av EGs strukturfonder inom ramen för de EG-program som finns för landsbygdsutveckling och näringslivsomställning. Dessa program går även till områden som inte tillhör EGs fattigare delar, vilket innebär att stödet går till eftersatta regioner inom de rikare EG- länderna.
Sverige har också rätt att driva en egen nationell regionalpolitik.
När det gäller direkt företagsstöd inom dessa områden har vi att följa EGs konkurrensregler. Sådant stöd skall anmälas till EG för prövning. Konkurrensreglerna säger emellertid att direkt företagsstöd inom vissa gränser är möjligt om det är ägnat att bidra till den ekonomiska och sociala samhörigheten. Bidrag till investeringar accepteras lättare än rent driftstöd.
Vad som är tillåtet bestäms dels av gällande relativt utförliga regler, dels av vilken vikt som EG kommer att fästa vid de alldeles speciella och delvis ogynnsamma förutsättningar som gäller för ekonomisk verksamhet i Europas norra periferi.
Regionalpolitiken är ett område där det sätt på vilket förhandlingar förs i hög grad kommer att påverka utgången. Inom EG finns omfattande regionalpolitiska stödsystem som kommer att få ökade ekonomiska resurser under 1990- talet. EG kommer i första hand att använda sina medel i de regioner inom EG där inkomsten är låg och arbetslösheten hög.
En del av EGs strukturfonder används emellertid också i de rikare länderna för att underlätta omställningen i krisorter som drabbats av nedläggningar och för att främja näringslivets utveckling på landsbygden. Som exempel kan nämnas att 18 % av den västtyska befolkningen och 38 % av invånarna i det rika Luxemburg bor i delar som EG-kommissionen klassificerat som stödområden.
När det gäller regionalpolitiken menar vi att Sverige kan fortsätta med den regionalpolitik som utformats av den tidigare socialdemokratiska regeringen.
Regeringen bör i förhandlingarna om medlemskap med all kraft driva frågan om att stora geografiska avstånd och glest befolkade områden skall vara viktiga faktorer vid bedömningen av om stöd från EGs strukturfonder kan komma ifråga.
Avslutningsvis vill vi peka på en mycket viktig princip när det gäller EGs regionalpolitiska program, nämligen ''partnerskapet''. Detta innebär att berörda regioner själva deltar aktivt i planering och genomförande av de program som finansieras via EG-medel. Denna princip understryker behovet av att den översyn som pågår av den svenska regionala organisationen också tar hänsyn till denna aspekt.
Svenska kommuner och regioner kan redan idag delta i vissa delar av det europeiska samarbete som går ut på att knyta lokala kontakter. Men man gör det emellertid i mycket blygsam omfattning. De lokala kontaktnäten måste byggas upp redan idag, så att inte svenska kommuner och regioner får en konkurrensnackdel gentemot övriga EG.
6.6 Infrastruktur, utbildning och forskning
Genom integrationen i Västeuropa kommer de medel som används inom näringspolitiken med nödvändighet att behöva förändras. Här kommer det att bli nödvändigt att prioritera investeringar i infrastruktur, utbildning och forskning.
Inom EG planeras systematiskt för en långsiktig utveckling av infrastrukturen som bygger på en regional samverkan. Det gäller såväl de expansiva urbaniserade regionerna i Mellaneuropa som de fattigare eller industriellt eftersatta områdena särskilt i Sydeuropa, vilka får regionalt stöd. I de s.k. kunskapskorridorerna i ungefärlig riktning London, Frankfurt, Stuttgart, Lyon till Milano och från Milano över Montpellier till Barcelona görs stora investeringar, såväl samhälleliga som privata, i moderna transportsystem, i intellektuell och kommersiell kommunikation, forskning m.m.
En ny transportgeografisk situation håller på att växa fram i Europa. Ett ökat handelsutbyte mellan de centraleuropeiska staterna och EG kommer att öka transporterna i öst-västlig riktning. Samtidigt som de byggs ut måste också de skandinaviska transportlänkarna i nord- sydlig riktning kunna expandera. I diskussionerna om svenskt medlemskap i EG är det viktigt att markera att det för svensk industri har stor betydelse att kommunikationerna med övriga Europa utvecklas på ett sätt som minimerar det avståndshandikapp som Sveriges geografiska läge ger.
I debatten har allt oftare hävdats att de nordliga områdena i Europa kring Östersjön, som inte omfattas av EGs planering, riskerar att marginaliseras i denna utveckling om man inte inom regionen själv tar ansvar för betydande investeringar i infrastruktur.
För utvecklingen i Europa kommer satsningen på forskning att vara av stor betydelse. Samarbetet inom forskningsområdet inom EG sker i form av femåriga ramprogram. Den gemensamma forskningen, som endast utgör cirka tre procent av EG-ländernas totala FoU- satsningar blir ändå mycket betydelsefull eftersom det sker inom strategiskt industriellt viktiga områden.
Sverige, som är ett litet land, är beroende av ett brett forskningssamarbete. Att stå utanför EGs forskningsprogram innebär reducerade möjligheter till information, delaktighet och inflytande. Många av de svenska storföretagen deltar idag aktivt i EGs forskningsprogram. Men som icke EG-företag har de inte samma möjlighet att få tillgång till resultaten som de företag som tillhör EG-stater. Även från EGs sida finns ett starkt intresse av att Sverige skall delta i vissa forskningsprogram, speciellt inom områden där vi har företag som har en ledande roll vad gäller teknik och kvalitet i en viss bransch.
Det är därför betydelsefullt att utveckla samarbetet fullt ut med EG inom forsknings- och utvecklingsarbetet. Det är samtidigt angeläget att Sverige vidmakthåller en egen forsknings- och utvecklingsverksamhet av hög kvalitet.
Även inom utbildningsområdet är samarbetet med EG mycket betydelsefullt inte minst för ungdomars möjligheter att bredda sina studier och erfarenheter. Det skapar ytterligare utbildningsmöjligheter, internationella kontakter och ökade språkkunskaper. Sverige deltar sedan den 1 januari 1990 i EGs utbildningsprogram COMETT, som skall underlätta kunskapsöverföring mellan högskola och näringsliv. Ett annat betydelsefullt program är ERASMUS, vilket syftar till utbyte av studenter och lärare mellan universitet och högskolor inom hela EES-området. Sverige deltar i detta från den 1 juli i år. Även med ett EES- avtal kommer emellertid inte svenska studerande att ha tillgång till universitet på lika villkor som EG-ländernas studerande.
De förändringar som nu sker i näringslivsstrukturen ställer stora krav på personalutbildning och kompetensutveckling. Export av varor och tjänster med stort kunskapsinnehåll kommer att bli av än större betydelse för Sverige. Det är därför angeläget att i så hög utsträckning som möjligt ha tillgång till EGs utbildningssamarbete.
6.7 Skattepolitiken
De snabba förändringar som nu sker internationellt, inte minst i Europa, kommer att påverka svensk ekonomi och det svenska skattesystemet i snabbare takt och med större omfattning än tidigare. Det är därför synnerligen angeläget att det sker en noggrann och kontinuerlig uppföljning av dessa effekter för svensk ekonomi och det svenska skattesystemet.
Genom skattereformen har Sverige fått ett från internationella synpunkter mycket konkurrenskraftigt skattesystem. Det kan dock inte uteslutas att vi på några års sikt behöver göra ytterligare anpassningar med hänsyn till den internationella utvecklingen.
Vi är dock djupt skeptiska till det sätt på vilket den borgerliga regeringen hittills har skött denna uppgift. Snart sagt varje förändring av skattesystemet har motiverats av anpassningsskäl till EG. EG-argumentet används uppenbarligen främst som plog för att genomföra ett nyliberalt systemskifte i Sverige.
I Sverige finansierar vi en större andel av pensionssystemet och sjukförsäkringarna via skattsedel än andra länder. Det höjer vår skattekvot. I tio av tolv EG- länder har man dessutom underskott i den offentliga sektorn, vilka skulle höja dessa länders skattekvot om utgifterna finansierades fullt ut. Genomsnittligt är underskottet i statsfinanserna för EG-länderna strax under 5 % av BNP.
Något allmänt starkt tryck nedåt på vår skattenivå leder knappast internationaliseringen eller en kommande EG- integration till. Snarare är det så att utvecklingen i Västeuropa under 1990-talet kan väntas leda till att skattenivån i andra länder kommer att höjas genom ökade krav som ställs exempelvis på det sociala området. Liknande tendenser finns i USA, inte minst på delstatsnivå.
Momsen har särskilt uppmärksammats i debatten i detta sammanhang. Det kan därför vara värt att uppmärksamma att Tyskland, Danmark och Luxemburg redan har höjt eller inom kort kommer att höja momsen. I Tyskland höjs den allmänna momsen från 14 % till 15 %. Trots närheten till den tyska marknaden har Danmark höjt sin moms från 22 % till 25 %.
Det är idag inte möjligt att överblicka vilka krav som den ekonomiska utvecklingen kommer att ställa på vårt skattesystem 1999. Vi anser för vår del att det behövs en mer djupgående analys av internationaliseringens och ett framtida EG-medlemskaps krav på det svenska skattesystemet innan väsentliga förändringar genomförs.
Hittills genomförda analyser visar dock att de direkta anpassningskraven inte är särskilt starka eller dramatiska för Sveriges del. Den nyss genomförda skattereformen räcker långt i detta avseende. Den ekonomiska styrkan i vårt land kommer liksom hittills att vara den viktigaste faktorn för våra möjligheter att finansiera den svenska välfärden.
6.8 Miljöpolitik
Europa har ett alldeles särskilt ansvar att gå före i miljöarbetet. I ett läge där industriländerna blir mer framgångsrika i att bekämpa industriutsläppen växer betydelsen av att också ta itu med de många mindre uppenbara utsläppen. Då spelar strömmarna av varor över nationsgränserna allt större roll. En långt driven harmonisering i hela Europa på en hög skyddsnivå skulle vara av utomordentligt stor betydelse för tillståndet i miljön.
Den miljöpolitiska utvecklingen inom EG går snabbt. Detta styrks av arbetet med EES-avtalet. Genom att Sverige inte sänkte ambitionerna utan ställde hårda krav var det möjligt att flytta fram positionerna. Hårdare krav på t.ex. bilavgaser gäller nu för hela Västeuropa. Vi tror att Sverige på detta sätt kan spela en viktig roll även i det fortsatta arbetet.
Av stor betydelse för miljöpolitiken är EGs s.k. minimiregler. Gemensamma regler innebär att de som hittills inte velat göra så mycket tvingas att göra mer. Enskilda länder kan dessutom gå utöver dessa regler. Sverige bör vid sina förhandlingar med EG lägga stor vikt vid att uppföljningen av hur reglerna efterlevs effektiviseras.
En viktig del i förverkligandet av den inre marknaden är de s.k. totalharmoniserade reglerna, vilka främst berör handeln med varor. Godkännande i ett land innebär automatiskt godkännande i hela EG-området. I tillägg till Romfördraget framgår att förslag till harmonisering skall utgå ifrån en hög skyddsnivå. Fördraget innehåller också en miljögaranti som tillåter medlemsländerna att tillämpa strängare nationella bestämmelser för att skydda liv.
Inom EG-kommissionen har diskuterats att direktiv eller normer skall utarbetas i två steg. Den första nivån utgörs av existerande bästa teknik. Den andra nivån innebär framtida teknik som kopplas till ekonomiska styrmedel för den högre nivån. På så sätt kommer den grundläggande nivån att krävas av alla, samtidigt som utrymme ges för dem som vill gå längre och driva på den tekniska utvecklingen.
Utvecklingen mot en allt högre skyddsnivå måste drivas framåt. EG-kommissionen har numera accepterat principen om att farliga ämnen skall ersättas med sådana som är mindre farliga. Regeringen bör i förhandlingar med EG verka för att denna princip antas i lag. De kriterier för miljöfarlighet som Sverige utvecklat ser nu ut att vinna gehör även inom EG. Förslaget till EES-avtal har bekräftat att det både går att driva utvecklingen framåt och få undantag på väsentliga områden. Vi föreslår i annan motion om miljöpolitiken att regeringen ger berörda myndigheter i uppdrag att ta fram en ny lista på miljöfarliga ämnen som bör avvecklas eller starkt begränsas.
Regeringen bör, innan medlemskapsförhandlingarna börjar, redovisa för riksdagen på vilka områden som undantag från EGs regler bör göras, i avvaktan på att de gemensamma reglerna bli strängare. Detta kan t.ex. vara frågan om ytterligare förlängning av de övergångsregler som godtogs i förslaget till EES-avtal.
Hösten 1989 presenterade EG-kommissionen en studie av miljökonsekvenserna av den inre marknaden. Rapporten pekade på det hittillsvarande nära sambandet mellan tillväxt och ökad miljöbelastning. Miljöavgifter är ett betydelsefullt medel att försöka bryta detta samband. Särskilt berör detta transport- och energimarknaderna. Sverige bör vid förhandlingar om ett medlemskap i EG föra fram behovet av ökad användning av miljöavgifter. I avvaktan på dessa resultat bör inte några miljörelaterade skatter eller avgifter sänkas i Sverige, då detta skulle ge fel signaler. Den svenska regeringen bör uppmärksamma de miljöskadliga skatter och avgifter som nu finns inom EG.
De globala miljöfrågorna har vuxit i betydelse. I många fall har EG och EFTA en likartad syn på globala miljöfrågor. Det gäller inte minst klimatet, där nu en gemensam västeuropeisk strategi har arbetats fram. Genom en sådan samordning ökar möjligheterna att utveckla det internationella miljösamarbetet. Ett Västeuropa med en gemensam stark miljöpolitik kommer att ha bättre förutsättningar att påverka USA, Japan och övriga världen i miljöfrågor.
6.9 Jordbruks- och fiskepolitik
EGs jordbrukspolitik har hittills i stor utsträckning haft effekter av liknande art som de gamla, numera avskaffade svenska regleringarna. Stordrift och onödigt hög kemikalieanvändning har stimulerats. Miljön har därigenom skadats. Ett resurstryck från eftersatta områden till de stora produktiva slätterna har skapats, som i sin tur fått kompenseras med regionalpolitiska insatser.
EG är emellertid nu i färd med att lägga om sin jordbrukspolitik i en riktning som i många avseenden påminner om den livsmedelspolitiska reform som vi genomfört i Sverige, det vill säga en övergång till ett direkt stöd för de miljömässiga och regionalpolitiska målen och en minskad roll för stordriftsinriktat prisstöd.
Vilken utformning som EGs jordbrukspolitik kommer att ha vid mitten av 1990-talet går emellertid knappast att bedöma idag. Allt talar dock för att vissa slags kompletterande nationella stödformer för miljö- och regionalpolitiska ändamål kommer att tillåtas. Dessa får emellertid ej vara produktionsdrivande och inte ge konkurrensfördelar i förhållande till bönderna i andra EG- länder.
Den av den tidigare socialdemokratiska regeringen inledda förändringen av vårt Norrlandsstöd har som syfte att åstadkomma en regionalpolitisk stödform som kan accepteras inom EG. Arbetet för att utforma en sådan måste fortsättas av den nuvarande regeringen. Det gäller att sammanfoga regionalpolitiska hänsyn med hänsyn till miljön och möjligheten att bevara och utveckla ett öppet landskap och åstadkomma en rik biologisk mångfald.
Den svenska fiskenäringen har regionalpolitisk betydelse i många av våra kustområden. De svenska fiskarnas organisationer har uttalat ett starkt intresse för att få tillgång till den stora EG-marknaden där idag en rad hinder reses mot oss. Fisket inom EG är emellertid en näring som är utsatt för svåra konflikter mellan medlemsländerna till följd av resursbrist och andra faktorer. Sverige har i vissa avseenden en relativt sett gynnsammare situation än många andra europeiska kuststater.
Genom uppgörelsen om den vita zonen i Östersjön har bättre kontroll över resursbeståndet i havet åstadkommits. När svenska vatten blir EG-vatten är det av stor vikt att förhandlingarna förs så att svenska fiskare kan kompenseras i Nordsjön för ökade EG-kvoter i Östersjön.
6.10 Konsumentpolitik
Vi har i Sverige successivt byggt upp ett starkt konsumentskydd. Det beslut som togs i Maastricht anger mål för konsumentskyddet som stämmer väl med svensk syn. Gemenskapen skall medverka till att uppnå en hög skyddsnivå, t.ex. genom att stödja och komplettera medlemsstaternas inriktning att skydda konsumenternas hälsa, säkerhet och ekonomiska intressen och förse dem med adekvat information. Deklarationen tillåter medlemsstaterna att både upprätthålla och introducera skärpta skyddsregler.
På flera områden där EG idag har mindre stränga krav pågår ett arbete för strängare villkor. Utvecklingen går snabbt. Det är därför viktigt att vi från svensk sida bidrar till att påverka utvecklingen.
Det är av stor vikt att regeringen bidrar till att etablera nära relationer mellan svenska konsumentorganisationer och EGs konsumentråd. Därmed kan våra synpunkter få göra sig gällande i den konsumentpolitiska opinionsbildningen.
Ett område av särskilt strategisk betydelse för säkerhet, hälsa och miljö är det europeiska standardiseringsarbetet, där vi redan deltar på lika villkor med EG och övriga EFTA- länder. Våra möjligheter till påverkan handlar här i praktiken om tillräckliga ekonomiska resurser samt utbildning för konsumentrepresentanter.
6.11 Kooperationens roll
EG har slagit fast att kooperationen spelar en viktig roll för den ekonomiska och sociala utvecklingen inom Europa. Detta har sin grund i att kooperationen samtidigt som den konkurrerar på marknadsekonomins villkor har medlemmarnas uppdrag att tillgodose viktiga samhällsmål. Detta gäller bl.a. sysselsättning, social trygghet, konsumentpolitik och en god miljö. Kooperationen är också en demokratisk företagsform.
Kooperationen -- i EG-terminologi använder man begreppet ''social ekonomi'' för att även inkludera andra folkrörelser som arbetar utan vinstintressen -- är därför en betydelsefull aktör för att förverkliga de ''ekonomiska och sociala framsteg'' som EG-traktaten anger som mål.
I praktiken innebär det att man inom EGs regelverk försöker se till att kooperativa företag inte diskrimineras gentemot aktiebolag eller andra företag och att man i vissa fall fastställer särskilda bestämmelser för att bibehålla kooperationens särart. Bl.a. föreslog EG-kommissionen i december 1991 en särskild ramlagstiftning där de kooperativa principerna fastställs och som skall möjliggöra ett samarbete mellan kooperativa företag i Europa.
Vi socialdemokrater anser liksom EG-kommissionen och majoriteten av regeringar och partier inom EG, att kooperationen kan spela en betydelsefull roll. Ramlagstiftningen och andra för kooperationen gynnsamma EG-regler bör därför få tillämpning i Sverige. Vi avser att vid ett medlemskap aktivt hävda den kooperativa sektorns intressen.
6.12 Alkoholpolitik och folkhälsa
Att främja en god folkhälsa tillhör de viktigaste politiska målen i vårt land. Också för EG är främjandet av folkhälsan ett politiskt mål.
Människors hälsa och välbefinnande hotas genom missbruk av bl.a. alkohol. Från svensk sida har vi med olika medel försökt nedbringa alkoholkonsumtionen. I många avseenden har denna politik åtminstone vid en internationell jämförelse varit framgångsrik. Så t.ex. har vi färre trafikolyckor där alkohol finns med än i de flesta andra länder.
Två viktiga inslag i den svenska alkoholpolitiken när det gällt att hålla nere konsumtionen har varit prisinstrumentet genom höga punktskatter och begränsningar i tillgängligheten genom försäljningsmonopolet Systembolaget.
De svenska medlemskapsförhandlingarna bör föras så att vi i Sverige även som medlemmar med hänvisning till folkhälsan kan föra en självständig och restriktiv alkoholpolitik. Alla möjligheter bör prövas att även fortsättningsvis använda såväl prisinstrument som försäljningsmonopol. Därutöver är det viktigt att vi som medlemmar bidrar till att skapa en medveten alkoholpolitik inom EG. I ett allt öppnare Europa krävs nya och offensiva inslag i alkoholpolitiken.
6.13 Flykting- och invandrarpolitik
Europa är sedan lång tid tillbaka ett mångkulturellt samhälle. Denna karaktär kommer att förstärkas.
Den rörliga arbetsmarknaden kommer att öka migrationen inom Europa. Förutsatt att utvecklingen mot demokrati fortsätter i Östeuropa behöver det inte bli några påtvingade befolkningsrörelser, dvs. flyktingar inom Europa. Däremot kan naturligtvis svåra försörjningsproblem i Östeuropa skapa ett stort immigrationstryck på övriga europeiska stater.
Europa som helhet -- och i synnerhet de flesta av de nuvarande EG- och EFTA-länderna -- måste för mycket lång tid framöver räkna med att ett stort antal människor från framför allt Mellanöstern, Latinamerika, Asien och Afrika vill söka skydd undan förföljelsekrig och katastrofer eller helt enkelt för bättre levnadsvillkor i Europa.
För en del av dem är det alltså samma drivkraft som i slutet av förra århundradet och början av detta drev hundratusentals människor från vårt eget land till Nordamerika. Det gäller för Västeuropa att med generöst bistånd och investeringar göra väsentligt ökade insatser för att bistå människor i dessa länder att bygga upp sina egna samhällen.
Europa måste samarbeta och finna en gemensam hållning till dem som söker sig hit. Det finns risker för att en gemensam flyktingpolitik inom EG kan bli alltför restriktiv.
Vi vill betona vikten av att upprätthålla en generös och solidarisk flyktingpolitik, både beträffande enskilda asylsökandens ärenden och vad gäller överföring av flyktingar genom flyktingkvot. Vi förutsätter också att en samordning och ett samarbete skall medföra att EG- länderna gör minimiåtaganden som skall garantera en gemensam, generös och humanitär flyktingpolitik.
Gemensamma solidariska insatser i flyktingpolitiken är också en viktig förutsättning för att kunna möta främlingsfientlighet och rasism. I hela Europa måste vi aktivt bekämpa främlingsfientlighet och invandrarhat, rasfördomar och rasism som nu sprider sig och riskerar att underminera våra egna samhällens demokratiska struktur. En gemensam kamp mot rasismen måste ha sitt stöd i ett gemensamt generöst förhållningssätt i flykting- och invandrarpolitiken.
6.14 Östeuropapolitiken
Ett vittomfattande samarbete med Central- och Östeuropa håller på att ta form. De fasta strukturerna för samarbetet har ännu inte bildats. Den omvälvande utvecklingen nödvändiggör ständigt nya initiativ. Det är dock uppenbart att det i detta samarbete finns en kärna av stor betydelse för hela Europas framtid. Socialdemokraterna kräver av regeringen att Sverige ger ett konkret bidrag till att framtidens Europa också blir alla folks Europa.
Socialdemokraterna har föreslagit ett konkret program för samarbete med Östeuropa. Det återfinns i partimotionen ''Ny chans för Europas folk''.
Östeuropas utveckling är givetvis beroende av integrationen i det europeiska samarbetet. Polen, Tjeckoslovakien och Ungern har deklarerat att de önskar bli medlemmar i EG. Fler östeuropeiska länder kan väntas följa efter. Det går inte idag att förutsäga hur dessa länder kommer att kunna integreras och när. En europeisk gemenskap med dubbelt så många medlemmar som idag är dock ingen omöjlighet inom överskådlig framtid.
När vi söker medlemskap gör vi det i förvissning om att den organisation vi går in i inte kommer att vara en exklusiv klubb som utestänger sin omgivning. Ett så brett som möjligt alleuropeiskt samarbete är vårt mål. För detta kommer vi att verka inom EG.
Under tiden utsträcker EG möjligheten till ett närmare samarbete med de östeuropeiska länderna. Tillsammans med övriga tolv OECD-länder genomförs ett biståndssamarbete som koordineras av det s.k. G24- sekretariatet som är knutet till EG-kommissionen. Detta viktiga multilaterala samarbete har Sverige under de gångna två åren spelat en aktiv roll i att bygga upp.
G24-samarbetet sträcker sig över alla samhällsområden: ekonomiska reformprogram, miljövård, infrastruktur, finansiellt stöd, livsmedelsbistånd, universitetsutbytesprogrammet Tempus m.m. Genom det europeiska samarbetet har även den Europeiska utvecklingsbanken EBRD bildats, i vilken alla europeiska och flera icke-europeiska länder är medlemmar.
Av största vikt för de östeuropeiska länderna är att de inte möts av handelshinder på den marknad som är viktigast för dem, den europeiska. Inom EFTA har Sverige arbetat för minskade handelshinder. Inom kort kan nu också frihandelsavtal undertecknas med Polen, Ungern och Tjeckoslovakien. Diskussioner om liknande avtal har inletts med de baltiska staterna och med andra länder även utanför Europa. EG har undertecknat samarbetsavtal av olika långtgående innebörd med flera östeuropeiska länder.
6.15 Biståndspolitik
Biståndspolitiken sköts i huvudsak självständigt av varje nation i Västeuropa. Detta förhållande gäller även för EG- länderna. Cirka 14 % av EG-ländernas bistånd administreras av EG- kommissionen. Mycket av handel och bistånd med de länder i tredje världen som EG har utvecklat en speciell relation till regleras genom de s.k. Lomé-avtalen. U- ländernas andel av EGs import är så hög som 30 %. Detta kan jämföras med andelen av Sveriges import från u-länder, som utgör endast 6 %.
Svensk biståndspolitik är väl respekterad inom EG och andra multilaterala organisationer. Vid ett medlemskap kommer Sverige att ta med sig en kompetens och en inriktning på vilken det finns god efterfrågan.
EGs deklarerade riktlinjer ligger nära huvudlinjerna i svensk biståndspolitik. Vi kommer att kunna ge ett gott bidrag till att driva detta vidare. Tillsammans med andra länder som står oss nära, t.ex. Nederländerna och Danmark, skulle vi därigenom vinna ett ökat inflytande på EGs bistånd och EGs samordnande roll.
Flera EG-medlemsländer för emellertid en u-lands- och biståndspolitik som kunde stå i bättre samklang med den växande samsynen inom internationella organisationer och som Sverige stödjer.
Vi socialdemokrater kräver att regeringen verkar för att de idéer om internationell solidaritet som den svenska biståndpolitiken står för skall vara vägledande för det samarbete som utvecklas med andra EG-länder.
6.16 Övergångsbestämmelser
En medlemskapsförhandling innebär i en rad avseenden att övergångsbestämmelser skapas för att underlätta inträdet. I detta sammanhang gäller att EFTA-länderna i EES-avtalet fått möjlighet att behålla de normer, gränsvärden, nivåer etc. där EFTA-länderna ställer högre krav än man gör inom EG i fråga om hälsa, säkerhet och miljö. Det gäller t.ex. bestämmelser på livsmedelsområdet, arbetsmiljön och den yttre miljön. Från EFTA-ländernas sida har utgångspunkten varit att vid en framtida omförhandling kunna behålla dessa in till dess att EG uppnått liknande högre nivåer.
Det är av största vikt att den svenska regeringen i medlemskapsförhandlingen intar en motsvarande position, dvs. hävda att Sverige genom övergångsbestämmelser ges möjlighet att behålla sina i vissa avseenden strängare krav in till dess att man inom EG uppnår motsvarande nivåer.
6.17 Ett öppet Sverige i EG
Sverige har i många avseenden goda kontakter med länder i den tredje världen, såväl genom vårt bistånd och vårt allmänna solidaritetsarbete som genom politiska och handelsmässiga kontakter. Den svenska handelspolitiken innebär också, jämfört med EG, en mer frihandelsvänlig inriktning. Det gäller exempelvis textilimporten från u- länderna liksom vårt handelssamarbete med Japan och Östasien, som inte präglas av samma protektionistiska tendenser som finns inom EG i fråga om vissa varugrupper.
Som EG-medlem kommer vi att omfattas av EGs handelspolitik. Också här är det viktigt att Sverige genom övergångsbestämmelser inte abrupt behöver skära av upprättade handelskontakter med länder och produktområden där EG intar en mer restriktiv hållning. Särskilt viktigt i detta sammanhang är att GATT-rundan får ett tillfredsställande resultat så att alla länder inklusive EG- länderna får acceptera en mer omfattande frihandel.
Som EG-medlem måste Sverige vara pådrivande i frihandelsvänlig riktning. Det gäller inte minst i fråga om Östeuropa. Det gäller också att arbeta för att EG intar en generös hållning till de fattiga länderna i syd såväl i fråga om bistånd som handel. Det är därför av största betydelse att den nuvarande regeringen fortsätter att utveckla de nära kontakter med de fattiga länderna som varit ett kännemärke för socialdemokratiska regeringar.
De signaler som givits av den borgerliga regeringen om att minska kontakterna med dessa länder för att koncentrera sig på Europa är kortsynta och perspektivlösa. Många förväntar sig i stället att Sverige som EG-medlem medför ett kunnande och ett väl utvecklat politiskt, ekonomiskt och socialt kontaktnät med många av länderna i världen utanför Europa.
7. Förhandlingar och folkomröstning
Socialdemokratin verkar för att svenska folket skall ta ställning till frågan om medlemskap i EG i en folkomröstning.
I Danmark och Norge genomfördes i början av 1970- talet folkomröstningar om medlemskap i EG. Dessa genomfördes efter det att förhandlingar slutförts. I Danmark resulterade folkomröstningen i ett ja till medlemskap och i Norge i ett nej.
Det förefaller oss lämpligt att genomföra folkomröstningen efter avslutad förhandling. Några sakskäl för att hålla folkomröstning på den allmänna valdagen förefaller inte finnas. Tidpunkten för folkomröstningen bör bestämmas efter överläggningar mellan partierna i riksdagen.
Socialdemokratin utfäster sig för sin del att folkomröstningsresultatet skall vara förpliktande även om folkomröstningen formellt är av rådgivande karaktär.
Under den period då den svenska regeringen bedriver medlemskapsförhandlingar med EG är det viktigt att skapa goda förutsättningar för alla samhällsmedborgare att ta ställning till utvecklingen. För att ge alla partier insyn i och möjlighet att följa förhandlingsarbetet bör i riksdagen inrättas ett EG-utskott av den modell som lagts fram i den socialdemokratiska reservationen i riksdagsutredningen.
Alla människor måste ges goda förutsättningar att själva skaffa sig kunskaper inför folkomröstningen. Det är en viktig fråga för demokratin i Sverige.
Folkbildningen har visat sig betydelsefull i sådana sammanhang. Det kan räcka med att påminna om förberedelserna inför folkomröstningen om kärnkraften 1980. Då förvånades många utomstående betraktare av den stora och breda kunskapen svenska medborgare hade om kärnkraften.
För att skapa goda förutsättningar för medborgarna att inhämta kunskaper inför folkomröstningen krävs en bred uppläggning av informationsverksamheten.
Riksdagen bör därför anslå medel till bl.a. folkbildningsorganisationer, fackliga organisationer och andra folkrörelser för en bred informations- och studiesatsning. Ekonomiska medel bör avsättas fr.o.m. 1992 fram till folkomröstningen. Betydande ekonomiska resurser måste avsättas för att möjliggöra breda informations-, studie- och kampanjinsatser inför omröstningen.
Regeringen bör redan i kompletteringspropositionen återkomma med förslag om medel till en sådan bred informations- och studiesatsning. Regeringen bör därvid även ange förslag till fördelning av dessa medel. I ett första steg, fr.o.m. budgetåret 1992/93, bör särskild vikt fästas vid de insatser som studieförbunden kan göra.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen begär att regeringen med EG skall bedriva medlemsförhandlingar med den inriktning som angetts i denna motion,
2. att riksdagen begär att regeringen skall bedriva medlemsförhandlingar med beaktande av de säkerhetspolitiska överväganden som uttryckts i denna motion,
3. att riksdagen begär att regeringen skall bedriva medlemsförhandlingar med beaktande av de överväganden vad gäller den ekonomiska politiken och den ekonomiska och monetära unionen som uttryckts i denna motion,
4. att riksdagen begär att regeringen innan förhandlingsposition slutligt fastställs vad gäller medverkan i den ekonomiska och monetära unionen gör en fördjupad analys och granskar det särskilda protokoll som Danmark har tecknat,
5. att riksdagen begär att regeringen skall bedriva medlemskapsförhandlingar med beaktande av de krav som kommer till uttryck i denna motion beträffande jämställdhet,
6. att riksdagen begär att regeringen skall bedriva medlemskapsförhandlingar med beaktande av de krav som kommer till uttryck i denna motion beträffande arbetsmarknadspolitiken, arbetsmiljö och arbetsrätt,
7. att riksdagen begär att regeringen skall bedriva medlemskapsförhandlingar med beaktande av de krav som kommer till uttryck i denna motion beträffande regionalpolitiken,
8. att riksdagen begär att regeringen skall bedriva medlemskapsförhandlingar med beaktande av de krav som kommer till uttryck i denna motion beträffande infrastruktur,
9. att riksdagen begär att regeringen skall bedriva medlemskapsförhandlingar med beaktande av de krav som kommer till uttryck i denna motion beträffande forskning och utbildning,
10. att riksdagen begär att regeringen skall bedriva medlemskapsförhandlingar med beaktande av de krav som kommer till uttryck i denna motion beträffande skattepolitiken,
11. att riksdagen begär att regeringen skall bedriva medlemskapsförhandlingar med beaktande av de krav som kommer till uttryck i denna motion beträffande miljöpolitiken,
12. att riksdagen begär att regeringen skall bedriva medlemskapsförhandlingar med beaktande av de krav som kommer till uttryck i denna motion beträffande jordbruks- och fiskeripolitiken,
13. att riksdagen begär att regeringen skall bedriva medlemskapsförhandlingar med beaktande av de krav som kommer till uttryck i denna motion beträffande konsumentpolitiken,
14. att riksdagen begär att regeringen skall bedriva medlemskapsförhandlingar med beaktande av de krav som kommer till uttryck i denna motion beträffande kooperationens utvecklingsmöjligheter,
15. att riksdagen begär att regeringen skall bedriva medlemskapsförhandlingar med beaktande av de krav som kommer till uttryck i denna motion beträffande alkoholpolitik och folkhälsa,
16. att riksdagen begär att regeringen skall bedriva medlemskapsförhandlingar med beaktande av de krav som kommer till uttryck i denna motion beträffande flykting- och invandrarpolitik,
17. att riksdagen begär att regeringen skall bedriva medlemskapsförhandlingar med beaktande av de krav som kommer till uttryck i denna motion beträffande samarbete med Central- och Östeuropa,
18. att riksdagen begär att regeringen skall bedriva medlemskapsförhandlingar med beaktande av de krav som kommer till uttryck i denna motion beträffande internationellt utvecklingssamarbete,
19. att riksdagen begär att regeringen skall bedriva medlemskapsförhandlingar med beaktande av de krav som kommer till uttryck i denna motion beträffande övergångsbestämmelser,
20. att riksdagen begär att regeringen skall bedriva medlemskapsförhandlingar med beaktande av de överväganden som kommer till uttryck i denna motion om ett öppet Sverige i EG,
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att anslå medel för en bred informations- och studiesatsning inför folkomröstningen om medlemskap i EG,
22. att riksdagen begär att regeringen i kompletteringspropositionen återkommer till riksdagen med förslag till fördelning av dessa medel,
23. att riksdagen beslutar inrätta ett EG-utskott av den modell som lagts fram i den socialdemokratiska reservationen i riksdagsutredningen.
Stockholm den 20 januari 1992 Ingvar Carlsson (s) Jan Bergqvist (s) Birgitta Dahl (s) Odd Engström (s) Ewa Hedkvist Petersen (s) Inger Hestvik (s) Anita Johansson (s) Birgitta Johansson (s) Kurt Ove Johansson (s) Allan Larsson (s) Berit Löfstedt (s) Börje Nilsson (s) Kjell Nilsson (s) Lennart Nilsson (s) Berit Oscarsson (s) Göran Persson (s) Mona Sahlin (s) Pierre Schori (s) Britta Sundin (s)