Motion till riksdagen
1991/92:U504
av Ingvar Carlsson m.fl. (s)

Sverige och EG


Innehåll
Sammanfattning 2 1. 
Motiven för det europeiska samarbetet 6 2. 
Ett närmare samarbete inom EG 11 3. 
Sveriges väg i Europasamarbetet 14 4. 
Varför svenskt medlemskap i EG? 16 5. 
Europeiskt socialdemokratiskt samarbete 18 6. 
Socialdemokratin inför EG 18
 6.1 Säkerhetspolitiken 18
 6.2 Den ekonomiska unionen 22
 6.3 Jämställdheten och EG 24
 6.4 Den sociala dimensionen och arbetsmarknaden
25
 6.5 Regionalpolitik 28
 6.6 Infrastruktur, utbildning och forskning 29
 6.7 Skattepolitiken 31
 6.8 Miljöpolitik 32
 6.9 Jordbruks- och fiskepolitik 33
 6.10 Konsumentpolitik 34
 6.11 Kooperationens roll 34
 6.12 Alkoholpolitik och folkhälsa 35
 6.13 Flykting- och invandrarpolitik 35
 6.14 Östeuropapolitiken 36
 6.15 Biståndspolitik 36
 6.16 Övergångsbestämmelser 37
 6.17 Ett öppet Sverige i EG 37 7. 
Förhandlingar och folkomröstning 38
Hemställan 39

SVERIGE OCH EG
Samarbete och solidaritet för ett medborgarnas och
löntagarnas Europa
Sammanfattning
Europa genomgår en omdaning som är mer
genomgripande och dramatisk än under de flesta perioder i
modern historia. Många positiva krafter frigörs i den
omstöpning som sker i både Väst- och Östeuropa. Men
förändringarna och deras snabba förlopp kan också
innebära risker och faror för framtiden.
För den svenska socialdemokratin är det angeläget att ta
del i och påverka utformningen av det framtida Europa. Vi
vill inte vara passiva åskådare i denna process. Vi anser oss,
med våra värderingar och politiska program, ha värdefulla
bidrag att ge till ett solidariskt Europa.
Vi vill tillsammans med likasinnade ha inflytande i det
forum där de politiska kraftfälten alltmer kommer att
mötas: EG är navet i den europeiska politiska och
ekonomiska utvecklingen, i ett Västeuropa som integreras
alltmer och i ett Östeuropa som söker förnyelse i ett
gemensamt Europa.
Alltfler av de frågor som är väsentliga för den svenska
socialdemokratin förutsätter samarbete i Europa. Arbete åt
alla, en god ekonomi för gemensam välfärd, kontroll av
storföretagen, förbättring av miljön, stödet till Östeuropas
modernisering och demokratisering och kampen mot rasism
och främlingsfientlighet är frågor där europeiskt samarbete
är avgörande.
Genom det svenska folkets starka krav på
medbestämmande och genom vår långa demokratiska
tradition kommer det i längden att bli ohållbart att vi är
utestängda från beslut som direkt påverkar oss.
Ett medlemskap i EG innebär att Sverige som nation
kan delta i och påverka den europeiska utvecklingen inom
ramen för den politiska union och den ekonomiska och
monetära union som blir resultaten av EG-ländernas beslut
i Maastricht. Lika viktigt är att svenska bidrag kan ges för
att påverka den sociala dimensionen i Europasamarbetet.
Den borgerliga regeringen för en politik som på
väsentliga punkter står i strid med de mål som vi
socialdemokrater vill verka för i Europasamarbetet. Med
EG som förevändning försöker den borgerliga regeringen
rasera delar av den svenska välfärdspolitiken och de
fackliga rättigheter som löntagarna vunnit. I själva verket
går denna borgerliga politik på tvärs mot utvecklingen inom
EG, där större vikt läggs vid arbetslivets förhållanden, vid
sociala och fackliga rättigheter. Både EG-kommissionens
och Europaparlamentets politik talar för detta.
Vidga demokratin
En huvuduppgift för framtiden är att vidga demokratin
med ett starkare medborgarinflytande såväl lokalt,
regionalt som i nationella parlament och
Europaparlamentet. Internationaliseringen av ekonomin
har lett till att nationalstaternas demokratiskt valda
församlingar har fått mindre inflytande. De stora företagen
har flyttat ut sina styrelserum från nationerna. Därför måste
också det politiska beslutsfattandet europeiseras.
I Maastricht underströk EG-länderna den s.k.
närhetsprincipen starkt. Beslut inom EG skall inte fattas på
en högre nivå än vad som är nödvändigt för deras
genomförande. De beslut som tagits i Maastricht är
emellertid otillräckliga för att stärka det demokratiska
beslutsfattandet inom EG. För den europeiska
socialdemokratin kommer en fördjupad och vidgad
demokratisering i Europa att vara en av de viktigaste
uppgifterna under de närmaste åren.
En stärkt demokrati är nödvändig för att samhällena
skall kunna ta sig an de stora utmaningar som 1990-talets
ekonomiska och sociala förändringar innebär.
Arbete åt alla
Den stora arbetslösheten är ett av EG-ländernas största
misslyckanden. Kampen för full sysselsättning är ett av
socialdemokratins viktigaste mål. Det måste också bli en av
huvuduppgifterna i Europasamarbetet.
I en alltmer internationaliserad ekonomi kommer det att
bli svårt att i ett enskilt land ha en låg arbetslöshet, om den
tillåts växa i andra länder. Ett av motiven för att skapa en
gemensam västeuropeisk marknad är att stimulera
ekonomin och därmed ge bättre möjligheter till
sysselsättning och tillväxt.
Den sociala dimensionen -- arbetets villkor
En europeisk marknad med gemensamma ekonomiska
regler förutsätter också att de sociala krafterna stärks.
Medlemsländerna i Europasamarbetet måste bedriva en
aktiv arbetsmarknadspolitik för att minska arbetslösheten.
När det gäller sociala skyddssystem bör Sverige verka för
generella åtgärder, för inkomstbortfallsprincipen och för att
höga miniminivåer tillämpas. I fråga om arbetsmiljön måste
Sverige kräva att hårda regler i ett land inte skall behöva
sänkas med hänvisning till samarbetet.
Kollektivavtal är i Sverige grunden för arbetsrätten.
Trots alla brister har detta system gett de anställda större
rättvisa, trygghet och högre standard än arbetstagare i de
flesta andra länder. Kollektivavtalen har haft en svag
ställning i EG. Genom besluten i Maastricht öppnas
emellertid vägen för den svenska modellen också i EG.
De fackliga organisationerna måste få samma
möjligheter som företagen att samarbeta över gränserna.
Det innebär rätt att vidta fackliga stridsåtgärder i enlighet
med det egna landets regler. Genom ändring i
medbestämmandelagen, den s.k. lex Britannia, kan fackliga
organisationer i Sverige genom stridsåtgärder kräva svenska
kollektivavtal för allt arbete som utförs i Sverige.
Vi socialdemokrater slår vakt om de fackliga
rättigheterna. Vi kan aldrig acceptera så kallad social
dumpning. De anställda skall inte med sin hälsa, med
försämrad säkerhet och sämre arbetsvillkor betala de
vinster som uppkommer genom den harmoniserade
marknaden. Socialdemokratin kommer därför att på alla
sätt motverka social dumpning.
Jämställdhet
Också Sverige kan hämta stöd i EGs
jämställdhetsdirektiv. Det gäller exempelvis krav på
rättvisa löner. I Maastricht underströks på nytt att jämlikhet
skall råda mellan män och kvinnor i fråga om rätt till arbete
och behandlingen i arbetslivet.
Det är oförsvarligt att den svenska regeringen drar ner
på sina sociala ambitioner när Sverige står på tröskeln till
EG. Regeringen hänvisar t.o.m. till EG. Det sker samtidigt
som EG försöker övertyga medlemsländerna om att gå i
svensk riktning när det gäller jämställdhet mellan män och
kvinnor.
Ekonomiskt samarbete och skatter
Genom en ekonomisk union i Europa skapas
möjligheter för det politiska systemet att balansera
marknadskrafternas verkningar. Enskilda regeringar och
riksdagar blir inte lika utlämnade som nu till
finansspekulationer och valutachocker.
EG har inga krav på att ett medlemsland måste begränsa
den offentliga sektorns storlek eller genomföra en allmän
skattesänkning. Sveriges ambitioner på dessa områden
beror i huvudsak på vår egen ekonomiska styrka. När det
gäller vissa enskilda skatter kan det bli svårt för Sverige att
ligga väsentligt högre än andra länder. Men någon allmän
skattesänkning blir inte nödvändig till följd av EGs regler.
Det är snarare så att skatterna kan väntas stiga i andra
länder. Det beror bland annat på medborgarnas ökade krav
på det sociala området.
Miljön
Det finns starka skäl att Sverige utvecklar sitt
miljösamarbete med EG-staterna. Miljöföroreningarna är
gränslösa. Våra miljömål är likartade. Utvecklingen mot en
allt högre skyddsnivå måste drivas framåt. EG-
kommissionen står bakom principen om att farliga ämnen
skall ersättas med sådana som är mindre farliga.
Regeringen bör i förhandlingar med EG verka för att
denna princip antas i lag. De kriterier för miljöfarlighet som
Sverige utvecklat ser nu ut att vinna gehör även inom EG.
Sverige bör i förhandlingarna med EG lägga stor vikt vid
dessa frågor. Ökad användning av miljöavgifter skall vara
ett annat svenskt krav.
Regionalpolitik
Inom EG finns klyftor mellan rika och fattiga regioner,
men det finns starka krafter som vill utjämna dessa
skillnader.
De har starkt stöd i EG-traktaten. De fattigare
regionerna tillförs stora summor, som skall öka ytterligare
genom besluten i Maastricht.
Totalt sett kommer svenska företag och konsumenter att
gynnas av EGs harmoniserade s.k. inre marknad. För att
stödja de fattiga regionerna i Europa är det därför rimligt
att Sverige betalar in mer till EG än vi får tillbaka. Men det
är också rimligt att de svenska regioner som har problem
får stöd inom ramen för de EG-program som finns för bl.a.
landsbygdsutveckling.
''Partnerskap'' är en viktig princip för EGs
regionalpolitik. Den innebär att berörda regioner deltar
aktivt i det regionalpolitiska arbete som finansieras med
pengar från EG.
Vi socialdemokrater vill understryka att EGs
regionalpolitik enbart är ett komplement till
medlemsstaternas egen regionalpolitik.
Medlemskapsförhandlingarna måste föras så att Sverige
kan bedriva en egen aktiv regionalpolitik också i framtiden.
En generös invandrings- och flyktingpolitik
Europa måste formulera en gemensam flyktingpolitik.
Det är också nödvändigt för att Europas länder gemensamt
skall kunna möta främlingsfientlighet och rasism. Sverige
skall med en egen strategi driva på samarbetet.
Ett öppet Sverige i EG
Sverige har en mer frihandelsvänlig handelspolitik än
EG. Det är viktigt att vi genom övergångsbestämmelser inte
abrupt behöver skära av handelskontakter där EG har en
mer restriktiv politik. Som EG-medlem måste Sverige bli
pådrivande för ökad frihandel.
Ett omfattande samarbete med Central- och Östeuropa
håller på att ta form. Det samarbetet har stor betydelse för
hela Europas framtid. Hinder får inte resas mot att en
närmare integration utvecklas med Östeuropa. Framtidens
Europa måste bli alla folks Europa.
Vi måste också arbeta för att EG intar en generösare
hållning till de fattiga länderna i fråga om bistånd och
handel. De signaler som den borgerliga regeringen gett om
att minska kontakterna med tredje världen och koncentrera
sig på Europa är kortsynta och perspektivlösa.
Säkerhetspolitiken
Det kalla krigets slut och kommunismens fall har skapat
förutsättningar för en ny alleuropeisk säkerhetsordning.
Men det nya Europa har ännu inte blivit ett fredens Europa.
Inbördeskriget i Jugoslavien och de stora vapenarsenaler
som finns kvar i Europa är två exempel som med eftertryck
visar att en fungerande säkerhetsordning är nödvändig. För
närvarande saknas instrument som på ett effektivt sätt kan
lösa konflikter. Den europeiska säkerhetskonferensen,
ESK, är det övergripande organet. Men ESK behöver
utvecklas och ges möjligheter att ingripa i konkreta
konflikter.
EG har spelat och kommer också framgent att spela en
viktig roll för ett fredligt och stabilt Europa. Ett
medlemskap i EG betyder att Sverige blir medlem i en
union med långtgående ambitioner. Vi kommer att
avkrävas solidaritet med unionens mål och med övriga
medlemmar. Men det skall inte förväxlas med att vi skall ge
eller få militära säkerhetsgarantier.
Även om motsättningarna mellan stormaktsblocken nu
har upphört går det inte att för evigt utesluta konflikter i
vårt närområde. Därför är det viktigt att bevara det
säkerhetspolitiska mönstret i Norden. Det är till gagn för
stabiliteten inte bara i Norden utan i hela Europa.
Den nordiska stabiliteten förutsätter att Sverige behåller
sin militära alliansfrihet och inte har ett förpliktande
militärt samarbete med andra länder. Svensk
säkerhetspolitik skall också i fortsättningen syfta till
neutralitet i krig. Därför behöver Sverige ett allsidigt och
trovärdigt försvar.
Folkomröstning och information
Det svenska folket skall ta ställning till medlemskap i EG
i en folkomröstning. Socialdemokratin har för sin del utfäst
sig att folkomröstningsresultatet skall vara förpliktande.
När det gäller tidpunkten för folkomröstningen
förefaller det lämpligast att den hålls efter en avslutad
förhandling. Några sakskäl för att hålla den på valdagen
synes inte föreligga. Tidpunkten för folkomröstningen bör
bli föremål för överläggningar mellan de politiska
partierna.
Regeringen bör lämna förslag om ett omfattande
ekonomiskt stöd för information, studier och
kampanjinsatser för att förbereda folkomröstningen.
För att ge alla partier insyn i och möjlighet att följa
förhandlingsarbetet bör ett EG-utskott inrättas i riksdagen.
1. Motiven för det europeiska samarbetet
Allt mer av det som är väsentligt för socialdemokratin
förutsätter samverkan i Europa.
''Jag vill leva i Europa'' sjöng trubaduren Jan
Hammarlund en kall januarikväll 1984 inför några tusen
personer samlade på Sergels torg i Stockholm till en
manifestation anordnad av LO och TCO. Manifestationen
genomfördes för att välkomna och välgångsönska
''Konferensen om förtroende- och säkerhetsskapande
åtgärder och nedrustning i Europa''. Sången uttryckte i sin
enkelhet en protest mot det hot om kärnvapenförintelse
som då var en realitet för Europas folk. Men den var
samtidigt en kärleksförklaring till Europa och de människor
som lever här.
Vid konferensens öppnande tidigare på dagen hade Olof
Palme uttryckt den starka oro för framtiden som människor
på båda sidor järnridån då kände:
Vi lever i en atmosfär av allvarlig internationell
spänning. Visarna på ''domedagsklockan'' på tidskriften
''Bulletin of the Atomic Scientists'' har igen flyttats fram.
Klockan visar nu på tre minuter före midnatt. Vi har samlats
här i Stockholm för att diskutera förtroendeskapande
åtgärder. Vi är medvetna om att brist på tillit och förtroende
är karaktäristiskt för dagens värld. Dialogen har nära nog
upphört och samarbetssystemet försvagats.
Det var då, 1984, som nya kärnvapenladdade
medeldistansmissiler placerats ut på båda sidor om
järnridån med förvarningstider på bara ett fåtal minuter för
människor i västs och östs stora befolkningscentra.
Det var då, som fredsrörelsen fyllde Europas
huvudstäder med hundratusentals demonstrerande
människor.
Det var då, som Solidaritet i Polen sedan några år
tvingats bedriva sin verksamhet underjordiskt. Det var då
som Václav Havel suttit fängslad och häktad minst ett
dussin gånger för sina insatser för medborgarrätt och som
initiativtagare till Charta 77 i Tjeckoslovakien.
Det var då, som järnridåns taggtråd och minfält
fortfarande skördade många offer längs sin väg rakt genom
hjärtat av Europa.
''Jag vill leva i Europa'' var också den sång som avslutade
den socialdemokratiska partikongressen i september 1990.
Den kom då att tjäna som en stark påminnelse om de
närmast ofattbara förändringar som skett sedan det kalla
kriget hade sin sista intensiva fas.
Det kalla krigets mardröm är över. Berlinmuren har
skyfflats till historiens skräphög. Järnridåns taggtrådar har
klippts i bitar och dess minfält desarmerats. De militära
styrkorna i Europa reduceras kraftigt. Det kommunistiska
förtrycket har upphört och i de tidigare kommunistiska
staterna försöker nu regeringar och parlament, tillkomna
genom demokratiska val, ta sig an den gigantiska uppgiften
att från grunden bygga nya samhällen.
Också i Västeuropa har det skett dramatiska
förändringar, såväl i politiskt som ekonomiskt hänseende.
Under 1970-talet tvingades de kvarvarande diktaturerna i
väst bort. Därefter ansökte Spanien, Portugal och Grekland
om medlemskap i EG. Under 1980-talet tog
integrationsprocessen fart, men vid årtiondets inledning
fanns ett starkt missnöje med Europas ekonomiska
förmåga, som inte ansågs besitta den dynamik som präglade
USA och Japan. Det gällde såväl den teknologiska
utvecklingen som näringslivets allmänna förmåga till
förnyelse. Missmod och insikten om bristande initiativkraft
präglade debatten. Mot den bakgrunden beslutade sig EG-
länderna för att öka såväl takt som innehåll i samarbetet
genom att till utgången av 1992 skapa en gemensam inre
marknad.
På olika sätt har makten hos de folkvalda parlamenten
och hos de regeringar som har att verkställa de
demokratiskt fattade besluten reducerats under senare år
som en följd av utvecklingen inom världsekonomin. De
nationella regeringarnas domvärjo har beskurits. Den
nationella suveräniteten har urholkats på det ekonomiska
planet.
Under 1980-talet har arbetslösheten fortsatt på
rekordhöjder i en rad länder efter 1970-talets
lågkonjunktur. De sociala klyftorna har på många håll
ökat.
Också i andra avseenden har nationella och politiska
insatser varit alltför begränsade för att ge resultat som
tillfredsställt medborgarna. Det gäller särskilt om
miljöhoten. Gränsöverskridande föroreningar har inte
kunna stoppas bl.a. genom att ett förpliktande
internationellt samarbete i de flesta viktiga avseenden har
saknats.
Vidga demokratins sfär
I takt med att ekonomin alltmer har lämnat sina
nationella ramar har demokratin inte tillräckligt klarat av
att hantera de nya problemen. Folkens valda ombud för en
ojämn kamp för att skapa en samhällsutveckling som
alltmer präglas av obundna marknadskrafter.
De finansiella flödena har blivit rörligare.
Spekulationsekonomin har tilltagit. De multinationella
företagen har blivit alltmer oberoende av nationella
regleringar. Möjligheterna för en regering att tillgripa olika
ekonomisk-politiska åtgärder har i praktiken kraftigt
reducerats sedan kapital- och valutaregleringar avskaffats.
Gapet har vidgats mellan medborgarnas i demokratisk
ordning uttryckta ökade förväntningar och krav å ena sidan
och å andra sidan de politiska organens minskande förmåga
att på nationell nivå åstadkomma tillfredsställande
lösningar på ekonomiska, sociala och miljömässiga
problem.
I stora delar av Europa har detta lett till en debatt om
hur demokratin i framtiden skall kunna stärkas och nya
vägar kunna öppnas så att medborgarna får verkligt
inflytande över en alltmer komplicerad samhällsutveckling.
Det handlar om hur demokratin skall organiseras både på
det lokala och på det övernationella planet.
För oss socialdemokrater är en fördjupad demokrati en
viktig förutsättning för utvecklingen av ett gott samhälle.
För att tillvarata sina grundläggande rättigheter är det
naturligt att människor sluter sig samman. Det är av yttersta
vikt att fria och demokratiska folkrörelser utvecklas på alla
samhällets områden. Inte minst spelar starka demokratiska
fackliga organisationer en roll för att balansera den makt
över medmänniskor som följer av pengar och ägande.
I den internationalisering av ekonomin som äger rum är
det självklart att Sverige skall delta i det internationella
politiska samarbetet för att kompensera en urholkning av
den nationella suveräniteten.
Internationaliseringen innebär att det finns ett starkt
behov av samarbete över nationsgränserna mellan
folkrörelser och partier och mellan nationernas beslutande
församlingar.
Det har funnits och finns fortfarande befogad kritik mot
att EGs övernationella beslutsordning inte uppfyller alla
förutsättningarna för demokrati. Man talar om ett
''demokratiskt underskott''.
En aspekt av det demokratiska underskottet i EG utgör
den omfattande byråkrati som präglar delar av EGs
verksamhet. De administrativa former som tillämpas
framstår ofta som onödigt komplicerade i jämförelse med
en samhällsorganisation som t.ex. den nordiska med sin
starkt pragmatiska tradition.
Besluten i Maastricht om att stärka Europaparlamentets
roll utgör endast ett begränsat steg för att minska EGs s.k.
demokratiska underskott på vägen mot en fördjupad
europeisk demokrati.
För de europeiska socialdemokratiska partierna
kommer det att bli en huvuduppgift inför Europavalen 1994
och nya regeringskonferenser 1996 att utforma modeller för
en förenklad byråkrati och ett väsentligt starkare
medborgarinflytande på alla nivåer, lokalt, regionalt, i de
nationella parlamenten och i Europaparlamentet.
Denna uppgift är svår men nödvändig. Den är svår med
hänsyn till de snabba samhällsförändringarna,
förskjutningarna mellan olika beslutsnivåer,
globaliseringen av ekonomin etc. Den är nödvändig mot
bakgrund av moderna samhällsmedborgares allt starkare
uttryckta, legitima krav på att kunna ta del av och påverka
samhällsutvecklingen. En fördjupad demokrati är också
nödvändig för att det skall vara möjligt att åstadkomma
lösningar på de många utmaningar som 1990-talet innebär.
En god ekonomi för gemensam välfärd
Efter decenniers utveckling i vårt eget land vet vi
socialdemokrater att en god ekonomi och full sysselsättning
är en förutsättning för gemensam välfärd.
Sverige är för sin utveckling starkt beroende av öppna
ekonomiska relationer med omvärlden. Utvecklingen i
världsekonomin och den fördjupade integrationen i
Västeuropa kommer att innebära att Sverige möter en
hårdnande konkurrens. Vår export till EG-området utgör
ca 50 % av vår totala export. De svenska
utlandsinvesteringarna har ökat mycket kraftigt, medan de
utländska investeringarna i Sverige har varit små.
Tillgången till EGs inre marknad för svenska
medborgare och företag på samma villkor som gäller för
EG-staternas medborgare och företag är av avgörande
betydelse för en positiv utveckling av vårt lands ekonomi.
Att villkoren på EGs inre marknad nu utvidgats till att gälla
hela EES-området kommer otvivelaktigt att stärka basen
för vårt lands ekonomiska utveckling.
EES-avtalet handlar först och främst om att få en så
dynamiskt fungerande marknadsekonomi som möjligt.
Men det innehåller inte det politiska samarbete som krävs
för att bemästra marknadskrafternas verkningar.
Våra relationer till EG är således av avgörande betydelse
för våra förutsättningar att vidareutveckla vår
välfärdsmodell. Att stå utanför den integration som nu
genomförs inom huvuddelen av den västeuropeiska
marknaden skulle försvåra vår strävan till full
sysselsättning, vår kamp för en bättre miljö, våra
möjligheter att vidmakthålla det sociala skyddsnätet och
tryggheten i välfärden.
Arbete åt alla
Kampen för arbete åt alla är en av socialdemokratins
viktigaste uppgifter. Den kampen måste föras både i vårt
eget land och i vår omvärld. I en alltmer internationaliserad
och sammanflätad ekonomi kommer det att bli svårare att
hålla arbetslösheten stången om den tillåts växa i
omvärlden.
Den omfattande arbetslösheten är ett av de största
misslyckandena i EGs medlemsländer.
Ett av motiven för EGs inre marknad är att öka den
ekonomiska aktiviteten och därmed stärka
sysselsättningen. Förutsättningarna för en framgångsrik
kamp mot arbetslösheten förbättras. EGs allt djupare
integration innebär möjligheter att bedriva en mer
samordnad ekonomisk politik över nationsgränserna för att
bekämpa arbetslösheten. Denna möjlighet vill vi
socialdemokrater ta tillvara.
Risken för att arbetslösheten inom EG även
fortsättningsvis kommer att ligga på en hög nivå är
emellertid stor. Särskilt lågutbildade och personer utan
yrkeserfarenhet kommer att drabbas av omvandlingen.
Kvinnor, ungdom och invandrare i första hand. Stora
grupper får svårigheter att komma in på arbetsmarknaden.
Den sociala utslagningen kan komma att öka.
Den sociala dimensionen
''Den sociala dimensionen'' betecknar i EG-
sammanhang de åtgärder som är nödvändiga för att stärka
löntagarnas position i den nya öppna inre marknaden.
Begreppet utgår således från löntagarnas situation och blir
därmed snävare än när vi i vårt land talar om
välfärdspolitik, vilket syftar till förbättrade villkor för
samtliga medborgare.
Välfärdspolitiken i vid mening är ett nationellt ansvar.
Även EG gör satsningar genom strukturfonderna till stöd
för utsatta grupper. Prioriterade grupper i dessa
sammanhang är ungdomar, kvinnor, äldre, boende i vissa
regioner samt fattiga medborgare. För Europas
socialdemokrater är det av största betydelse att
välfärdspolitiken förs framåt.
Den hårdnande konkurrensen förstärker kraven på
företagen att förbättra sitt kostnadsläge. Det finns en risk
att företag kommer att lokalisera sig till länder där de
fackliga rättigheterna är svaga, kraven på en god
arbetsmiljö mindre, lönerna lägre och arbetsvillkoren
sämre. Denna snedvridning av konkurrensvillkoren
betecknas av de europeiska fackliga organisationerna som
''social dumping'', ett begrepp som också övertagits av EG-
kommissionen.
Eftersom företagen blir allt lättrörligare och kan flytta
mellan länder med olika villkor kan det innebära att det blir
allt svårare att finansiera socialförsäkringssystemet
antingen det sker via skatter eller genom avgifter. Den
ekonomiska och monetära unionens krav på en stram
budgetpolitik riskerar att leda till ytterligare påfrestningar
på trygghetssystemet i flera EG-länder.
När företagen blir transnationella urholkas också
medbestämmandet. De anställdas rätt till information och
samråd om för löntagarna avgörande frågor begränsas.
Mot denna bakgrund är det oerhört väsentligt att
socialdemokraterna går i bräschen för en social dimension i
Europa: att frågor som handlar om löntagarnas rättigheter,
sysselsättning och social trygghet får samma dignitet som de
ekonomiska aspekterna.
Den sociala dimensionen skall ses som en facklig och
politisk motvikt till de tendenser som den ekonomiska
utvecklingen bär med sig och som förstärks av den inre
marknaden.
Miljöpolitik för hela Europa
Europa var en gång vaggan för den industriella
utvecklingen. Idag ser vi resultaten på gott -- välfärden --
och ont -- stora områden som är starkt nedsmutsade och
hälsofarliga. Arbetet för en bättre miljö i hela Västeuropa
erbjuder många möjligheter. Genom EGs regler tvingas de
länder som hittills inte gjort så mycket att öka sina insatser.
En långt driven harmonisering i hela Europa på en hög
skyddsnivå skulle vara av utomordentligt stor betydelse för
tillståndet i miljön.
Sverige har haft framgång i att driva på utvecklingen mot
ökad miljöhänsyn. Detta arbete måste fortsätta. Samtidigt
måste vi hävda stränga nationella miljökrav i avvaktan på
att reglerna i hela EG blir strängare. Sambandet mellan
tillväxt och ökad miljöbelastning måste också brytas, bl.a.
med hjälp av miljöavgifter. Sverige måste driva kravet på
ökad användning av sådana i hela EG-området. I avvaktan
på detta bör inga miljörelaterade skatter och avgifter sänkas
i Sverige.
En generös invandringspolitik
Ett gemensamt solidariskt förhållningssätt i
flyktingpolitiken är också grunden för att gemensamt kunna
möta främlingsfientlighet och rasism.
I hela Europa måste vi nu möta och bekämpa den
främlingsfientlighet och rasism som i många av våra länder
likt ogräs börjar sprida sig och riskerar att underminera våra
egna samhällens demokratiska struktur och värderingar. En
gemensam kamp mot rasismen måste då ha sitt stöd i ett
gemensamt generöst förhållningssätt i flyktingpolitiken.
Alla folks Europa
När järnridån rasade hösten 1989 skapades helt nya
förutsättningar att bygga ett gemensamt Europa, alla folks
Europa. Socialdemokraterna ser som en av sina allra
viktigaste uppgifter att bidra till att förhindra att i järnridåns
ställe det reses en ny mur, en välfärdsmur. Socialdemokratin
kan inte acceptera att Europa åter delas.
Östeuropas utveckling är givetvis beroende av
integration i det europeiska samarbetet. Polen,
Tjeckoslovakien och Ungern har deklarerat att de önskar
bli medlemmar i EG. Fler östeuropeiska länder kan väntas
följa efter. Det går inte idag att förutsäga hur dessa länder
kommer att kunna integreras och när. En europeisk
gemenskap med dubbelt så många medlemmar som idag är
dock ingen omöjlighet inom överskådlig framtid.
2. Ett närmare samarbete inom EG
EGs toppmöte i Maastricht
Vid det Europeiska rådets möte i Maastricht den 9-10
december 1991 tog EG ytterligare ett steg i riktning mot ett
förbund mellan Europas länder och folk. En stabil grund
lades härmed både för en fördjupning av EGs samarbete
och för en utvidgning av EG till att omfatta ännu fler
medlemsstater.
För Sveriges vidkommande betyder besluten att
förhandlingarna om medlemskap kan inledas redan under
1992. Kommissionen uppmanas att komma med förslag om
detta till Europeiska rådets möte i Lissabon i juni 1992.
De tolv medlemsstaterna fattade gemensamt beslut om
att bilda en ''Europeisk union'', genom vilken en ekonomisk
och monetär union (EMU) sammanvävs med en politisk
union. Romfördraget kommer att ändras på ett
genomgripande sätt.
Inom EG finns en utbredd uppfattning om att den
ekonomiska utvecklingen måste åtföljas av sociala
framsteg. Samarbetet skall, enligt ledande politiker inom
EG, leda till ett ''medborgarnas Europa'' och inte begränsas
till att skapa en stor frihandelszon där företag och kapital
får fritt spelrum.
För att främja den ''sociala dimensionen'' inom EG
antog elva av medlemsstaterna ett socialt protokoll som
innebär att löntagarnas rättigheter, sysselsättning och
arbetsvillkor skall förbättras och att detta ses som en
gemensam angelägenhet. Detta var den stora stridsfrågan
vid toppmötet eftersom den konservativa brittiska
regeringen av ideologiska skäl hårdnackat vägrade att ge
vika från sin uppfattning om att detta område helt skulle
överlämnas åt marknadskrafterna.
Av sociala och demokratiska skäl måste marknadens
verkningar tämjas. Det är tendensen i Europa på 1990-talet.
Det framgår klart av de politiska besluten i Maastricht.
I det nya fördraget har därför de politiska inslagen för
att bemästra marknadskrafternas negativa sidor förstärkts i
förhållande till de ändringar som gjordes av Romfördraget
i samband med att enhetsakten antogs. Denna stadfäste i
första hand marknadsekonomins principer om fri rörlighet
för varor, tjänster, kapital och arbetskraft.
Det nya fördraget
I traktatens inledande text uttrycks Europeiska unionens
mål: Syftet med unionen är social och ekonomisk
utveckling, en egen identitet på den internationella scenen,
försvar av medborgarnas rättigheter och intressen samt ett
närmare samarbete inom rättsområdet.
EG -- som är Europeiska unionens grund -- skall enligt
målparagrafen i det nya fördraget (artikel 2) främja ''en
balanserad och harmonisk utveckling i hela gemenskapen,
en varaktig icke-inflatorisk tillväxt som tar hänsyn till
miljön och vars ekonomiska resultat innebär en hög grad av
närmande (konvergens), en hög nivå vad gäller
sysselsättning och social trygghet, en förbättring av
livskvalitet och levnadsvillkor, en ekonomisk och social
samhörighet samt solidaritet mellan medlemsstaterna''.
Det är inte bara åtgärder för att förverkliga den
gemensamma marknaden och valutaunionen som skall föra
fram till målen, utan fördraget nämner ett antal områden
inom vilka en gemensam politik anses vara nödvändig.
Det handlar om gemensamma åtgärder inom
miljöpolitiken, ytterligare insatser för att stödja de regioner
som sackar efter i utvecklingen (ekonomisk och social
samhörighet), förstärkning av EG-industrins
konkurrenskraft, stöd till forskning och utveckling,
investeringar i övernationella europeiska transportnät,
insatser för att stärka mångfalden i den europeiska kulturen
samt utbildning, hälsa, konsumentpolitik, energi och
turism.
Närhetsprincipen är grunden för EGs beslutsordning
Även om fördraget nämner många områden som
gemensamma angelägenheter fastslås i dess inledning att
besluten skall ''tas så nära medborgarna som möjligt''.
Denna så kallade närhetsprincip (subsidiaritet)
understryks starkt och EG skall enbart agera om ''målen för
de planerade åtgärderna inte kan förverkligas av
medlemsstaterna själva på ett tillfredsställande sätt''.
Man kan säga att beslut inom EG inte skall fattas på en
högre nivå än vad som är nödvändigt för deras
genomförande.
En förutsättning för EGs utveckling har varit att man
upprätthållit en balans mellan övernationellt, nationellt och
lokalt beslutsfattande. Försök att stöpa levnadsmönster och
traditioner i samma form i det stora västeuropeiska området
med olikartade och vitala kulturer skulle oundvikligen
misslyckas. Denna insikt har präglat det politiska
samarbetet inom EG.
Begreppet federalism skapar ofta missförstånd. Det ses
som ett begrepp som är synonymt med centralisering genom
att nationella beslutsfunktioner flyttas till Bryssel. Men
federalisterna inom EG är inte bara för ökad överstatlighet,
dvs. att sfären för gemensamma beslut vidgas. De är också
de starkaste förespråkarna för att decentralisera besluten
ned från huvudstäderna och engagera fler människor lokalt
och regionalt i politiken.
Det som gör Västeuropa vitalt och dynamiskt är i själva
verket att många livskraftiga språkliga och etniska kulturer
kan leva sida vid sida inom ramen för en ekonomisk och
politisk samverkan där särarterna respekteras och
stimulerar varandra.
Utrikes- och säkerhetspolitiskt samarbete
Den politiska unionen innebär också ett fastare utrikes-
och säkerhetspolitiskt samarbete. Detta skall ses i ljuset av
att de europeiska ländernas särintressen i flera
internationella konflikter har försvårat för EG att spela den
stabiliserande fredsskapande roll som är ett av
organisationens viktigaste mål.
Gemensam utrikes- och säkerhetspolitik kommer att
vara en del av Europeiska unionen. Den kommer dock att
ha en egen struktur direkt underställd ministerrådet och
Europeiska rådet. EG-länderna kommer att införa en ökad
samordning och sträva efter samstämmighet på det utrikes-
och säkerhetspolitiska området. Men inget medlemsland är
berett att inskränka sin handlingsfrihet inom detta område
genom att ge upp konsensusprincipen, dvs. kravet på
enhällighet vid avgörande i centrala frågor.
Det betyder att Sverige som medlem inte kan tvingas till
beslut och aktioner som strider mot våra vitala
säkerhetspolitiska intressen.
Majoritetsbeslut kommer däremot att kunna tillämpas
när det gäller detaljerna i genomförandet av gemensamma
aktioner. Om majoritetsbeslut vid sådana tillfällen skall
kunna tillämpas krävs att man är fullständigt överens om
detta.
Vad gäller försvarsfrågor slås följande fast: ''Den
gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken skall innefatta
alla frågor som har samband med Europeiska unionens
säkerhet, inklusive det framtida skapandet av en gemensam
försvarspolitik som med tiden kan leda till ett gemensamt
försvar.'' Man räknar här med att dessa frågor senare
kommer att tas till gemensam diskussion och
ställningstagande. Detta kommer att ske någon gång 1996-
1997, då EG på nytt skall diskutera utrikes-, säkerhets- och
försvarspolitik.
Inom försvarspolitiken kommer alla beslut att tas med
enhällighet. Samtidigt kommer hänsyn att tas till den
speciella karaktären hos vissa länders försvarspolitik. Detta
syftar bland nuvarande medlemmar i första hand på Irland
men kommer naturligtvis att vara av betydelse för
tillkommande medlemmar med intresse av att föra en
oberoende försvarspolitik.
Den ekonomiska och monetära unionen
Den ekonomiska och monetära unionen, EMU, innebär
att man inom EG inför en gemensam valuta samt upprättar
ett europeiskt centralbankssystem med ansvar för EGs
penning- och valutapolitik. I själva verket kommer EMU
och den gemensamma valutan att nödvändiggöra och skapa
förutsättningar för ett djupare ekonomiskt-politiskt
samarbete. Enligt det nya fördraget kommer beslut om
viktiga riktlinjer för denna att fattas med kvalificerad
majoritet.
Den ekonomiska politiken skall enligt fördraget tjäna de
syften som nämns i artikel 2. Från socialdemokratiskt håll
vill vi särskilt understryka målet om att åstadkomma en
varaktig ekonomisk tillväxt syftande till en hög
sysselsättningsnivå.
Allra senast den 1 januari 1999 skall den ekonomiska
och monetära unionen vara etablerad. Om förutsättningar
föreligger kan den inrättas redan 1997.
Vilka länder som får delta avgörs genom beslut i det
Europeiska rådet. Ett villkor för medlemskap är att landets
ekonomi är i så gott skick att det kan delta i unionen utan
att skapa problem för de övriga. Samarbetet fram till dess
att valutaunionen träder i kraft skall inriktas på att
underlätta deltagandet i EMU, vilket ställer krav på att
många länder nu måste bedriva en stram ekonomisk
politik.
Det sociala protokollet
Syftet med det sociala protokollet är enligt de elva
undertecknande staterna att skapa ''en varaktigt hög
sysselsättning och att bekämpa utslagningen''.
Därutöver åtar sig länderna att ''främja sysselsättning,
förbättra levnadsförhållanden och arbetsvillkor, garantera
god social trygghet, skapa dialog mellan företagsledning
och anställda samt att utveckla de mänskliga resurserna''.
De gemensamma åtgärder man vidtar skall stödja och
komplettera regeringarnas egna insatser inom följande
områden: arbetsmiljö, arbetsvillkor, information
till och samråd med arbetstagarna, jämställdhet mellan
män och kvinnor, integration av grupper som står utanför
arbetsmarknaden.
I de flesta fall gäller beslutsregler om kvalificerad
majoritet. Enhällighet krävs dock till exempel när det gäller
det sociala trygghetssystemets utformning och hur
löntagarnas och arbetsgivarnas intressen skall företrädas.
3. Sveriges väg i Europasamarbetet
Norden -- en särskild samhörighet
Norden är inte bara ett geografiskt begrepp utan kanske
än mer ett begrepp som uttrycker en påtaglig historisk,
kulturell, politisk och social gemenskap.
I Norden har demokrati och rättvisa kunnat förenas med
teknisk förnyelse och effektiv produktion. Det har bidragit
till att skapa en ''nordisk samhällsmodell'' baserad på hög
tillväxt och en generell välfärdspolitik i vilken den fulla
sysselsättningen och jämställdheten stått i centrum.
Förändringarna i Europa medför nya utmaningar för de
nordiska länderna. Den västeuropeiska integrationen
återverkar direkt på Norden och det nordiska samarbetet.
Vårt grannskap till Östeuropa understryker betydelsen av
att skapa ett nytt, samverkande och fredligt Europa.
För Sverige är kontakten och samarbetet med de
nordiska grannländerna av mycket stor betydelse. Trots
skillnader i säkerhetspolitisk orientering har vi kunnat
verka gemensamt på en rad områden, som i Förenta
nationerna och andra internationella organisationer. Så bör
det också förbli. Nära och fortlöpande kontakt måste hållas
med de andra nordiska länderna om Sveriges övergripande
politiska bedömningar och planer i förhållande till EG även
om de olika länderna valt olika linjer.
Norden kan spela en dynamisk och pådrivande roll i det
europeiska samarbetet, oavsett formerna för detta.
Angelägna mål för ett gemensamt nordiskt uppträdande i
Europa är: en samordnad politik för kvalitativ tillväxt
och full sysselsättning, en bred strategi för att undanröja
miljöföroreningarna och tillgodose ökade krav på god hälsa
och miljö för människorna, social trygghet och rättvisa,
demokrati i arbetslivet och god arbetsmiljö.
EES-avtalet
År 1984 tog EFTA-länderna initiativ till ett fördjupat
samarbete med EG, som förutom ekonomi och handel,
skulle utsträckas till att omfatta forskning, miljösamarbete,
kommunikationer m.fl. områden. I Luxemburg enades alla
Västeuropas regeringar om en deklaration med syfte att
skapa ett europeiskt ekonomiskt område, kallat EES.
Ett år senare tog man inom EG nya initiativ till den s.k.
inre marknaden, ''Projekt 1992''. Genom detta beslut skulle
ytterligare ett stort steg tas mot förverkligandet av
Romfördragets mål om att allt fastare tvinna samman
medlemsstaterna. Det var åtgärder som innebar en
omfattande liberalisering. Senast den 1 januri 1993 skulle
alla regler som förhindrade en fri rörlighet av varor,
tjänster, kapital och människor tas bort.
EFTA beslöt år 1988 att söka bredda sitt samarbete med
EG. EG öppnade år 1989 möjligheterna att förhandla om
ett deltagande av EFTA-länderna i EGs inre marknad.
Förhandlingarna ledde i oktober 1991 till en uppgörelse
om EES-avtalet. Detta innebär att svenska medborgare och
företag i Sverige från den 1 januari 1993 skall omfattas av
de s.k. fyra friheterna: fri rörlighet för personer, varor,
tjänster och kapital. Det är friheter som tillkommer
medborgare och företag i alla EG- och EFTA-länder.
Den marknad utan handelshinder som sålunda skapas
för mer än 380 miljoner medborgare i Västeuropa innebär
betydande möjligheter till en förstärkt ekonomisk
utveckling och till ökad sysselsättning och minskad
arbetslöshet.
EFTA-staterna övertar genom EES-avtalet relevanta
delar av EGs tidigare beslutade förordningar och direktiv.
Dessa kommer alltså att införas i respektive lands
lagstiftning.
För att EES-avtalet skall fungera och även utvecklas
krävs ett effektivt beslutsfattande. Besluten skall
förberedas genom fortlöpande konsultationer. EFTA-
länderna kan när som helst begära konsultationer om
problem som uppstår. Därefter fattas besluten i ett
gemensamt EES-organ. Ett EES-råd på ministernivå med
deltagande av EFTAs och EGs medlemsländer samt EG-
kommissionen inrättas. Besluten i EES skall fattas med
enhällighet och ha karaktär av internationella
överenskommelser. Detta innebär att överenskommelserna
blir rättsligt bindande först när de godkänts av respektive
parlament på nationell nivå.
Men EGs regelverk förändras och utvecklas ständigt.
Genom EES-avtalet har EFTA-staterna möjlighet att utöva
inflytande, men de avgörande möjligheterna att påverka
regelverket tillkommer endast medlemmar av EG. Sverige
integreras i den ekonomiska gemenskapen men inte i den
politiska.
EES-avtalet är ännu inte (januari 1992) undertecknat på
grund av att EG-domstolen ifrågasatt den EES-domstol
som finns i avtalet. För närvarande söks en lösning på detta
problem.
4. Varför svenskt medlemskap i EG?
Genom EES-avtalet blir Sverige i allt väsentligt
ekonomiskt integrerat med EG. Undantag är bland annat
delar av skattepolitiken, jordbruks- och fiskeripolitiken.
Är det då inte rimligt att vi nöjer oss med ett EES-avtal?
Vilka motiv har vi för att samtidigt söka medlemskap? Det
finns flera mycket starka skäl till detta. Som vi pekade på i
tidigare avsnitt gäller för många av de frågor som är
angelägna för socialdemokratin att de för sin lösning
numera kräver samverkan på ett europeiskt plan. Det gäller
t.ex. kampen mot arbetslösheten, kontrollen av
storföretagens operationer, arbetet mot miljöförstörelsen,
vissa regionala utrikespolitiska frågor, Östeuropas
demokratisering och modernisering, kampen mot den
rasism och invandrarfientlighet som nu ökar. Det gäller
även de sociala krafter som måste bilda motvikt mot
kapitalet på den fria västeuropiska marknad som nu blir
verklighet.
I dessa och andra liknande frågor vill den svenska
socialdemokratin inte vara passiv åskådare. Vi anser att vi
har bidrag att ge till utvecklingen av ett solidariskt Europa.
Vi vill aktivt delta i och ha inflytande tillsammans med våra
systerpartier i det europeiska forum där de politiska
motsättningarna alltmer uttrycks. EG är navet i den
europiska utvecklingen; såväl den västeuropeiska som
alltmer också den östeuropeiska genom de önskemål som
uttryckts från länderna där.
Att stå utanför EGs beslutsfattande innebär visserligen
formellt en egen ''suveränitet''. I realiteten blir denna dock
ofta en illusion eftersom vi inte kan lösa problemen isolerat,
när det verkliga beslutsfattandet sker på ett europeiskt
plan.
Den bästa möjligheten för att få genomslag för våra
värderingar och politiska prioriteringar får vi när vi kan
sprida våra idéer och uppfattningar och få stöd hos
likasinnade inom ramen för en vidare europeisk
beslutsprocess.
Frågan kan också ställas på ett annat sätt. Genom EES-
avtalet blir vi i realiteten ekonomiskt inlemmade i EG. För
vårt framtida välstånd blir vi utomordentligt starkt
beroende av de beslut som kommer att fattas om EGs inre
marknad vilken vi blir en del av.
Med våra medborgares starka krav på medbestämmande
och den i vårt land djupt rotade demokratiska traditionen
måste det då i längden bli fullständigt ohållbart att vi som
svenska medborgare skulle utestängas från att ta del i de
beslut som direkt påverkar våra liv. Utifrån en
socialdemokratisk samhällssyn vill vi delta i den politiska
process och de beslut som formar det framtida Europa. I
takt med att allt fler beslut som fattas gemensamt inom EG
berör det svenska samhället främjar vi även våra egna
intressen bäst genom att vara medlemmar.
Detta är de viktigaste skälen till att socialdemokratin
bejakat en svensk ansökan om medlemskap i EG. Samtidigt
är vi medvetna om att ett sådant medlemskap inte bara
skulle innebära fördelar utan också nackdelar.
Liksom ett medlemskap skulle ge Sverige stora
möjligheter skulle det också ställa betydande krav på vårt
land. En del av de faktorer som hänger samman med ett
svenskt medlemskap är sådana som innebär försämringar
utifrån svenska utgångspunkter. Hit hör t.ex. att vi kan
tvingas höja våra tullgränser gentemot tredje land på grund
av den gemensamma handelspolitiken, att vi skulle förlora
en lika lätt identifierbar svensk profil i utrikespolitiken, och
att vi skulle få leva med och vara beroende av en omfattande
EG-byråkrati.
Sverige får också ta över EGs hittills beslutade
regelverk. Samtidigt som ett medlemskap skulle ge den
svenska regeringen säte och stämma i EGs beslutande organ
skulle också beslutanderätten över en rad frågor
överlämnas till gemensamma organ. I många frågor kan vi
kanske räkna med att få gehör för den svenska linjen, men
i andra kan det även med hjälp av likasinnade bli svårt att
få genomslag för våra ståndpunkter. Det innebär att
förhållanden i vårt eget land kommer att kunna förändras,
även mot vår egen vilja, på en rad olika sakområden -- från
möjligheten att sälja vissa sorters snus till avgöranden av
vad slags ställningstaganden Sverige skall göra i Förenta
nationerna.
Svensk socialdemokratis syn på ett framtida
medlemskap i EG sammanfattas väl i den deklaration som
den socialdemokratiske statsministern gjorde i riksdagen
den 14 juni 1991 inför överlämnandet den 1 juli av ansökan
om medlemskap i EG:
En viktig utgångspunkt för vårt vidkommande är
emellertid att även vid nya samarbetsformer inom EG skall
beslutssystemet där säkerställa möjligheterna för varje
enskilt medlemsland att värna sina egna grundläggande
säkerhetspolitiska intressen. Det har varit förutsättningen
för att vi kunnat göra den samlade bedömningen att ett
svenskt medlemskap i EG är förenligt med
neutralitetspolitikens krav.
Förutsättningarna har ökat att förverkliga visionen av ett
enat Europa som lever i fred, välstånd och social rättvisa,
till gagn också för utvecklingen i världen i stort. Det blir allt
tydligare att en lång rad politiska sakfrågor i längden endast
kan lösas genom bredast möjliga samarbete över
nationsgränserna. I detta samarbete har Sverige en viktig
roll att spela. Också vi bör vara med om att forma
framtidens fria och fredliga Europa. Vi delar visionen att
våra nationer skall bli så sammanflätade med varandra, på
samhällslivets olika områden, att krig i vår världsdel
framstår som otänkbart. Till det bidrar det ökade beroende
mellan stater och folk som den fortgående ekonomiska
integrationen leder till. Jag är övertygad om att vårt land
kan ge många positiva bidrag till utvecklingen av detta
framtida Europa.
Den Europeiska Gemenskapen ses i hela Europa som ett
viktigt kraftcentrum för samarbete och utveckling i vår
världsdel. Sveriges möjligheter att påverka detta framtida
samarbete -- politiskt, socialt och ekonomiskt -- skulle
förbättras genom ett medlemskap i denna Gemenskap. Det
är regeringens uppfattning att ett medlemskap i EG skulle
innebära stora fördelar för Sverige, som överväger
nackdelarna. Vi delar Gemenskapens långsiktiga mål, så
som dessa formulerats i Romfördraget och Enhetsakten,
och vill tillsammans med de andra medlemmarna arbeta för
dessas förverkligande.
5. Europeiskt socialdemokratiskt samarbete
Valet till Europaparlamentet i juni 1989 blev en stor
framgång för den europeiska socialdemokratiska rörelsen.
Av parlamentets 518 platser har Socialistgruppen 180
ledamöter och är därmed den klart största grupperingen.
Genom ett nära samarbete med European Peoples Party
(den kristdemokratiska gruppen), som är en i en rad
avseenden framstegsinriktad partigrupp, uppnår man ofta
de 260 röster som krävs för att parlamentet skall fatta beslut
som kan påverka EGs ställningstaganden. Ett sådant
parlamentsbeslut kan i många fall tvinga Rådet till
fullständig enighet för att kunna ta beslut som avviker från
parlamentets ställningstagande. Parlamentet har genom
beslutet i Maastricht fått sina möjligheter att påverka EG-
besluten stärkta.
Representanter för den socialdemokratiska
riksdagsgruppen har allt sedan i december 1989 haft
möjlighet att delta som observatörer i Europaparlamentets
Socialistgrupps arbete. Socialistgruppens mål för arbetet i
Europaparlamentet har stor överensstämmelse med den
svenska socialdemokratins program. Den svenska
medlemskapsansökan till EG hälsades med glädje vid
Socialistgruppens möte i juli 1991.
Det svenska socialdemokratiska partiet deltar också
aktivt inom Konfederationen av europeiska
socialdemokratiska partier där det bedrivs ett intensivt
arbete för att utveckla en ny europeisk socialdemokratisk
organisation från och med 1993.
Den svenska socialdemokratin avser även att aktivt ta
del i arbetet på den valplattform som kommer att vara
grunden för de socialdemokratiska partierna i EGs
medlemsstater vid Europavalen 1994.
6. Socialdemokratin inför EG 6.1 
Säkerhetspolitiken
Under de senaste åren har Europa genomgått
genomgripande och dramatiska förändringar. Tyskland har
enats och de stater som sedan andra världskriget ingått i
Sovjetunionens maktsfär har återvunnit sin självständighet.
I december 1991 kulminerade förändringarna då De
sovjetiska rådsrepublikernas union upplöstes. Det kalla
kriget tillhör historien. I stället för ideologisk och militär
konkurrens mellan öst och väst växer samarbete och
samförstånd i de grundläggande politiska och militära
frågorna.
Även på nedrustningsområdet har flera viktiga avtal
undertecknats som rör såväl kärnvapen som konventionella
styrkor. Det gäller särskilt det s.k. CFE-avtalet (Avtalet om
konventionella styrkor i Europa). Ett östligt storanfall,
vilket hittills varit NATOs huvudscenario, är inte möjligt att
genomföra. Därmed har också NATOs beroende av
taktiska kärnvapen minskat. En historisk möjlighet finns nu
att avskaffa alla taktiska kärnvapen i Europa.
Den Europeiska säkerhetskonferensen (ESK) är den
ideala ramen för det nya samarbetet. Där har alla
europeiska stater samt USA och Canada säte och stämma.
Inom ESKs ram har både det mycket betydelsefulla arbetet
för att tillvarata mänskliga rättigheter och
nedrustningsförhandlingar ägt rum.
Men det nya Europa har ännu inte blivit ett fredens
Europa. I avspänningens spår har ett antal sedan lång tid
undertryckta konflikter kommit upp till ytan. Dessa
konflikter kan vara av etnisk, religiös eller politisk karaktär.
Kriser då våld eller hot om våld används har inte upphört.
Inbördeskriget i Jugoslavien och den stora mängd vapen
som finns kvar i Europa, inte minst de kärnvapen som finns
kvar, visar med eftertryck att en fungerande
säkerhetsordning är nödvändig om det nya multipolära
Europa också skall bli ett stabilt och fredligt Europa. För
närvarande saknas instrument som på ett effektivt sätt kan
lösa konflikter och överbrygga motsättningar.
De organisationer och samarbetsformer som står till
buds måste utvecklas och effektiviseras för att visionen av
ett Europa där konflikter mellan länder och inom länder
kan lösas med politiska medel skall bli verklighet.
Den Europeiska säkerhetskonferensen är det
övergripande organet. Men ESK behöver utvecklas och ges
sådana institutioner och instrument att den kan ingripa i
konkreta konflikter. ESK-processen behöver också ges en
bättre politisk förankring genom ett starkare politiskt
deltagande och genom att en parlamentarisk dimension
tillförs.
NATOs beslut i november 1991, att inom ramen för det
nybildade NACC (North Atlantic Cooperation Council)
erbjuda de östeuropeiska länderna och före detta
Sovjetunionen ett visst säkerhetspolitiskt samarbete är ett
beslut i ESKs anda och verkar i stabiliserande riktning.
Bildandet av NACC innebär dock inte att ESK kan ersättas.
Inte heller leder NACC till att NATOs grundläggande
uppgift som sammanhållande för det västliga
försvarssamarbetet upphör.
Alltsedan dess tillkomst har EG spelat en betydelsefull
säkerhetspolitisk roll i Europa. Exempelvis har det
ekonomiska samarbete som tog sin början i Kol- och
stålunionen verksamt bidragit till att bilägga den historiska
konflikten mellan Tyskland och Frankrike. EG har också en
viktig roll framöver att verka för ett fredligt och stabilt
Europa. Det kan ske genom ett utbyggt ekonomiskt
samarbete också med de stater som står utanför
medlemskretsen.
För att förstärka sin säkerhetspolitiska roll har EGs
medlemsländer beslutat om att till det politiska samarbetet
tillfoga en försvarspolitisk dimension. Den Europeiska
unionens militära komponent skall utvecklas inom den
Västeuropeiska unionen (WEU). Alla medlemsländer
erbjuds ingå i WEU. På så sätt integreras WEU i EG.
Genom WEU skall även den europeiska pelaren inom
NATO stärkas. Ett medlemskap i WEU är emellertid inte
obligatoriskt för alla EG-medlemmar. Ej heller kan ett EG-
land tvingas att följa beslut fattade inom WEU.
Även när det gäller försvarsindustrin och vapenexport
finns en strävan bland EGs medlemsstater att samordna
regler och politik. Denna samordning kan komma att
innebära en begränsning av exporten. Inom EG betraktar
man det som en självklarhet att en samordnad
vapenexportpolitik kommer att innebära en mer restriktiv
vapenexportpolitik till länder utanför EG än vad som idag
är fallet. Däremot är det sannolikt att exportreglerna och
möjligheterna till samarbete inom EGs ram ökas.
Europeisk försvarsindustri står inför betydande
nedskärningar, rationaliseringar och sammanslagningar.
Svensk försvarsindustri, liksom annan industri, påverkas av
det som sker inom EG oavsett om vi blir medlemmar eller
ej.
För svenskt vidkommande är det angeläget att
tillsammans med andra europeiska länder verka för att de
tendenser till restriktivitet vad gäller vapenexport som finns
inom EG förstärks. Det är också viktigt att såväl inom EG
som i andra sammanhang verka för begränsningar av export
av komponenter och kunnande som kan användas för
tillverkning av kärnvapen, missiler och kemiska och
biologiska vapen.
I ett nordiskt perspektiv är de politiska förändringar som
ägt rum viktigare än de nedrustningsavtal som
undertecknats. Det sovjetiska uttåget ur den östra delen av
Centraleuropa och upplösningen av såväl Warszawapakten
som De sovjetiska rådsrepublikernas union har lett till
militärstrategiska förändringar som också är gynnsamma
för Sverige. Ryska möjligheter till omfattande marina
operationer i södra Östersjön har kraftigt begränsats. Det
tyska enandet innebär att Rysslands försvarszon flyttats
väsentligt längre österut. Konsekvenserna av CFE-avtalet
för Nordens del är dock mindre entydigt. CFE-avtalets
reduktioner berör främst Centraleuropa, medan
förhållandena på de europeiska flankerna påverkas i långt
mindre utsträckning. Avtalet leder visserligen till
betydelsefulla kvantitativa begränsningar av Rysslands
markstridskrafter också i nordområdet, men förhindrar att
äldre materiel byts ut mot modernare.
Avspänningen och de politiska förändringar som ägt rum
i Europa har också varit gynnsamma för de nordiska
länderna. Ett ökat utrikespolitiskt rörelseutrymme har
skapats. Det återspeglas bl.a. i det beslut den
socialdemokratiska regeringen fattade i juni 1991 om att
ansöka om medlemskap i EG. Ett annat exempel är
Finlands uppsägelse av VSB-fördraget.
Tidigare fördes vår utrikespolitik i ett internationellt
klimat som präglades av blockmotsättningen. Varje
förskjutning i vår politik, eller i våra förbindelser med
omvärlden, riskerade att tolkas i termer av att Sverige
närmade sig det ena eller andra blocket. Även om vi alltid
betonat att vi själva bestämmer innehållet i vår utrikes- och
säkerhetspolitik är självklart omvärldens tilltro till vår
deklarerade linje avgörande för politikens framgång.
Nu när konkurrensen mellan de båda blocken ersatts av
samarbete och insikt om att säkerheten är gemensam kan vi
på ett friare sätt utforma vår utrikespolitik och samarbeta
med andra nationer även i frågor som har en
säkerhetspolitisk betydelse.
Den svenska säkerhetspolitiken har utformats utifrån ett
brett europeiskt sammanhang. Målet har varit oförändrat
över tiden: att bevara freden och hålla landet utanför krig.
Däremot har medlen förändrats. Förutom den traditionella
svenska säkerhetspolitiken, vilken syftar till neutralitet i
krig, har Sverige gjort aktiva insatser i fredsskapande arbete
i större sammanhang exempelvis inom Nationernas
Förbund, FN och ESK. Medlemskapet i NF och sedan FN
innebar att vi uppgav en del av vår nationella suveränitet.
Men vi gjorde det för att nå ett vidare syfte, hävdandet av
mänskliga rättigheter, fred och nedrustning. Denna
inskränkning i möjligheten att föra en självständig
utrikespolitik kunde accepteras därför att stormakterna
som ingick i säkerhetsrådet hade vetorätt och att FN-
medlemskapet därigenom inte skulle tvinga Sverige att ta
ställning för den ena eller andra parten i en konflikt dem
emellan.
Det nya Europa präglas inte längre av två motsatta,
konkurrerande block. I den säkerhetspolitiska ordning som
nu tar form i Europa kommer de olika organisationerna
ESK, EG, NATO, NACC och WEU att ha överlappande
och komplementära roller och alla berörda stater finns med
i minst ett sammanhang. Ingen lämnas utanför. Det innebär
att Sverige nu på ett mer aktivt sätt än under kalla kriget
kan bidra till att aktivt medverka för att bevara fred och
fördjupa samarbetet i Europa.
Även om de senaste årens utveckling i grunden
förändrat Europas karta och de säkerhetspolitiska
förutsättningarna finns det faktorer som är bestående. De
senaste årens politiska utveckling har inneburit en ny syn på
kärnvapen och kärnvapnens roll, men man kan inte bortse
från att de strategiska kärnvapnen -- och därmed hotet om
total förintelse -- kommer att finnas kvar under överskådlig
tid. Och i den strategiska arsenalen förblir en
andraslagsförmåga av avgörande betydelse, vilket innebär
att de nordiska länderna med omgivande havsområden
även fortsättningsvis ligger i den strategiskt viktiga
skärningspunkten mellan de större kärnvapenstaterna. Det
betydelsefulla START-avtalet från sommaren 1991, vilket
kommer att leda till en minskning av de strategiska vapnen,
ändrar inte på det förhållandet. Självfallet skall Sverige
också fortsätta sin aktiva roll i syfte att minska och på sikt
avskaffa kärnvapen.
Även Östersjöns framtida strategiska betydelse är oviss.
Helt klart är att förändringarna i Centraleuropa har
inneburit att Östersjöområdet fått en viktigare defensiv
betydelse för Ryssland, vilket ytterligare kommer att
förstärkas när de ryska stridskrafterna dras bort från
Baltikum. Utvecklingen i Ryssland och övriga
delrepubliker är naturligtvis den största säkerhetspolitiska
osäkerhetsfaktorn. Vad som händer där har stor betydelse
för både europeisk och nordisk säkerhet. Därmed inte sagt
att ett aggressivt och expansivt Ryssland och Ukraina är ett
sannolikt scenario. Tvärtom talar det mesta för att där finns
ett starkt ekonomiskt och säkerhetspolitiskt samarbete med
väst.
Det finns emellertid fortfarande flera svårlösta
säkerhetspolitiska problem i vårt närområde. Dessa gör att
förnyelsen av vår säkerhetspolitik måste ske varsamt och
utan plötsliga avsteg från den linje som formats i bred
demokratisk enighet och som givit Sverige respekt i
omvärlden.
Riksdagsbeslutet från förra hösten innebar att Sverige
skulle söka medlemskap i EG med bibehållen
neutralitetspolitik. Grunden för svensk säkerhetspolitik bör
alltjämt vara militär alliansfrihet i fred, syftande till
neutralitet i krig. Denna politik är starkt förankrad hos vårt
folk och har bidragit till att freden och vårt oberoende
kunnat bevaras.
Ett medlemskap i EG innebär de facto att vi blir
medlemmar i en union med långtgående ambitioner, där vi
avkrävs solidaritet med unionens mål och med övriga
medlemmar, men där vi också kan åtnjuta stöd. Det skall
emellertid inte förväxlas med att vi vare sig skall ge eller kan
tillgodoräkna oss militära säkerhetsgarantier. Det
gemensamma ansvarstagandet för fred och stabilitet som
delas av alla EGs medlemsstater rör sig på ett annat plan.
Ett syfte med bildandet av EG var att skapa ett fredligt
Västeuropa, ett Europa där traditionell maktpolitik
omöjliggörs. I detta arbete har EG varit framgångsrikt.
Enligt de beslut som EG fattat har organisationen
påtagit sig ett ansvar att verka för fred, stabilitet och
utveckling. För detta syfte anser sig EG-staterna idag även
behöva möjligheter att samordna vissa insatser på det
militära området. Det innebär dock inte att EG tar över
NATOs roll.
När det gäller fredsbevarande operationer och andra
militära aktioner inom EGs ram kommer dessa sannolikt att
ske först efter beslut i FN eller, i en framtid, efter beslut
inom ESK. De socialdemokratiska partierna inom EG har
också villkorat eventuella militära EG-insatser till ett beslut
av FNs säkerhetsråd.
I dagens Europa har blockmotsättningen förpassats till
historien, men man kan inte för evigt utesluta konflikter
mellan nationerna. Utifrån detta perspektiv är ett bevarat
nordiskt säkerhetspolitiskt mönster, som karaktäriseras av
svensk och finsk militär alliansfrihet och av Danmarks och
Norges NATO-medlemskap, till gagn för stabiliteten i ett
bredare europeiskt perspektiv.
Den nordiska stabiliteten förutsätter att Sverige
bibehåller sin militära alliansfrihet och inte har ett
förpliktigande militärt samarbete med andra stater. Vi skall
inte bli en hotande utpost. Inget land skall ens behöva
misstänka att svenskt territorium eller svenska militära
resurser skall användas i ett aggressivt syfte. Svensk
säkerhetspolitik skall alltjämt syfta till neutralitet i händelse
av ett krig i vårt närområde. Sverige behöver därför även
under överskådlig tid ett allsidigt och trovärdigt försvar.
Riskerna för ett storkrig på vår kontinent är under
överskådlig tid näst intill obefintliga. Möjligheterna att
förverkliga den gemensamma säkerheten ökar, liksom
möjligheterna att skapa en värld utan
massförstörelsevapen. Vi är ännu inte vid detta mål. Något
alternativ till vår säkerhetspolitik finns inte idag.
Vi socialdemokrater vill understryka riksdagens beslut;
den svenska neutralitetens grunder gäller alltjämt: militär
alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i krig.
Denna linje har giltighet till dess att vi kan ersätta den
med något annat. För vår del har vi satt detta mål: en genuin
och hållbar alleuropeisk fredsordning, baserad på ESKs
Parisstadga och dess principer om demokrati, fred,
mänskliga rättigheter, rättsstaten och social
marknadsekonomi. Detta mål är överordnat medlen och
formerna.
Vår säkerhetspolitik syftar ytterst till fred och frihet,
sociala framsteg och samarbete i Europa och världen. De
medel vi använder för att nå våra mål är aktivt deltagande i
Europarådet, ESK och FN, liksom vår strävan efter
medlemskap i EG/Europeiska unionen, samt militär
alliansfrihet med eget försvar.
6.2 Den ekonomiska unionen
EG-länderna beslutade på Maastricht-mötet att skapa en
ekonomisk och monetär union (EMU). I denna union skall
det finnas en enhetlig valuta, ecun, och länderna skall
bedriva en gemensam penning- och valutapolitik och ha ett
nära samarbete när det gäller finanspolitik.
Överenskommelsen har följande innebörd:
Den 1 januari 1994 inleds fas II i arbetet på den
ekonomiska unionen. Då inrättas det Europeiska monetära
institutet (EMI). Det skall överta de funktioner som EGs
centralbankschefskommitté och den monetära
samarbetsfonden har idag. EMI skall verka för en stärkt
samordning av penning- och valutapolitiken. Besluten skall
dock ligga kvar hos centralbankerna i medlemsländerna.
Om samordningen är framgångsrik skall den
ekonomiska unionen, EMU, kunna inrättas från den 1
januari 1997 med deltagande av minst 7 av 12
medlemsländer.
Senast den 1 januari 1999 skall EMU inrättas med de
länder som uppfyller de s.k. konvergenskraven vad gäller
prisstabilitet, budgetbalans, växelkursstabilitet och låga
räntor. Utvecklingen i de länder som inte har
förutsättningar att delta i EMU från början skall
fortlöpande granskas och de skall kunna godkännas för
senare deltagande. Två länder Danmark och
Storbritannien, har rätt att stå utanför EMU även om de
skulle uppfylla de uppställda kriterierna för att gå med.
När det gäller effekterna för Sveriges del kan först
konstateras att Sverige sedan maj 1991 har ett
valutapolitiskt samarbete med EG. Sverige beslutade då att
överge den tidigare valutakorgen bestående av europeiska
valutor, japanska yen och amerikanska dollar. I stället knöts
kronan till ecun. Åtgärden var ensidig från svensk sida, men
i samband med detta inleddes ett löpande samarbete mellan
Sverige och EGs valutakommitté. Denna åtgärd bidrog till
att öka förtroendet för den svenska kronan och förbättra
stabiliteten i ekonomin. Räntemarginalen till omvärlden
krympte och marknadsräntorna sjönk. Sverige deklarerade
sin vilja att gå vidare i det valutapolitiska samarbetet. Ett
viktigt motiv för detta är att Sverige redan idag är starkt
beroende av utvecklingen på de europeiska penning- och
valutamarknaderna och att Sverige har ett stort intresse att
kunna delta i de politiska organ som är verksamma på detta
område.
Det valutapolitiska samarbete som bedrivs inom EG
idag har undanröjt risken för att enskilda länder gör
förändringar i växelkursen. Det har därmed ett stort värde
för handeln mellan länderna och för den finansiella
stabiliteten. Men detta samarbete är inte utan problem. Det
har särskilt under det senaste året utsatts för mycket svåra
påfrestningar, vilka har sin grund i utvecklingen av den
tyska ekonomin efter återföreningen. Den tyska
penningpolitiken har inriktats på att med räntevapnet
bekämpa överhettning och inflation. Samtidigt har
konjunkturen försvagats i övriga länder i Europa. Genom
den sammanlänkning som skett av länderna via
valutapolitiken har samtliga länder fått ett ränteläge, som
är mycket högt i förhållande till vad som vore naturligt med
hänsyn till den aktuella konjunkturen och behovet att få
igång investeringarna. Den närmaste tiden får utvisa hur
man inom EG skall lösa detta allvarliga problem.
Innan Sveriges förhandlingsposition slutligt fastställs
finns det anledning att göra en fördjupad analys av de
problem som är förknippade med den nuvarande ordningen
och att också närmare studera innebörden i det protokoll
som Danmark har träffat om det tredje steget i EMU.
För den svenska ekonomiska politikens möjligheter att
uppfylla de kriterier EG ställt upp för medverkan i EMU
kan det vara av intresse att konstatera att Sverige under
hösten 1991 uppfyllt samtliga. De flesta av EGs
medlemsländer gjorde det inte. För att varaktigt få ned den
svenska inflationen och åstadkomma ekonomisk tillväxt
torde i själva verket strängare krav få ställas på den svenska
ekonomiska politiken än de som redovisats i beslutet om
den ekonomiska och monetära unionen.
En genomförd ekonomisk och monetär union inom EG
skulle innebära att den monetära politikens instrument lyfts
bort från nationalstaten till förmån för en
gemenskapspolitik. För den svenska ekonomiska politiken
blir det vid ett medlemskap desto viktigare att
vidareutveckla andra instrument som har verkningskraft i
vårt samhälle. Detta gäller näringspolitik och
regionalpolitik med riktade insatser bl.a. för att satsa på
infrastruktur och småföretag.
Därför är det extra allvarligt att den borgerliga
regeringens nyliberala ekonomiska politik avlövar
samhället de resurser som är avgörande för att Sverige skall
kunna utveckla ekonomi och sysselsättning i alla delar av
landet.
Den borgerliga regeringens politik är stora ofinansierade
skattesänkningar, minskade näringspolitiska ambitioner
och realisation av statliga företag. Detta ger särskild tyngd
åt de socialdemokratiska motioner som motsätter sig denna
för Sverige skadliga försämring av samhällets ekonomiska
resurser som den borgerliga regeringen perspektivlöst nu
försöker genomföra.
Den ekonomiska och monetära unionen ger en ram för
den monetära politiken inom EG. Inom denna ram kommer
många olika politiska intressen att uttryckas. Konservativa
krafter kommer att vilja begränsa samhällets roll. Den
svenska socialdemokratin stödjer de målsättningar som
EGs socialdemokratiska partiledare uttryckt i december
1991 inför Maastrichtmötet när det gäller de politiska mål
som skall främjas genom den ekonomiska och monetära
unionen. Det gäller bl.a. full sysselsättning, stöd till
eftersatta regioner och jämlika internationella finansiella
förhållanden och en balanserad icke-inflationistisk
ekonomisk utveckling i hela gemenskapen.
6.3 Jämställdheten och EG
Kvinnors välfärd och situation på arbetsmarknaden är
beroende av den balans mellan marknad och politik som
råder. Den inre marknaden kommer att skärpa
konkurrensen i näringsliv och på arbetsmarknaden. Om
marknadskrafternas verkan inte balanseras av en aktivare
politik inom områden som utbildning, arbetsmarknad och
jämställdhet kan den inre marknaden komma att skapa
växande klyftor. Detta skulle missgynna kvinnor mer än
män. Därför är det så viktigt att EGs arbete med den sociala
dimensionen lyckas. Detta är ett överordnat mål för den
socialdemokratiska politiken.
EG-institutionerna arbetar för att stödja de sociala
krafterna. Även Sverige kommer att kunna hämta stöd från
EGs jämställdhetsdirektiv till exempel för att hävda krav på
rättvisa löner för kvinnorna. Den fördragstext som
medlemsländerna enades om i Maastricht slår fast att
jämlikhet skall råda mellan män och kvinnor med avseende
på rätt till arbete och behandlingen i arbetslivet.
Om det svenska näringslivet misslyckas med att hävda
sig i den hårdnande konkurrensen, hotas både jobben och
välfärden. Det blir svårare att finansiera en stor offentlig
sektor. Kvinnorna i Sverige är inte lågutbildade, men de
arbetar i stor utsträckning inom den offentligt finansierade
sektorn. De är också beroende av tjänsterna från denna för
att kunna förena familjeansvar och förvärvsarbete.
Arbetslöshet ger bränsle åt värderingen att männens jobb
är viktigare än kvinnornas. Kvinnorna, och då framför allt
de med låg utbildning, får det svårast. Det är dock inte ett
eventuellt medlemskap i EG som skulle vara orsak till en
sådan utveckling. Det är marknaden och de inrikespolitiska
styrkeförhållandena som är de avgörande faktorerna.
För socialdemokratin är det en självklarhet att välfärden
måste prioriteras högt i samhällsekonomin bland annat för
kvinnornas skull. Det gäller såväl inrikespolitiskt som inom
EG-samarbetet. Den måste också försvaras genom en allt
effektivare produktion och genom förnyelse av näringsliv
och institutioner.
Det är oförsvarligt att den svenska regeringen nu, på
tröskeln till EG, vill börja dra ner på sina sociala ambitioner
till och med med hänvisning till EG, samtidigt som EGs
institutioner på område efter område försöker övertyga
medlemsländerna om att öka sitt sociala ansvarstagande.
Rekommendationerna om barnomsorg, generell
välfärdspolitik, arbetsmarknadspolitik och jämställdhet
visar att ''svenska'' lösningar kan komma att spela en större
roll i framtiden. Det finns en växande insikt att det ''lönar
sig'' med mer socialt ansvarstagande.
6.4 Den sociala dimensionen och arbetsmarknaden
Målet om full sysselsättning får inte överges. Vi ställer
inom arbetsmarknadsområdet mycket bestämda krav på
den borgerliga regeringen inför den
medlemskapsförhandling som nu vidtar. Den aktiva
arbetsmarknadspolitikens möjligheter får inte beskäras.
Detta är nödvändigare än någonsin inför den
strukturomvandling av svenskt näringsliv som nu förestår.
Det är angeläget att starka krav reses på att EGs
medlemsländer prioriterar full sysselsättning och genomför
en aktiv arbetsmarknadspolitik, i första hand för att minska
arbetslösheten. Det är betydelsefullt att i detta arbete ge
ytterligare kännedom om den svenska
arbetsmarknadspolitiken och dess konkreta insatser mot
arbetslöshet och för en smidigt fungerande arbetsmarknad.
Enligt vår uppfattning finns det inget i EGs regelverk
som hindrar oss från att fortsätta med den aktiva
arbetsmarknadspolitik som Sverige bedriver. Inom EG
sprider sig nu kunskaper om hur viktiga sådana åtgärder är.
Många länder ser Sverige som ett föredöme inom detta
område.
En av grundtankarna i EG-samarbetet är att underlätta
rörlighet över gränserna också för människor. Denna ökade
rörlighet betyder att EG-ländernas medborgare skall ha
möjlighet att ta erbjudet arbete i ett annat EG-land. Det är
således inte en total frihet att flytta mellan EG-länderna
utan handlar i princip om arbetskraftens rörlighet. Andra
länders medborgare som är bosatta i något EG-land
kommer inte att omfattas av denna ökade frihet till
arbetsmigration. De nordiska länderna har en lång och
positiv erfarenhet av en gemensam arbetsmarknad som bör
tas tillvara i EG-samarbetet.
För socialdemokratin är det självklart att bejaka och
uppmuntra frivillig rörlighet över gränserna. Det utgör en
positiv kraft för utveckling och förståelse och är en naturlig
del av en fortsatt internationalisering. Den frivilliga och
reglerade migrationen är därför knappast något problem i
ett framtida Europa eller EG.
En aktiv arbetsmarknadspolitik är en viktig del av den
''sociala dimensionen''. Denna är en förutsättning för att
löntagarnas intressen skall kunna hävdas på ett effektivt sätt
gentemot marknadskrafterna.
EG-kommissionen konkretiserade den sociala
dimensionen i den s.k. sociala stadgan som antogs av det
Europeiska rådet 1989. Stadgan lägger grunden för ett brett
välfärdspolitiskt program med 47 konkreta åtgärder inom
olika områden: arbetskraftens rörlighet, sysselsättning,
arbetsvillkor, social trygghet, arbetsmiljö, föreningsrätt och
kollektivavtal, medbestämmande, jämställdhet mellan män
och kvinnor samt handikappfrågor.
Det sociala protokoll som undertecknades i Maastricht
har skapat goda möjligheter att förverkliga idéerna bakom
den sociala dimensionen. Speciellt betydelsefullt är
framgången inom den sociala dialogen, det vill säga den
formaliserade trepartsöverläggningen mellan arbetsgivare
och löntagarnas organsiationer under ledning av EG-
kommissionen. Dessa överläggningar bör utvecklas till att
bli ett viktigt instrument för opinionsbildning och för att
förverkliga de berättigade fackliga kraven inom ramen för
den sociala dimensionen.
Redan nu utövar de svenska fackliga organisationerna
LO och TCO, genom sitt medlemskap i Europafacket, ett
inflytande även på förhållandet för löntagarna inom EGs
medlemsstater. De beslut som uppnåddes i Maastricht inom
den sociala dimensionen hade starkt förordats av
Europafacket. Vi har starka skäl att välkomna de
förbättrade möjligheter för Europafacket att påverka
villkoren på arbetsmarknaden som uppnåddes genom att
arbetsmarknadens parter nu får en betydligt starkare
ställning.
Vad gäller de sociala trygghetssystemen bör Sverige
verka för att medlemsländerna inför generella system, som
bygger på principen inkomstbortfall och höga miniminivåer
samt att rörligheten mellan länderna i olika system
underlättas.
Inom arbetsmiljöområdet måste mycket bestämda krav
resas på att nationella höga krav som är viktiga för liv och
hälsa inte får sänkas med hänvisning till samarbetet med
EG.
Under den socialdemokratiska regeringen gjordes en
analys av EES-anpassningen av arbetsmiljölagen (Ds
1991:72). Vi delar synen på de förändringar som där
föreslås och menar att de är acceptabla ur
arbetsmiljösynpunkt. Vi menar dock att den nya synen på
och hanteringen av s.k. produktdirektiv ställer större krav
på arbetarskyddsverkets och yrkesinspektionens
tillsynsverksamhet. Det blir därför nödvändigt att ge
myndigheterna ökade resurser för en intensifierad
tillsynsverksamhet när det gäller farliga maskiner.
I de flesta EG-länder är den fackliga
organisationsgraden låg, ibland så låg som 10--20 %. 
Kollektivavtalen spelar en mindre viktig roll på
arbetsmarknaden. Den grundläggande regleringen sker i
stället ofta genom lagstiftning, som anger vilka
minimiregler som skall gälla för individen. Detta har lett till
att arbetsrätten inom EG främst avser individuella
rättigheter för arbetstagarna och kollektivet skjuts i
bakgrunden.
En förändring av attityden är dock på gång inom EG.
Danmark har länge drivit krav på att kollektivavtalens
betydelse skall erkännas och krävt respekt för den nordiska
modellen. Inom EG accepteras nu också i större
utsträckning synen på arbetsmarknadens parter som viktiga
aktörer. Arbetsmarknadens parter på Europanivå kan få
möjlighet att träffa avtal i frågor som hör till det sociala
området. Kollektivavtal skall kunna användas för att införa
EG-direktiv i medlemsländerna. Om detta är också de
europeiska arbetstagar- och arbetsgivarorganisationerna
överens.
EG-rätten innebär att det råder frihet för arbetstagare,
företag och tjänster att arbeta, etablera sig och utföra
tjänster inom EG på samma villkor som gäller för
värdlandets medborgare och företag. Det föreligger dock
inga hinder för medlemsländerna att kräva att utländska
företag med egen arbetskraft tillämpar de arbetsrättsliga
regler och kollektivavtal som gäller i värdlandet även för
tillfälliga arbeten.
När det gäller s.k. social dumpning har EG föreslagit att
arbete i annat land skall följa de lagar och avtal som gäller i
det land där arbetet utförs.
På arbetsrättens område finns för närvarande bara några
få direktiv. Dessa medför idag inte några problem för
Sverige. En fråga av stor vikt gäller emellertid synen på hur
EG-reglerna skall överföras till svenska förhållanden. Här
finns det enligt vår uppfattning anledning till oro, framför
allt beroende på den borgerliga regeringens synsätt och
agerande.
I den nordiska modellen utgör rikstäckande
kollektivavtal den grundläggande regleringen på
arbetsmarknaden. Kollektivavtalen är rättsligen bindande
avtal och under avtalsperioden råder arbetsfred.
Arbetsmarknadens parter har ett gemensamt ansvar för
denna. Parterna är väl organiserade, löser tvister genom
förhandlingar och har rätt att företräda sina medlemmar.
Arbetsgivarna är skyldiga att tillämpa kollektivavtal också
på de oorganiserade.
Den har också bidragit till ett arbetsliv som -- trots alla
sina brister -- givit arbetstagarna större rättvisa, trygghet
och bättre standardutveckling än arbetstagare i de flesta
andra länder. Det är självklart att arbetsfred och en stabil
arbetsmarknad med rikstäckande avtal givit arbetsgivarna
stora konkurrensfördelar gentemot omvärlden.
I Sverige har de fackliga organisationerna efter ändring
av reglerna i medbestämmandelagen, lex Britannia, rätt att
genom stridsåtgärder kräva svenska kollektivavtal för
utländska företag som utför arbete i Sverige. Därmed
kommer arbete som utförs i Sverige att ske på svenska
villkor.
Den borgerliga regeringen har i flera fall gått emot eller
ifrågasatt den fria förhandlingsrätten och kollektivavtalen.
Det gäller lex Britannia som man gick emot, införandet av
ett internationellt sjöfartsregister som inskränker svenska
ombordanställdas rättigheter, eventuellt förbud mot avtal
som inte respekterar karensdagar i sjukförsäkringen,
reglering av minimilöner för ungdomar m.m. Inriktningen
på den översyn som den borgerliga regeringen vill göra av
arbetsrätten är också att minska på de kollektiva
rättigheterna.
Vi tar avstånd från det här synsättet och vill slå vakt om
den svenska och nordiska modellen. Enligt vår mening är
det regeringens skyldighet att göra detsamma i kontakterna
med EG. Besluten i Maastricht ger också möjligheter
härtill.
Det är angeläget att Sverige tillsammans med Danmark
och andra nordiska länder fortsätter att driva att den
nordiska modellen fullt ut erkänns inom EG. Av
regeringspartiernas agerande kan man dock tyvärr dra
slutsatsen att detta inte är någon självklarhet.
6.5 Regionalpolitik
För att inte klyftorna mellan de rika och fattiga delarna
inom EG skall öka finns starka krafter som vill försvara den
egna regionens ekonomiska och sociala ställning samt
invånarnas möjligheter att kunna påverka sitt eget liv.
Dessa krafter har ett starkt stöd i EG-fördraget och den
praktiska tillämpningen av EGs beslut. Det finns ett par
viktiga principer inom EG som hävdar de regionala och
lokala intressena.
Den första är att besluten skall fattas så nära
medborgarna som möjligt. Den andra är den ekonomiska
och sociala samhörigheten. Den innebär att EG
''eftersträvar en harmonisk utveckling inom hela
gemenskapen''. I första hand gäller det givetvis att minska
klyftorna mellan de rika och fattiga delarna inom EG.
Den första principen är basen för ett bibehållet
kommunalt och regionalt självbestämmande. Detta
självbestämmande är beroende av att den övernationella
demokratin inom EG kan fördjupas.
Den andra principen handlar först och främst om den
nödvändiga solidariteten med de fattigare delarna inom
EG. Här är det angeläget att understryka att denna princip
talar om en harmonisk utveckling inom hela EG och att den
därmed också kan innefatta de svenska regioner som sackar
efter i utvecklingen.
Vi socialdemokrater ställer helt upp på dessa principer.
De handlar om demokrati och solidaritet, värden som är
grundläggande för den socialdemokratiska politiken även
inom EG.
I den praktiska tillämpningen innebär solidariteten inom
EG att de fattigare regionerna inom EG tillförs stora
summor genom strukturfonderna. Dessa överföringar
kommer genom avtalet i Maastricht att öka kraftigt.
Vi socialdemokrater ställer oss positiva till denna
ytterligare satsning på de eftersatta regionerna inom EG,
men vill samtidigt understryka att EGs regionalpolitik
enbart är ett komplement till medlemsstaternas egen
regionalpolitik.
Som helhet gynnas svenska företag och svenska
konsumenter av förverkligandet av den inre marknaden.
Därför är det rimligt att Sverige vid medlemskap blir
nettobetalare till EGs strukturfonder, dvs. att vi betalar in
mer än vi direkt får tillbaka.
Men det är också rimligt att de svenska regioner som har
problem får del av EGs strukturfonder inom ramen för de
EG-program som finns för landsbygdsutveckling och
näringslivsomställning. Dessa program går även till
områden som inte tillhör EGs fattigare delar, vilket innebär
att stödet går till eftersatta regioner inom de rikare EG-
länderna.
Sverige har också rätt att driva en egen nationell
regionalpolitik.
När det gäller direkt företagsstöd inom dessa områden
har vi att följa EGs konkurrensregler. Sådant stöd skall
anmälas till EG för prövning. Konkurrensreglerna säger
emellertid att direkt företagsstöd inom vissa gränser är
möjligt om det är ägnat att bidra till den ekonomiska och
sociala samhörigheten. Bidrag till investeringar accepteras
lättare än rent driftstöd.
Vad som är tillåtet bestäms dels av gällande relativt
utförliga regler, dels av vilken vikt som EG kommer att
fästa vid de alldeles speciella och delvis ogynnsamma
förutsättningar som gäller för ekonomisk verksamhet i
Europas norra periferi.
Regionalpolitiken är ett område där det sätt på vilket
förhandlingar förs i hög grad kommer att påverka utgången.
Inom EG finns omfattande regionalpolitiska stödsystem
som kommer att få ökade ekonomiska resurser under 1990-
talet. EG kommer i första hand att använda sina medel i de
regioner inom EG där inkomsten är låg och arbetslösheten
hög.
En del av EGs strukturfonder används emellertid också
i de rikare länderna för att underlätta omställningen i
krisorter som drabbats av nedläggningar och för att främja
näringslivets utveckling på landsbygden. Som exempel kan
nämnas att 18 % 
av den västtyska befolkningen och 38 % 
av invånarna i det rika Luxemburg bor i delar som
EG-kommissionen klassificerat som stödområden.
När det gäller regionalpolitiken menar vi att Sverige kan
fortsätta med den regionalpolitik som utformats av den
tidigare socialdemokratiska regeringen.
Regeringen bör i förhandlingarna om medlemskap med
all kraft driva frågan om att stora geografiska avstånd och
glest befolkade områden skall vara viktiga faktorer vid
bedömningen av om stöd från EGs strukturfonder kan
komma ifråga.
Avslutningsvis vill vi peka på en mycket viktig princip
när det gäller EGs regionalpolitiska program, nämligen
''partnerskapet''. Detta innebär att berörda regioner själva
deltar aktivt i planering och genomförande av de program
som finansieras via EG-medel. Denna princip understryker
behovet av att den översyn som pågår av den svenska
regionala organisationen också tar hänsyn till denna
aspekt.
Svenska kommuner och regioner kan redan idag delta i
vissa delar av det europeiska samarbete som går ut på att
knyta lokala kontakter. Men man gör det emellertid i
mycket blygsam omfattning. De lokala kontaktnäten måste
byggas upp redan idag, så att inte svenska kommuner och
regioner får en konkurrensnackdel gentemot övriga EG.
6.6 Infrastruktur, utbildning och forskning
Genom integrationen i Västeuropa kommer de medel
som används inom näringspolitiken med nödvändighet att
behöva förändras. Här kommer det att bli nödvändigt att
prioritera investeringar i infrastruktur, utbildning och
forskning.
Inom EG planeras systematiskt för en långsiktig
utveckling av infrastrukturen som bygger på en regional
samverkan. Det gäller såväl de expansiva urbaniserade
regionerna i Mellaneuropa som de fattigare eller industriellt
eftersatta områdena särskilt i Sydeuropa, vilka får regionalt
stöd. I de s.k. kunskapskorridorerna i ungefärlig riktning
London, Frankfurt, Stuttgart, Lyon till Milano och från
Milano över Montpellier till Barcelona görs stora
investeringar, såväl samhälleliga som privata, i moderna
transportsystem, i intellektuell och kommersiell
kommunikation, forskning m.m.
En ny transportgeografisk situation håller på att växa
fram i Europa. Ett ökat handelsutbyte mellan de
centraleuropeiska staterna och EG kommer att öka
transporterna i öst-västlig riktning. Samtidigt som de byggs
ut måste också de skandinaviska transportlänkarna i nord-
sydlig riktning kunna expandera. I diskussionerna om
svenskt medlemskap i EG är det viktigt att markera att det
för svensk industri har stor betydelse att
kommunikationerna med övriga Europa utvecklas på ett
sätt som minimerar det avståndshandikapp som Sveriges
geografiska läge ger.
I debatten har allt oftare hävdats att de nordliga
områdena i Europa kring Östersjön, som inte omfattas av
EGs planering, riskerar att marginaliseras i denna
utveckling om man inte inom regionen själv tar ansvar för
betydande investeringar i infrastruktur.
För utvecklingen i Europa kommer satsningen på
forskning att vara av stor betydelse. Samarbetet inom
forskningsområdet inom EG sker i form av femåriga
ramprogram. Den gemensamma forskningen, som endast
utgör cirka tre procent av EG-ländernas totala FoU-
satsningar blir ändå mycket betydelsefull eftersom det sker
inom strategiskt industriellt viktiga områden.
Sverige, som är ett litet land, är beroende av ett brett
forskningssamarbete. Att stå utanför EGs
forskningsprogram innebär reducerade möjligheter till
information, delaktighet och inflytande. Många av de
svenska storföretagen deltar idag aktivt i EGs
forskningsprogram. Men som icke EG-företag har de inte
samma möjlighet att få tillgång till resultaten som de företag
som tillhör EG-stater. Även från EGs sida finns ett starkt
intresse av att Sverige skall delta i vissa forskningsprogram,
speciellt inom områden där vi har företag som har en
ledande roll vad gäller teknik och kvalitet i en viss bransch.
Det är därför betydelsefullt att utveckla samarbetet fullt
ut med EG inom forsknings- och utvecklingsarbetet. Det är
samtidigt angeläget att Sverige vidmakthåller en egen
forsknings- och utvecklingsverksamhet av hög kvalitet.
Även inom utbildningsområdet är samarbetet med EG
mycket betydelsefullt inte minst för ungdomars möjligheter
att bredda sina studier och erfarenheter. Det skapar
ytterligare utbildningsmöjligheter, internationella
kontakter och ökade språkkunskaper. Sverige deltar sedan
den 1 januari 1990 i EGs utbildningsprogram COMETT,
som skall underlätta kunskapsöverföring mellan högskola
och näringsliv. Ett annat betydelsefullt program är
ERASMUS, vilket syftar till utbyte av studenter och lärare
mellan universitet och högskolor inom hela EES-området.
Sverige deltar i detta från den 1 juli i år. Även med ett EES-
avtal kommer emellertid inte svenska studerande att ha
tillgång till universitet på lika villkor som EG-ländernas
studerande.
De förändringar som nu sker i näringslivsstrukturen
ställer stora krav på personalutbildning och
kompetensutveckling. Export av varor och tjänster med
stort kunskapsinnehåll kommer att bli av än större
betydelse för Sverige. Det är därför angeläget att i så hög
utsträckning som möjligt ha tillgång till EGs
utbildningssamarbete.
6.7 Skattepolitiken
De snabba förändringar som nu sker internationellt, inte
minst i Europa, kommer att påverka svensk ekonomi och
det svenska skattesystemet i snabbare takt och med större
omfattning än tidigare. Det är därför synnerligen angeläget
att det sker en noggrann och kontinuerlig uppföljning av
dessa effekter för svensk ekonomi och det svenska
skattesystemet.
Genom skattereformen har Sverige fått ett från
internationella synpunkter mycket konkurrenskraftigt
skattesystem. Det kan dock inte uteslutas att vi på några års
sikt behöver göra ytterligare anpassningar med hänsyn till
den internationella utvecklingen.
Vi är dock djupt skeptiska till det sätt på vilket den
borgerliga regeringen hittills har skött denna uppgift. Snart
sagt varje förändring av skattesystemet har motiverats av
anpassningsskäl till EG. EG-argumentet används
uppenbarligen främst som plog för att genomföra ett
nyliberalt systemskifte i Sverige.
I Sverige finansierar vi en större andel av
pensionssystemet och sjukförsäkringarna via skattsedel än
andra länder. Det höjer vår skattekvot. I tio av tolv EG-
länder har man dessutom underskott i den offentliga
sektorn, vilka skulle höja dessa länders skattekvot om
utgifterna finansierades fullt ut. Genomsnittligt är
underskottet i statsfinanserna för EG-länderna strax under
5 % 
av BNP.
Något allmänt starkt tryck nedåt på vår skattenivå leder
knappast internationaliseringen eller en kommande EG-
integration till. Snarare är det så att utvecklingen i
Västeuropa under 1990-talet kan väntas leda till att
skattenivån i andra länder kommer att höjas genom ökade
krav som ställs exempelvis på det sociala området.
Liknande tendenser finns i USA, inte minst på delstatsnivå.
Momsen har särskilt uppmärksammats i debatten i detta
sammanhang. Det kan därför vara värt att uppmärksamma
att Tyskland, Danmark och Luxemburg redan har höjt eller
inom kort kommer att höja momsen. I Tyskland höjs den
allmänna momsen från 14 % till 15 %. Trots närheten till
den tyska marknaden har Danmark höjt sin moms från
22 % till 25 %.
Det 
är idag inte möjligt att överblicka vilka krav som den
ekonomiska utvecklingen kommer att ställa på vårt
skattesystem 1999. Vi anser för vår del att det behövs en
mer djupgående analys av internationaliseringens och ett
framtida EG-medlemskaps krav på det svenska
skattesystemet innan väsentliga förändringar genomförs.
Hittills genomförda analyser visar dock att de direkta
anpassningskraven inte är särskilt starka eller dramatiska
för Sveriges del. Den nyss genomförda skattereformen
räcker långt i detta avseende. Den ekonomiska styrkan i
vårt land kommer liksom hittills att vara den viktigaste
faktorn för våra möjligheter att finansiera den svenska
välfärden.
6.8 Miljöpolitik
Europa har ett alldeles särskilt ansvar att gå före i
miljöarbetet. I ett läge där industriländerna blir mer
framgångsrika i att bekämpa industriutsläppen växer
betydelsen av att också ta itu med de många mindre
uppenbara utsläppen. Då spelar strömmarna av varor över
nationsgränserna allt större roll. En långt driven
harmonisering i hela Europa på en hög skyddsnivå skulle
vara av utomordentligt stor betydelse för tillståndet i
miljön.
Den miljöpolitiska utvecklingen inom EG går snabbt.
Detta styrks av arbetet med EES-avtalet. Genom att
Sverige inte sänkte ambitionerna utan ställde hårda krav var
det möjligt att flytta fram positionerna. Hårdare krav på
t.ex. bilavgaser gäller nu för hela Västeuropa. Vi tror att
Sverige på detta sätt kan spela en viktig roll även i det
fortsatta arbetet.
Av stor betydelse för miljöpolitiken är EGs s.k.
minimiregler. Gemensamma regler innebär att de som
hittills inte velat göra så mycket tvingas att göra mer.
Enskilda länder kan dessutom gå utöver dessa regler.
Sverige bör vid sina förhandlingar med EG lägga stor vikt
vid att uppföljningen av hur reglerna efterlevs
effektiviseras.
En viktig del i förverkligandet av den inre marknaden är
de s.k. totalharmoniserade reglerna, vilka främst berör
handeln med varor. Godkännande i ett land innebär
automatiskt godkännande i hela EG-området. I tillägg till
Romfördraget framgår att förslag till harmonisering skall
utgå ifrån en hög skyddsnivå. Fördraget innehåller också en
miljögaranti som tillåter medlemsländerna att tillämpa
strängare nationella bestämmelser för att skydda liv.
Inom EG-kommissionen har diskuterats att direktiv
eller normer skall utarbetas i två steg. Den första nivån
utgörs av existerande bästa teknik. Den andra nivån
innebär framtida teknik som kopplas till ekonomiska
styrmedel för den högre nivån. På så sätt kommer den
grundläggande nivån att krävas av alla, samtidigt som
utrymme ges för dem som vill gå längre och driva på den
tekniska utvecklingen.
Utvecklingen mot en allt högre skyddsnivå måste drivas
framåt. EG-kommissionen har numera accepterat
principen om att farliga ämnen skall ersättas med sådana
som är mindre farliga. Regeringen bör i förhandlingar med
EG verka för att denna princip antas i lag. De kriterier för
miljöfarlighet som Sverige utvecklat ser nu ut att vinna
gehör även inom EG. Förslaget till EES-avtal har bekräftat
att det både går att driva utvecklingen framåt och få
undantag på väsentliga områden. Vi föreslår i annan motion
om miljöpolitiken att regeringen ger berörda myndigheter i
uppdrag att ta fram en ny lista på miljöfarliga ämnen som
bör avvecklas eller starkt begränsas.
Regeringen bör, innan medlemskapsförhandlingarna
börjar, redovisa för riksdagen på vilka områden som
undantag från EGs regler bör göras, i avvaktan på att de
gemensamma reglerna bli strängare. Detta kan t.ex. vara
frågan om ytterligare förlängning av de övergångsregler
som godtogs i förslaget till EES-avtal.
Hösten 1989 presenterade EG-kommissionen en studie
av miljökonsekvenserna av den inre marknaden.
Rapporten pekade på det hittillsvarande nära sambandet
mellan tillväxt och ökad miljöbelastning. Miljöavgifter är
ett betydelsefullt medel att försöka bryta detta samband.
Särskilt berör detta transport- och energimarknaderna.
Sverige bör vid förhandlingar om ett medlemskap i EG föra
fram behovet av ökad användning av miljöavgifter. I
avvaktan på dessa resultat bör inte några miljörelaterade
skatter eller avgifter sänkas i Sverige, då detta skulle ge fel
signaler. Den svenska regeringen bör uppmärksamma de
miljöskadliga skatter och avgifter som nu finns inom EG.
De globala miljöfrågorna har vuxit i betydelse. I många
fall har EG och EFTA en likartad syn på globala
miljöfrågor. Det gäller inte minst klimatet, där nu en
gemensam västeuropeisk strategi har arbetats fram. Genom
en sådan samordning ökar möjligheterna att utveckla det
internationella miljösamarbetet. Ett Västeuropa med en
gemensam stark miljöpolitik kommer att ha bättre
förutsättningar att påverka USA, Japan och övriga världen
i miljöfrågor.
6.9 Jordbruks- och fiskepolitik
EGs jordbrukspolitik har hittills i stor utsträckning haft
effekter av liknande art som de gamla, numera avskaffade
svenska regleringarna. Stordrift och onödigt hög
kemikalieanvändning har stimulerats. Miljön har
därigenom skadats. Ett resurstryck från eftersatta områden
till de stora produktiva slätterna har skapats, som i sin tur
fått kompenseras med regionalpolitiska insatser.
EG är emellertid nu i färd med att lägga om sin
jordbrukspolitik i en riktning som i många avseenden
påminner om den livsmedelspolitiska reform som vi
genomfört i Sverige, det vill säga en övergång till ett direkt
stöd för de miljömässiga och regionalpolitiska målen och en
minskad roll för stordriftsinriktat prisstöd.
Vilken utformning som EGs jordbrukspolitik kommer
att ha vid mitten av 1990-talet går emellertid knappast att
bedöma idag. Allt talar dock för att vissa slags
kompletterande nationella stödformer för miljö- och
regionalpolitiska ändamål kommer att tillåtas. Dessa får
emellertid ej vara produktionsdrivande och inte ge
konkurrensfördelar i förhållande till bönderna i andra EG-
länder.
Den av den tidigare socialdemokratiska regeringen
inledda förändringen av vårt Norrlandsstöd har som syfte
att åstadkomma en regionalpolitisk stödform som kan
accepteras inom EG. Arbetet för att utforma en sådan
måste fortsättas av den nuvarande regeringen. Det gäller att
sammanfoga regionalpolitiska hänsyn med hänsyn till
miljön och möjligheten att bevara och utveckla ett öppet
landskap och åstadkomma en rik biologisk mångfald.
Den svenska fiskenäringen har regionalpolitisk
betydelse i många av våra kustområden. De svenska
fiskarnas organisationer har uttalat ett starkt intresse för att
få tillgång till den stora EG-marknaden där idag en rad
hinder reses mot oss. Fisket inom EG är emellertid en
näring som är utsatt för svåra konflikter mellan
medlemsländerna till följd av resursbrist och andra faktorer.
Sverige har i vissa avseenden en relativt sett gynnsammare
situation än många andra europeiska kuststater.
Genom uppgörelsen om den vita zonen i Östersjön har
bättre kontroll över resursbeståndet i havet åstadkommits.
När svenska vatten blir EG-vatten är det av stor vikt att
förhandlingarna förs så att svenska fiskare kan
kompenseras i Nordsjön för ökade EG-kvoter i Östersjön.
6.10 Konsumentpolitik
Vi har i Sverige successivt byggt upp ett starkt
konsumentskydd. Det beslut som togs i Maastricht anger
mål för konsumentskyddet som stämmer väl med svensk
syn. Gemenskapen skall medverka till att uppnå en hög
skyddsnivå, t.ex. genom att stödja och komplettera
medlemsstaternas inriktning att skydda konsumenternas
hälsa, säkerhet och ekonomiska intressen och förse dem
med adekvat information. Deklarationen tillåter
medlemsstaterna att både upprätthålla och introducera
skärpta skyddsregler.
På flera områden där EG idag har mindre stränga krav
pågår ett arbete för strängare villkor. Utvecklingen går
snabbt. Det är därför viktigt att vi från svensk sida bidrar till
att påverka utvecklingen.
Det är av stor vikt att regeringen bidrar till att etablera
nära relationer mellan svenska konsumentorganisationer
och EGs konsumentråd. Därmed kan våra synpunkter få
göra sig gällande i den konsumentpolitiska
opinionsbildningen.
Ett område av särskilt strategisk betydelse för säkerhet,
hälsa och miljö är det europeiska standardiseringsarbetet,
där vi redan deltar på lika villkor med EG och övriga EFTA-
länder. Våra möjligheter till påverkan handlar här i
praktiken om tillräckliga ekonomiska resurser samt
utbildning för konsumentrepresentanter.
6.11 Kooperationens roll
EG har slagit fast att kooperationen spelar en viktig roll
för den ekonomiska och sociala utvecklingen inom Europa.
Detta har sin grund i att kooperationen samtidigt som den
konkurrerar på marknadsekonomins villkor har
medlemmarnas uppdrag att tillgodose viktiga samhällsmål.
Detta gäller bl.a. sysselsättning, social trygghet,
konsumentpolitik och en god miljö. Kooperationen är
också en demokratisk företagsform.
Kooperationen -- i EG-terminologi använder man
begreppet ''social ekonomi'' för att även inkludera andra
folkrörelser som arbetar utan vinstintressen -- är därför en
betydelsefull aktör för att förverkliga de ''ekonomiska och
sociala framsteg'' som EG-traktaten anger som mål.
I praktiken innebär det att man inom EGs regelverk
försöker se till att kooperativa företag inte diskrimineras
gentemot aktiebolag eller andra företag och att man i vissa
fall fastställer särskilda bestämmelser för att bibehålla
kooperationens särart. Bl.a. föreslog EG-kommissionen i
december 1991 en särskild ramlagstiftning där de
kooperativa principerna fastställs och som skall möjliggöra
ett samarbete mellan kooperativa företag i Europa.
Vi socialdemokrater anser liksom EG-kommissionen
och majoriteten av regeringar och partier inom EG, att
kooperationen kan spela en betydelsefull roll.
Ramlagstiftningen och andra för kooperationen
gynnsamma EG-regler bör därför få tillämpning i Sverige.
Vi avser att vid ett medlemskap aktivt hävda den
kooperativa sektorns intressen.
6.12 Alkoholpolitik och folkhälsa
Att främja en god folkhälsa tillhör de viktigaste politiska
målen i vårt land. Också för EG är främjandet av folkhälsan
ett politiskt mål.
Människors hälsa och välbefinnande hotas genom
missbruk av bl.a. alkohol. Från svensk sida har vi med olika
medel försökt nedbringa alkoholkonsumtionen. I många
avseenden har denna politik åtminstone vid en
internationell jämförelse varit framgångsrik. Så t.ex. har vi
färre trafikolyckor där alkohol finns med än i de flesta andra
länder.
Två viktiga inslag i den svenska alkoholpolitiken när det
gällt att hålla nere konsumtionen har varit prisinstrumentet
genom höga punktskatter och begränsningar i
tillgängligheten genom försäljningsmonopolet
Systembolaget.
De svenska medlemskapsförhandlingarna bör föras så
att vi i Sverige även som medlemmar med hänvisning till
folkhälsan kan föra en självständig och restriktiv
alkoholpolitik. Alla möjligheter bör prövas att även
fortsättningsvis använda såväl prisinstrument som
försäljningsmonopol. Därutöver är det viktigt att vi som
medlemmar bidrar till att skapa en medveten alkoholpolitik
inom EG. I ett allt öppnare Europa krävs nya och offensiva
inslag i alkoholpolitiken.
6.13 Flykting- och invandrarpolitik
Europa är sedan lång tid tillbaka ett mångkulturellt
samhälle. Denna karaktär kommer att förstärkas.
Den rörliga arbetsmarknaden kommer att öka
migrationen inom Europa. Förutsatt att utvecklingen mot
demokrati fortsätter i Östeuropa behöver det inte bli några
påtvingade befolkningsrörelser, dvs. flyktingar inom
Europa. Däremot kan naturligtvis svåra
försörjningsproblem i Östeuropa skapa ett stort
immigrationstryck på övriga europeiska stater.
Europa som helhet -- och i synnerhet de flesta av de
nuvarande EG- och EFTA-länderna -- måste för mycket
lång tid framöver räkna med att ett stort antal människor
från framför allt Mellanöstern, Latinamerika, Asien och
Afrika vill söka skydd undan förföljelsekrig och katastrofer
eller helt enkelt för bättre levnadsvillkor i Europa.
För en del av dem är det alltså samma drivkraft som i
slutet av förra århundradet och början av detta drev
hundratusentals människor från vårt eget land till
Nordamerika. Det gäller för Västeuropa att med generöst
bistånd och investeringar göra väsentligt ökade insatser för
att bistå människor i dessa länder att bygga upp sina egna
samhällen.
Europa måste samarbeta och finna en gemensam
hållning till dem som söker sig hit. Det finns risker för att en
gemensam flyktingpolitik inom EG kan bli alltför restriktiv.
Vi vill betona vikten av att upprätthålla en generös och
solidarisk flyktingpolitik, både beträffande enskilda
asylsökandens ärenden och vad gäller överföring av
flyktingar genom flyktingkvot. Vi förutsätter också att en
samordning och ett samarbete skall medföra att EG-
länderna gör minimiåtaganden som skall garantera en
gemensam, generös och humanitär flyktingpolitik.
Gemensamma solidariska insatser i flyktingpolitiken är
också en viktig förutsättning för att kunna möta
främlingsfientlighet och rasism. I hela Europa måste vi
aktivt bekämpa främlingsfientlighet och invandrarhat,
rasfördomar och rasism som nu sprider sig och riskerar att
underminera våra egna samhällens demokratiska struktur.
En gemensam kamp mot rasismen måste ha sitt stöd i ett
gemensamt generöst förhållningssätt i flykting- och
invandrarpolitiken.
6.14 Östeuropapolitiken
Ett vittomfattande samarbete med Central- och
Östeuropa håller på att ta form. De fasta strukturerna för
samarbetet har ännu inte bildats. Den omvälvande
utvecklingen nödvändiggör ständigt nya initiativ. Det är
dock uppenbart att det i detta samarbete finns en kärna av
stor betydelse för hela Europas framtid.
Socialdemokraterna kräver av regeringen att Sverige ger ett
konkret bidrag till att framtidens Europa också blir alla
folks Europa.
Socialdemokraterna har föreslagit ett konkret program
för samarbete med Östeuropa. Det återfinns i
partimotionen ''Ny chans för Europas folk''.
Östeuropas utveckling är givetvis beroende av
integrationen i det europeiska samarbetet. Polen,
Tjeckoslovakien och Ungern har deklarerat att de önskar
bli medlemmar i EG. Fler östeuropeiska länder kan väntas
följa efter. Det går inte idag att förutsäga hur dessa länder
kommer att kunna integreras och när. En europeisk
gemenskap med dubbelt så många medlemmar som idag är
dock ingen omöjlighet inom överskådlig framtid.
När vi söker medlemskap gör vi det i förvissning om att
den organisation vi går in i inte kommer att vara en exklusiv
klubb som utestänger sin omgivning. Ett så brett som
möjligt alleuropeiskt samarbete är vårt mål. För detta
kommer vi att verka inom EG.
Under tiden utsträcker EG möjligheten till ett närmare
samarbete med de östeuropeiska länderna. Tillsammans
med övriga tolv OECD-länder genomförs ett
biståndssamarbete som koordineras av det s.k. G24-
sekretariatet som är knutet till EG-kommissionen. Detta
viktiga multilaterala samarbete har Sverige under de
gångna två åren spelat en aktiv roll i att bygga upp.
G24-samarbetet sträcker sig över alla samhällsområden:
ekonomiska reformprogram, miljövård, infrastruktur,
finansiellt stöd, livsmedelsbistånd,
universitetsutbytesprogrammet Tempus m.m. Genom det
europeiska samarbetet har även den Europeiska
utvecklingsbanken EBRD bildats, i vilken alla europeiska
och flera icke-europeiska länder är medlemmar.
Av största vikt för de östeuropeiska länderna är att de
inte möts av handelshinder på den marknad som är viktigast
för dem, den europeiska. Inom EFTA har Sverige arbetat
för minskade handelshinder. Inom kort kan nu också
frihandelsavtal undertecknas med Polen, Ungern och
Tjeckoslovakien. Diskussioner om liknande avtal har inletts
med de baltiska staterna och med andra länder även utanför
Europa. EG har undertecknat samarbetsavtal av olika
långtgående innebörd med flera östeuropeiska länder.
6.15 Biståndspolitik
Biståndspolitiken sköts i huvudsak självständigt av varje
nation i Västeuropa. Detta förhållande gäller även för EG-
länderna. Cirka 14 % 
av EG-ländernas bistånd administreras av EG-
kommissionen. Mycket av handel och bistånd med de
länder i tredje världen som EG har utvecklat en speciell
relation till regleras genom de s.k. Lomé-avtalen. U-
ländernas andel av EGs import är så hög som 30 %. 
Detta kan jämföras med andelen av Sveriges import
från u-länder, som utgör endast 6 %.
Svensk 
biståndspolitik är väl respekterad inom EG och
andra multilaterala organisationer. Vid ett medlemskap
kommer Sverige att ta med sig en kompetens och en
inriktning på vilken det finns god efterfrågan.
EGs deklarerade riktlinjer ligger nära huvudlinjerna i
svensk biståndspolitik. Vi kommer att kunna ge ett gott
bidrag till att driva detta vidare. Tillsammans med andra
länder som står oss nära, t.ex. Nederländerna och
Danmark, skulle vi därigenom vinna ett ökat inflytande på
EGs bistånd och EGs samordnande roll.
Flera EG-medlemsländer för emellertid en u-lands- och
biståndspolitik som kunde stå i bättre samklang med den
växande samsynen inom internationella organisationer och
som Sverige stödjer.
Vi socialdemokrater kräver att regeringen verkar för att
de idéer om internationell solidaritet som den svenska
biståndpolitiken står för skall vara vägledande för det
samarbete som utvecklas med andra EG-länder.
6.16 Övergångsbestämmelser
En medlemskapsförhandling innebär i en rad avseenden
att övergångsbestämmelser skapas för att underlätta
inträdet. I detta sammanhang gäller att EFTA-länderna i
EES-avtalet fått möjlighet att behålla de normer,
gränsvärden, nivåer etc. där EFTA-länderna ställer högre
krav än man gör inom EG i fråga om hälsa, säkerhet och
miljö. Det gäller t.ex. bestämmelser på livsmedelsområdet,
arbetsmiljön och den yttre miljön. Från EFTA-ländernas
sida har utgångspunkten varit att vid en framtida
omförhandling kunna behålla dessa in till dess att EG
uppnått liknande högre nivåer.
Det är av största vikt att den svenska regeringen i
medlemskapsförhandlingen intar en motsvarande position,
dvs. hävda att Sverige genom övergångsbestämmelser ges
möjlighet att behålla sina i vissa avseenden strängare krav
in till dess att man inom EG uppnår motsvarande nivåer.
6.17 Ett öppet Sverige i EG
Sverige har i många avseenden goda kontakter med
länder i den tredje världen, såväl genom vårt bistånd och
vårt allmänna solidaritetsarbete som genom politiska och
handelsmässiga kontakter. Den svenska handelspolitiken
innebär också, jämfört med EG, en mer frihandelsvänlig
inriktning. Det gäller exempelvis textilimporten från u-
länderna liksom vårt handelssamarbete med Japan och
Östasien, som inte präglas av samma protektionistiska
tendenser som finns inom EG i fråga om vissa varugrupper.
Som EG-medlem kommer vi att omfattas av EGs
handelspolitik. Också här är det viktigt att Sverige genom
övergångsbestämmelser inte abrupt behöver skära av
upprättade handelskontakter med länder och
produktområden där EG intar en mer restriktiv hållning.
Särskilt viktigt i detta sammanhang är att GATT-rundan får
ett tillfredsställande resultat så att alla länder inklusive EG-
länderna får acceptera en mer omfattande frihandel.
Som EG-medlem måste Sverige vara pådrivande i
frihandelsvänlig riktning. Det gäller inte minst i fråga om
Östeuropa. Det gäller också att arbeta för att EG intar en
generös hållning till de fattiga länderna i syd såväl i fråga om
bistånd som handel. Det är därför av största betydelse att
den nuvarande regeringen fortsätter att utveckla de nära
kontakter med de fattiga länderna som varit ett
kännemärke för socialdemokratiska regeringar.
De signaler som givits av den borgerliga regeringen om
att minska kontakterna med dessa länder för att
koncentrera sig på Europa är kortsynta och perspektivlösa.
Många förväntar sig i stället att Sverige som EG-medlem
medför ett kunnande och ett väl utvecklat politiskt,
ekonomiskt och socialt kontaktnät med många av länderna
i världen utanför Europa.
7. Förhandlingar och folkomröstning
Socialdemokratin verkar för att svenska folket skall ta
ställning till frågan om medlemskap i EG i en
folkomröstning.
I Danmark och Norge genomfördes i början av 1970-
talet folkomröstningar om medlemskap i EG. Dessa
genomfördes efter det att förhandlingar slutförts. I
Danmark resulterade folkomröstningen i ett ja till
medlemskap och i Norge i ett nej.
Det förefaller oss lämpligt att genomföra
folkomröstningen efter avslutad förhandling. Några sakskäl
för att hålla folkomröstning på den allmänna valdagen
förefaller inte finnas. Tidpunkten för folkomröstningen bör
bestämmas efter överläggningar mellan partierna i
riksdagen.
Socialdemokratin utfäster sig för sin del att
folkomröstningsresultatet skall vara förpliktande även om
folkomröstningen formellt är av rådgivande karaktär.
Under den period då den svenska regeringen bedriver
medlemskapsförhandlingar med EG är det viktigt att skapa
goda förutsättningar för alla samhällsmedborgare att ta
ställning till utvecklingen. För att ge alla partier insyn i och
möjlighet att följa förhandlingsarbetet bör i riksdagen
inrättas ett EG-utskott av den modell som lagts fram i den
socialdemokratiska reservationen i riksdagsutredningen.
Alla människor måste ges goda förutsättningar att själva
skaffa sig kunskaper inför folkomröstningen. Det är en
viktig fråga för demokratin i Sverige.
Folkbildningen har visat sig betydelsefull i sådana
sammanhang. Det kan räcka med att påminna om
förberedelserna inför folkomröstningen om kärnkraften
1980. Då förvånades många utomstående betraktare av den
stora och breda kunskapen svenska medborgare hade om
kärnkraften.
För att skapa goda förutsättningar för medborgarna att
inhämta kunskaper inför folkomröstningen krävs en bred
uppläggning av informationsverksamheten.
Riksdagen bör därför anslå medel till bl.a.
folkbildningsorganisationer, fackliga organisationer och
andra folkrörelser för en bred informations- och
studiesatsning. Ekonomiska medel bör avsättas fr.o.m.
1992 fram till folkomröstningen. Betydande ekonomiska
resurser måste avsättas för att möjliggöra breda
informations-, studie- och kampanjinsatser inför
omröstningen.
Regeringen bör redan i kompletteringspropositionen
återkomma med förslag om medel till en sådan bred
informations- och studiesatsning. Regeringen bör därvid
även ange förslag till fördelning av dessa medel. I ett första
steg, fr.o.m. budgetåret 1992/93, bör särskild vikt fästas vid
de insatser som studieförbunden kan göra.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen begär att regeringen med EG skall
bedriva medlemsförhandlingar med den inriktning som
angetts i denna motion,
2. att riksdagen begär att regeringen skall bedriva
medlemsförhandlingar med beaktande av de
säkerhetspolitiska överväganden som uttryckts i denna
motion,
3. att riksdagen begär att regeringen skall bedriva
medlemsförhandlingar med beaktande av de överväganden
vad gäller den ekonomiska politiken och den ekonomiska
och monetära unionen som uttryckts i denna motion,
4. att riksdagen begär att regeringen innan
förhandlingsposition slutligt fastställs vad gäller medverkan
i den ekonomiska och monetära unionen gör en fördjupad
analys och granskar det särskilda protokoll som Danmark
har tecknat,
5. att riksdagen begär att regeringen skall bedriva
medlemskapsförhandlingar med beaktande av de krav som
kommer till uttryck i denna motion beträffande
jämställdhet,
6. att riksdagen begär att regeringen skall bedriva
medlemskapsförhandlingar med beaktande av de krav som
kommer till uttryck i denna motion beträffande
arbetsmarknadspolitiken, arbetsmiljö och arbetsrätt,
7. att riksdagen begär att regeringen skall bedriva
medlemskapsförhandlingar med beaktande av de krav som
kommer till uttryck i denna motion beträffande
regionalpolitiken,
8. att riksdagen begär att regeringen skall bedriva
medlemskapsförhandlingar med beaktande av de krav som
kommer till uttryck i denna motion beträffande
infrastruktur,
9. att riksdagen begär att regeringen skall bedriva
medlemskapsförhandlingar med beaktande av de krav som
kommer till uttryck i denna motion beträffande forskning
och utbildning,
10. att riksdagen begär att regeringen skall bedriva
medlemskapsförhandlingar med beaktande av de krav som
kommer till uttryck i denna motion beträffande
skattepolitiken,
11. att riksdagen begär att regeringen skall bedriva
medlemskapsförhandlingar med beaktande av de krav som
kommer till uttryck i denna motion beträffande
miljöpolitiken,
12. att riksdagen begär att regeringen skall bedriva
medlemskapsförhandlingar med beaktande av de krav som
kommer till uttryck i denna motion beträffande jordbruks-
och fiskeripolitiken,
13. att riksdagen begär att regeringen skall bedriva
medlemskapsförhandlingar med beaktande av de krav som
kommer till uttryck i denna motion beträffande
konsumentpolitiken,
14. att riksdagen begär att regeringen skall bedriva
medlemskapsförhandlingar med beaktande av de krav som
kommer till uttryck i denna motion beträffande
kooperationens utvecklingsmöjligheter,
15. att riksdagen begär att regeringen skall bedriva
medlemskapsförhandlingar med beaktande av de krav som
kommer till uttryck i denna motion beträffande
alkoholpolitik och folkhälsa,
16. att riksdagen begär att regeringen skall bedriva
medlemskapsförhandlingar med beaktande av de krav som
kommer till uttryck i denna motion beträffande flykting-
och invandrarpolitik,
17. att riksdagen begär att regeringen skall bedriva
medlemskapsförhandlingar med beaktande av de krav som
kommer till uttryck i denna motion beträffande samarbete
med Central- och Östeuropa,
18. att riksdagen begär att regeringen skall bedriva
medlemskapsförhandlingar med beaktande av de krav som
kommer till uttryck i denna motion beträffande
internationellt utvecklingssamarbete,
19. att riksdagen begär att regeringen skall bedriva
medlemskapsförhandlingar med beaktande av de krav som
kommer till uttryck i denna motion beträffande
övergångsbestämmelser,
20. att riksdagen begär att regeringen skall bedriva
medlemskapsförhandlingar med beaktande av de
överväganden som kommer till uttryck i denna motion om
ett öppet Sverige i EG,
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att anslå medel för en bred
informations- och studiesatsning inför folkomröstningen
om medlemskap i EG,
22. att riksdagen begär att regeringen i
kompletteringspropositionen återkommer till riksdagen
med förslag till fördelning av dessa medel,
23. att riksdagen beslutar inrätta ett EG-utskott av den
modell som lagts fram i den socialdemokratiska
reservationen i riksdagsutredningen.

Stockholm den 20 januari 1992

Ingvar Carlsson (s)

Jan Bergqvist (s)

Birgitta Dahl (s)

Odd Engström (s)

Ewa Hedkvist Petersen (s)

Inger Hestvik (s)

Anita Johansson (s)

Birgitta Johansson (s)

Kurt Ove Johansson (s)

Allan Larsson (s)

Berit Löfstedt (s)

Börje Nilsson (s)

Kjell Nilsson (s)

Lennart Nilsson (s)

Berit Oscarsson (s)

Göran Persson (s)

Mona Sahlin (s)

Pierre Schori (s)

Britta Sundin (s)