Skärpning av lagen om förbud mot utförsel av krigsmateriel
Export av vapen utan tillstånd är i lag förbjudet.
Undantag får göras enligt de riktlinjer riksdagen fastställt.
Ovillkorligt förbud gäller dock tillstat som befinner sig i
väpnad konflikt med annan stat, oavsett om krigsförklaring
har avgetts eller ejstat som är invecklad i internationell
konflikt som kan befaras leda till väpnad konfliktstat som
har inre väpnade oroligheter ellerstat som på grund av
deklarerade avsikter eller rådande politiska förhållanden
kan antas använda materielen för att undertrycka mänskliga
rättigheter i strid med FN-stadgan och konventioner på
området.
Under en följd av år har den svenska vapenexporten
diskuterats och ifrågasatts. Den medborgarkommission
som fick i uppdrag att granska frågan föreslog bl.a. med
hänvisning till den elasticitet olika regeringar visat i
tillämpningen av riktlinjerna för vapenexporten, att
riktlinjerna skulle upphöjas till lag.
Regeringen tillsatte en parlamentarisk utredning med
uppgift att bl.a. undersöka förutsättningarna för att helt
eller delvis avbryta vapenexporten och föreslå skärpningar
i lagstiftningen.
Utredningens förslag möttes av hård kritik, då den
snarare föreslog en liberalisering än en skärpning av
vapenexporten.
Förslag har därefter också väckts om att följande
ovillkorliga hinder för svensk vapenhandel (export,
licensförsäljning eller samarbetsavtal) skall lagfästas, så att
militär materiel med svenskt ursprung inte skall kunna
säljas tillstat, som befinner sig i eller kan befaras komma
i väpnad konflikt, inom eller utom landetstat, som
undertrycker mänskliga rättigheterstat med militära
styrkor, som är engagerade i stridshandling utanför det egna
territoriet eller som hålls kvar där, efter det att striderna har
upphört, såvida stationeringen inte är en följd av beslut i
Förenta nationerna.
Vi instämmer i dessa krav.
Något förslag har ännu inte lagts på riksdagens bord.
Medan försvarspolitiska skäl i vissa fall kan tala för
vapenexport och/eller samproduktion med andra länder
talar utrikespolitiska skäl för en mycket stark
återhållsamhet på dessa punkter. Sveriges internationella
anseende har redan skadats av de s.k. vapenaffärerna.
Det är viktigt för Sverige att i internationella
sammanhang bibehålla vår trovärdighet i engagemanget för
fred och nedrustning och för vår neutralitetspolitik.
Den militära produktionen kommer att minska i Sverige
bl.a. mot bakgrund av den minskade efterfrågan och redan
avtalad kraftig nedrustning av konventionella vapen. Men
även om den militära produktionen krymps kvarstår vikten
av en strikt reglering av den svenska vapenexporten.
Kriget i Mellersta Östern bekräftar behovet av såväl
skärpt svensk lagstiftning som internationell kontroll av all
vapenöverföring. Under 1980-talet har ett stort antal länder
genom export av vapen bidragit till Iraks enorma militära
uppbyggnad. Alla fem permanenta medlemmar av
säkerhetsrådet har sålt vapen till Irak under den tiden. 80
% av vapnen till Irak kommer från tre av dem; Kina,
Frankrike och Sovjet. Iraks egen krigsindustri har byggts
upp med hjälp av många länder.
Den internationella vapenhandeln har lett till en enorm
kapprustning. Traditionellt har det varit mycket svårt att få
igenom begränsning av den internationella vapenhandeln.
Under senare tid har en förändring skett. FN har hösten l99l
beslutat om ett begränsat vapenhandelsregister.
Detta är emellertid inte tillräckligt. Det behövs en
internationell regim för att begränsa och kontrollera den
internationella vapenhandeln. För att vara effektiv måste
en sådan regim omfatta alla nationer; såväl köpare som
säljare.
För att vara heltäckande bör regimen också omfatta
såväl vapenhandeln som den militära produktionen, militär
service och know-how. Nationell kontroll av den militära
produktionen leder inte till problem för seriösa producenter
och exportörer, som följer lagarna. En internationell regim
måste baseras på stärkta nationella lagar och kunna
kontrolleras såväl internationellt som nationellt.
Utredningen om krigsmaterielexporten som tillsattes
den 22 juni l988 och vars rapport remissbehandlats och hårt
kritiserats förväntas leda till en proposition. Verkligheten
har emellertid kört över de förslag till liberaliseringar av
vapenexporten som utredningen föreslog. Det är snarare
såväl en internationell som nationell begränsning av
vapenhandeln som behövs.
Lagen om utförsel av krigsmateriel bör skärpas i flera
avseenden. Dels bör lagen omfatta också militär
produktion, militär service och know-how, dels bör
begreppet krigsmaterielexport ersättas med militär export
för att understryka att det är mottagarens användning som
är avgörande. Dels bör samma villkor beträffande
slutanvändning m.m. gälla för samarbetsavtal,
licensförsäljning och exportavtal.
Stater som befinner sig i eller kan befaras komma i
väpnad konflikt -- inom eller utom landet -- bör inte få köpa
vapen från Sverige. Det bör inte heller stater som
undertrycker mänskliga rättigheter få. Länder med militära
styrkor som är engagerade i stridshandling utanför det egna
territoriet, eller som hålls kvar där efter det att striderna har
upphört, såvida inte stationeringen är en följd av beslut i
FN, bör inte heller få komma i fråga som köpare av svenska
vapen. Dessa villkor bör lagfästas som ovillkorliga hinder
för export av militär materiel.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en
skärpning av lagen om förbud mot utförsel av krigsmateriel
i enlighet med vad som anförts i motionen,
2. att riksdagen begär att regeringen i FN lägger förslag
om en internationell regim för begränsning av
vapenhandeln och vapenproduktionen i enlighet med vad
som anförts i motionen.
Stockholm den 24 januari 1992
Margareta Winberg (s)
Maj Britt Theorin (s)