Under hösten 1990 fick vi bevittna hur historiens största
nedrustningsavtal undertecknades i Paris under ESK-
mötet. Europas länder har i och med CFE-avtalet befriats
från en mycket stor mängd vapen. För de f.d.
Warszawapaktsländerna handlar det om en halvering av
styrkorna. Detta är dessutom bara första steget. Redan
veckan efter det att CFE-avtalet var i hamn inleddes nya
förhandlingar om fortsatt nedrustning. Under hela 1991 har
vi dessutom sett hur de flesta länder i Europa, i tredje
världen samt USA på eget initiativ minskat sina militära
utgifter.
På ESK-mötet i Paris undertecknades dessutom den s.k.
Parisdeklarationen för ett nytt Europa av alla Europas
stater (utom Albanien), USA och Kanada. Alla länder
skrev därmed under att det kalla kriget formellt var
avvecklat. Alla länder är i dag eniga om vilket politiskt
system som skall råda (parlamentarisk demokrati och
flerpartisystem), vilken ekonomisk ordning som skall råda
(social marknadsekonomi) och vilket rättssystem som skall
råda (från stat och partier fristående rättsväsen,
grundläggande respekt för mänskliga rättigheter m.m.).
Det finns inte längre någon stormaktsmotsättning i
Europa. Dessutom finns ingen aggressiv stormakt och dessa
två, för Europa unika förhållandena, gör att risken för ett
storkrig i Europa i dag är mycket osannolik eller försumbar.
Det enda frågetecken som i dag kan sägas kvarstå är vad
som kommer att ske med utvecklingen inom det f.d.
Sovjetunionen. En supermakt har upplösts på grund av
etniska och kulturella konflikter, havererad ekonomi och
politiskt, byråkratiskt sammanbrott. Men den enda vägen
för Ryssland och övriga republiker inom de Oberoende
Staternas Samvälde, OSS, är fortsatt samarbete med väst.
Utan ekonomiskt och teknologiskt samarbete, utan bistånd
och alla andra kontakter kommer länderna inom OSS samt
Baltikum och Georgien att stagnera och ytterligare falla
sönder. Det finns ingen alternativ utvecklingsmöjlighet.
Den motsatta utvecklingen med tillbakagång till
diktatur, med avbrutna reformprogram och ökade
konflikter -- som i vissa länder till och med kan leda till
inbördeskrig -- vore naturligtvis mycket olycklig. Men det är
ur säkerhetspolitisk synpunkt viktigt att poängtera att detta
inte utgör något militärt hot mot Sverige eller övriga
Europa. Snarare minskar då den utåtriktade politiska,
militära och ekonomiska förmågan. Länderna inom OSS
försvagas militärt i sådan utsträckning att de i sin isolering
inte utgör något reellt hot för omvärlden.
Vi kan konstatera att allt pekar på att de konflikter som
kan bryta ut inom f.d. Sovjetunionen kommer att vara
regionala eller lokala till sin karaktär. Det finns sålunda inte
skäl att befara att militära konlikter i t.ex. Georgien eller
Moldavien skulle spridas till övriga Europa. På samma sätt
har Jugoslavienkonflikten visat hur liten spridningsrisken är
i ett Europa utan stormaktskonfrontation.
Det är viktigt att Sverige visar Europa att vi också tror
på avspänningen och nedrustningen och att vi tror på ESK-
överenskommelsen i Paris. Sverige måste nu, i likhet med
de flesta länder i Europa, sänka sina militärutgifter.
Tyskland skär nu ned sina militärutgifter med ca 14 %
(1991 och med en tredjedel till år 2005), USA skall
minska utgifterna med 25 %
till 1996, Storbritannien minskar med 3--5 %
årligen, Frankrike minskar och alla länder i f.d.
Warszawapakten minskar sina militärutgifter med mellan 5
och 20 %
årligen.
Om förslagen att öka Sveriges militärutgifter med ca 5 %
årligen (7,8 miljarder kronor under 5 år) blir Sverige
tillsammans med Turkiet det enda land i Europa som
kraftigt ökar militärutgifterna. Detta är inte rimligt och
sådana förslag om att öka militärutgifterna under de
kommande åren måste tillbakavisas.
Det är också viktigt att slå fast att det finns ett brett stöd
i opinionen mot att öka de svenska militärutgifterna. Enligt
en SCB-undersökning som gjordes på våren 1991 säger 63 %
av de tillfrågade att även om försvarsförmågan
minskar vid oförändrade anslag till försvaret så bör anslagen
minskas (28 %)
eller vara oförändrade (35 %).
Endast 16 %
ville se ökade anslag. Denna opinionsmätning gjordes
strax efter Irakkriget och allt tyder på att opinionen nu är
ännu mer positiv till minskade militärutgifter, särskilt mot
bakgrund av den sociala nedskärning som presenterades i
budgetpropositionen.
Det finns således inte längre några hotbilder av
betydelse som motiverar ett bibehållet svenskt försvar på
nuvarande nivå. Till att börja med bör JAS-projektet
avbrytas. Några ytterligare stora beställningar av
avancerade vapensystem bör inte göras. Inga fler U-båtar
eller tanksvagnar bör beställas. Armén måste krypmas.
Försvarsutgifterna bör minskas väsentligt i förhållande till
nuvarande nivå.
Ett nytt europeiskt säkerhetssystem som grundar sig på
integration, nedrustning, ömsesidigt beroende och
förtroende skulle vara en mycket bättre försäkring för
framtiden än det gamla maktbalanssystemet med nationell
militär upprustning. Säkerhetsgemenskap är den bästa
försäkringen för framtiden.
Sverige bör aktivt verka för minskade militärstyrkor och
kärnvapenfrihet i våra närområden i Nordeuropa.
Sedan Öst--Väst-konflikten efter över 40 år kunnat
biläggas återstår en stor global konflikt, nämligen Nord--
Syd-konflikten. Klyftan mellan världens rika och fattiga
ökar fortfarande. Medan ett litet antal människor lever i
överflöd, lever många i svält och armod. Tredje världens
problem är välkända. Det handlar bl.a. om en ytterst snabb
befolkningstillväxt, om stora utlandsskulder, om en
omfattande militarisering och om allvarlig brist på
demokrati.
Sveriges säkerhetspolitik måste också innehålla en
tredje världen-dimension. Det är av avgörande betydelse
för framtiden att klyftorna mellan Nord och Syd minskar.
Vid en fortsatt avspänning i världen kommer resurser att
kunna frigöras för civila ändamål. FNs roll kan stärkas och
krig borde kunna avvärjas i tredje världens länder.
Ledstjärnan för svensk tredje världen-politik bör vara
att motarbeta militarisering och stödja demokratisering.
Sverige bör arbeta för ett ökat handelsutbyte med minskade
handelshinder mellan i- och u-länder, avskrivande av tredje
världens stora skuldbörda, utökade flyktinginsatser och en
begränsning och kontroll av den internationella
vapenhandeln. Det är en säkerhetspolitik som på sikt
gagnar de svenska intressena och samtidigt verkar för en
fredligare och rättvisare värld.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att regeringen bör ge högsta
prioritet åt arbetet inom ESK,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige bör aktivt verka för
kärnvapenfrihet och minskade militära styrkor i våra
närområden,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att de svenska militärutgifterna
minskas väsentligt,1
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts som riktlinje för en tredje världen-
politik gällande militariseringen, skuldfrågan,
vapenhandeln, handelspolitiken och flyktingpolitiken.
Stockholm den 23 januari 1992
Hans Göran Franck (s)
Anita Johansson (s)
Lena Klevenås (s)
Karl-Erik Svartberg (s)
Gunnar Thollander (s)
Oskar Lindkvist (s)
Ulla-Britt Åbark (s)
Ines Uusmann (s)
Kent Carlsson (s)