Säkerhet måste uppnås inte mot motståndaren
utan tillsammans med honom. Den internationella
säkerheten måste vila på samarbete för gemensam
överlevnad i stället för på hot om ömsesidig förintelse.
Säkerhet kan i kärnvapenåldern bara byggas tillsammans.
Förenta Nationernas roll för att skydda säkerheten
måste stärkas. Konflikter måste föregripas och förebyggas
genom nya kollektiva säkerhetsförfaranden inom FN:s ram
och genom förbättring av de fredsbevarande åtgärderna. Så
kan tankarna i Palme-kommissionens förslag ''Gemensam
säkerhet'' enklast formuleras.
Gemensam säkerhets styrka var dess roll som politisk
hävarm. Några av förslagen var från början kontroversiella
men tiden och utvecklingen har hunnit upp tankarna. Den
gemensamma säkerhetens princip erkänns nu av alltfler.
Såväl uttalanden från presidenterna Reagan och Gorbatjov
om att ett kärnvapenkrig inte kan vinnas och aldrig får föras
som det första kärnvapennedrustningsavtalet INF är
exempel på detta.
Den gemensamma säkerhetens grundidé har i praktiken
fått genomslag i internationell politik och givit ett viktigt
bidrag till den internationella nedrustningen.
2. Det kalla krigets slut
Det kalla kriget är slut. En dramatisk och positiv ändring
i internationella relationer har ägt rum. En demokratisering
av Central- och Östeuropa pågår. Tillbakadragandet av
sovjetiska trupper och upplösningen av Sovjetunionen har
lett till en totalt förändrad situation i Europa. Från två
supermakters dominans av världspolitiken går vi nu mot
en supermakts hegemoni i internationella relationer,
en dominans som i sig inger oro.
Det finns alltjämt de som menar att just kärnvapen,
militär styrka och avskräckning klarade freden, men nu när
dessa faktorer kraftigt minskar i betydelse ökar förtroendet
och samarbetet och förutsättningarna för verklig fred, och
risken för krig minskar.
Under de senaste åren har närmast en revolution ägt
rum på nedrustningsområdet. Kärnvapen har för första
gången i historien börjat förstöras. Genom INF-avtalet
1987 förstördes en hel kategori av kärnvapen, de s.k.
taktiska markbaserade kärnvapnen. Genom START-
avtalet sommaren 1991 överenskom Sovjet och USA om en
reducering av strategiska kärnvapen med ca 30 %. De har
därefter deklarerat att de skall minska eller dra tillbaka
taktiska kärnvapen, inklusive marina taktiska kärnvapen.
Genom Parisavtalet november 1990 överenskom alla
Europas stater jämte USA och Canada om det största
nedrustningsavtalet någonsin om konventionella vapen och
om ett alleuropeiskt samarbete för att stärka förtroendet
och säkerheten dem emellan och för att främja
rustningskontroll och nedrustning. Vidare överenskom de
att utvidga samarbetet för att lösa ekonomiska, sociala,
miljörelaterade, kulturella och humanitära problem.
Sakligt samarbete och växande ömsesidig förståelse har
kommit att ersätta den tidigare misstänksamheten och
rivaliteten i en för några år sedan otänkbar utsträckning.
Efter Sovjetunionens upplösning har Ryssland och de
övriga kärnvapenrepublikerna i Sovjet lovat att fullfölja de
nedrustningsavtal som ingåtts. Men oenigheten om makten
över kärnvapnen mellan de fyra republikerna med
strategiska kärnvapen inger oro; likaså de tusentals taktiska
kärnvapen, som tillhört det forna Sovjet.
Efter Sovjets upplösning framstår kärnvapnen som än
mer irrelevanta och farliga, och USA har som enda
återstående supermakt ett ansvar att aktivt medverka till att
kärnvapen skrotas.
Det finns en risk att den hotande ''lag och ordning'' som
kärnvapnen åstadkom ersätts av en hotande oordning på
grund av etnisk och nationell antagonism, protektionism,
handelskrig, fattigdom och spridandet av modern
vapenteknologi inklusive kärnvapen till politiska
äventyrare. Kunskapen hos tusentals arbetslösa sovjetiska
kärnvapenexperter och tekniker kan komma att spridas
över världen och därmed bidra till spridningen av
kärnvapen.
Å andra sidan finns nu en verklig möjlighet av en
minskad roll för den militära aspekten av säkerhet.
Ekonomisk utveckling och mänskliga rättigheter kommer
att spela en större roll. Kollektivt gemensamt försvar i
allianser mot en angripare bör ersättas av kollektiv
gemensam säkerhet.
Denna process måste aktivt stödjas och påskyndas.
Ingångna nedrustningsavtal måste följas och Sverige bör
inte ge upp sin aktiva roll i det internationella
nedrustningsarbetet.
3. Ett vidgat säkerhetsbegrepp
Nu behövs ett vidgat säkerhetsbegrepp, som ger en mer
övergripande syn på frågorna.
Fred och rättvisa har knappast varit i centrum i
diskussionen om framtida internationella relationer utan
har marginaliserats eller hänvisats till utvecklingsdebatten,
som om de kunde behandlas isolerade från andra aspekter
på säkerhet, nedrustning och utveckling. I verkligheten är
de delar av samma problem och samma möjligheter.
Oundvikligen finns där en konkurrens mellan
kapprustningen och social och ekonomisk utveckling i fråga
om samma begränsade resurser. Men kanske än viktigare är
konkurrensen om prioriteterna på den politiska
dagordningen.
Ett konstruktivt tänkande, som söker möjligheter och
svar, är nödvändigt; ett annorlunda säkerhetstänkande,
som försöker identifiera hoten både långsiktigt och
kortsiktigt mot Europa och världen under de närmaste 10
till 50 åren och formulera möjligheterna.
Om inte vårt tänkande och vår förståelse av världen
ändras kanske ett slag eller två om att förhindra eller
eliminera ett särskilt slags vapen kan vinnas, men vi
kommer inte att kunna skapa en säker och kärnvapenfri
värld i fred och rättvisa.
Sveriges medverkan i det internationella
nedrustningsarbetet måste syfta till att minska spänningar i
världen och därmed öka vårt lands säkerhet och reducera
militära och andra säkerhetspolitiska hot mot Sverige.
Detta arbete bör utgå från en syn på säkerhet och
samarbete, som betonar det gemensamma intresset för fred
och mänsklig överlevnad och samtidigt en rättvis
ekonomisk och social utveckling.
Freds- och nedrustningspolitiken är inte statisk. I takt
med de positiva förändringarna mot kraftig såväl ensidig
som förhandlad nedrustning måste självklart svensk
nedrustningspolitik kontinuerligt analyseras och förändras.
Förändringarna framförallt i Europa, där nu i praktiken
gemensam säkerhet börjat tillämpas, bör också leda till en
granskning av svensk nedrustningspolitik.
Fortfarande finns dock de flesta kärnvapen,
konventionella vapen och kemiska vapen kvar, varför
huvuddragen i svensk nedrustningspolitik bör kvarstå.
Nedrustningsavtal är väsentliga. De kan verifieras och
kontrolleras av det internationella samfundet. Men de kan
ta tid att förhandla fram. Ensidiga beslut är bra och skall
inte uteslutas därför att de är snabba. Men nackdelarna är
att vapnen kan föras tillbaka igen och att åtagandena inte
kan verifieras.
Kärnvapenprovstopp, totalförbud mot kemiska vapen,
marin kärnvapennedrustning, förlängning och stärkande av
icke-spridningsavtalet, begränsning och kontroll av
internationell vapenhandel är alla frågor som kräver
internationella avtal och kontroll. De måste föras
fram och förhandlas inom Förenta Nationernas och dess
nedrustningskonferens ram och kan inte lösas genom vare
sig bilaterala avtal eller enbart i Europa.
Sverige måste fortsatt aktivt arbeta för internationellt
freds- och nedrustningsarbete inom FN och på FN-stadgans
grund.
4. Sveriges roll
Sverige har genom sitt långvariga engagemang i
internationellt nedrustningsarbete goda förutsättningar att
även i fortsättningen spela en aktiv och konstruktiv roll. Vår
alliansfria ställning, i förening med teknisk kunskap och
förhandlingskompetens, har givit oss särskilda möjligheter
till konstruktiva insatser.
Sverige är ett av de få länder som besitter en unik
kompetens för kontroll av och verifiering av ingångna avtal
på nedrustningsområdet. Vår ställning i det internationella
samfundet och vår mångåriga erfarenhet av medling i
internationella konflikter ger oss goda möjligheter till
insatser för fred och nedrustning.
Sverige bör fortsatt ställa sin förhandlingskompetens och
tekniska kompetens till det internationella freds- och
nedrustningsarbetets förfogande. Sverige bör aktivt stödja
medling i internationella konflikter.
5. Nedrustningsdelegationen. Starkt folkligt stöd
Den svenska freds- och nedrustningspolitiken har hittills
haft ett mycket brett stöd i Sveriges riksdag. Endast
moderaterna har skilt ut sig i några nedrustningsfrågor.
Enighet har rått mellan socialdemokraterna, centern och
folkpartiet om nedrustningspolitiken.
Nedrustningspolitiken har under snart trettio år varit
förankrad i riksdagen genom nedrustningsdelegationen, i
vilken oppositionen av regeringar av olika politisk färg hela
tiden informerats om deras nedrustningspolitik och haft
möjlighet att påverka den. Tanken bakom var självklar.
Säkerhets-, freds- och nedrustningspolitiken var alltför
viktig för att tillåtas vara en majoritetens maktpolitik.
Genom en särskild uppgörelse har i utrikesutskottet s, c,
fp, v och mp enats om att l promille av försvarsanslagen
snarast skall avsättas för information, studier och forskning
om fred och nedrustning. 1991 beslutade riksdagen om 26
milj.kr. till detta ändamål. Moderaterna reserverade sig för
en minskning av anslaget med l6 milj.kr.
Sveriges arbete med fred och nedrustning har ett mycket
starkt folkligt stöd i vårt land. Det stöds av
fredsorganisationer, kyrkor, fackliga, politiska och andra
organisationer, som spelar en viktig opinionsbildande roll.
Vi vänder oss mot en politik som nedvärderar freds- och
nedrustningspolitiken. Vi kräver att nedrustningsfrågorna
också i fortsättningen förankras i en parlamentarisk
nedrustningsdelegation. Vi accepterar inte regeringens
sänkning av anslaget till fredsrörelsen (F 3),
till vilket vi återkommer i en annan motion.
Upplysnings-, forskningsoch studiearbetet om fred och
nedrustning måste fullföljas och promillemålet successivt
uppnås.
6. En kärnvapenfri värld a.
Målet
Målet är en kärnvapenfri värld; ett mål som inte längre
är otänkbart. När INF-avtalet om avskaffande av en hel
kategori av kärnvapen skrevs under i december 1987, skrevs
i princip också kärnvapnens politiska dödsattest under. Det
är mer en fråga om tid, vägar och metoder att bli av med
dem. Instrumenten för att nå till en kärnvapenfri värld är
flerfaldiga.
Så länge som kärnvapen existerar finns det alltid en risk
att de används. Därför måste de avskaffas en gång för alla.
Kunskapen om kärnvapen kommer inte att försvinna, men
viljan och möjligheten att använda dem kan undanröjas.
Den viktigaste och kanske enda framgångsrika vägen att
göra kärnvapen föråldrade är att göra dem ovidkommande.
De kan göras onödiga genom ett starkt nätverk av
ekonomiskt internationellt beroende, genom att bryta ner
murar av ömsesidig misstro och skapa gemensamma
intressen vid sidan av själva överlevandet. Men också
genom ekonomiskt, vetenskapligt, kulturellt, teknologiskt
och miljösamarbete.
Det är vad som hänt mellan de nordiska länderna. Idag
är ett krig mellan de nordiska länderna otänkbart, beroende
på djupa och nära relationer, politisk släktskap,
gemensamma kulturella värderingar och politiskt
övervägda beslut. En liknande utveckling kan konstateras
också beträffande EG-länderna.
b. Provstopp
Under de senaste åren har en påtaglig nedgång skett i
kärnvapenprovsprängningarna, framförallt i Sovjet, inte
minst tack vare en kraftig folklig opinion av hälso- och
miljöskäl. Trots kvantitativ reduktion av kärnvapen
fortsätter den kvalitativa utvecklingen mot alltmer effektiva
kärnvapen. I över trettio år har en överväldigande majoritet
av världens stater i FN krävt ett totalt provstopp för att
därigenom stoppa kärnvapenkapprustningen och
spridningen av kärnvapen.
Den totalt förändrade situationen i världspolitiken,
slutet på det kalla kriget, minskningen av kärnvapen,
genombrottet för inträngande nedrustningsverifikation och
framstegen i icke-spridningsarbetet är alla tecken på att
tiden har kommit för ett fullständigt stopp för alla
kärnvapenprov.
Det har blivit allt svårare för kärnvapenmakter att
rättfärdiga fortsatta kärnvapenprov. Vem är fienden mot
vilken kärnvapen skall vändas?
Att steg för steg närma sig ett provstopp genom minskat
antal prov eller minskad storlek på proven skulle betyda en
acceptans för kärnvapenprov som sådana. Detta har
Sverige aldrig tidigare accepterat.
Vid nedrustningskonferensen i Genève presenterade
Sverige sommaren 1991 en fullständig avtalstext. I det
svenska förslaget har hänsyn tagits till de senaste årens
utveckling liksom den snabba vetenskapliga och tekniska
utvecklingen och framstegen inom verifikationsområdet.
Förslaget har mottagits mycket positivt från de flesta håll,
inte minst på grund av sin höga tekniska kvalitet.
Det finns en vitt spridd oro för de hälso- och
miljömässiga effekterna. FN:s kärnvapenstudie 1990 kunde
visa på en del medicinska och miljömässiga effekter av
kärnvapenproduktion och kärnvapenprov.
Sverige bör fortsatt aktivt arbeta för ett provstopp och
tillse att förhandlingar om denna avtalstext så snart som
möjligt inleds. Sverige bör ta initiativet till att en oberoende
internationell vetenskaplig grupp med tillgång till alla
relevanta fakta skall djupare granska de medicinska och
miljömässiga effekterna av kärnvapen.
c. Icke-spridningsfördraget (NPT)
Såväl kärnvapenmakter som icke-kärnvapenstater anser
icke-spridningsfördraget som mycket viktigt. I det avtalet
förbinder sig kärnvapenmakterna att starta en konkret och
verklig kärnvapennedrustning mot att icke-kärnvapenstater
förbinder sig att inte skaffa kärnvapen.
Sverige har aktivt verkat för att så många stater som
möjligt skall ansluta sig. 1995 kommer frågan upp om
avtalets förlängning, och många länder hävdar att om
kärnvapenstaterna inte inlett förhandlingar om ett
fullständigt provstopp innan dess, kommer NPT-avtalet inte
att förlängas mer än för en mycket begränsad tid.
Också här har det inträffat en positiv utveckling under
det senaste året. Frankrike, Kina och Sydafrika liksom en
del andra stater har beslutat att ansluta sig. De båda
koreanska staterna har enats om att Korea-halvön skall vara
en kärnvapenfri zon. Nordkorea har beslutat ställa sin civila
kärnkraft under IAEA-kontroll.
På den negativa sidan finns erfarenheterna från
Gulfkriget, som klart visade att IAEA-garantierna inte är
tillräckliga och måste stärkas, t.ex. genom särskilda
inspektioner. Också friställandet av tusentals
kärnvapentekniker i det upplösta Sovjet ökar risken för
spridning av kärnvapen och kärnvapenteknologin.
Sverige bör aktivt verka för en förstärkning av IAEA-
garantierna och för att kärnvapenmakterna lever upp till
sina förpliktelser i artikel VI i NPT-avtalet. Sverige bör
medverka till att fler stater ansluter sig till NPT.
d. Icke användning -- kärnvapnens olaglighet
Säkerhet för framtiden kan inte bygga på tillit till
kärnvapen. Människan är inte ofelbar. Även om politiska
ledare inte avser att använda kärnvapen, finns där alltid en
risk att de kommer till användning så länge de existerar.
Därför måste på lång sikt möjligheten till
kärnvapenanvändning elimineras.
Ett viktigt politiskt steg vore att folkrättsligt förbjuda
användning av kärnvapen. Vid FN:s 40-årsjubileum tog
Olof Palme upp frågan och ansåg att varje användning av
kärnvapen vore klandervärd:
Man kan tala om en internationell norm som gradvis
vunnit acceptans. Nu är det dags att överväga om inte
mänskligheten skulle börja studera hur detta fullkomliga
moraliska fördömande kan översättas till bindande
internationella överenskommelser. Vi bör överväga
möjligheten att i internationell lag förbjuda användningen
av kärnvapen, som en del i en process som leder till allmän
och fullständig nedrustning.
Under 1980-talet framstod allt tydligare att staters
förhållande till icke-användning av kärnvapen
konstituerade en begynnande process av sedvanerätt.
Grunden för en ny lag, sedvane- likaväl som
avtalsbaserad, existerar redan: Kärnvapenmakterna har
i mer än 46 år tillämpat icke-användningspraxis
Övertygelsen hos de flesta medlemsstater i FN, att
användningen av kärnvapen skulle stå i motsättning till
humanitära och internationella normer om vad som är
skäligt Den starka övertygelsen hos de två stora
kärnvapenmakterna ''att ett kärnvapenkrig inte kan vinnas
och aldrig får föras''
I den nya internationella situationen är det lämpligt att
utnyttja och samtidigt stärka den pågående processen
genom att förhandla fram internationella
överenskommelser eller förstärka negativa
säkerhetsgarantier för att ytterligare minska risken för
användning av kärnvapen.
Ett steg i denna riktning vore att alla
kärnvapenmakterna förband sig att inte använda kärnvapen
först. Sådana deklarationer har Kina och Sovjetunionen
avgivit. Om alla kärnvapenmakter gjorde liknande
utfästelser, skulle det i praktiken resultera i ett förbud mot
användning av kärnvapen.
Sådana utfästelser skulle sedan följas av en
internationell överenskommelse om totalförbud mot
användning av kärnvapen. Ett sådant absolut förbud i
internationell lag skulle utgöra en bas för vidare
kärnvapennedrustning, ledande till fullständigt avskaffande
av alla kärnvapen.
Sverige bör framlägga förslag om icke-första
användning, icke-användning och olagligförklarande av
kärnvapenanvändning.
e. Marin kärnvapennedrustning
Som första land tog Sverige för snart ett decennium
sedan i FN upp frågan om kärnvapen till sjöss. År efter år
har Sverige pekat på den stora risk som kärnvapen till sjöss
utgör och framfört en serie av förslag.
Sverige har framfört krav på förbud mot marina taktiska
kärnvapen och ett stopp för den föråldrade och farliga
politiken att varken bekräfta eller förneka förekomsten av
kärnvapen ombord på fartyg vid flottbesök. Hösten 1990
föreslog Sverige att förhandlingar om ett förbud mot icke-
strategiska kärnvapen till sjöss skulle inledas.
USA:s ensidiga deklarerande, följt av Sovjets, att dra
tillbaks sina taktiska kärnvapen till sjöss måste ses som
positivt. Problemet att varken bekräfta eller förneka
förekomsten av kärnvapen ombord borde därmed kunna
lösas.
Men förslaget innebär inte att alla dessa kärnvapen
förstörs, en del förs i land och blir på så sätt tillgängliga för
utplacering senare. Målet måste emellertid vara att alla
icke-strategiska kärnvapen till sjöss förstörs under
internationell kontroll.
Sverige bör fortsatt aktivt agera för ett förbud mot icke-
strategiska kärnvapen till sjöss.
f. Kärnvapnens skrotning
Upplösningen av Sovjetunionen har skapat fyra nya
strategiska kärnvapenstater, som inte har skrivit under icke-
spridningsavtalet. Koden till användningen av dessa
kärnvapen har överlämnats till Rysslands president, men
om beslutanderätten över användningen av dessa
kärnvapen råder fortfarande ovisshet. Kärnvapnen anses av
de nya staterna uppenbart som politiska maktinstrument
och riskerar att dras in i maktpolitisk kamp mellan
republikerna.
Utöver de strategiska kärnvapnen finns i det f.d. Sovjet
tusentals taktiska kärnvapen utan klar kontroll. Detta ger
anledning till stor oro.
Kärnvapen kan inte förenas vare sig med säkerhet eller
stabilitet. Kärnvapennedrustningen måste därför fortsätta
med ökad intensitet.
Att förstöra kärnvapen är en tekniskt komplicerad
process, därtill ekonomiskt kostsam. USA har politiskt
intresse av att de sovjetiska kärnvapnen förstörs,
framförallt de taktiska kärnvapnen, och har teknisk och
ekonomisk kapacitet för detta. USA kunde erbjuda sig att
samtidigt i ömsesidiga och balanserade former skrota de
egna vapensystemen i motsvarande grad.
Åren efter andra världskriget diskuterade man i FN på
förslag av USA att ställa kärnvapnen under internationell
kontroll. Avsikten var att förhindra en okontrollerad
kärnvapenkapplöpning. Grundtankarna i denna plan bör
nu tas upp till ny diskussion. En början kan göras genom
att ett internationellt kärnvapenregister i FN:s regi snabbt
upprättas, omfattande alla nationella arsenaler.
Sverige bör i FN föreslå att kärnvapnen ställs under
internationell kontroll, att ett internationellt
kärnvapenregister i FN:s regi upprättas och att USA ställer
upp med teknisk hjälp för skrotning av sovjetiska
kärnvapen och samtidigt skrotar de egna vapensystemen i
motsvarande grad.
g. En kärnvapenfri zon i Norden
Kärnvapenfria zoner finns på flera håll i världen.
Latinamerika och Södra Söderhavsområdet är reglerade i
avtal: Tlatelolcoavtalet och Rarotongaavtalet.
Grundtanken är att förhindra kärnvapnens utplacering och
minska deras användningsområden.
Kravet på en kärnvapenfri zon i Norden fördes fram i
riksdagen l98l. Riksdagen beslöt enigt att ge regeringen i
uppdrag att verka för en kärnvapenfri zon. En nordisk
ämbetsmannagrupp har under flera år arbetat med att
granska de tekniska förutsättningarna för en sådan zon och
lämnade sin rapport 1991.
Riksdagen har uttalat att syftet med en kärnvapenfri zon
i Norden är att stärka Sveriges och de övriga nordiska
ländernas säkerhet och bör ses i ett vidare europeiskt
sammanhang. En enhällig riksdag har under en följd av år
uttalat sig för en kärnvapenfri zon i Norden som ett led i
arbetet för ett kärnvapenfritt Europa. Nu har Europa totalt
förändrats och en kraftig kärnvapennedrustning påbörjats.
Genom den dramatiska internationella utvecklingen borde
tiden nu vara mogen att aktualisera den nordiska
kärnvapenfria zonen.
Därtill kommer att Koreahalvön nu görs till en
kärnvapenfri zon bl.a. genom USA:s aktiva medverkan och
tillbakadragande av deras kärnvapen från Sydkorea.
Sverige bör ta initiativet till förverkligandet av en
nordisk kärnvapenfri zon.
7. Kemiska vapen
I nedrustningskonferensen i Genève pågår sedan många
år förhandlingar om ett fullständigt förbud mot och
förstörelse av kemiska vapen. Kriget i Persiska viken och
avslöjandet av förekomsten av stora arsenaler av kemiska
vapen i Irak har på nytt visat behovet av ett stopp för
kemiska vapen och en fullständig kontroll över dem.
Förhandlingar har gjort betydande framsteg och en
konvention borde på kort tid kunna slutföras om den
politiska viljan finns. Sverige har varit pådrivande i dessa
förhandlingar och vid flera tillfällen varit ordförande för
arbetsgruppen om kemiska vapen inom FN:s
nedrustningskonferens.
Sverige bör intensifiera sitt arbete för en
kemivapenkonvention och aktivt arbeta för att ett avtal om
totalförbud mot och förstörelse av alla kemiska vapen
snarast kommer till stånd.
8. Radiologiska vapen och särskilt inhumana vapen
Inom nedrustningskonferensen i Genève står frågan om
s k radiologiska vapen på dagordningen. Några radiologiska
vapen existerar inte i sig men ett konventionellt eller
kärnvapenangrepp på en civil kärnkraftsanläggning skulle
fungera som ett radiologiskt vapen. Därför har Sverige ställt
kravet att ett förbud mot radiologiska vapen också måste
innehålla förbud mot angrepp på civila
kärnenergianläggningar.
Inte minst i det tättbefolkade Europa och nära inpå
Sveriges gränser finns ett stort antal kärnkraftverk med
dålig säkerhet. Mot den bakgrunden är det väsentligt att
Sverige fortsätter att med kraft driva frågan om förbud mot
angrepp på kärnenergianläggningar.
Sverige har under en lång följd av år spelat en ledande
roll i arbetet på att få till stånd begränsningar i eller förbud
mot användningen av vissa särskilt inhumana vapen. En
inhuman användning av ny teknik på detta området är
laservapen, som kan användas för att göra motståndarens
soldater permanent blinda.
Sverige bör i nedrustningskonferensen i Genève fortsatt
aktivt arbeta för ett förbud mot radiologiska vapen,
innehållande förbud mot angrepp på
kärnenergianläggningar. Sverige bör vidare verka för ett
internationellt förbud mot användning av laser mot soldater
på slagfältet på ett sådant sätt att de blir permanent blinda.
9. Internationell vapenhandel
Den internationella vapenhandeln har lett till en
omåttlig kapprustning. Mer än någon annan konflikt visade
Gulf-kriget tydligt detta. Över 80 %
av Iraks vapen kom från de permanenta
medlemmarna av FN:s säkerhetsråd.
Under lång tid har det varit omöjligt att föreslå en
internationell begränsning av vapenhandeln, men kriget i
Persiska viken ledde till påtagliga förändringar.
Många regeringar har i olika internationella organ
därefter krävt en begränsning av den internationella
vapenhandeln och i FN har frågan diskuterats och lett till ett
beslut om ett begränsat vapenhandelsregister. Vi ser detta
som ett första steg mot en begränsning och kontroll av den
internationella vapenhandeln.
Enligt vår mening bör en internationell global regim
under FN, som omfattar både köpare och säljare, sättas upp
med uppgift att begränsa och kontrollera den
internationella vapenhandeln.
Avsikten är inte att förbjuda men snarare att begränsa
den internationella vapenhandeln. För att vara heltäckande
bör regimen omfatta också militär produktion, service och
know-how.
Varje land bör rapportera till FN om sin
vapenproduktion, export och import. Detta register bör
vara tillgängligt för alla medlemsländer. FN bör sätta upp
en kunskapsbank för information om den militära
produktionen, exporten och importen.
Sverige har sommaren 1991 föreslagit detta vid
nedrustningskonferensen i Genève.
Sverige bör i FN lägga förslag om en internationell regim
för begränsning och kontroll av den internationella
vapenhandeln.
10. Nedrustning -- Miljö
Samtidigt som det internationella läget dramatiskt
förbättrats och risken för ett globalt krig minskar, ökar
samtidigt snabbt andra hot mot mänsklighetens överlevnad:
hunger, fattigdom, analfabetism men framförallt det
internationella miljöhotet.
Att i det läget ta tillvara resurser som nu används på den
militära sidan -- teknik och forskning, kunskap,
organisation och produktion -- för miljösatsningar ser vi
som logiskt. En FN-studie har genomförts under svenskt
ordförandeskap, vars eniga förslag förs fram till UNCED,
FN:s konferens för miljö och utveckling i Brasilien 1992.
Studien föreslår bl a att FN skall sätta upp en
internationell miljöräddningstrupp -- ett slags gröna
baskrar -- för att rädda och återställa miljön när ett land så
begär. FN bör vidare fungera som en kunskapsbank för
internationellt utbyte av information om aktuella nationella
erfarenheter.
Varje land bör granska sina miljöbehov och vilka
militära resurser som kan användas för miljön och göra upp
en nationell aktionsplan. Viktigt är att alla militära
aktiviteter följer miljöregler och lagar och att militären
återställer den miljö de skadat.
Sverige bör aktivt verka för att studiens förslag antas vid
Brasilienkonferensen. Regeringen bör vidare genomföra de
nationella förslag som föreslås i studien.
11. Den europeiska säkerhetskonferensen
De djupgående förändringarna i Europa som ägt rum
under senare år ställer ESK-processen i förgrunden för ett
nytt alleuropeiskt samarbete.
Två förhandlingar har skett parallellt i Wien: CFE-
förhandlingen om konventionell nedrustning mellan de
båda militärallianserna och CSBM-förhandlingen om
förtroendeskapande åtgärder.
CFE-avtalet om minskningar av konventionella styrkor
i Europa undertecknades vid toppmötet i Paris i november
1990. Enligt avtalet skall vapnen fysiskt elimineras antingen
genom skrotning eller omvandling till fredliga ändamål, s.k.
konvertering. Avtalet innebar ett historisk genombrott för
en kraftigt konventionell nedrustning i Europa.
I mars i år kommer ESK-processen att fortsätta vid ett
uppföljningsmöte i Helsingfors. Därefter kommer alla
ESK-medlemmarna att delta i de fortsatta
nedrustningsförhandlingarna, ett krav som Sverige drivit
under flera år.
ESK är den självklara grunden för arbetet på att bygga
en ny alleuropeisk säkerhets- och samarbetsordning.
Sverige bör aktivt verka för att ESK:s institutioner stärks.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen begär att regeringen fortsatt aktivt
arbetar för internationell fred och nedrustning inom FN och
på FN-stadgans grund,
2. att riksdagen begär att regeringen ställer sin
förhandlings- och tekniska kompetens till det
internationella freds- och nedrustningsarbetets förfogande,
3. att riksdagen beslutar att nedrustningsfrågorna fortsatt
skall förankras i en parlamentarisk nedrustningsdelegation,
4. att riksdagen beslutar att upplysnings-, forsknings- och
studiearbetet om fred och nedrustning bör fortsätta och att
promillemålet successivt uppnås i enlighet med vad som
anförs i motionen,
5. att riksdagen begär att regeringen aktivt arbetar för ett
fullständigt stopp för alla kärnvapenprov,
6. att riksdagen begär att regeringen i FN kräver en
oberoende internationell undersökning om de medicinska
och miljömässiga konsekvenserna av kärnvapen,
7. att riksdagen begär att regeringen verkar för NPT-
avtalets förlängning och en förstärkning av IAEA-
garantierna,
8. att riksdagen begär att regeringen framlägger förslag
om icke-första användning, icke-användning och
olagligförklarande av kärnvapenanvändning,
9. att riksdagen begär att regeringen arbetar för ett
förbud mot icke-strategiska kärnvapen till sjöss,
10. att riksdagen begär att regeringen i FN lägger förslag
om att kärnvapen ställs under internationell kontroll och att
ett internationellt kärnvapenregister upprättas i FN:s regi,
11. att riksdagen begär att regeringen framlägger förslag
om skrotning av kärnvapen i Sovjet och USA i enlighet med
vad som anförs i motionen,
12. att riksdagen begär att regeringen tar initiativet till
förverkligandet av en kärnvapenfri zon i Norden,
13. att riksdagen begär att regeringen aktivt arbetar för
att ett totalförbud av kemiska vapen snarast kommer till
stånd,
14. att riksdagen begär att regeringen arbetar för ett
förbud mot radiologiska vapen inkluderande förbud mot
angrepp av civila kärnenergianläggningar,
15. att riksdagen begär att regeringen verkar för ett
internationellt förbud mot antipersonella laservapen,
16. att riksdagen begär att regeringen i FN lägger förslag
om en internationell regim för begränsning och kontroll av
den internationella vapenhandeln, inkl.
vapenproduktionen, i enlighet med förslag i motionen,
17. att riksdagen begär att regeringen vid UNCED-
konferensen aktivt arbetar för att militära resurser används
för att rädda och återställa miljön i enlighet med förslagen i
FN-studien och motionen,
18. att riksdagen begär att regeringen fullföljer FN-
studiens nationella förslag: göra upp en nationell
aktionsplan för hur militära resurser kan användas för
miljön och tillse att militären återställer den miljö de
skadat,1
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om den europeiska
säkerhetskonferensen (ESK) och aktivt verka för att ESK:s
institutioner stärks.
Stockholm den 20 januari 1992
Ingvar Carlsson (s)
Jan Bergqvist (s)
Birgitta Dahl (s)
Odd Engström (s)
Ewa Hedkvist Petersen (s)
Inger Hestvik (s)
Anita Johansson (s)
Birgitta Johansson (s)
Kurt Ove Johansson (s)
Allan Larsson (s)
Berit Löfstedt (s)
Börje Nilsson (s)
Kjell Nilsson (s)
Lennart Nilsson (s)
Berit Oscarsson (s)
Göran Persson (s)
Mona Sahlin (s)
Pierre Schori (s)