En politik för gemensam säkerhet och globalt ledarskap
Världens nationer står idag inför utmaningar av global
räckvidd. För att säkra fred, demokrati och hållbar
utveckling krävs av världens länder att de i internationell
solidaritet liksom i eget gemensamt intresse möter
utmaningarna med förnyat samarbete.
Det kalla krigets slut har öppnat helt nya möjligheter att
möte dessa utmaningar. Murar har fallit. Tidigare låsta
sinnen har öppnats. Resurser som länge bundits i överstora
krigsmakter kan frigöras. Förenta nationerna kan äntligen
bli den internationella organisation som den var avsedd att
bli.
Samtidigt är de globala överlevnadsproblemen
överhängande. Vårt levnadssätt hotar fortfarande att göra
vår planet obeboelig. En miljard människor lever i djupaste
armod. Kärnvapnen och krigsmakternas fruktansvärda
förstörelseförmåga kan fortfarande komma att utnyttjas i
de konflikthärdar som finns. Intolerans och osäkerhet hotar
att förvandla nationell, etnisk och kulturell självkänsla till
bränsle för konflikter, våld och krig.
Det är en unik kombination av möjligheter och
konflikter som präglar vår tid. Vision och handlingskraft
krävs av världens ledare för att leva upp till utmaningarna.
För socialdemokratin är detta en uppgift av största
betydelse.
***
Behovet av internationellt samarbete var ett viktigt
motiv när den socialdemokratiska rörelsen bildades för ett
århundrade sedan. Så också i Sverige, där Hjalmar Branting
fick Nobels fredspris för sitt arbete för fred i Europa. För
att driva det moderna globala samarbetet framåt har
socialdemokratin ständigt lett nytänkandet vidare.
I slutet av 1970-talet växte konflikten mellan de rika
länderna i nord och de fattiga i syd. Willy Brandt samlade
då en oberoende internationell kommission som klargjorde
hur beroende länder i nord och syd är av varandra för
ekonomisk utveckling. Rättvisa för de fattiga är i
gemensamt intresse. Idag har bland världens länder och i de
internationella organisationerna vuxit fram en helt annan
samsyn om behovet av globalt ekonomiskt samarbete.
När kalla kriget i början av 1980-talet åter förmörkade
sinnena och kärnvapenupprustningen hotade vår
överlevnad tog Olof Palme initiativ till en kommission om
nedrustning och säkerhet. Begreppet gemensam säkerhet
lanserades. Idag präglar dessa idéer det säkerhetspolitiska
samarbetet i Europa och återverkningarna är globala.
Vid mitten av 1980-talet bad FNs generalsekreterare
Norges statsminister Gro Harlem Brundtland att leda en
kommission för miljö och utveckling. Hoten mot miljön har
nått globala dimensioner. Endast en utveckling som
tillfredsställer nuets behov utan att äventyra framtidens är
hållbar. Med den ledstjärnan samlas i juni 1992 världens
länder i Rio de Janeiro, tjugo år efter
Stockholmskonferensen 1972, för att enas om
miljökonventioner av global räckvidd och ett
handlingsprogram uppbackat av nya resurser för globalt
miljöoch utvecklingssamarbete.
Brandt-, Palme och Brundtland-kommissionerna
samlade under 1980-talet några av världens främsta
politiker för att söka lösningar på problem som hotar alla
länder. Under slutet av årtiondet samlades också en rad
framstående ledare från Afrika, Asien och Latinamerika
kring ett program för reformer och samarbete i länderna i
syd.
Kommissionernas visioner och analyser har visat sig ha
stor genomslagskraft. Samtidigt har emellertid
genomförandet av många förslag begränsats av det bistra
politiska klimat som rått mellan stormakterna.
När Berlinmuren föll 1989 ändrades förutsättningarna i
ett slag. För att ta tillvara de helt nya möjligheter som
uppstått genom den politiska öppningen bad Willy Brandt i
januari 1990 Ingvar Carlsson att leda ett arbete som skulle
ange en riktlinje för hur världens länder skall kunna svara
upp mot de nya utmaningarna. I april 1991 kunde så ett
trettiotal ledare från världens olika delar samlas vid ett
möte i Stockholm. De enades om att underteckna ett
dokument, ''Gemensamt ansvar under 1990-talet --
Stockholmsinitiativet för gemensam säkerhet och globalt
ledarskap''.
Detta initiativ sammanfattar några av de allra viktigaste
frågorna som vi står inför: att säkra fred och säkerhet i
världens olika regioner, att se till att nedrustningen
fullföljs och resurser frigörs, att utrota den extrema
fattigdomen, att säkra en stabil global ekonomisk
tillväxt, att säkra en miljömässigt hållbar utveckling,
att bromsa befolkningstillväxten, att garantera att de
mänskliga rättigheterna respekteras, att åstadkomma en
demokratisk samhällsutveckling i alla länder.
Detta är stora krav. Men vår tid medger inte lägre
ambitioner. Socialdemokratin kommer att med all kraft
verka för att dessa mål förverkligas.
***
Det är uppenbart att det måste till nya globala och
regionala samarbetsformer om dessa mål skall uppnås.
Stockholmsinitiativet skrev:
Medan historien håller oss tillbaka med gammal
nationalism och oreformerat suveränitetstänkande är
realiteten nu den att världen är på väg att bli ett enda
mänskligt grannskap. Det finns ingen fristad som kan
skydda länder från militära katastrofer, ekonomiska kriser,
fattigdoms-driven migration eller miljöförstöring. Den
snabba takt med vilken händelser idag inträffar har i
grunden förändrat tidsramen inom vilken människor agerar
och samhällen påverkas. Vi är i trängande behov av ett
förstärkt system av globalt ledarskap.
-- -- --
Det står klart att själva processen att upprätta en global
säkerhets- och samarbetsordning inte kan skjutas upp. Den
gamla ordningen är passé och en ny världsordning måste
upprättas. Antingen tillåter vi denna nya ordning att
avgöras av maktens nycker eller skapar vi den medvetet så
att den svarar mot människans behov.
När samarbetet i FN och andra internationella
organisationer under det gångna årtiondet försvårades kom
besluten i de mest centrala frågorna att i realiteten fattas
utanför dessa organisationer i en mindre krets länder.
Stormakternas toppmöten och de största i-ländernas
sammankomster i s.k. G7-möten eller till och med mindre
sammansättningar har kommit att stå i centrum snarare än
de internationella organisationernas toppnivåmöten.
Trots att den politiska situationen nu är annorlunda och
FN tillerkänns större möjligheter är risken stor för ett
genomslag för en unipolär världsordning, en ordning som
framför allt präglas av de stora i-ländernas intressen. Detta
är inte tillfredsställande.
Det kommer inte att vara acceptabelt för det 150-tal
andra nationer som inte kommer till tals i en sådan
världsordning. Den har varken moralisk eller demokratisk
grund. Överenskommelser som nås i en sådan värld riskerar
att varken se till helhet eller hållbarhet. Motsättningar som
inte får en genuin lösning återkommer, i förvärrad
tappning. Nya murar får inte byggas mellan världens länder.
***
Förenta nationerna är vår största tillgång i arbetet med
att skapa en världsordning byggd på genuint samarbete.
Förenta nationernas stadga är kanske mänsklighetens
viktigaste dokument någonsin. Det ger organisationen ett
kraftfullt mandat att agera för sina medlemmars
gemensamma intressen.
På detta skall vi bygga vidare. Förenta nationerna skall
stärkas. I en anda, liknande den i San Francisco 1945 då
stadgan undertecknades, bör världens ledare samlas för att
visionärt utforma det system för gemensam säkerhet och
globalt ledarskap som vår nya tid kräver och möjliggör.
Stockholmsinitiativet föreslog ett sådant toppmöte och hur
det borde förberedas.
Särskilt viktigt blir det nu att fortsätta arbetet med att
reformera och stärka FNs verksamhet. Många möjligheter
står öppna att driva detta arbete framåt.
Först och främst bör FNs nya generalsekreterare,
Boutros Boutros Ghali, erbjudas allt stöd i sitt arbete. En
omorganisation av generalsekreterarens stab har förberetts.
En förstärkning är nödvändig om generalsekreteraren skall
kunna fullgöra de förestående uppgifterna. Det är också
nödvändigt för att kunna möta de krav som ett mer
handlingskraftigt säkerhetsråd kommer att ställa.
Även arbetet på säkerhetsrådsnivå bör förstärkas.
Säkerhetsrådet kan nu komma att leva upp till det mandat
som FN-stadgan ger. De världspolitiska förändringarna har
gett anledning att se över dess arbetsformer.
Ett mycket akut område som kräver förstärkning är FNs
fredsbyggande och fredsbevarande verksamhet, liksom dess
humanitära insatser. På båda dessa områden har Sverige
tidigare lagt fram konkreta förslag till hur verksamheterna
bör utvecklas, reformeras och förstärkas.
Den förestående FN-konferensen om miljö och
utveckling i Rio de Janeiro i juni 1992 erbjuder ett mycket
viktigt tillfälle där formerna för det internationella
samarbetet på ett område av helt avgörande global
betydelse kommer att utformas. Sverige har lagt ned stort
arbete på förberedelserna för denna konferens.
Socialdemokratins program läggs fram i en särskild
miljöpolitisk motion.
Generalförsamlingen har inlett ett arbete för att
reformera FNs arbete på det ekonomiska och sociala
området. Detta kommer att diskuteras vid ett möte med
FNs ekonomiska och sociala råd, ECOSOC, i juli 1992,
varefter viktiga beslut kommer att fattas under
generalförsamlingens höstmöte 1992. De nordiska länderna
har, på svenskt initiativ, bedrivit ett flerårigt
utredningsarbete för att bidra med konkreta förslag till
denna process. Det s.k. Nordiska FN-projektet
presenterade sin slutrapport sommaren 1991 och
överlämnade den till FNs generalsekreterare.
FN-projektet har mottagits med stort intresse och stor
uppskattning i många länder. Bättre styrformer krävs för
FNs olika organ. Medlemsländerna måste få bättre
möjligheter att fastställa de avgörande övergripande
politiska riktlinjerna för FN-organens arbete, något som i
dagens splittrade organisation är svårt, t.ex. genom ett
Internationellt utvecklingsråd eller ett förstärkt ECOSOC.
FN-organens dagliga arbete måste effektiviseras, t.ex.
genom ett starkare ledarskap från mindre styrelser.
Formerna för hur UNDP, Unicef och andra
utvecklingsprogram finansieras måste ses över, bl.a. för att
åstadkomma de volymer som krävs och en bättre fördelning
av kostnaderna. Rollerna mellan dessa olika organ, FNs
fackorgan, Världsbanken och andra internationella
organisationer behöver också bättre klargöras och
renodlas.
Det Nordiska FN-projektet har lagt fram en rad viktiga
förslag. Den parlamentariska utredning av det multilaterala
biståndet som nyligen lämnade sitt betänkande bekräftar
riktigheten i Nordiska FN-projektets huvudsakliga
slutsatser. Sverige måste nu med kraft driva dessa frågor
vidare tillsammans med andra medlemsländer inom FN.
***
Att bygga ett nytt system, en ny världsordning för
gemensam säkerhet och globalt ledarskap, är en stor och
krävande uppgift. Sveriges utrikespolitik har under
socialdemokratisk ledning lagt en god grund för att vi skall
kunna ge ett nyskapande och konkret bidrag i denna
process.
Nu måste också den borgerliga regeringen föra detta
vidare.
Det har emellertid varit nedslående att under den
gångna hösten kunna konstatera att den moderatledda
utrikespolitiken förefaller helt sakna global utblick.
Moderaternas perspektiv sträcker sig inte bortom Europas
och de rika ländernas gränser. Europapolitiken är av central
betydelse för vårt land -- och socialdemokraterna tar upp
den i flera motioner. Men det har redan länge varit
uppenbart för vår generation att ingen av oss längre kan
räkna oss bara som svenskar och européer. Vi måste också
se oss som medborgare i världen.
Ett världsomfattande engagemang ligger starkt i
Sveriges intresse. Svensk välfärd är beroende av att vi klarar
av att skapa ett effektivt globalt samarbete. Svenskt
näringsliv behöver alltmer marknaderna också utanför
Europa. Sveriges miljöproblem kan inte lösas utan också
globala överenskommelser. Sverige kommer inte att stå
opåverkat om fattigdomen tilltar och driver fram en ökad
migration. Sverige kommer inte att stå opåverkat om
intolerans och främlingsfientlighet eldar under nya
konflikter. Nya murar kan inte skydda oss.
I upplyst egenintresse, i internationell solidaritet, måste
Sverige driva dessa frågor. Socialdemokraterna kräver av
regeringen att den i Förenta nationerna, i andra
internationella fora och i direkta kontakter med andra
länder med kraft och konkretion söker förverkliga de idéer
om gemensam säkerhet och globalt ledarskap som
behandlats i denna motion.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen begär att regeringen med kraft och
konkretion verkar för ett förnyat internationellt samarbete
i syfte att främja gemensam säkerhet och globalt ledarskap
i enlighet med Stockholmsinitiativet och vad som framförts
i denna motion,
2. att riksdagen begär att regeringen stimulerar och
underlättar initiativ som verkar i denna riktning.
Stockholm 20 januari 1992
Ingvar Carlsson (s)
Jan Bergqvist (s)
Birgitta Dahl (s)
Odd Engström (s)
Ewa Hedkvist Petersen (s)
Inger Hestvik (s)
Anita Johansson (s)
Birgitta Johansson (s)
Kurt Ove Johansson (s)
Allan Larsson (s)
Berit Löfstedt (s)
Börje Nilsson (s)
Kjell Nilsson (s)
Lennart Nilsson (s)
Berit Oscarsson (s)
Göran Persson (s)
Mona Sahlin (s)
Pierre Schori (s)
Britta Sundin (s)