med anledning av förs. 1991/92:11 Riksdagens revisorers förslag angående effektiviteten i förvaltningen av svenskt utvecklingsbistånd
Med anledning av riksdagens revisorers förslag får vi
anföra följande synpunkter och yrkanden.
Revisorernas förslag och synpunkter omfattar flera
områden av biståndsverksamheten:Regeringens
information till riksdagen behöver förbättras.Allt
bistånd till programländerna skall räknas in i de s.k.
landramarna.Kostnaderna för SIDAs administration
skall framgå av riksdagens anslagsbeslut.Regeringens
styrning av SIDA bör vara mera målinriktad och mindre
detaljerad, vilket innebär att rollfördelningen mellan
utrikesdepartementet och SIDA bör omfördelas.SIDAs
inre arbete bör omorganiseras.Närkonsulters ställning
måste prövas.
Utöver de av revisorerna påpekade problemen bör enligt
vår uppfattning i detta sammanhang också målen för
svenskt utvecklingssamarbete prövas. Det övergripande
målet, sådant det för närvarande beskrivs, är att svenskt
utvecklingssamarbete skall syfta till att höja de fattiga
folkens levnadsnivå.
Detta bör kunna genomföras på ett mera flexibelt sätt,
som bättre åskådliggör att svenskt utvecklingssamarbete
också syftar till att skapa respekt för mänskliga rättigheter
och en demokratisk och marknadsekonomisk utveckling i
utvecklingsländerna. Därigenom skapas förutsättningar för
utveckling av ekonomisk verksamhet och en ökad
levnadsstandard i de egna länderna. En stor del av biståndet
bör öppet avsättas för att minska skuldsättningen i de fattiga
och skuldsatta länder, som strävar efter att uppfylla dessa
mål. Vidare bör i detta sammanhang övervägas en övergång
till ett mer projektinriktat bistånd.
I en översyn av svenskt utvecklingssamarbetes mål bör
också diskuteras avvägningen mellan svenskt
utvecklingssamarbete med de länder som frigjorts ur
totalitära system och de traditionella utvecklingsländerna.
När det gäller svenskt utvecklingssamarbete med de öst-
och centraleuropeiska länderna bör övervägas möjligheten
att instifta ett särskilt institut eller organ för att driva och
samordna utvecklingssamarbetet. I ett sådant institut, som
kan få formen av ett aktiebolag eller en stiftelse kan svenskt
näringsliv inbjudas att delta så att en organisation, liknande
exportrådet, eventuellt kan åstadkommas.
Utvecklingssamarbetets olika organ bör kunna bli
föremål för en förutsättningslös omprövning. Förutom att
organisationen inom SIDA skall kunna prövas bör också de
övriga organen SARECs, BITS, SWEDECORPs och
utrikesdepartementets befattning med biståndsfrågor
kunna prövas. En idé som särskilt bör prövas är att BITS
verksamhet inom Öst- och Centraleuropaländerna förenas
med den verksamhet, avseende dessa länder, som bedrivs
inom SWEDECORP och det föreslagna institutet för
utvecklingssamarbete med länderna i Öst- och
Centraleuropa. Därmed skulle utvecklingssamarbetet med
dessa länder lyftas ut ur den traditionella
biståndsverksamheten. I detta sammanhang bör även
relationen mellan biståndsanslaget och
exportkreditanslaget omprövas så att exportkreditförluster
avseende länder till vilka bistånd kan utgå belastar
biståndsanslaget.
Revisorernas förslag att en förutsättningslös utredning
också skall omfatta konstruktionen av de anslag som anvisas
av riksdagen är väl motiverat och bör genomföras. Det är
oacceptabelt för riksdagen att regeringen disponerar över
biståndsanslaget så att därav betalas exempelvis byggandet
av svenska ambassader eller en alltför stor kader av
personal.
I en utredning rörande svenskt utvecklingssamarbete
bör också övervägas möjligheten att öka graden av
multilateralt samarbete i utvecklingsverksamheten. Det
bilaterala utvecklingssamarbetet leder till att
mottagarländerna i många fall måste upprätthålla många
olika mottagarorganisationer som anpassas till
givarländernas speciella biståndsinriktning. Om flera länder
kunde samordna sitt biståndsarbete skulle
mottagarländerna med all sannolikhet kunna effektivisera
sin mottagning av lämnat bistånd och lämna utrymme i de
egna länderna för ett samarbete med ett multilateralt
biståndsorgan. En översyn av svenskt biståndssamarbete
bör alltså även kunna pröva möjligheten att åstadkomma ett
ökat inslag av multilateralt samarbete i
biståndsverksamheten. Ett samarbete med internationella
NGO även vid bilateralt biståndssamarbete bör också
prövas.
Revisorerna uppehåller sig i betydande omfattning vid
en granskning av dels förhållandet mellan regeringen och
SIDA, dels förhållandena inom SIDA. Vi anser att en
utredning om svenskt biståndssamarbete måste i mycket
hög grad avse förvaltningen av svenska biståndsanslag inom
biståndsorganet och i vad avser relationen mellan
biståndsorganet och regeringen.
Det är ytterligt angeläget att riksdagen fortlöpande kan
utöva insyn och kontroll över biståndsmedlens användning
och svenskt bistånds huvudsakliga inriktning. Utredningen
bör därför särskilt uppehålla sig vid möjligheten till politisk
insyn i biståndssamarbetet. Parlamentariskt inflytande
måste därför finnas icke blott vid anvisningen av svenska
biståndsmedel utan även vid förvaltningen av
biståndsmedlen och vid verkställigheten av lämnat svenskt
bistånd. Utfallet av svenskt biståndssamarbete bör
fortlöpande utvärderas av ett fristående organ.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av att skyndsamt pröva
omfattningen av förvaltningen och målen för svenskt
biståndssamarbete,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i övrigt i motionen anförts rörande målen för en sådan
utredning,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om särskild samordning av
utvecklingssamarbetet med länderna i Öst- och
Centraleuropa.
Stockholm den 25 oktober 1991
Birger Hagård (m)
Birgit Henriksson (m)