Gemensam nordisk utlandsrepresentation i vissa nya stater
De senaste årens omvälvande förändringar i samband
med det förutvarande Sovjetunionens sönderfall har
medfört förändringar i de utrikes- och säkerhetspolitiska
uppfattningarna i Norden. I nordiskt samarbete har införts
en ökad samverkan i utrikesfrågor, och i Nordiska rådet förs
numera en öppen debatt i utrikes- och säkerhetspolitik.
Den ökande internationaliseringen förutsätter vidare ett
kontaktutbyte som inte funnits tidigare.
Nordisk samverkan i utlandet har i olika sammanhang
tidigare tilldragit sig rådets uppmärksamhet. Dels anses det
värdefullt att Norden uppträder utåt som en enhet, dels har
man önskat utnyttja de möjligheter till rationaliseringar och
besparingar som en samverkan innebär.
En rad nya stater har nyligen tillkommit, i vilka de
nordiska länderna avser att upprätta diplomatisk
representation. Bl.a. av kostnadsskäl är det lämpligt och
önskvärt att de nordiska länderna prövar möjligheterna för
ett samgående i fråga om sin utlandsrepresentation i dessa
länder.
Ett sådant samgående skulle innebära stora ekonomiska
fördelar och bättre förutsättningar för täta förbindelser med
länderna i fråga. En gemensam utlandsrepresentation
skulle också i omvärlden understryka den nordiska
samhörigheten och den gemensamma identiteten.
Redan nu har Norden ett omfattande diplomatiskt
samarbete som tagit sig uttryck i informationsutbyte,
gemensamma tekniska lösningar m.m. Men man kan tänka
sig lösningar, som går steget längre. Det väsentliga är att
söka nå fram till reella enheter utan att effektiviteten
åsidosätts.
En sådan möjlighet vore exempelvis att koordinera den
nordiska representationen enligt en
arbetsfördelningsprincip, så att, inom en ländergrupp,
nordiska ambassadörer sänds till olika huvudstäder med det
övriga Norden representerat på lägre tjänstemannanivå,
medan själva sändebudsfunktionen sköts genom
sidoackrediteringar.
Ett dylikt förfaringssätt kunde tillämpas i exempelvis de
f.d. sovjetrepublikerna och de f.d. jugoslaviska delstaterna.
Det skulle också kunna utgöra alternativ till den indragning
av ambassader som ifrågasatts i exempelvis tredje världen,
där inom biståndsarbetet en nära nordisk samverkan
fungerar mellan ambassaderna. Därmed skulle globaliteten
i nordisk diplomatisk representation lättare kunna
bibehållas.
Enligt vår mening bör de nordiska länderna, i det nya
utrikespolitiska läge som uppstått, överväga lösningar för
att ytterligare samordna sin utlandsrepresentation. En på
detta sätt manifesterad, gemensam utlandsprofil skulle
gagna den nordiska enhetstanken och ge eftertryck åt det
nordiska agerandet i internationella sammanhang. En
samordnad utlandsrepresentation skulle också, i rådande
besparingstider, möjliggöra nordisk diplomatisk närvaro i
områden, där en sådan annars inte blir möjlig.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att pröva frågan om gemensam
nordisk utlandsrepresentation i vissa stater.
Stockholm den 23 januari 1992
Elver Jonsson (fp)
Lars Sundin (fp)