Sverige bör frigöra sin biståndspolicy från beroendet av
VB och IMF.
Vi bör verka för skuldavskrivning utan att ta
biståndsmedel i anspråk och stärka u-ländernas egna
program för en strukturomvandling för regional styrka och
folkligt engagemang.
Vi bör ta IDA-anslaget för att ytterligare stärka de FN-
organ som har en demokratisk styrelse, d v s där 80 % av
världens befolkning, u-länderna, har majoritet.
Sverige bör i FN föreslå en ny ''Bretton Woods-
konferens'' för att reformera Internationella valutafonden,
så att en globalt rättvis ekonomisk ordning främjas.
Världsbanken bör inte styra vår biståndspolicy
De s k Bretton Woodsorganen, VB (Världsbanken,
IBRD, IDA) och IMF (Valutafonden, International
Monetary Fund) har tagit över FNs roll när det gäller
världens biståndspolicy. Detta är olyckligt. Bankkunskap
ger ingen speciell kompetens i biståndsfrågor.
Sverige anpassar sig
Sverige verkar aktivt för att u-länderna ska rätta sig efter
IMFs krav. Vi har t o m ställt som villkor för vårt bistånd att
u-landet accepterar de strukturanpassningsprogram (SAP)
som dikteras av IMF och VB.
Detta är, enligt min mening, ett flagrant brott mot de
biståndspolitiska målen:Att höja de fattigas
levnadsnivå. Särskilt fattiga kvinnor och barn drabbas hårt
av SAP, enligt VBs egna utvärderingar.Resurstillväxt.
Investeringarna har gått ned i SAP-länder. Exporten ökar,
men råvarupriset sjunker och en stor del av hårdvalutan tar
skuldtjänsten till i-ländernas banker.Ekonomisk och
social utjämning. SAP ökar klyftorna.Ekonomisk och
politisk självständighet. U-landet styrs av IMF och tvingas
släppa alla skydd för en världsmarknad, som inte tar hänsyn
till de svaga.Demokratisk samhällsutveckling. Hur ska
en regering kunna få folkets stöd, när man tvingas höja
matpriserna för de fattiga i städerna, skära ned den
offentliga sektorn och strama åt budgeten? Hur ska man
kunna bygga en demokrati utan folkets stöd?Framsynt
hushållning med naturresurser och omsorg om miljön i
mottagarländerna. De storskaliga projekten hotar miljö och
uthållig livsstil. VBs miljökompetens finns inte bland dem
som fattar besluten eller i verkställighetsledet.
I-länderna har nytta av VB och IMF, som styrs av
USA, och satsar gärna pengar där. FNs mer demokratiskt
sammansatta organ svältföds. Norden får ensamt stå för en
tredjedel av anslaget till UNDP (FNs biståndsorgan)!
VB har på senare år ägnat sig åt självkritik. I
hemligstämplade rapporter talar man klartext om
misslyckade projekt och om att landet skulle klarat sig
bättre om det inte följt bankens råd. I påkostade böcker får
VBs kritiker komma med förslag, som lurat många att tro
att allt nu ändras till det bättre. VB betalar sina anställda
högre löner än FN-organen och har gott om pengar till
påkostade rapporter och till att knyta till sig all världens
expertis, också den kritiska. Men VB och ännu mindre
IMF ändrar inte sina grundläggande koncept, som är orsak
till problemen.
Enskilda organisationer i Sverige har genomskådat VBs
skickliga marknadsföring. Statsrådet noterar i
budgetpropositionen att dessa organisationer i sitt
remissvar till Multibiståndsutredningens betänkande (SOU
91:48) fortfarande är starkt kritiska. De har själva praktisk
erfarenhet från fältet och har kontakt med NGOs (enskilda
organisationer) i många länder som på plats följer VBs
agerande och förfäras. Det finns talrika vittnesbörd om
arrogansen hos VBs unga, teoretiserande tjänstemän, som
lägger beslag på u-ländernas ministrars tid. Mycket små
förändringar sker i praktiken, trots självkritiken.
Världsbanken vill gärna samarbeta med och betala NGOs.
Svenska enskilda organisationer har hittills betackat sig för
att bli beroende av VB-pengar.
Underlagsrapporter till det Nordiska FN-projektet är
klart kritiska till VBs ökade inflytande i biståndspolicyn. T
ex Report no 13:1990 Financing the Multilateral System,
Options for funding the UN system and the development
banks. UNICEFs årliga rapport från Tanzania visar att
alltmer av regeringens budget behövs för utländska
fordringsägare. Vid Tanzanias frigörelse från
kolonialmakten 1961 gick 16,5 % av budgeten till
utbildning. 1988 satsar man bara 5,3%, medan 33,2% går
till skuldtjänsten.
Skuldfällan
De stora utlandsskulderna är många u-länders största
problem och orsaken till att de blivit beroende av IMF och
VB. Det internationella banksystemet får ta på sig en stor
del av ansvaret för situationen. De utsatte u-länderna för en
synnerligen aggressiv marknadsföring för att få dem att ta
lån till då fördelaktiga villkor, när de hade svårt att placera
överlikviditeten från oljeprishöjningarna på 70-talet.
Kreditvärdighetsprövning skedde inte. Många projekt som
finansierades var undermåliga. Räntan har nu höjts
drastiskt. U-länderna har betalt sin skuld, räknat med de
villkor som gällde när de tog lånen.
Sverige bör arbeta aktivt för att u-ländernas skulder
ska avskrivas, utan att det sker med biståndsmedel. Det
internationella banksystemet måste ta sitt ansvar.
Att öka u-ländernas redan tunga skuldbörda är alltså
inte en bra biståndsmetod. Världsbanken som nu är
världens största ''bistånds-organ'' kan bara låna ut pengar,
till skillnad från FNs och t ex SIDAs bistånd, som är rena
gåvor.
Storskalighet
VB satsar endast storskaligt i u-länderna. Jätte-
projekten drivs fram, ofta med hjälp av mutor, av
företagsintressen i i-länderna, sällan på u-ländernas eget
initiativ. Företagen tar ingen risk. Även när de misslyckas,
hålls företagen skadeslösa. De fattiga länderna får stå för
skulden. U-länderna kan sällan administrera så stora
projekt, därmed hindras en demokratisk utveckling.
Stora projekt är ofta miljöförstörande och alltid svåra att
kontrollera för ett u-land. Narmada-projektet i Indien är ett
exempel på förödande storskalighet, där tusentals
människor får sin kultur och försörjning ödelagd till nytta
för de redan välmående.
Tröghet
De billiga lån som ges genom VBs biståndsorgan IDA
lider av samma svagheter som VBs kommersiella lån.
Utbetalningarna genom IDA går dessutom långsamt.
Statsrådet påpekar att det kan ta 10 år innan våra utfästelser
tas i anspråk. Det är en följd av storskaligheten i projekten.
Tre miljarder kronor, motsvarande sju års svenskt IDA-
bistånd, låg i våras outnyttjade i Riksbanken. Samtidigt
finns u-länders egna organ som skulle kunna omedelbart ta
hand om resurser från oss.
Slutsats
Den politiska styrningen, skuldfällan, storskaligheten
och trögheten innebär, enligt min uppfattning, att IDA inte
är en lämplig kanal för Sveriges multilaterala bistånd.
Erfarna svenska biståndsarbetare varnar för att öka Bretton
Woods-institutionernas makt och visar hur stormakterna
motarbetat de FN-organ som talar för u-länderna som t ex
FNs handels- och utvecklingsorgan, UNCTAD.
Sverige bör inte delta i förhandlingarna om den tionde
påfyllnaden av IDA förrän de reservationer som nu finns
har tagits i anspråk!
Statsrådet föreslår att IDA får drygt en halv miljard
kronor nästa budgetår, en ökning med ungefär 100 miljoner.
Detta bör inte beviljas. Regeringen bör återkomma till
riksdagen med förslag till hur IDA-anslaget bäst kan
omfördelas till UNDP, UNCTAD, ITC och andra organ
som stöder småskaliga projekt.
Det faktum att Norden redan är dominerande finansiär
till FNs biståndsorgan UNDP bör inte hindra oss från att
lägga tonvikten vid våra satsningar där. När vi lever upp till
våra biståndspolitiska målsättningar, bejakas vår inställning
av u-länderna. Därför bör vi inte tveka att kräva det
inflytande i dessa organ som vårt engagemang berättigar oss
till.
En översyn av VBs policy bör göras, varvid
regeringen bör lyssna på de organisationer som på fältet har
egna erfarenheter av de strukturanpassningsprogram som
VB och IMF tvingar på u-länder i skuldfällan.
SIDA bör främst stödja u-ländernas egna
utvecklingsansträngningar
I vårt bilaterala biståndsarbete, genom SIDA, bör vi
generöst och utan byråkratiskt krångel stödja u-ländernas
egna forsknings- och policy-organisationer. Vi bör utgå från
det förtroende vi känner för de personer som står bakom
projekten. Självfallet kan vi därvid begå misstag, men det
undgår vi inte även om vi genomför långvariga,
resurskrävande utredningar. Utvärderingar av projekten vi
satsat på får bestämma om vi fortsätter att satsa.
Särskilt viktigt är det att finansiera u-ländernas
forskning vid universitet och fristående organ. Som
exempel kan nämnas CAR i Uganda, där Mahmood
Mamdani forskar tillsammans med fackliga förtroendemän,
för övrigt i samarbete med svenska forskare.
Ett annat exempel på afrikanska initiativ som är värda
att satsa rikligt och snabbt på är IFAA, Institutet för
afrikanska alternativ, med samordningskontor i London,
lett av sudanesen Mohamed Suliman. IFAA Centres är
inrättade eller under uppbyggnad i Dakar, Ibadan,
Johannesburg, Harare och Dar es Salaam. Här verksamma
afrikanska akademiker analyserar situationen och utvecklar
en afrikansk policy för utveckling. De bedriver högre
undervisning, publicerar böcker och ordnar konferenser i
samarbete med FNs ekonomiska kommission för Afrika.
En ny ''Bretton Woods-konferens'' för att främja en
rättvis ekonomisk världsordning
IMF bildades 1944 vid en konferens i Bretton Woods i
USA för att undvika en upprepning av det ekonomiska kaos
i världen som inträffade efter första världskriget. IMFs
uppgift skulle vara att se till att medlemsländerna inte
genom sin växelkurspolitik och olika slags
betalningsrestriktioner hämmade och snedvred
världshandeln. Trots varningar från Keynes, en av
förgrundsgestalterna vid konferensen, blev en nations
valuta, US
$, basen för alla världens valutor. Detta är förmodligen
en av anledningarna till USAs enorma ekonomiska makt,
trots att man har världens högsta utlandsskuld. Med USAs
underskott i betalningsbalansen borde IMF alltså föreskriva
förödmjukande strukturanpassningsprogram för USA.
Men i kraft av sin ekonomiska styrka dominerar USA helt
både IMF och VB.
Die Stiftung Entwicklung och Frieden, instiftad av Willy
Brandt, föreslår i konferensrapporten ''A New Global
Financial Order'' nya metoder för en hållbar ekonomisk
världsordning som skulle reducera u-ländernas skulder,
förändra det internationella kreditsystemet och ändra och
stabilisera de internationella finanstransfereringarna.
Mycket talar för att den höga arbetslösheten i i-länderna
kan hänga ihop med det dåligt fungerande system som råder
i den internationella ekonomin.
Andra skäl till en översyn av det internationella
ekonomiska samarbetet är det kommunistiska systemets
sammanbrott och valhäntheten hos marknadsekonomerna i
väst när det gäller att förklara hur en fungerande fri
ekonomi kan byggas upp utan att bördorna läggs på dem
som har svårast att bära dem.
Inför 50-årsjubileet av Bretton Woods borde en ny
konferens ordnas, för en verkligt globalt fungerande
valutaordning. Huvudsyftet bör vara att ge u-länderna
rättvisa villkor och att i-världen betalar igen den moraliska
skuld som bidragit till att hålla u-länderna i fattigdom och
beroende. En verkligt rättvis och konstruktiv ekonomisk
världsordning måste hjälpa f d kommunistiska länders folk
att komma tillrätta med sin ekonomi. Också de i dag rika
länderna gynnas av en rättvis ekonomisk världsordning.
Alternativet är ökade klyftor i världen, med hot om
massflykt, terrorism och krig.
Sverige bör vara en av initiativtagarna till en ny
konferens i FNs regi för en rättvis ekonomisk
världsordning.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om det svenska biståndets frigörelse
från Världsbankens och Internationella valutafondens
policy,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om skuldavskrivning,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
omfördelning av IDA:s anslag till olika FN-organ, i enlighet
med vad som anförts i motionen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en översyn av Världsbankens
policy, varvid omdömet från organisationer med erfarenhet
från fältet bör tillmätas stor vikt,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om SIDA:s inriktning på u-ländernas
egna forsknings- och policyorgan,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en ny ''Bretton Woods-
konferens'' för en globalt rättvis ekonomisk ordning.
Stockholm den 27 januari 1992
Birgitta Hambraeus (c)