I regeringsdeklarationen lades enprocentmålet för
svenskt bistånd fast, d.v.s. att den svenska
biståndsbudgeten skall uppgå till en procent av BNP.
Kvantifiering av biståndsmål
Att kvantifiera biståndsmålet som en viss andel av BNP
har varit en hörnsten i svensk biståndspolitik. Varför har
man fastnat för en så enkel målsättning för en så
komplicerad och mångfasetterad verksamhet som
biståndspolitik?
Ett av motiven bakom målformuleringen har angetts
vara dess lättfattlighet. Håller man inte fast vid
enprocentsmålet fruktar biståndsförespråkarna att
biståndsverksamheten kan minska. Om det då inte finns en
verkligt stark biståndsvilja -- det kan t o m vara så att
biståndsviljan är genuint svag -- kommer biståndet att halka
efter i tider med betydande krav på neddragningar i
statsbudgeten. Enprocentsmålet har således en symbolisk
och kanske t.o.m. en manipulativ funktion.
I motionen kommer inte enprocentsmålet att
uttryckligen ifrågasättas. Skulle emellertid resonemangen i
motionen om biståndets funktioner, verkningssätt,
effektivitet etc. tyda på att målformuleringar av den nu
nämnda typen kan vara mindre lämpliga eller t.o.m.
åstadkomma skadeverkningar bör våra målformuleringar i
framtiden omprövas.
Kvantifierbara målsättningar leder ofta fel
Det är alltid farligt att utveckla en politik kring mycket
enkla kvantifierbara målsättningar. Vad man då lätt
glömmer bort att ifrågasätta, är en övertro på stora
kapitalöverföringar från i- till u-länder. Samtidigt görs
sällan en analys av nyttan och nödvändigheten av
biståndsverksamhet.
I praktiken skapar en stor biståndsbudget sympati bland
dem som från givarlandets sida administrerar biståndet för
storskaliga industriella satsningar. Det är helt enkelt lättare
att administrera storskaliga projekt! Alltför avancerad
teknologi kan emellertid ofta inte integreras i
mottagarlandets ekonomi och stora biståndsöverföringar
har inte så sällan skapat svåra administrativa problem i
mottagarlandets förvaltningar. Detta kan i sin tur, genom
den oreda som skapas, bidra till en växande korruption.
Bistånd förutsätter en stark central planering, inte minst
därför att biståndet kommer i form av olika projekt, inte
som en enda stor penningsumma.
Samma land får i regel bistånd från många olika länder
samtidigt. Detta innebär att ett stort antal projekt bör
samordnas, så att åtminstone inte målen för projekten
strider mot varandra. I Kenya finns enligt världsbankens
uppskattning 10 000 olika biståndsfinansierade projekt.
Förhållandena är liknande i en rad andra länder i Afrika.
Denna mängd av projekt som mottagarlandet skall hålla
reda på måste skapa två typer av svårigheter:
För det första utsätts landet för ett
biståndsbombardemang som lätt skapar oreda i
mottagarlandets budgetering och redovisning och god
grogrund för korruption och missbruk av biståndsresurser.
Satsningen på kvantitet kan således bidra till den korruption
som vi kritiserar i vissa u-länder. Vad vi mera sällan
observerar är att det är vårt eget -- givarlandets -- beteende
som i hög grad underblåser korruptionen.
Mängden biståndsprojekt kan dessutom skada en redan
svag budgetprocess. För att givarlandet skall kunna få fart
i sin biståndsverksamhet krävs beslut från mottagarlandet.
Finansdepartementen i u-länder arbetar ofta ineffektivt,
varför givarlandets representanter direkt försöker påverka
fackdepartementen. Resultatet blir att oreda skapas i
mottagarlandets förvaltning, och möjligheterna att styra
landet och dess ekonomi försvagas ytterligare.
För det andra skapar själva mängden av biståndsprojekt
krav på centralisering och planhushållning. Att
centralisering och planhushållning inte är
utvecklingsbefrämjande är bevisat efter den kollaps vi
bevittnat de senaste åren i Östeuropa och Sovjetunionen.
Ett av de mål som den svenska biståndspolitiken skall sträva
efter är att främja marknadsekonomin. Det finns uppenbart
konflikter mellan målen för vår biståndspolitik.
Marknadsekonomi och planhushållning går inte att förena.
Världsbanken har försökt utvärdera
biståndsverksamheten dels vad avser olika projekt, dels vad
gäller makronivån, dvs biståndets totala påverkan på u-
ländernas ekonomi. Här tycks man möta en paradox.
Samtidigt som enstaka projekt gett positiva resultat vid
utvärderingen, har de makroekonomiska studierna tytt på
mediokra, ja, negativa resultat. Hur kan dessa motstridiga
resultat förklaras?
Resultatet är egentligen inte så svårförklarligt. De
enstaka projekten kan motverka varandra -- de leder till en
omfattande suboptimering, som i sin tur skapar stagnation
och till och med tillbakagång. Den paradox som
åskådliggörs av de olika resultaten för mikro- och
makroekonomiska studier hänger samman med att många
biståndsprojekt har negativa bieffekter samtidigt som de
inte kan integreras i mottagarlandets ekonomi. Därför bör
nya vägar sökas för att vi skall uppnå de mål som nuvarande
regeringen uppsatt för biståndspolitiken, t ex
att främja marknadsekonomi och demokrati och
hjälpa de allra fattigaste.
Fri handel viktig
Den första uppgiften för en effektiv biståndspolitik är att
verka för en fri, internationell handel. GATT-förhandlingar
som leder till minskade hinder i världshandeln är betydligt
effektivare än de många offentliga biståndsprojekten.
Den ekonomiska politiken avgörande
Underutvecklingen har på många håll förvärrats under
de senaste decennierna. Detta beror på en skadlig
ekonomisk politik. Övervärderade växelkurser,
priskontroller etc har försvagat många u-länders
utvecklingsförmåga. Regleringar har lett till att många av de
svagaste ländernas resurser i växande utsträckning använts
improduktivt.
Utbildning och hälsovård har varit prioriterade
hjälpinsatser i svensk biståndspolitik. Att utbildning och
förbättrad hälsovård är utvecklingsbefrämjande är allmänt
erkänt. Alltför ofta har det dock visat sig att hjälpinsatser
gällande utbildning och hälsovård gett alltför liten
avkastning. Orsaken ligger i en felaktigt skött ekonomisk
politik. När resurserna i ett land blir allt knappare orkar
myndigheterna inte vidmakthålla de investeringar som
gjorts i utbildning och hälsovård.
Regeringarna i u-länderna är ofta svaga och har dålig
legitimitet. Dessa förhållanden har t o m kunnat försämras
av allt för mycket och ambitiöst bistånd. Mottagarländerna
har som redan påpekats inte resurser att ta emot ett stort
antal biståndsprojekt under en begränsad tid. Trycket på
förvaltningsresurserna försvagar en redan svag regering och
förvaltning.
De institutionella förhållandena är ofta outvecklade
eller bygger på en tradition som utgör ett aktivt
utvecklingshinder. Utvecklade äganderättsprinciper är
utomordentligt viktiga för att få igång tillväxt.
Inriktningen av det svenska biståndet
Mot bakgrund vad som nu anförts bör svensk
biståndspolitik inriktas på
1. Att påverka mottagarlandets ekonomiska politik.
Detta innebär att krav måste ställas på mottagarlandet
vid all biståndsverksamhet. Den svenska biståndspolitiken
har under många år byggt på motsatta principer.
2. Biståndet bör koncentreras på ''offentliga varor
och tjänster''. All erfarenhet visar att industriell och
annan näringslivsverksamhet blir ineffektiv i offentlig regi.
Detta torde gälla i än högre grad i u- än i i-länder. Vad
biståndet bör avse är således utbildning, hälsa och viss
infrastruktur.
3. Förvaltningsbistånd bör kunna sättas in för att
om möjligt stärka en svag administration. En god
förvaltning och förvaltningstradition är det bästa
botemedlet mot korruption och övergrepp mot de egna
medborgarna.
4. Biståndsresurser måste överföras på ett enkelt
sätt, dvs anpassas till mottagarländernas ofta svaga
institutioner.
5. Katastrofer inträffar med stor regelbundenhet och
förorsakar ofta ofattbart lidande. Katastrofbistånd
bör alltid utgöra en viktig del av det svenska biståndet.
Om de nu redovisade riktlinjerna följs måste man också
pröva om de budgetmål som sätts upp för svensk
biståndsverksamhet är realistiska. De stora
biståndssatsningarna har ju ofta av praktiska skäl krävt
satsningar i stora industriella projekt.
Utvärderingssekretariat
Enligt budgetpropositionen 1991/1992:100 bilaga 4 s. 85
skall en försöksverksamhet med utvecklingspolitiska
utvärderingar igångsättas.
Försöksverksamheten skall inriktas på att ta fram
analyser och utvärderingar gällande bistånds- och
utvecklingsfrågor samt internationellt samarbete för att ge
regeringen bättre underlag för att öka effektiviseringen av
det svenska utvecklingssamarbetet.
I detta sammanhang är det väsentligt att utvärderingen
sker både på mikro- och makronivå. Som ovan påpekats
kan goda resultat på mikronivån mycket väl gå hand i hand
med en mycket negativ utveckling på makronivån. Varför
det är så har redan diskuterats.
Av stor vikt är att både utvärderingssekretariatet och
annan offentlig utvärdering som sker av svenskt bistånd inte
väjer för att belysa de konflikter som föreligger mellan
kvantitativa mål för biståndet och de verkligt genuina målen
för allt biståndsarbete, nämligen att ge hjälp i svåra
katastrofsituationer och bidra till att biståndslandet självt
kan generera utveckling och tillväxt. Denna typ av analyser
bör leda till en successiv omprövning av vår biståndspolitik.
Detta behövs. Sverige har t ex under decennier gett stora
bidrag till Tanzania. Resultatet har minst av allt varit
uppmuntrande.
Hemtällan
Med hänvisning till det anförda hemställs 1.
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om principer för svenskt bistånd,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utvärderingen av
biståndsverksamheten och de eventuella slutsatser som bör
dras gällande omfattningen av vår biståndsverksamhet.