Det multilaterala biståndet utgör en viktig del av
Sveriges utrikes- och biståndspolitik. För svensk del är det
multilaterala biståndet genom FN:s olika biståndsorgan ett
uttryck för den stora vikt vi vill lägga vid Förenta
Nationernas arbete för fred och utveckling i världen.
Liksom det svenska bilaterala biståndet har de
multilaterala biståndsorganisationerna en stark
fattigdomsinriktning. Biståndet går till de fattigaste
länderna och man söker nå fattiga befolkningsgrupper.
Detta gäller särskilt Internationella utvecklingsfonden,
IDA, FN:s utvecklingsprogram, UNDP, och FN:s
barnfond, UNICEF.
Det ökade anseende som det multilaterala samarbetet
har fått under senare tid har ännu inte avsatt några spår i
form av ökade anslag från de stora i-länderna. Utvidgade
resurser ter sig särskilt nödvändiga i en tid när många u-
länder, inte minst i Afrika, har slagit in på mödosamma
reformprogram. De multilaterala organisationerna har här
spelat en aktiv roll, men det behövs tillskott av yttre
resurser för att ge dessa strukturanpassningsprogram ett
''mänskligt ansikte''.
Såväl IDA som UNDP har fått minskade resurser under
l980-talet. Det slår hårt mot de två tyngsta multilaterala
biståndsorganen, vilka är inriktade på att stödja de
fattigaste u-länderna, särskilt i Afrika söder om Sahara. Det
bör vara Sveriges målsättning att söka få till stånd ökade
resurser till detta arbete.
Multibiståndskommittén konstaterar i sitt betänkande
''Bistånd genom internationella organisationer'' (SOU
l991:48 sid 378), att ''de resurser som i departement och
biståndsorgan disponeras för frågor rörande multilateralt
bistånd och multilaterala biståndsorganisationer är små i
förhållande till det svenska multilaterala biståndets
omfattning. Detta gäller redan i dagens läge och med de
krav som f.n. ställs på svenska insatser på det multilaterala
biståndets område. Det gäller givetvis i än högre grad om
vår ambitionsnivå på detta område skulle höjas såsom
kommittén föreslår'' . . . . ''En kapacitetsförstärkning på det
multilaterala området framstår alltså som önskvärd.''
Biståndsministern tycks i sina överväganden instämma
både i detta uttalande, som citeras i prop 91/92:100 bil 4
(sid 93),
och i kommitténs bedömningar och förslag vad gäller
en höjd ambitionsnivå. Det hade därför varit naturligt om
vissa slutsatser dragits beträffande en förstärkning av
personalresurserna, vilka kommittén betecknar som ''hårt
ansträngda'' (sid 372). Att så inte skett beror
förhoppningsvis inte på att behovet av en sådan
förstärkning underskattas utan på att frågan behandlas i
samband med den ''närmare översyn av
beredningsresurserna'', varom propositionen talar (sid 98).
Jag utgår från att denna översyn sker skyndsamt och
leder till positivt resultat. Vi vill också erinra om det av
kommittén påpekade behovet av förbättrad samverkan
mellan de myndigheter och organisatoriska enheter som
berörs av det multilaterala biståndet.
Det är riktigt att kommittén, som föredraganden påpekar
(sid 98), inte drar några klara slutsatser av sina
överväganden rörande det multilaterala biståndets storlek
och fördelning. Vad gäller storleken är det emellertid inte
svårt att ur det avsnitt, där denna behandlas i betänkandet
(sid 378-380), utläsa kommitténs uppfattning. Dels
understryker kommittén l-procentsmålets karaktär av
etappmål och skisserar en intressant modell för hur detta
mål ska kunna överskridas. Dels påpekar kommittén att sex
länder, varibland Danmark, Finland och Norge, har högre
andel multilateralt bistånd (omkring 40 %) än Sverige
(drygt 30 %). Jag ansluter mig till uppfattningen att det
totala biståndet, så snart det statsfinansiella läget medger,
bör öka utöver l% av BNP och att den multilaterala andelen
bör successivt höjas till våra grannländers nivå.
Enskilda organisationerna och det multilaterala
biståndet
Det är glädjande att biståndsministern ''önskar stimulera
en bättre samverkan mellan enskilda organisationer på det
multilaterala området''. Kommittén framlägger vissa förslag
med detta syfte (sid 348--350). Jag ansluter mig till dessa
förslag och vill särskilt fästa uppmärksamheten på två av
dem. Det gäller dels ett bättre utnyttjande av
folkrörelserådets potential som forum för information och
samråd med enskilda organisationer på det multilaterala
området, dels en förstärkning av de enskilda
organisationernas eget samarbete, både nationellt och
internationellt, bl.a. i relation till rådet.
I detta sammanhang är det intressant att notera, att det
enligt den nyligen publicerade översynen av EO-biståndet
(Solidaritet med statsbidrag, SIDA l991) i samtliga EG-
länder finns någon form av ''nationellt paraply'' för
kontakter med såväl nätverket av enskilda organisationer
som EG-kommissionen.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kapacitetsförstärkning på det
multilaterala biståndsområdet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om den multilaterala andelen av det
svenska biståndet,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om samverkan mellan enskilda
organisationer på det multilaterala biståndsområdet.
Stockholm den 27 januari l992
Charlotte Branting (fp)