Det svenska biståndet har i allt för liten utsträckning
kommit bönder och bondeorganisationer, i
mottagarländerna, till del. Detta trots att det är en
fungerande livsmedelsproduktion som är en förutsättning
för att kunna försörja befolkningen i ett land.
Svenskt bistånd riktas i stor utsträckning till de allra
fattigaste och det är en riktig och bra ambition. Ofta ges
bistånd till stora anläggningar, detta är en önskan från
regimerna i länderna och långt ifrån alltid en åtgärd som ger
de många människorna en förbättrad situation.
Målet med det svenska biståndet skall naturligtvis vara
att för de pengar som satsas det skall bli en så stor
förbättring som möjligt för människor i mottagarländerna.
Ett annat krav man enligt min mening också måste ställa är
att resultatet av hjälpen skall bestå. Om hjälpinsatserna
skall få en långsiktig nytta då måste hjälpen gå till
undervisning, kunskapsöverföring av hur samhället
organiseras och insatser för samverkan mellan människor i
kooperativa verksamheter. Genom att få igång en
verksamhet som gör svaga människor och grupper starkare
får de möjlighet att skapa rimligare förutsättningar för sin
tillvaro. Det är så som ett uppbyggnadsarbete måste börja.
För de flesta u-länder är den stora delen av befolkningen
landsbygdsbefolkning och bönder, som idag lever under
svåra förhållanden.
Genom att i större utsträckning satsa på bonden och
landsbygdens människor i de fattiga länderna med hjälp att
organisera sig skapas förutsättningar att de själva i större
utsträckning kan förbättra sin situation. På det sättet
kommer även andra i dessa länder att få en högre standard
genom att en process har påbörjats och där de
förutsättningar som finns utnyttjas bättre.
Kvinnorna har en viktig ställning i familjen och i byns
arbete, det gäller inte minst i u-länder. De utför ett stort
arbete och ansvarar för att de produkter som odlas kommer
till bra användning. Därför är det viktigt att biståndsinsatser
når kvinnorna.
SIDA som organiserar den svenska u-hjälpen har inte i
tillräckligt hög grad utnyttjat de möjligheter som jag här
pekar på. Vad jag talar om är att svenskt u-landsbistånd i
betydligt större utsträckning borde gå till dem som lever på
landsbygden, flertalet är beroende av jordbruket och skulle
kunna försörja fler om de fick bättre förutsättningar.
Bäst på att ge de rätta impulserna och även den rätta
kunskapsöverföringen borde vara den svenska
bondeorganisationen. Det viktiga här är inte att överföra
svensk odlingsteknik, det kanske till och med skulle vara
helt fel, därför att förhållandena är så helt annorlunda. Nej
det som skall föras över är kunskapen, viljan att organisera
sig. Man måste kunna stödja varandra för att därigenom få
en rimlig ersättning för sina produkter och även få
äganderätten till den jord man brukar. Industriländerna har
av försörjningshänsyn skyddat sitt jordbruk, det är rimligt
att de fattiga länderna också kan göra det.
Skall man få en utveckling då måste förutsättningarna
för den fattige bonden bli annorlunda. Vi ska inte gå med
pekpinnen, men vad som skall göras är att överföra kunskap
om biologiska samband och nödvändigheten att handla med
naturen och inte emot naturen. I många u-länder är det
torkan, vattenbristen och ökenutbredningen som är ett stort
problem. En felaktig användning av jorden är här ingen
hjälp utan kommer istället att bli ett stort bekymmer.
För att starta en utveckling i ett fattigt land är utöver
jordbruket också hantverk och småföretagande viktiga
områden att satsa på. I takt med att bondesamhället
utvecklas uppstår behov av olika varor som behövs i
jordbruksdriften. Hantverken kan utvecklas till små företag
som skapar förutsättningar för inkomst för dem som utför
arbetet och en service för övrig befolkning. För en
utveckling av landsbygden är hantverket och små företag
och verkstäder viktiga kuggar.
I jordbruket är även kvinnorna engagerade och är en
viktig målgrupp, som svenska bondekvinnor bäst borde
kunna förmedla kunskaper och erfarenheter till.
På SIDA har jag uppfattat att det varit industribyrån som
kunnat ge den hjälp och det stöd som behövts för att få
igång hantverk och tillverkning. Vad kommer att hända nu
när industribyrån på SIDA gått över i Swedecorp?
Möjligheten att stödja hantverket måste behållas på något
sätt.
Med denna motion vill jag fästa uppmärksamhet på att
svensk u-landshjälp skulle kunna användas bättre om den
kanaliserades genom svenska bondeorganisationer till
bondeorganisationer i de länder där Sverige hjälper till med
uppbyggnaden.
I årets budgetförslag föreslås att den del av biståndet
som kanaliseras via enskilda organisationer skall ökas
kraftigt vilket är bra. Eftersom landsbygdsbefolkningen och
bönderna i u-länderna tillhör de mest utsatta grupperna
borde bondeorganisationerna i i-länderna kunna göra stora
insatser för sina fattiga yrkesbröder. Jag anser därför att en
större del av stödet bör förmedlas av bondeorganisationer i
Sverige.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att svensk u-hjälp i större
utsträckning bör kanaliseras genom bondeorganisationer
till bonde- och landsbygdsbefolkningen i mottagarlandet.
Stockholm den 24 januari 1992
Lennart Brunander (c)