80-talet innebar en tillbakagång i Latinamerika med
ökad fattigdom och ojämlikhet. BNP per capita minskade
med 8 % under decenniet, men inte jämnt fördelat. Antalet
fattiga i Latinamerika ökade från 136 miljoner, eller 41 %,
under 60-talet till 183 miljoner, 44 %, i slutet av 80-talet.
Denna ihållande ekonomiska kris är ett hot mot de
demokratiska processer som påbörjats i många
latinamerikanska länder under samma 80-tal.
Kuba har allmänt erkänts som ett undantag i
Latinamerika och tredje världen när det gäller framgångar
inom utbildning och hälsovård, samt elimineringen av svält
och misär. På 30 år har barnadödligheten minskat från den
latinamerikanska nivån på 60 per tusen levande födda till
10,7 promille, i nivå med de rikaste industriländerna.
Medellivslängden har ökat från den latinamerikanska 60-
årsnivån till 75 år. Det innebär att många hundratusentals
kubaner räddats till livet. Den låga barnadödligheten och
höga medellivslängden beror inte bara på Kubas mycket
höga läkartäthet, och husläkarsystemet, utan också på att
kubanen i gemen de senaste årtiondena kunnat äta sig mätt
på näringsrik kost. I Latinamerika är 30 % av befolkningen
akut undernärd och 50 % är undernärd.
Där är också mer än var fjärde vuxen analfabet, liksom
på Kuba tidigare. Men nu kan alla på Kuba läsa och skriva.
100 miljoner barn och ungdomar saknar tillgång till skola
och grundläggande utbildning i Latinamerika. På Kuba får
alla minst nio års grundskola och andelen som går vidare till
yrkes- och universitetsutbildning är lika stor som i de mest
utvecklade industrinationerna. Den tekniska och
vetenskapliga forskningen befinner sig också på hög nivå.
Som exempel kan nämnas den medicinska forskningen som
lett till många nya behandlingsmetoder och läkemedel, som
Kuba har patent på.
Dessa framgångar är internationellt erkända. Däremot
har Kuba med rätta kritiserats för begränsningar av tryck-
och organisationsfrihet, avsaknaden av flerpartisystem samt
förföljelser mot opposition med politiska fångar.
Efter en stark ekonomisk utveckling fram till mitten av
80-talet har också Kuba nu drabbats av akuta ekonomiska
svårigheter, som en följd av sammanbrottet i handeln med
det f.d. östblocket. Den ekonomiska tillväxten har förbytts
i tillbakagång, framför allt på grund av oljebrist som
försvårar transporter och industridrift. På två år har
oljetillgången minskat med nästan hälften från 13 miljoner
ton till drygt 7 miljoner ton. Omorienteringen till nya
marknader för export och import försvåras av den
ekonomiska blockad från USA:s sida, som varit den direkta
orsaken till Kubas beroende av handeln med forna
kommuniststater i öst. Risken är stor att grunden rycks
undan för den sociala välfärd som byggts upp under 30 år.
USA:s ekonomiska embargo begränsar sig inte till att
stoppa all handel mellan USA och Kuba utan hindrar också
handel och samriskföretag mellan företag i tredje land och
Kuba. Kuba kan därmed inte utnyttja sina stora
nickelreserver för att lösa landets ekonomiska svårigheter,
och inte exportera sina nya läkemedel, som för vissa
sjukdomar är de enda som ger bot. Inköpen av medicinsk
och teknisk utrustning försvåras. Två svenska företag har
sett sig föranlåtna att bryta avtal om försäljning av sådana
produkter på grund av att USA informerat sig om att de
innehåller vissa delar av USA-ursprung.
Den yttre pressen på Kuba att fullfölja sin utveckling
inom utbildning, hälsovård, teknik, vetenskap och
industrialisering genom att införa flerpartisystem, samt
tryck- och organisationsfrihet är stark. En utveckling i den
riktningen, och tilltron till avsikten hos den rika i-världen,
motverkas dock av USA:s ekonomiska krigföring. På grund
av det historiska förhållandet mellan USA och Kuba,
uppfattar kubanerna USA:s politik som en traditionell
supermaktspolitik för dominans över randstater, ungefär
som de baltiska staterna uppfattat Sovjetmakten. Varje
försök att på den vägen tvinga kubanerna till inre
förändringar möter inte bara regimens utan också en stark
nationell känsla hos befolkningen.
Detta inser de latinamerikanska och karibiska länderna
som verkar för Kubas integration i Latinamerika och
Karibien samt för ett hävande av USA:s
handelsrestriktioner. Även kubanska dissidenter inom och
utom landet hävdar att blockadens upphävande är en
förutsättning för en fredlig utveckling av demokratin på
Kuba. Storbritannien och Kanada, och även EG, har
protesterat mot USA:s anspråk på att bestämma över
företag i andra länder och deras handel med Kuba, oavsett
om de är dotterföretag till USA-bolag.
I detta läge skulle handel och ekonomiskt och tekniskt-
vetenskapligt samarbete mellan Kuba och Sverige, och
Europa, kunna bidra till att minska kubanernas fruktan för
en återgång till beroende av USA, och minska spänningen
och känslan av inringning. Det skulle öka tilltron till
demokratiernas humanitära inställning och intresse för det
kubanska folkets välfärd.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige verkar för att
exportkrediter beviljas för handel med Cuba, att tekniskt-
vetenskapligt samarbete med Cuba fortsätter samt att
ekonomiskt stöd bör utgå för kulturellt utbyte.
Stockholm den 23 januari 1992
Ulla-Britt Åbark (s)
Kent Carlsson (s)
Lena Klevenås (s)
Håkan Strömberg (s)
Sigrid Bolkéus (s)