Det område som idag kallas Eritrea omfattar 124.000
kvadratkilometer. Det sträcker sig ca 1 000
km längs Röda havet och begränsas av Sudan i norr
och väster, av Etiopien i söder och Djibouti i sydöst.
Befolkningen, som uppskattas till ca 3,5 miljoner, består av
nio olika nationaliteter som talar nio olika språk. Hälften av
befolkningen är kristen och hälften är muslimer. Några få är
animister.
Historisk bakgrund
Eritrea och Etiopien är, som de geografiska områden vi
känner till idag, av relativt sent ursprung. Som grannländer
har de genom århundraden påverkat varandra, men hela
Eritrea har aldrig utgjort en del av Etiopien. Det tidigare
Abessinien grundades på Axumriket och hade sitt
huvudsäte i Tigrays högland, som sträckte sig in i Eritreas
högland. Axumriket bildades år 200 f.Kr. av semitiska
invandrare från den arabiska halvön. Eritreas ursprungliga
invånare, Beja och Nilotter, trängdes bort från höglandet
till låglandet. Det var den semitiska kulturen som la
grunden till kulturen i Eritreas och Etiopiens högland, och
vars språk, Gez, är ursprunget för språken, tigrinya, tigre
och amharinia, som idag talas i Eritrea och i Etiopien.
Axumriket, som blev en stormakt i området, grundade
sin makt på handel. Det hade en hamnstad, Aulis, som låg
vid Röda havet. Axumriket sträckte sig in i nutidens Sudan
och Yemen. År 300 konverterade kungen i Axum till
kristendomen. Axumrikets sönderfall på 700-talet
förorsakades av det muslimska inflytandet i regionen och av
att hamnstaden erövrades. Beja-folket i Eritreas lågland
utnyttjade de kristnas svaghet och bildade ett antal
oberoende kungadömen, som dominerade Eritrea fram till
1300-talet. Härskaren i Tigray försökte sedan att få kontroll
över det eritreanska höglandet. Under perioder betalade
furstar i Eritreas högland skatt till furstar i Tigray. Eritrea
var på 1400-talet känt som ''Medri Bahri'', landet vid havet,
och dess gräns mot Tigray utgjordes av Merebfloden, som
också idag utgör gränsen till Etiopien. På 1500-talet sträckte
sig turkarnas ottomanska rike till Röda havet och år 1557
erövrades Massawa. Turkarna fick kontroll över kusten
men låg i ständig strid med eritreanska stammar i inlandet.
Nutidshistoria
Egypten övertog turkarnas kontroll över Röda havet på
1870-talet och år 1872 erövrades Massawa. Även Egypten
försökte få kontroll över inlandet och kom i strid med
Kejsare Johannes som försökte kontrollera höglandet i
Eritrea. Kejsare Johannes besegrade den egyptiska armén
och kontrollerade därefter, från år 1876 till år 1889,
provinserna Serai och Hammasin i Eritrea.
Samtidigt började Italien agera i regionen. Italien
erövrade Massawa år 1885 och utökade sin kontroll i
Eritrea. Italien kom då i konflikt med Kejsare Johannes.
Johannes guvernör besegrade den italienska armén vid
Dogali år 1887. Italienarna utnyttjade därefter splittringen
mellan Menelik, fursten i Shoa och Johannes, kejsaren i
Tigray. De ingick ett avtal med Menelik och gav honom
vapen. Samtidigt var Kejsare Johannes upptagen av ett krig
mot Mahdist, härskaren i Sudan. Johannes dödades i
striderna år 1889. Menelik kunde därefter överta tronen.
Italienarna kontrollerade nu Eritrea, som erkändes som en
italiensk koloni vid kolonialmakternas möte i Berlin år
1890. År 1890 var för första gången hela Eritrea samlat
under ett herravälde och dess gränser blev internationellt
erkända.
Italienarna ville att även det avtal som ingicks med
Menelik år 1889 (avtalet vid Ucially) skulle innebära en
italiensk kontroll av Abessinien. Kejsare Menelik vägrade
och när italienska trupper invaderade Tigray år 1896 led
italienarna ett svidande nederlag vid Adwa. Vid
fredsavtalet år 1896 i Addis Abeba erkändes gränserna
mellan Abessinien och den italienska kolonin Eritrea.
Menelik hade samtidigt utökat Abessiniens territorium
söderut till det Etiopien vi känner idag (med undantag för
Eritrea), och gränserna till italienska Somalien
undertecknades år 1897.
Eritrea förblev italiensk koloni fram till år 1941 då
engelsmännen besegrade italienarna i Östra Afrika. Eritrea
var sedan till 1952 under brittisk militär administration.
Frågan om de forna italienska koloniernas framtid
behandlades av FN. En kommission, bestående av
representanter från Burma, Guatemala, Norge, Pakistan
och Sydafrika, tillsattes för att undersöka och lägga fram
förslag om Eritrea inför den femte generalförsamlingen.
Representanterna i kommissionen var emellertid inte eniga.
Burma, Norge och Sydafrika såg detta förbund i termer av
en federation, medan Norge förordade ett tioårigt
förvaltarskap av FN som skulle följas av total
självständighet. På förslag av USA lades ett förslag fram för
generalförsamlingen som tillgodosåg de etiopiska
önskemålen. Etiopien var då en av USA:s viktigaste
allierade i den ännu föga avkoloniserade tredje världen.
Med röstsiffrorna 46 för, 10 emot och 4 nedlagda (däribland
Sverige) antog generalförsamlingen resolution 390, den 2
december 1950. Det innebar att Eritrea skulle utgöra en
självstyrande enhet i förbund med Etiopien under den
etiopiska statens överhöghet.
En eritreansk konstitution antogs för den autonoma
enhet som gav det eritreanska folket rättigheter och
garantier, som var helt okända för det etiopiska folket. De
försäkrades om ''principerna för ett demokratiskt
styrelseskick'' (artikel 16) med periodiska fria och rättvisa
val, direkta och indirekta'', allmän rösträtt (artikel 18) och
garanterades åtnjutande av mänskliga rättigheter och
fundamentala friheter (artikel 12). De lovades laglig
verkställande och juridisk makt för Eritreas inrikes affärer,
och endast de områden som reserverats för den ''federala''
(dvs etiopiska) lagstiftningen som gällde försvar,
utrikesaffärer, valuta och ekonomi, utrikeshandel,
inrikeshandel samt externa och interna kommunikationer
inklusive hamnar skulle lyda under den etiopiska
regeringen. Kronans representativa roll för området skulle
vara formell.
Redan år 1952 gav kejsare Haile Selassie order att den
etiopiska konstitutionen skulle gälla för Eritrea, och tre år
senare antogs en ny konstitution i Etiopien. Den gav
etiopiska medborgare färre rättigheter än den eritreanska
konstitutionen gav medborgarna i Eritrea. Grundläggande
mänskliga rättigheter som pressfrihet, mötesfrihet, frihet
att bilda fackföreningar undertrycktes, och de två officiella
språken i den eritreanska konstitutionen, tigrinja och
arabiska, förbjöds.
År 1962 tvingades det eritreanska parlamentet att
upplösa sig självt och Eritrea införlivades i Etiopien som en
provins. Detta var ett klart brott mot FN-beslutet från år
1950 och den eritreanska författningen där det står i artikel
91 att ''församlingen inte får, genom ändring, föra in något
villkor i konstitutionen som inte är i enlighet med
federationsbeslutet''. Under 50-talet protesterade
eritreanerna upprepade gånger mot övergreppen och
skickade delegationer till FN för att protestera mot de
uppenbara brotten mot federationsbeslutet. Men i FN var
det tyst och Eritrea har sedan år 1950 inte funnits med på
FN:s dagsordning.
Befrielsekampen
År 1961 startade den väpnade befrielsekampen. Sedan
slutet av 1970-talet leddes den eritreanska befrielsekampen
av EPLF som år 1980 föreslog en fredlig lösning av
konflikten genom en folkomröstning där den eritreanska
befolkningen själv skulle få avgöra landets framtid.
Etiopien vägrade ingå reella förhandlingar och med fortsatt
militärt stöd från Sovjetunionen och ekonomiskt och
politiskt stöd från USA, Libyen och Europa, bl.a. Sverige,
kunde Etiopien fortsätta sitt krig i Eritrea. Eritreanerna fick
under hela befrielsekampen inget väsentligt ekonomiskt
eller politiskt stöd från omvärlden. De lierade sig däremot
med oppositionen i Etiopien som under 80-talet växte.
Den 24 maj 1991 befriades Eritrea. Fem dagar senare
utropade EPLF en provisorisk regering i Eritrea, och om
två år planeras under internationell observation en
folkomröstning om Eritreas framtid. Samtidigt ersattes
militärdiktaturen i Addis Abeba av en provisorisk regering
under ledning av Meles Zenawi. I regeringsförklaringen och
vid flera andra tillfällen har den etiopiska regeringen
framhållit att konflikten med Eritrea skall lösas genom en
folkomröstning där det eritreanska folket självt skall få
välja sin politiska status. Dessutom har man senast i
november 1991 uttalat att länder och organisationer kan ha
direkt kontakt med den provisoriska regeringen i Eritrea.
Detta påverkar inte Eritreas status. Det är endast det
eritreanska folket som självt i en folkomröstning kan avgöra
landets ställning.
Återuppbyggnad och den senaste politiska utvecklingen 30
års befrielsekrig har medfört ett oerhört lidande.
50.000 eritreanska soldater har dött, 10.000-tals civila har
dödats, 50.000 barn är föräldralösa och ofantliga värden i
husdjur, byggnader och grödor har förlorats. Genom att alla
resurser knutits upp av kriget har all annan utveckling
hindrats. Därför måste stora resurser ställas till förfogande
för bl.a. utbildning. Den provisoriska regeringen i Eritrea
står nu inför en oerhört svår uppgift i återuppbyggandet av
landet. För att axla denna uppgift låter man den 100.000
man stora armén fortsätta ytterligare två år utan lön (som
under befrielsekampen) för att delta i
återuppbyggnadsarbetet. Man har infört allmän
samhällstjänst för alla mellan 18 och 40 år. Man uppmuntrar
privatpersoner att investera i alla sektorer och man
stimulerar det folkliga deltagandet genom en
decentralisering av makten. Eritrea har således delats upp i
tio regioner med stor autonomi och ett folkvalt råd, ''a
people's assembly'', för varje provins. En av den
provisoriska regeringens största uppgifter är att förbättra
levnadsvillkoren för de 500.000 eritreaner som är flyktingar
i Sudan och helt beroende av hjälp utifrån.
Relationerna mellan den provisoriska regeringen i
Eritrea och övergångsregeringen i Etiopien präglas av
förståelse och samarbete. Eritrea håller på att göra sig fritt
från Etiopien, och båda länderna är övertygade om att en
ekonomisk och social integration är av stort värde för båda.
Hamnen i Assab har blivit en frihamn för Etiopien och
hamnen i Massawa skall bli en frihamn för de nordliga
provinserna i Etiopien och för Sudan. Folk och varor kan
nu röra sig fritt i Etiopien, Eritrea och Sudan och en
försvarspakt har ingåtts mellan länderna. Eritrea har spelat
en avgörande roll för Etiopiens utveckling och spelar för
närvarande en stabiliserande roll för hela regionen.
Sveriges relationer till Eritrea
Svenska riksdagen fattade den 14 november 1990 ett
enhälligt beslut där man framhöll att ''principen om
självbestämmande för Eritrea är politiskt och folkrättsligt
välgrundad'' och att en internationellt övervakad
folkomröstning anses vara ett logiskt led i
konfliktlösningen, samtidigt som man anser att parterna
skall avgöra om en folkomröstning vid förhandlingar.
Som tidigare anförts har den etiopiska regeringen
accepterat en folkomröstning i Eritrea som den enda
legitima vägen att lösa konflikten och en inbjudan till FN
om att delta i ett referendum har skickats. Sveriges regering
uttalade i ett pressmeddelande den 15 januari 1991 att
Sveriges syn på Eritrea--Etiopien-konflikten har sin
utgångspunkt i att Sverige erkänner Etiopiens territoriella
integritet. Sveriges regering har, sedan Eritreas befrielse
och den ur eritreansk och etiopisk synvinkel mycket positiva
utvecklingen i området, haft en både kylig och avvisande
hållning till Eritrea.
Sverige har ett särskilt ansvar gentemot Eritrea. Dels har
svenska missionärer via sin skolverksamhet lämnat ett arv
som enligt den legendariska frihetskämpen, Woldeab
Woldemariam, varit av stor betydelse för det eritreanska
folkets frihetssträvan. Dels har Sveriges politiska och
ekonomiska stöd till militärdiktaturen i Etiopien bidragit till
att förlänga det eritreanska folkets lidande.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär att en representant
sänds till Eritrea för att observera den politiska och
ekonomiska utvecklingen i landet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige bör spela en aktiv roll
i FN för att verka för att FN blir observatör under
folkomröstningen om Eritreas framtid,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att erbjuda Eritrea ekonomisk
och teknisk hjälp i förberedelserna inför folkomröstningen,
4. att riksdagen som sin mening ger riksdagen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige förutom
katastrofhjälp bör påbörja ett utvecklingssamarbete med
den provisoriska regeringen i Eritrea,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att den genom samarbete med den provisoriska regeringen
i Eritrea bör arbeta för repatriering av eritreanska
flyktingar i Sverige,
6. att riksdagen beslutar att inom ramen för tidigare
beslut om bistånd till u-länder omfördela resurser så att
Sverige kan bidra till en god utveckling i Eritrea,
7. att riksdagen hos regeringen begär att förhandlingar
med Eritrea upptas för att få till stånd ett direkt avtal om
ramerna för det framtida samarbetet.
Stockholm den 22 januari 1992
Carl Olov Persson (kds)
Fanny Rizell (kds)