Världen står mitt uppe i omvälvande förändringar.
Sovjetväldets kollaps, Gulfkriget och EG:s omvandling till
Europeiska unionen kommer att få -- och har delvis redan
fått -- följder för u-länderna, som är både hoppfulla och
skrämmande.
Nya möjligheter
Det kalla krigets slut innebär nya möjligheter för u-
länderna. De behöver inte längre dras in i öst-väst-
konflikten. Nedrustningen frigör resurser för ökat bistånd.
Vapenexporten till u-länderna har minskat. Åtskilliga
afrikanska diktatorer har redan märkt att deras gamla
välgörare tappat intresset för att hålla dem kvar vid makten
som buffertar mot den kommunistiska respektive
imperialistiska fienden.
Det som hänt i Östeuropa kan få stor betydelse för en
demokratisk utveckling. Runtom i världen har människor
på sina TV-skärmar fått åskådningslektioner i hur tyranner
störtas. Den folkliga kampen har fått ett uppsving och kan
föras utan att stämplas som ''kommunistisk konspiration''
ledd från Moskva eller Peking.
En rad u-länder har kastat av sig den sovjetiska
utvecklingsmodellen och söker nya utvecklingsvägar.
Samtidigt finns det oro för hur den värld ska utveckla sig,
där USA står som den enda supermakten. Den stora
optimismen, förhoppningarna att nu när det kalla kriget öst-
väst var slut, så skulle de regionala och lokala konflikterna
i Tredje världen snabbt kunna lösas. Så blev det ej. Istället
kom kriget vid Persiska viken, som medförde nya lidanden
för civilbefolkningen i Irak, framför allt för barnen. För
kurderna har det blivit ett nytt helvete. Men den verklige
brottslingen, Saddam Hussein, sitter kvar med orubbad
makt.
Vägen ligger ingalunda öppen till demokrati, fred och
utveckling. Stormakterna har fortfarande intressen att
tillvarata i sina f.d. kolonier och intressesfärer.
Militärbaserna har inte avvecklats. De militära
interventionerna har inte upphört. Även u-länder
uppträder som regionala stormakter mot svagare grannar.
I denna krigshärjade värld -- det pågår ett trettiotal krig
inalles -- måste FN ges möjlighet att agera och utveckla sig
till det den var avsedd som: en fredsskapare. FN måste
reformeras så att organisationen blir kapabel att ingripa för
att lösa konflikter, innan de leder till krig. De nordiska
regeringarna framlade i oktober förra året konstruktiva
förslag i denna riktning (det s.k. Skagendokumentet).
Samtidigt måste man beakta u-ländernas krav på ökat
inflytande. De fem stora -- kärnvapenmakterna -- ska inte
kunna använda FN för sina intressen.
Ett nytt skrämmande perspektiv öppnas, när europeiska
s k brandkårsstyrkor nu byggs upp för insats i konflikter
utanför Europa. Sverige ska inte deltaga i sådana aktioner.
En enda värld
Begreppet ''tredje världen'' har förlorat sin mening nu
när Sovjetblocket, den ''andra världen'', har kollapsat. Det
är inte heller meningsfullt att använda det som ett
samlingsbegrepp för u-länderna. De har utvecklats så olika
att det inte längre finns någon större intressegemenskap. De
s.k. nyindustrialiserade länderna (NIC) i Asien närmar sig
i-länderna, och även Thailand, Malaysia och Indonesien
hoppas på en sådan utveckling. Kanske också Indien om det
inte fastnar i skuldfällan. I Latinamerika talar man om en
vändning i Chile, Mexiko och Venezuela. Flyktkapital och
utländska investerare har börjat återvända. För Afrika och
flertalet latinamerikanska länder syns dock föga ljusning.
Vilken världsordning?
Den nya värld som nu växer fram -- den nya
världsordning som president Bush proklamerade efter
segern i kriget vid Persiska viken -- hur ser den ut? Här
disponerar de rika länderna med 15 procent av människorna
nästan 80 procent av inkomsterna, medan de tre miljarder
som bor i låginkomstländerna förfogar över 5,4 procent.
Här råder de rika länderna -- i realiteten de ekonomiska
stormakterna i G7 -- som bestämmer över räntor,
dollarkurs, handelsvillkor. Det är inte den nya ekonomiska
världsordning, som ställdes i utsikt på 1970-talet. EG
yrkade f.ö. nyligen i FN att den frågan skulle avföras från
dagordningen.
Nu säger man att det trots allt har blivit bättre i u-
länderna, att betydande ekonomiska och sociala framsteg
gjorts i många länder. På trettio år har den förväntade
livslängden ökat från 46 till 63 år. Andelen läskunniga har
ökat från 43 %
år 1970 till 60 %
år 1985. Skuldkriget har alltså inte raserat allt som
byggts upp sedan självständigheten.
För flertalet u-länder ter sig framtiden oviss, även där
BNP växer. Kommer förhoppningarna på nya stora
investeringar i Latinamerika att infrias? Det beror på
världsekonomins utveckling, och idag är det ingen som
vågar sia om när den ska komma att återhämta sig.
Även om en del länder i Asien är på ekonomisk
frammarsch, så har antalet fattiga totalt sett ökat där. Den
vändning till det bättre, som skett på sina håll i
Latinamerika har krävt ett högt mänskligt pris i form av
ökad arbetslöshet och misär. I det mest lyckade landet Chile
har fattigdomen ökat -- 5,5 miljoner lever under
existensminimum varav 20 %
i yttersta fattigdom. Man har minskat skulden genom
att sälja ut naturtillgångar till utländska intressen.
Latinamerika har också betalt ett högt pris i form av skövlad
miljö.
Gulfkriget medförde nya bördor. Många u-länder,
främst asiatiska, måste ta hem sina gästarbetare. En del
tappade viktiga exportmarknader. Förlusterna för de tio
värst drabbade u-länderna har beräknats till 25-30 miljarder
dollar.
Offer för de rikas protektionism
U-länderna skulle tjäna 100 miljarder dollar i ökade
exportinkomster, nästan dubbelt mot vad de får i bistånd,
om de fick fritt tillträde till i-landsmarknaderna. Men det
får de inte -- i stället ökar protektionismen. När EG:s inre
marknad fullbordas 1993, kommer den yttre tullmuren att
höjas mot Syd, varnar ordföranden för OECD:s
biståndskommitté. Även hårdare tekniska handelshinder
och antidumpingåtgärder är att vänta.
Det är framför allt u-ländernas försämrade bytesvillkor,
som förstört deras ekonomi. Samma säck med kaffe som
Uganda kunde sälja för mer än 200 dollar i början av 1980-
talet, var värd mindre än 70 dollar i juli 1990, uppger
UNCTAD. De afrikanska exportvarorna förlorade halva
sin köpkraft under 1980-talet. Det är resultatet av EG:s
protektionistiska handels- och jordbrukspolitik. 60 %
av den afrikanska exporten går ju till EG.
Det är inte bara EG som förstör marknaden för u-
ländernas producenter. Exempelvis protesterade Thailand
när USA offererade subventionerat ris till Filippinerna för
2/3 av det thailändska priset. USA dumpar kyckling i
Nicaragua och EG gör det i Afrika. Resultatet är
detsamma: de inhemska producenterna slås ut. Det kallas
livsmedelsbistånd, men det är i verkligheten stöd till de
egna bönderna.
Världen håller på att delas upp på tre handels- och
valutablock: EG, det nordamerikanska Nafta och ett
östasiatiskt lett av Japan. De kan bli protektionistiska
fästningar. Handelskrig hotar. U-länderna riskerar att
stötas ut ur världsekonomin.
Skuldkriget
Den s.k. skuldkrisen framstår nu -- tio år efter den bröt
ut -- snarare som ett skuldkrig med räntan som vapen och
IMF som kronofogde. Många u-länder sitter ohjälpligen
fast i skuldfällan. Trots alla omförhandlingar,
skuldlättnader och strukturanpassningsprogram har deras
skulder inte minskat. De ligger fortfarande på 1 350
miljarder dollar.
Strukturanpassningen har givit IMF och Världsbanken
en styrande roll i u-ländernas ekonomi, som aldrig var
avsedd. Den utgår inte från skuldländernas intressen utan
från fordringsägarnas.
De 42 fattigaste länderna i världen med en befolkning på
440 miljoner människor bär den tyngsta bördan. Visserligen
förefaller deras totala utlandsskuld på 70 miljarder dollar
inte stor -- men den motsvarar över två tredjedelar av deras
BNP.
Skulderna måste avskrivas.
De mänskliga rättigheterna
Militärdiktaturernas fall i Latinamerika var stora segrar
för demokratin -- men militären fortsätter att utöva stor
makt. Brotten mot de mänskliga rättigheterna fortsätter --
och inte bara där.
IMF, Världsbanken, EG och givarländerna har förklarat
att fortsatt bistånd ska knytas ihop med demokratisering
och efterlevnaden av de mänskliga rättigheterna. Men i
praktiken har de bedrivit en politik, som skärpt de sociala
motsättningarna och förtrycket. Deras åtstramningsdirektiv
har vanligen lett till sänkta reallöner, ökad arbetslöshet och
protester. Redan på 1950-talet myntades uttrycket ''IMF
riots'' för de upplopp som följt i IMF:s spår.
När IMF låter exportpiskan vina över länder, som bara
har jordbruksprodukter att sälja, blir bönder bortkörda
från sina jordar för att man i stället ska odla exportgrödor
där. Det leder till markförstöring, när de bortmotade tar
sämre jordar i anspråk för att försöka livnära sig. På många
håll utkämpas veritabla krig om marken, framförallt i
Latinamerika, där indianerna försvarar både sin utkomst
och de tropiska regnskogarna. Strax före jul blev ett
tjugotal indianer nerskjutna i en by i Colombia, när de
samlats till gudstjänst. Bakom dådet låg en jordägare, som
vill exploatera indianernas mark. Det är många sådana
privatarméer, som avlönas av jordägare i Latinamerika.
Barnamord
Barnen är de som drabbas hårdast av skuldkriget mot u-
länderna. IMF:s och Världsbankens
strukturanpassningsprogram, som nu också EG anslutit sig
till, har inneburit social nedrustning av sjukvård och
undervisning. Minst en halv miljon barn dör årligen till följd
av den ekonomiska kräftgången. 30 miljoner slåss för sin
överlevnad som gatubarn.
Är inte detta folkmord?
Rätten till liv är inte densamma för kvinnor och män.
Diskrimineringen börjar redan i moderlivet. Förhållandena
i delar av Asien är alarmerande. Fosterdiagnostiken
missbrukas -- bl.a. i Indien -- för att avstyra att flickor föds.
Nyfödda flickor mördas. Denna utgallring är så omfattande
att den ger utslag i statistiken. UNDP uppskattar att
andelen kvinnor i befolkningen är ca 12 %
lägre än den borde ha varit om flickor och pojkar fått
samma chans att leva. Enbart i Kina ''saknas'' 44 miljoner
kvinnor. Detta måste betecknas som folkmord.
Offer för sammanbrottet
För många u-länder innebar sovjetblockets
sammanbrott att de förlorade bistånd,
utbildningsmöjligheter och viktiga handelspartners. När
Sovjet dekreterade att man från 1 januari 1991 endast skulle
handla med hårdvalutor och till världsmarknadspriser,
tvingades länder som Vietnam och Kuba att brådstörtat
ställa om till världsmarknaden och söka nya
handelspartners. Även om hästkuren haft det goda med sig
att den aktiverat krav på demokrati och ekonomiskt
nytänkande, har befolkningen drabbats hårt.
Ohållbart 17
miljoner människor har blivit flyktingar, undan krig,
miljökatastrofer, svält och förföljelse. Därtill kommer ca 24
miljoner internflyktingar.
Detta är en ohållbar utveckling. Ändock vägrar flertalet
rika länder att ta sitt ansvar. Endast fyra uppfyller de 0,7
procent av BNP som FN satt upp som biståndsmål. Fem gav
faktiskt mindre bistånd 1987 mot 1965: Frankrike, Belgien,
Australien, Storbritannien och USA.
Det behövs en ny u-landspolitik
Överallt i u-världen söker man nya framgångsvägar, när
de gamla misslyckats. Alltmer söker man sätt att uppbåda
egna, inhemska resurser, när de internationella
kapitalströmmarna strypts och snarare -- fruktar man --
kommer att riktas mot Central- och Östeuropa än mot u-
länderna.
Även i i-världen kan man skönja början till ett
nytänkande. Nytt är att skuldavskrivningar accepterats som
nödvändiga och t.o.m. förespråkas av Världsbanken. IMF
har äntligen börjat uppmärksamma rustningskostnadernas
förödande inverkan på världsekonomin och uppmanat i-
länderna att frigöra kapital för utveckling genom
nedrustning. De skuldsatta u-länderna har utsatts för
påtryckningar för att minska sina militärutgifter.
Biståndet kritiseras, därför att resultaten framstår som
blygsamma. Allt fler inser hur förödande det är när
biståndet omdirigeras från utvecklingsprojekt till
importstöd och andra former av nödhjälp för att dämpa de
värsta av strukturanpassningens sociala effekter.
Uppenbarligen räcker det inte med bistånd. Det behövs
en övergripande u-landspolitik för att vända
kapitalströmmarna så att u-länderna verkligen kan
utvecklas. Det handlar om att förbättra deras bytesvillkor,
riva tullmurar och åstadkomma en massiv resursöverföring.
Vi måste få en konstruktiv debatt om u-ländernas kris och
hur Sverige ska kunna medverka till ett nytänkande.
Vad måste göras?
Skuldkriget måste stoppas och u-ländernas skulder
avskrivas. IMFs och Världsbankens
strukturanpassningsprogram måste ersättas med
ekonomiska reformer, som tillvaratar u-ländernas egna
resurser, framför allt de mänskliga. Utbildning och
hälsovård ska ges högsta prioritet.
Nya resurser måste tillföras u-länderna, och sådana
frigörs nu genom nedrustning. Om världens länder skär ner
sina militära utgifter med 5 procent, kan biståndet
fördubblas. FNs barnfond Unicef skulle kunna genomföra
hela sitt program för hälsovård och utbildning för världens
barn om den fick ytterligare 20 miljarder dollar om året.
Det är vad världens länder lägger ned på militära rustningar
på en enda vecka.
Frihandeln måste bli fri även utanför handelsblocken
och tullmurarna för u-ländernas export rivas. Europas
integration får inte ske på de fattiga folkens bekostnad.
De koloniala banden måste brytas för att u-länderna ska
få möjlighet att utveckla sina resurser. Det handelsmonopol
som de globala företagen, oftast baserade i de gamla
''moderländerna'', nu har, måste få konkurrens. Det gäller
inte minst handeln med jordbruksprodukter -- både input
och output, som nu kontrolleras av några få jätteföretag.
Självförsörjning med baslivsmedel måste vara en
målsättning. Jordreformer behövs för att familjejordbruket
ska kunna spela den roll av motor i utvecklingen, som det
gjort i dagens i-länder. Inga jordar ska få ligga obrukade i
spekulationssyfte. Man bör studera möjligheterna att lägga
om produktionen från exportgrödor till matgrödor. Nu
produceras faktiskt mer spannmål till djurfoder än till
männskoföda.
Handels-, forsknings- och utvecklingssamarbete u-
länder emellan måste få ökat stöd. I GATT och UNCTAD
ska Sverige stödja u-ländernas krav på tillgång till patent på
förmånliga villkor. De högutbildades flykt (brain drain) kan
motverkas genom bättre ekonomiskt stöd till u-ländernas
egna institutioner.
Världsbanken och IMF måste reformeras bl.a. genom
införande av offentlighetsprincipen så att parlamenten och
allmänheten får insyn i deras låne- och biståndsverksamhet.
Här ska samma röstregler gälla som i andra FN-organ: ett
land, en röst. Om de multilaterala utvecklingsbankerna ska
fortsätta som låneoch biståndsgivare, måste de radikalt
ändra sin politik. De sociala och ekologiska verkningarna
av biståndsprojekten ska redovisas i förväg.
FN:s biståndsverksamhet måste reformeras och
effektiviseras. Organen har blivit så många att samarbetet
tar en orimligt stor del av mottagarländernas personresurser
i anspråk. Systemet är i starkt behov av glasnost. Förslag till
reformer lades fram av det nordiska FN-projektet.
FN har ett övergripande ansvar för
utvecklingsstatistiken och måste snarast komplettera BNP-
måttet med andra, som redovisar utvecklingens
ekonomiska, sociala och ekologiska hållbarhet.
Vi måste bestämt motsätta oss USA:s försök att få sitt
militärbistånd inräknat i OECD:s biståndsstatistik.
Vad vi kan göra i Sverige
Sverige ska föra en solidarisk u-landspolitik. Det betyder
att vår s.k. europeiska identitet inte får träda i stället för den
globala rättvisan. Sverige ska arbeta aktivt för nedrustning,
som frigör resurser för att höja de fattiga folkens
levnadsnivå.
Vänsterpartiet föreslår att en brett förankrad
parlamentarisk utredning tillsätts för att komma med
förslag till en övergripande svensk u-landspolitik, som även
innefattar handeln.
Vi måste visa vår vilja att medverka till en utjämning
mellan fattiga och rika länder genom att börja höja
biståndet från 1 till 2 procent av BNI.
Sverige ska inte deltaga i strukturanpassningsprogram
på IMFs villkor. Frågor rörande u-ländernas skulder skall
återföras från Finansdepartementet till
Utrikesdepartementet. Exportkreditnämnden ska inte
längre företräda Sverige i Parisklubben.
En seriös granskning av EG:s roll för u-länderna måste
göras innefattande bistånds-, handels- och
jordbrukspolitiken. Även konsekvenserna av bildandet av
Europeiska Unionen med dess gemensamma utrikes- och
biståndspolitik bör ingå.
Hemställan:
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär en brett förankrad
parlamentarisk utredning om en övergripande u-
landspolitik i enlighet med vad som anförts i motionen,
2. att riksdagen hos regeringen begär en plan för hur det
svenska u-landsbiståndet ska höjas från 1 till 2
% av BNI,
3. att riksdagen begär att regeringen tar initiativ i IMF
och Världsbanken för att åstadkomma reformer
innebärande mer demokratiska röstregler och större insyn,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige inte bör delta i
strukturanpassningsprogram på IMF:s villkor i u-länder,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige skall verka för
avskrivning av u-ländernas skulder,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att frågor rörande u-ländernas
skulder skall överflyttas från finansdepartementet och
Exportkreditnämnden till utrikesdepartementet,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att biståndsstatistiken skall
innehålla mått på hållbar utveckling.
Stockholm den 22 januari 1992
Lars Werner (v)
Bertil Måbrink (v)
Rolf L Nilson (v)
Elisabeth Persson (v)
Björn Samuelson (v)
Annika Åhnberg (v)