Forskningen har under senare år blivit allt klarare över
institutionernas roll när det gäller utvecklingsprocesser.
Den avgörande skillnaden mellan fattiga och rika länder är
ofta av institutionell natur. Denna nya kunskap avspeglas
inte i utformningen av det svenska biståndet till u-länderna.
Anslagen till enskilda organisationer, folkrörelser och
företag dominerar stort, medan anslagen till institutioner
för forskning, undervisning och teknikutveckling endast är
marginella. Denna resursfördelning medför ofrånkomligen
ett ineffektivt utnyttjande av biståndsmedel, som medför
att utvecklingseffekten i u-länderna blir betydligt mindre än
vad som skulle kunna vara fallet. Vi förordar därför en
omprövning av nuvarande biståndsformer till förmån för ett
ökat stöd till institutionsbyggande i u-länderna.
Appropriate Technology Sweden -- ATS
Det viktigaste vid tekniköverföring till u-länder är att
finna den tekniknivå som tillåter att det småskaliga
samhället kan kombineras med en industriell kultur utan att
det sociala mönstret bryts sönder. Forskningen på detta
område har försummats. Den har inte tillnärmelsevis fått de
resurser som skulle behövas. Svenska tekniker och företag
har sedan gammalt visat stor förmåga till innovationer och
skulle kunna åstadkomma goda resultat, under
förutsättning att organisationen och resurserna fanns.
Hösten 1988 bildades den ideella föreningen
Appropriate Technology Sweden, ATS. Bakom denna
förening står företrädare för universitet och högskolor,
frivilligorganisationer och näringsliv. ATS vill medverka till
en bärkraftig utveckling i u-länderna genom en bättre
användning av resurser i Sverige som i dag inte kan
utnyttjas. Rent praktiskt går det så till att ett teknikcentrum
inrättas. Genom detta centrum skapas en kontaktyta mellan
forskningen på universiteten, biståndsorganisationer och
individuella uppfinnare och innovatörer ute på företagen.
ATS skall medverka till en tvärvetenskaplig
metodikutveckling och bygga upp en kunskapsoch
erfarenhetsbank på biståndsområdet.
På det internationella planet har det länge funnits en
sådan typ av organisation. En av de första och mest kända
är Intermediate Technology Development Group, som
skapades av E.F. Schumacher år 1965. Andra s.k. AT-
organisationer är TOOL i Holland, SKAT i Schweiz, GATE
i Tyskland och GRET i Frankrike. Genom sitt
samarbetsorgan Socially Appropriate Technology
Information Services (SATIS), med högkvarter i Senegal,
har dessa organisationer byggt upp ett internationellt
nätverk, som förser AT-organisationer i tredje världen med
ett viktigt tekniskt kunnande. Inom detta nätverk har man
länge efterlyst aktiv medverkan från Sverige i denna
kunskapsöverföring till u-länderna.
En av anledningarna till att Sverige står utanför denna
verksamhet, är det regelverk som styr det svenska
biståndet. Den del som gäller enskilda organisationer har
utformats med tanke på traditionella organisationer av
folkrörelsekaraktär. Dessa organisationer, som redan har
egna resurser, kan få upp till 80 procent av
projektkostnaderna täckta genom anslag från SIDA. Men
enskilda organisationer och stiftelser, vars verksamhet i
huvudsak är förlagd till Sverige, är idag uteslutna från
bidrag. Organisationer som ATS, Sparbankernas U-
landsstiftelse, Stiftelsen för seniorexperter har alla fått
avslag på sina ansökningar. Motioner med yrkanden om
överföring av anpassad teknologi till u-länder har tidigare
avslagits med motiveringen att ATS som enskild
organisation har möjlighet att söka bidrag genom SIDA.
Men i själva verket kan ju enskilda organisationer enbart
söka bidrag för sina kostnader i u-länder, medan anslag till
verksamheten i Sverige inte utgår. Denna hittills rådande
snäva avgränsning har medfört att resurser, som skulle
kunna få stor betydelse för u-ländernas utveckling, inte
tagits i anspråk. Man kan verkligen ställa frågan om vi, med
tanke på u-ländernas utsatta situation, har råd med ett
sådant resursslöseri.
I andra länder, t.ex. Kanada, har man infört ett nytt
begrepp, nongovernmental institutions, NGI. Det är hög
tid att man i Sverige inför ett motsvarande begrepp.
Tankegångar i den här riktningen tycks också glädjande nog
vinna ökad terräng. Det framgår bl.a. av SIDA-rapport --
nr. 6/89 -- där en SIDA-expert i en artikel ''Välgörenhet gör
inte världen bättre'' ifrågasätter om det inte är dags att
införa ett nytt begrepp, ''Enskilda institutioner'' som
komplement till ''Enskilda organisationer''. I ett sådant
begrepp skulle man kunna inlemma flera institutioner och
stiftelser som sysslar med icke vinstdrivande
biståndsverksamhet, men som i dag inte kvalificerar sig för
bidrag.
SIDA har ju i flera sammanhang motiverat satsningen på
några få stora projekt i stället för många små med att man
har för få handläggare till sitt förfogande. Denna brist skulle
kunna avhjälpas om man delegerade vissa typer av projekt
till de organisationer som har specialistkunnandet.
Utrikesutskottet instämmer i bet. 1990/91:UU15 i att det
finns ett stort behov av inhemsk lokalt förankrad teknologi
i u-länderna och att forskning och utveckling bör äga rum
vad gäller teknologins anpassning till lokala förhållanden.
Man framhåller vidare att kunnande av det slag som t.ex.
ATS tillhandahåller kan komma till användning dels genom
samarbete med mottagarland eller svensk
biståndsorganisation, dels genom att erbjuda
biståndsmyndighet sina tjänster på konsultbasis. Som
emellertid Sveriges Lantbruksuniversitet vid en
föredragning för utskottet den 6 mars
1991 framhöll är det, med något enstaka undantag,
med nuvarande fastlåsta principer för svenskt u-
landsbistånd, i praktiken nästan omöjligt för institutionerna
att långsiktigt kunna skapa nödvändiga kontaktnät i u-
länderna. De administrativa hindren för en sådan
utveckling tycks vara oöverstigliga. Slutsatsen efter många
års energiska försök att skapa
kunskapsuppbyggnad/överföring genom institutioner med
stark svensk kompetens blir därför att detta är möjligt
enbart genom ett initiativ från riksdagen.
Motionen skall inte heller denna gång uppfattas som en
anslagsframställan från en enskild organisation. I själva
verket handlar det om ett principiellt ställningstagande,
nämligen om ett svenskt deltagande i SATIS-nätverket.
Behovet av nya kanaler för svenskt bistånd är stort, kanaler
som undviker en tungrodd och ofta korrupt byråkrati i
mottagarländerna. Detta är uppenbart för personer med
praktisk erfarenhet av biståndsarbete. Därför är det också
av största vikt för svenskt bistånd att vi så snabbt som
möjligt inrättar en AT-organisation, som kan ingå i SATIS.
Att låta svenska institutioner få ta ett större ansvar för
institutionsutveckling i mottagarländerna torde mycket väl
rymmas inom de principer som gäller för svenskt u-
landsbistånd. Den anslagspost inom SIDA-budgeten som
skulle kunna vara lämplig för ändamålet är Försöks- och
Metodutveckling (FOM) under Särskilda program samt
Miljöanslaget. Anslaget för FOM bör därför räknas upp till
en rimlig nivå och öppna för svenska initiativ av typen
ATS -- Appropriate Technology Sweden.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om möjligheterna för enskilda
institutioner och ideella stiftelser att erhålla medel ur
biståndsanslaget,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om inrättandet av en svensk AT-
organisation att finansieras med medel ur biståndsanslaget.
Stockholm den 21 januari 1992
Bengt Silfverstrand (s)
Birthe Sörestedt (s)