Eritrea är ett av jordens fattigaste länder. 30 års
befrielsekrig är äntligen slut. Landet har fått en egen
regering och en god grund för utvecklingsarbete.
Kriget innebar stora umbäranden för Eritreas folk och
mycket stora värden har gått förlorade. Den etiopiska
ockupationsmakten misskötte den infrastruktur som
italienare och i viss mån engelsmän byggt upp under
kolonialtiden. Vägar och järnvägar har förstörts. Bostäder
och andra byggnader har förfallit och på många håll skadats
svårt av bombningar. Så har t.ex. hamnstaden Massawa helt
slagits sönder av etiopiska terrorbombningar.
När befrielserörelsen (EPLF) tog över makten helt i maj
1991, inleddes omedelbart ett intensivt återuppbyggande.
Det sker till stor del genom frivilligt arbete av bl.a.
EPLFs medlemmar. För en ersättning bestående av mat och
husrum bygger de vägar och hus, lär barn och vuxna att läsa
och skriva, tar hand om föräldralösa barn, röjer minor och
slagfält, deltar i jordbruksarbete och, snart sagt, i allt som
är nödvändigt för att samhället skall fungera hjälpligt.
För att kunna gå vidare behövs stöd utifrån.
Eritrea saknar såväl material som kunskaper på många
områden, t.ex. för såväl husbyggande, vattenförsörjning
som vägbyggnad, medicin och medicinsk utrustning, papper
och tryckkapacitet för utbildningsändamål och tidningar. (I
Eritrea finns bara en tidning som utkommer 2 ggr/vecka på
grund av bristen på papper.)
Jordbruksutvecklingen hänger nära samman med
vattenförsörjningen. Med vattenreservoarer som samlar
regnvatten när de stora regnen kommer, kan man i flera av
Eritreas regioner få 2 skördar varje år. En snabb insats på
det området kan göra att Eritrea kan avföras från listan över
länder som behöver katastrofhjälp i form av mat.
Med en rejäl insats från omvärlden bör Eritrea ha goda
förutsättningar att inom en ganska snar framtid klara sin
försörjning och utveckling på egen hand.
Dröjer hjälpen riskeras en motsatt utveckling.
Människor sjunker allt djupare ner i fattigdom och
modlöshet och vänjer sig vid vad katastrofhjälpen ger -- mat
för dagen.
Sverige bör snarast inleda ett utvecklingssamarbete med
Eritrea för att därigenom kunna göra en insats präglad av
helhetssyn och långsiktighet. Detta samarbete bör ske i
liknande former som med s.k. programland. Förutom de
goda sakliga skälen för ett sådant beslut, talar också
historiska skäl för det.
Etiopien har under lång tid varit s.k. programland och
har under den tiden styrt hela eller delar av Eritrea. Alltså
bör i vart fall en del av det svenska utvecklingsbiståndet ha
kommit också Eritrea till del. När de båda länderna nu är
på väg att gå skilda vägar -- i stor respekt för varandra --
borde det vara naturligt att såväl Etiopien som Eritrea får
del av svenskt bistånd.
Under tiden sådana former för biståndet byggs upp bör
omfattningen av projektbistånd öka. I budgetpropositionen
skrivs under rubriken Etiopien att sådant bistånd är
angeläget, utan att det anges någon nivå. En precisering av
biståndet till Eritrea är nödvändigt om det skall bli effektivt.
Det är regeringen i Eritrea som kan avgöra vilket bistånd
man vill ha. Det kan inte den etiopiska regeringen göra,
vilket den heller inte har ambitionen att göra.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om långsiktigt utvecklingssamarbete
med Eritrea.
Stockholm den 16 januari 1992
Eva Johansson (s)
Inga-Britt Johansson (s)
Kent Carlsson (s)
Lena Hjelm-Wallén (s)
Viola Furubjelke (s)