Många länder i världen uppfattar att Sverige har en generös biståndspolitik. På olika sätt bistås u-länder med medel och direkta insatser.
För budgetåret 1990/91 var 13 miljarder kronor anvisade för bistånd. 62 % av medlen disponerades av SIDA, 26 % av UD och 10 % av övriga biståndsorgan, BITS, SAREK och Sandöskolan.
Bistånd kan dock enbart bli en del av ett samarbete på många nivåer med u-länderna. Handel med andra länder och de handelsinkomster det ger liksom direktinvesteringar och andra kapitalflöden är långt viktigare delar av de resursflöden som krävs för att ekonomiskt hjälpa u- länderna.
Generellt har biståndsverksamheten, framför allt SIDAs verksamhet, satts i fokus och kritiserats. Kritiken har mer riktats mot verksamhetens bedrivande än dess målsättning och att SIDA inte gjort tillräckliga ansträngningar för att finna lämpliga biståndsprojekt, eftersom hela biståndsanslaget inte använts. Vidare har kritik riktats mot en alltför stor användning av konsulter i stället för att använda anställd personal. Den höga personalrörligheten, oklara ledningsfunktioner, chefsrollen och avsaknaden av kriterier för fördelningen av personalresurser mellan SIDAs huvudkontor och biståndskontoren är andra problem som diskuterats.
Även riksdagens revisorer pekar i förslaget till riksdagen 1991/92:11 på många problem i förvaltningen av svenskt utvecklingsbistånd. De olika problemen kan var för sig ge anledning till särskilda ställningstaganden.
Enligt vår mening måste biståndet ses över och utformas så att det till största delen når fram till de fattigaste befolkningsgrupperna. Det skall dessutom i större utsträckning än hittills inriktas mot kvinnor och barn. Det skall också skapa förutsättningar för demokratisk utveckling. För att nå största effektivitet i denna strävan måste de frivilliga och ideella organisationernas erfarenheter och upparbetade nätverk få en större roll vid utformningen av det framtida biståndet.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en översyn av det svenska utvecklingsbiståndets framtida utveckling med inriktning mot att biståndet i större utsträckning skall ges genom frivilliga och ideella organisationer och ha speciell inriktning mot de fattigaste länderna samt kvinnornas och barnens situation.
Stockholm den 25 oktober 1991 Jan Erik Ågren (kds)