Uppställ kompetenskrav på privata och kommunala
parkeringsbolag samt deras inkassoombud! Avveckla
bilägarens ansvar för felparkerings- och kontrollavgifter i
biluthyrningsförhållanden.
Allmänna synpunkter
Åtgärder (kompetenskrav, auktorisation) måste
vidtagas mot den hämningslösa rovdrift mot fordonsägare
som de privata och kommunala parkeringsbolagen på
kvartersmark ägnat och alltjämt ägnar sig åt med stöd av
lagen (1948:318) om kontrollavgift vid olovlig parkering.
Lagen som trädde i kraft i juli 1984 ersatte ett enligt
rättspraxis utvecklat system som byggde på tanken att
markägaren och fordonsföraren träffat ett civilrättsligt avtal
om parkering till vilket i händelse av överträdelse av
villkoren, kopplades en särskild parkeringsavgift.
Motiven till lagen var att tillgodose markägarens behov
av ett rationellt parkeringsövervakningssystem samtidigt
som man ville uppnå enhetliga regler med den
offentligrättsliga regleringen vad gällde vägmärken,
ägaransvar och avgiftsnivåer.
Reglerna för utmärkning kom att anges i
Trafiksäkerhetsverkets författningssamling (TSVFS
1984:32).
Ändamålet med lagen och dess tillämpning har alltsedan
ikraftträdandet missbrukats av markägare, parkeringsbolag
och inkassoombud. Det har snarare varit fråga om att
etablera en lukrativ affärsverksamhet/ ''jaktområden'' än
att reglera trafik och parkering.
Följande felaktigheter och brister förekommer frekvent:
1. Ofullständig eller felaktig utmärkning av reglerna,
varvid grunden för kontrollavgift faller i rättspraxis.
2. Utkrävande av kontrollavgift från bilägaren med stöd
av avtalstavlor (lagstöd och rättspraxis saknas).
3. Behörighetsöverträdelser genom
kontrollavgiftsbeläggning på allmän platsmark eller
gatumark.
4. Kommunala parkeringsbolags fakultativa
affärsverksamhet med kontrollavgifter utanför den egna
kommunen.
5. Bristfällig utbildning av dem som övervakar
efterlevnaden av meddelade förbud eller villkor. (Jfr. 12 § i
SFS 1984:318).
6. Till följd av ovannämnda brister har inkassoombuden
i många fall kommit att inkassera fordringar som saknat
laga grund, varvid deras verksamhet stått i strid mot lagens
krav på ''god inkassosed'' (inkassolagen SFS 1974:182, §5).
7. Domstolsutslag i summarisk process och domar på
betalningsskyldighet har på grund av parkeringsärendenas
dispositiva karaktär meddelats på rättsstridiga grunder vilka
åberopats som rättsenliga av sökandena/kärandena.
Fordonsägare har därför i stor utsträckning drabbats av
rättsförluster och betalningsanmärkningar.
Enligt bestämmelserna i lagen om felparkeringsavgift
ansvarar fordonets ägare för att felparkeringsavgiften
betalas och vid olovlig parkering enligt SFS 1984:318
ansvarar fordonsägaren solidariskt med föraren för att
avgiften betalas. Denna ordning får ofta orimliga
konsekvenser i biluthyrningsfallen där fordonsägaren först
i samband med indrivningsåtgärder blir medveten om att
fordonet felparkerats. Han har vid denna tidpunkt stora
svårigheter att bedöma felparkerings/kontrollavgiftens
rättsgrund och inför hotet av att rättsliga åtgärder vidtages
med åtföljande dom och hyresmannens möjligheter att
bestrida betalningsansvar, något som strider mot svensk
rättstradition.
Det är därför rimligt, i uthyrningssammanhang, att
betalningsansvaret för felparkerings- och kontrollavgifter
genom lagändringar överföres på den enligt avtal angivna
hyresmannen när förseelsen utförts av någon som nyttjar
hyrbil med stöd av skriftligt avtal som ägs av företag som
bedriver yrkesmässig uthyrning enligt lagen om
biluthyrning. Fiskala intressen måste i detta sammanhang få
vika för rättssäkerhetsintresset där traditionen utpekar
gärningsmannen eller den som står närmast handlingen som
ansvarig.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär en utredning om de
privata parkeringsbolagens laglighet.
Stockholm den 23 januari 1992
Sten Söderberg (nyd)
John Bouvin (nyd)