Taxinäringen är numera avreglerad. Omställningen har inte varit problemfri, något som heller inte var att förvänta eftersom taxiföretagen, efter generationer av statlig detaljstyrning av verksamheten, saknade erfarenhet av konkurrensutsatt verksamhet.
Vissa uppenbara missförhållanden har uppstått. Så har till exempel konkurslönegarantin systematiskt utnyttjats som konkurrensmedel av mindre seriösa företagare. Den skärpta tillsyn från länsstyrelserna som framhålls i propositionen, bilaga 14, är därför välkommen.
I propositionen framhålls att länsstyrelserna i fortsättningen självständigt skall ansvara för marknadsbevakning och konkurrensfrågor. En stor del av taxinäringens inkomster kommer från den kommunala upphandlingen och det är därför viktigt att kommunerna inte genom olika administrativa åtgärder utestänger seriösa taxiföretag och därigenom förhindrar en effektiv konkurrens.
Taxameterkravet
Vid avregleringen framhölls mycket starkt att samtliga taxibilar måste förses med kvittoskrivande taxametrar. Kravet vidhölls även för limousiner och skolskjutsbilar eftersom konkurrensen med andra företag i annat fall skulle snedvridas. Det kan därför inte vara rimligt att kommuner nu införskaffar egna taxibilar som inte uppfyller de krav på taxiutrustning som krävs för andra åkare. Regelutformningen måste vara lika för alla.
Uppställningsplatser
Uppställningsplatser anordnas av kommunerna på gatumark och måste vara tillgängliga för samtliga fordon. På vissa ställen har det dominerande företaget tilldelats speciella förmåner med skyltning och turordning, något som försvårar kundernas möjlighet att fritt välja bil.
Den kommunala markupplåtelsen måste vara neutral mot samtliga taxiföretag och kunden skall ha rimlig möjlighet att själv välja bil.
Färdtjänst
En stor del av taxis inkomster kommer från den kommunala färdtjänsten. Kommuner och landsting måste därför tillse att möjligheten till anbudslämning fungerar och att omfattande krav på datoriserad utrustning, som ofta är av begränsad nytta för kunderna, gör att mindre taxiföretag utestängs från möjligheten att deltaga i färdtjänsten, även om deras priser är förmånliga.
Det är heller inte tillfredsställande om landstingets färdtjänstorganisation integreras med beställningscentralen för endast ett taxiföretag och taximonopolet därigenom återuppstår.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att länsstyrelserna i den skärpta tillsynsverksamheten för taxinäringen även skall kontrollera att kommunerna ger rimliga förutsättningar för en sund konkurrens inom taxinäringen.
Stockholm den 20 januari 1992 Tom Heyman (m)