Grundläggande telekommunikation är för många
handikappade något mer än en fungerande telefontjänst.
Det är möjligheten att med hjälp av telekommunikationer i
kombination med datateknik kunna utföra vardagliga
sysslor, upprätthålla sociala kontakter och delta i
samhällslivet. Det innebär att man också avser sådana
viktiga sociala aktiviteter som andra, icke-handikappade,
inte behöver telekommunikation för att utföra. Det kan
vara när gravt rörelsehindrade, talskadade eller dövblinda
använder elektronisk post eller datorkonferenser för att
upprätthålla sociala kontakter. Eller när en gravt
rörelsehindrad person använder videotex för att beställa
hem varor från affären eller när en synskadad person går in
i en offentlig databas för att läsa ett dokument med hjälp av
talsyntes.
Det föreligger viss oklarhet beträffande vem som har
ansvaret för att bra telekommunikationstjänster utvecklas
och tillhandahålles. Likaså vem som har ansvaret för
finansieringen.
I det handikappolitiska programmet från 1982, vilket
alla partier ställt sig bakom, framhålls att varje sektor har
handikappansvar och finansieringsansvar. Trots detta har
inte mycket hänt inom de verksamhetsgrenar staten själv
bedriver eller bedrivit.
Det är dags nu att slå fast denna princip inom
telekommunikationsområdet. För att få en solidarisk
finansiering mellan olika operatörer kan t.ex. en fond bildas
för finansiering och ansvaret regleras i lag. Det är också
viktigt att man i detta sammanhang överväger
beslutsprocess och inflytandefrågor.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om grundläggande
telekommunikation,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ansvars- och
finansieringsprincipen.