Grundläggande telekommunikation är för många handikappade något mer än en fungerande telefontjänst. Det är möjligheten att med hjälp av telekommunikationer i kombination med datateknik kunna utföra vardagliga sysslor, upprätthålla sociala kontakter och delta i samhällslivet. Det innebär att man också avser sådana viktiga sociala aktiviteter som andra, icke-handikappade, inte behöver telekommunikation för att utföra. Det kan vara när gravt rörelsehindrade, talskadade eller dövblinda använder elektronisk post eller datorkonferenser för att upprätthålla sociala kontakter. Eller när en gravt rörelsehindrad person använder videotex för att beställa hem varor från affären eller när en synskadad person går in i en offentlig databas för att läsa ett dokument med hjälp av talsyntes.
Det föreligger viss oklarhet beträffande vem som har ansvaret för att bra telekommunikationstjänster utvecklas och tillhandahålles. Likaså vem som har ansvaret för finansieringen.
I det handikappolitiska programmet från 1982, vilket alla partier ställt sig bakom, framhålls att varje sektor har handikappansvar och finansieringsansvar. Trots detta har inte mycket hänt inom de verksamhetsgrenar staten själv bedriver eller bedrivit.
Det är dags nu att slå fast denna princip inom telekommunikationsområdet. För att få en solidarisk finansiering mellan olika operatörer kan t.ex. en fond bildas för finansiering och ansvaret regleras i lag. Det är också viktigt att man i detta sammanhang överväger beslutsprocess och inflytandefrågor.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om grundläggande telekommunikation,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ansvars- och finansieringsprincipen.
Stockholm den 27 januari 1992 Lena Öhrsvik (s)