Under decennier som kampen i vårt land förts för
utbyggnad av offentlig gemensam service har utbyggnaden
av teleförbindelserna varit en viktig del. Det har inte alltid
varit självklart i vilken ordning olika landsdelar och olika
befolkningsgrupper skulle få tillgång till de nya
kommunikationsmöjligheterna. Av och till har eftersatta
grupper tvingats utveckla politisk kamp för att få del av ny
samhällsservice så att den blivit allmänt tillgänglig.
Senast i maj 1988 formulerade riksdagen övergripande
mål för telepolitiken som innebär att medborgarna,
näringslivet och den offentliga förvaltningen i landets olika
delar skall erbjudas en tillfredsställande tillgång på
telekommunikationer till lägsta möjliga
samhällsekonomiska kostnad. Telesystemet ska bl.a.ge
god tillgänglighet och service för grundläggande
telekommunikationerbidra till ett effektivt
resursutnyttjande i samhället som helhet samtidigt som
telesystemet i sig är effektivtbidra till regional balans och
möjliggöra sociala hänsynstaganden
Vad gäller telepolitikens inriktning ska den bl.a.
innebära attStatens åtgärder skall utformas i en dialog
med intressenterna. Televerkets nätutbyggnadsplaner skall
förankras på regional och lokal nivå och kostnaderna för
grundläggande telekommunikationer skall betalas
solidariskt.
Det sociala ansvar som funnits och den
fördelningspolitik som trots allt förts i vårt land har
möjliggjort en hög telefontäthet och ganska låga taxor.
Landets tillgångar har gett förutsättningar för att utveckla
en stark och bra teleteknik. Dessa förhållanden har bl.a.
varit viktiga förutsättningar för utvecklingen av ett av våra
främsta exportföretag på telekommunikationsområdet.
Efter andra världskriget och inte minst genom
rymdteknik och militär teknik har på den internationella
arenan en alltmer avancerad teknologi utvecklats. Denna
teknik utnyttjas framgångsrikt av transnationella företag
som vill exploatera de mest lönsamma delarna av behoven
av telekommunikationer. Dessa företag har haft ett avsevärt
ekonomiskt intresse av att attackera de s.k. naturliga
telemonopolen som finns i olika länder. Televerksamhetens
beroende av utländska komponenter till högteknologisk
utrustning har också ökat.
Den europeiska gemenskapens politik är också i hög
grad inriktad på en långtgående kommersialisering av
samhällelig service. EG-anpassningspolitiken, otillräcklig
bredd på elektronikindustrin och en allmän eftergiftspolitik
gentemot bolagiserings- och privatiseringsivrare har lett till
den telepolitik som nu utvecklas.
Televerket får alltmer konkurrens på den nationella
marknaden och kan väntas etablera mer verksamhet
utomlands. Utvecklingen leder förmodligen till att de låga
teletaxorna och den goda servicen i Sverige inte kan
upprätthållas, och det kan till och med ifrågasättas om ett i
globala sammanhang litet företag som Televerket kommer
att överleva. Bl.a. den tekniska utvecklingen gör att vi i
framtiden kanske har små ficktelefoner med vilkas hjälp vi
lätt når varje annan ficktelefon på jorden.
Enligt budgetpropositionen räknar regeringen med att
Televerket ska ombildas till bolag den 1 januari 1993 och
dörren för en framtida privatisering av hela verksamheten
hålls öppen. Vänsterpartiet har tidigare avvisat bolagisering
därför att denna företagsform leder till att
kapitalavkastningskravet överordnas alla andra
målsättningar och att Televerket självt därmed inte kan ta
det sociala och regionalpolitiska ansvar som samhället ålagt
verket. Ett mer marknadsmässigt avkastningskrav har
givetvis fördelen att ge staten inkomster och spelreglerna på
marknaden blir mer lika.
Vi anser emellertid att den planerade bolagiseringen
måste uppskjutas till dess att det visats att de mål för
telepolitiken som riksdagen fastställt skall uppfyllas. Innan
något annat sägs från riksdagens sida gäller också dessa mål.
Televerket är på flera områden marknadsledande i Sverige
och har långtgående befogenheter att driva verksamheten
affärsmässigt samtidigt som de övergripande målen ska
uppfyllas.
Ett statligt ägarskap av Televerket kan därför under lång
tid väntas ge bra avkastning och stor tillväxt av
realkapitalet. Avkastningen ger möjligheter till andra
investeringar i infrastruktur varje år i framtiden. Sett på
lång sikt är det därför en mycket dålig affär för staten att
sälja ut Televerket. En privatisering av Televerket måste
avvisas. Skulle privata storföretag eller allianser ta över
kontrollen av televerksamheten i framtiden ökar risken för
grovt ojämlik taxesättning och försämrad service för
svagare grupper och regioner. Regeringen har ett stort
ansvar för att göra en korrekt analys av de ekonomiska
realiteter som styr en fri marknad och inte låta sig styras av
nyliberal dogmatism.
Den utbyggnad och modernisering av telenätet som
pågår är av största vikt för den regionala balansen i Sverige.
Förändringen genomförs med digital teknik som är en
förutsättning för att t.ex. de s.k. PLUS-tjänsterna ska
kunna användas. Nätet måste också få en sådan standard att
datakommunikation och telefax fungerar på ett
betryggande sätt i hela landet. Detta är ofta en förutsättning
för att nya tjänsteföretag ska kunna etablera sig. Idag är
framkomlighet och driftsäkerhet otillräcklig i stora delar av
Norrlands inland.
Blanktrådslinjer måste på sikt bytas ut mot kabel- eller
radiolänkförbindelser. Att bygga upp ett väl fungerande
telekommunikationsnät är en viktig rättvisefråga för
landsbygden och dem som menar allvar med parollen ''Hela
Sverige ska leva''. Därför bör det statliga ansvaret för
telekommunikationerna omfatta såväl telefonitjänster som
grundläggande datatjänster i hela landet. Om Televerket
anser att det inte kan ta ett sådant ansvar på grund av de
avkastningskrav verket ålagts måste antingen
avkastningskraven reduceras eller staten ''köpa'' de
nödvändiga tjänsterna av Televerket. För att så ska kunna
ske måste sådana kostnader och icke vinstgivande
investeringar särredovisas.
När det gäller telefonitjänstens kvalitet har staten
preciserat kraven på framkomlighet, driftsäkerhet,
felavhjälpning och leveranstid vid installation och flyttning
av abonnemang. Långa trådförbindelser, åsknedslag,
stormskador och skador på grund av snö och is är mer
frekvent på landsbygden varför en proportionellt större del
av telefonitjänstens svagheter drabbar landsbygden. Också
av detta skäl är det viktigt att landsbygdslinjer moderniseras
i snabb takt.
Vi befarar att marknadsanpassningen och
bolagiseringen av televerket med åtföljande
avkastningskrav kan komma att fördröja
investeringsprogrammet på landsbygden. Den pågående
indragningen av serviceställen och telebutiker är ett
exempel på hur en hårt driven marknadsanpassning kan slå
mot glesbygd och mindre orter. Neddragningen av antalet
serviceställen och annan neddragning av service bör anstå
tills regeringen genomfört sin analys av bolagiseringens
konsekvenser. Vi hänvisar till den ovan beskrivna
möjligheten att reducera avkastningskraven som en
kompensation för att televerket uppfyller nödvändiga
regionalpolitiska krav.
I rådande arbetslöshetssituation hotas nu tusentals jobb
inom televerkskoncernen genom de rationaliseringar som
bland annat de hårda kapitalavkastningskraven medför.
Arbetslöshet är en katastrof för den som drabbas och
medför ökade kostnader för samhället. De inkomster staten
får av en hårdhänt personalpolitik slår tillbaka på
utgiftssidan. Om inte en rimlig personalpolitik kan
upprätthållas måste regeringen vara beredd att föreslå
reducering av kapitalavkastningskravet.
Under hösten 1991 har de av Televerket aviserade
taxehöjningarna utsatts för häftig kritik. De föreslagna
taxeförändringarna är formellt ett resultat av statens
tidigare beslut att teletaxorna ska kostnadsanpassas. De nya
taxeförslagen innebär en omfördelning av taxebördan från
företagskunder till hushåll och från riks- och utlandssamtal
till lokalsamtal. Den ordning som tidigare ansetts gälla, att
överskott från företagstaxor och långväga telefonsamtal fått
täcka underskott på övriga hushållstaxor och lokala samtal,
skulle därmed upphöra.
Vänsterpartiet har ansett det vara en bra princip att
storförbrukande företag i viss mån subventionerat
hushållskunder. Vi har dessutom ansett att en enhetstaxa
för hela landet skulle radikalt öka rättvisan mellan landets
olika delar. Dessa våra förslag har avvisats. Kritiken blev
stor mot den omfördelning av taxorna som Televerket
föreslagit och vars ikraftträdande riksdagen skjutit på för
vidare prövning. Ett minimikrav i den fortsatta prövningen
för att Televerket ska uppfylla sina sociala hänsyn är att
abonnemangsavgifterna kan sänkas eller helt tas bort för
mer utsatta grupper som låginkomstpensionärer och
handikappade. Om så sker ska givetvis också här minskade
intäkter särredovisas och leda till minskade avkastningskrav
från staten.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att staten genom fortsatt ägande av televerket skall säkra
telekommunikationernas höga kvalitet och det sociala och
regionalpolitiska ansvar som riksdagen beslutat om,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om televerkets bolagisering,
3. att riksdagen beslutar att det statliga ansvaret för
telekommunikationerna skall omfatta både telefonitjänster
och grundläggande datatjänster i hela landet,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om televerkets personalpolitik,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att avkastningskraven på
televerket kan reduceras för att televerket skall kunna
uppfylla sina sociala och regionalpolitiska åtaganden vad
gäller taxor, service och investeringar.
Stockholm den 22 januari 1992
Bengt Hurtig (v)
Rolf L Nilson (v)
Annika Åhnberg (v)
Jan Jennehag (v)