Ett register för fritidsbåtar infördes 1986. Bestämmelser
härom finns i lagen om fritidsbåtsregister (1987:773) och i
förordningen om fritidsbåtsregister (1987:906). Enligt lagen
skall varje svensk båt som inte går i yrkesmässig trafik
registreras om:
1. Båten drivs med segel eller motor och skrovet har en
största längd av minst fem meter eller 2.
Båten drivs med en motor vars propelleraxeleffekt
eller motsvarande överstiger tio kilowatt eller med flera
motorer vars sammanlagda effekt överstiger nämnda tal.
Registreringsplikten inträder då båten första gången
sjösätts eller då den utrustas med segel eller motor.
Registret förs av sjöfartsverket och länsstyrelserna. Båten
tilldelas en registerbeteckning som består av tre bokstäver
och två siffror. Registerbeteckningen skall anbringas väl
synlig på båda sidorna av båten.
Ändamålet med båtregistret är att ge underlag för
kontroll av ordning och säkerhet till sjöss och att kunna
planera trafiken med fritidsbåtar. Registret får även
användas som underlag för planering som avser turism,
friluftsliv och naturvård samt för utredningar rörande
skatter, tullar och indrivning.
Den årliga avgiften per registrerad båt uppgår f.n. till 30
kr.
I årets budgetproposition föreslår
kommunikationsministern att fritidsbåtsregistret skall
läggas ner. Beslutet kommer samtidigt som det står klart att
registret nu äntligen fyller sitt syfte och omfattar ca. 300.000
av Sveriges större fritidsbåtar.
Det har påståtts att båtregistret kan underlätta
båtstölder och försäkringsbedrägerier. Som skäl för
nedläggning av detsamma har också hävdats att det inte bär
sina kostnader.
Att registret inte bär sina kostnader är i och för sig
korrekt. Detta beror emellertid på den missbedömning av
antalet registreringsbara fritidsbåtar som gjordes vid
registrets införande. Antalet fritidsbåtar uppskattades då
till ca. 400.000, medan den verkliga siffran har visat sig vara
ca. 300.000. Det är således genom att basera en orimligt låg
årsavgift -- 30 kr båt -- på ett orealistiskt antal båtar som
registret har varit en dålig affär för statskassan.
Detta tas nu av motståndarna, idag nästan bara intressen
i båtbranschen, till intäkt för att slopa registret. Argument
som myndighetsövergrepp, integritetsbrott och
överbyråkratisering är däremot påståenden som saknar all
saklig grund. Bl.a. har riksskatteverket upptäckt att ett
antal lyxbåtar smugglats in i landet. Ägarna tvingas nu
betala moms till fromma för samhället och hederliga
skattebetalare.
Antalet båtolyckor liksom båtstölder och andra lagbrott
till sjöss, såsom hastighetsöverträdelser, ökar. Sådana
avarter har visat sig vara lättare att hantera med ett
båtregister som är en absolut förutsättning för att
överhuvudtaget kunna identifiera stulna båtar.
Berörda myndigheter som rikspolisstyrelsen,
kustbevakningen, sjöpolisen och sjöräddningen ställer sig
positiva till båtregistret. Sjöpolisen anser att stulna båtar
bara kan spåras genom någon form av registerbeteckning
samtidigt som man noterar att såväl fartsyndare som tjuvar
och rånare kunnat gripas tack vare registret. Och enligt
sjöräddningen har registret underlättat efterspaningen av
försvunna båtar.
Mot denna bakgrund förefaller det vara synnerligen
olämpligt att avveckla registret för fritidsbåtar. Insikten om
att spelregler behövs för trafiken till lands såväl som till
sjöss talar klart och entydigt för ett sådant register.
Förutsättningen för dess fortbestånd är då givetvis att det
kan bära sina egna kostnader och gärna också lämna ett
visst bidrag till sjösäkerhetsfrämjande åtgärder o.dyl.
Samtidigt som vi hemställer att regeringens förslag att lägga
ner fritidsbåtsregistret avslås, föreslår vi att avgiften per
registrerad båt höjes till 100 kr per år.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen avslår regeringens förslag att avveckla
fritidsbåtsregistret,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en höjning av avgiften per
registrerad fritidsbåt till 100 kr per år.
Stockholm den 10 januari 1992
Bengt Silfverstrand (s)
Birthe Sörestedt (s)