Analyserna visar att omkullkörning med motorcykel, i
jämförelse med kollisioner, oftast är ett förhållandevis
långsamt förlopp och att den vertikala
hastighetskomponenten därför inte behöver vara särskilt
stor, ofta sannolikt lägre än motsvarande 1 m fall. Eftersom
den horisontella hastigheten däremot kan vara hög kan
motorcyklisten komma att kana på vägbanan under en tid
av några sekunder. Under tiden behåller han som regel en
och samma ställning ända tills han eventuellt hamnar
utanför vägbanan där han snarare rullar än kanar. Om den
åkande under detta förlopp inte kolliderar med fasta
föremål eller träffas av det egna fordonet behöver en
omkullkörning av detta slag inte leda till svårare
kroppsskador.
Om motorcyklistens kropp inte är väl skyddad under
glidmomentet kommer dess tryck mot underlaget,
friktionen och hastigheten att ge upphov till skrapsår och i
vissa fall brännskador på de mjukdelar som är i kontakt med
vägbanan. Såren blir då naturligtvis också nedsmutsade och
detta leder i sin tur till infektion, försenad läkning och ökad
ärrbildning.
Skador på bålen och extremiteterna framstår nu som det
största problemet. Särskilt allvarligt är problemet med de
lednära frakturerna på skuldror, armbågar och knän. Dessa
är orsak till nästan hälften av fallen med minst 10 %
invaliditet.
Skinnkläder av god kvalitet och skyddande stoppningar
med god energiupptagning vid stötar kan ge avsevärt
förbättrat skydd för motorcyklister i flertalet av de olyckor
som sker.
En skyddsdräkt, tillverkad efter de rekommendationer
och föreskrifter som TSV rekommenderar i ''Regler för
fordon, bilaga 17 till TSVFS 1985:60'', borde alla
motorcyklister och passagerare vara utrustade med vid
framfart på motorcykel.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen begär att regeringen återkommer med
förslag till lagändring vad gäller skyddsdräkt som
obligatorisk utrustning vid framförande av motorcykel.
Stockholm den 24 januari 1992
Kaj Larsson (s)
Åke Selberg (s)
Inge Carlsson (s)