Det råder i dag stor enighet om att rejäla satsningar på
utbyggnaden av trafikens infrastruktur, t.ex. vägar, i
Sverige är nödvändiga för att långsiktigt stärka näringslivets
konkurrenskraft. Tillkomsten av snabba och
kapacitetsstarka transportsystem kan delvis kompensera de
långa avstånden till de marker, främst inom EG-området,
som de svenska företagen vänder sig till. Beslut om
utbyggnad av vägnätet leder till att ett stort antal
arbetstillfällen snabbt skapas -- något som är särskilt
värdefullt i den djupa lågkonjuktur Sverige nu befinner sig
i.
I den socialdemokratiska regeringens
''tillväxtproposition'' som behandlades och i bred enighet
bifölls av riksdagen våren 1991 aviserades en kraftsamling
för utbyggnad av Sveriges infrastruktur, bl.a. av vägnätet.
De vägprojekt som pekades ut var i huvudsak satsningar på
de trafikstarka stråken kring och mellan
storstadsregionerna, t.ex. vägarna E3, E4 och E6.
Vi välkomnar självfallet initiativet att öka
investeringsnivån i landets infrastruktur. Det krävs en snabb
och kraftfull satsning på utbyggnaden av infrastrukturen --
vägar, järnvägar, flygplatser och liknande
basinvesteringar -- i hela landet. Sedan vi tagit del av
regeringens förslag grusas våra förhoppningar om
infrastrukturella satsningar inom vår region. Vi avvisar den
handlingslinje som regeringen valt och som i praktiken
innebär att de extra investeringar som planeras får störst
effekt från miljö- och tillväxtsynpunkt endast när de
koncentreras till de s.k. tillväxtregionerna. Det finns i
Karlstadsregionen och i övriga Värmland halvvägs mellan
storstäderna Stockholm och Oslo en rad objekt som är av
såväl nationell som regional betydelse och som mycket väl
skulle kunna rymmas inom ramen för de satsningar
riksdagen beslutat om. Det är ju inte enbart
storstadsregionerna som bidrar till det svenska
folkhushållet. En stor spridning av
infrastruktursatsningarna till andra regioner skulle infria
förväntningarna om att ''hela Sverige skall leva''.
Vid en närmare genomgång av regeringens
budgetproposition kan vi inte finna att man följt
trafikutskottets betänkande 1990/91:TU24 och riksdagens
tidigare beslut. I samband med behandlingen av motioner
om flerårsplaner och fördelningsplaner antog
trafikutskottet och riksdagen följande uttalande. Av
utskottets betänkande om trafikens infrastruktur framgår
att Norrlands inland, Dalarna, Värmland, norra Dalsland
och sydöstra Sverige bör tillföras en större del än för
närvarande av ordinarie anslag för bl.a. vägändamål.
Regeringen bör beakta detta -- framhölls det i
betänkandet -- då direktiven för nästa planeringsomgång
fastställs.
Vi kan inte finna att regeringen i
statsverkspropositionen tillräckligt beaktat detta av
riksdagen tidigare antagna beslut. Vi förutsätter att detta är
ett förbiseende av regeringen, att detta tillrättaläggs i
samband med nästkommande revidering av direktiven när
nu nästa planeringsomgång skall fastställas av regeringen.
Vi efterlyser alltså ett mer nyanserat synsätt från
statsmakterna i dessa frågor och presenterar här ett antal
vägobjekt i Värmland som är av nationellt intresse.
Väg E 18
är en viktig länk som kommer att inrymmas i det
nationella gemensamma vägnät som regeringen uppdragit
åt vägverket att närmare identifiera. E 18
är Värmlands pulsåder på vägsidan med stor
betydelse för såväl lokal och regional som nationell och
internationell trafik i östvästlig riktning. Det är angeläget
att E 18
i alla sina delar får en standard som motsvarar
nuvarande och framtida trafikmängder.
Andra viktiga transportleder i länet är väg 61 och väg 45
genom Fryksdalen. Väg 61 med anknytning till riksväg 2 i
Norge är viktig för den nationella och internationella
trafiken, t.ex. mellan Stockholm och Oslo, medan väg 45,
som en del i inlandsvägen Göteborg--Karesuando, kommer
att ha stor betydelse för både gods- och turisttrafiken mot
Norr.
Nedläggningen av NKIJ-banan Hagfors--Deje under
hösten 1990 har medfört att de tunga industrierna i Hagfors
och Munkfors saknar möjlighet att transportera sitt gods på
järnväg. Detta i kombination med att väg 62 genom
Klarälvsdalen på vissa delar är i mycket dåligt skick kan
medföra att de berörda industriernas relativa
konkurrenskraft äventyras.
Enligt vår mening är det angeläget att resterande
investeringsbehov på väg 62 och väg 240 tillgodoses. Detta
gäller även väg 63, som är en viktig transportled mellan
Bergslagen och Västsverige och väg 64, den viktiga nord--
sydliga väglänken i Östra Värmland.
I ett skogs- och glesbygdslän som Värmland är det
sekundära vägnätet av mycket stor betydelse. Standarden
är dock låg och bärigheten motsvarar inte dagens krav. Det
är därför angeläget att ytterligare medel ställs till
förfogande för bärighetshöjande insatser.
Grusvägar upplevs av boende och trafikanter ofta som
en olägenhet, då vägdammet under vissa tider på året
skapar problem. Vägverket strävar efter att förse dessa
vägsträckor med permanent beläggning, i första hand de
vägar som har en trafik på mer än 250 fordon per dygn.
Även för dessa åtgärder bör enligt vår uppfattning större
resurser ställas till förfogande.
För att kunna utföra ett godtagbart vägunderhåll på det
sekundära vägnätet anser vi det vara av största vikt att
vägverkets decentralisering av resurser bibehålls intakt.
Regeringens sparåtgärder på underhållssidan kan på sikt
vara förödande för vårt vägbestånd.
Sammanfattningsvis kan vi konstatera att de
sammanlagda insatserna för Värmlands län inte
tillnärmelsevis motsvarar de förväntningar som skapats
efter regeringens presentation av årets
statsverksproposition. Skall trovärdighet erhållas för
skrivningen i finansplanen, om betydande satsningar inom
väg- och järnvägsområdet, måste ytterligare medel tillföras
såväl riksvägnätet som underhållet av det sekundära nätet --
i synnerhet i skogslänen där Värmland ingår och där
klimatet tidvis bidrar till långa avstängningsperioder av
grusvägarna på grund av tjälskador och därmed försvagad
bärighet.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ökat behov av vägmedel till
Värmlands län,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att riksdagens tidigare beslut om infrastruktursatsningar på
trafikens område om en satsning i Norrlands inland,
Dalarna, Värmland, norra Dalsland och sydöstra Sverige
även framdeles bör beaktas.
Stockholm den 27 januari 1992
Magnus Persson (s)
Bo Finnkvist (s)
Jarl Lander (s)
Kristina Svensson (s)
Lisbeth Staaf-Igelström (s)