De flesta svenskar äger en cykel. Den används för många
ändamål. För många är cykeln ett naturligt fordon för resor
till och från arbetet. Den är ett utmärkt redskap för nöje,
rekreation, semester och motion.
Det är hälsosamt att cykla och det är ett synnerligen
miljövänligt sätt att förflytta sig från en punkt till en annan.
Cykeltrafiken är utrymmessnål, den är bullerfri och
föranleder inte några miljövådliga avgaser. Det finns därför
enligt vår mening, skäl för samhället att underlätta och
stimulera en ökad användning av cykeln.
Vägverket har under lång tid gett bidrag till byggande av
cykelleder. I årets budgetförslag anvisas 20 miljoner för det
ändamålet. Summan har varit konstant under en lång följd
av år och har därmed i realiteten försämrats mycket
kraftigt. Det är allvarligt, särskilt mot bakgrund av de
ansträngningar som görs för att skapa alternativ till bilen.
Vi anser det därför synnerligen angeläget att höja anslaget
för byggande av cykelleder.
De anslagna medlen för byggande av cykelleder fördelas
över landet, det statliga bidraget har hittills varit 50 %. Vi
anser att respektive länsmyndighet i fortsättningen själv ska
få bestämma bidragsprocenten. Det finns säkerligen
cykelleder som skulle komma till utförande även med ett
lägre bidrag. Andra angelägna projekt kan behöva högre
bidrag för att sättas i gång. Med en högre flexibilitet i
bidragsgivningen skulle sannolikt de anslagna medlen ge ett
bättre resultat än vad som hittills varit fallet.
Trafikmiljön i våra städer är fortfarande på många håll
undermålig. Stora ansträngningar görs för att förbättra
densamma. Avgasreningen på bilar förbättras,
kollektivtrafiken stimuleras och stadsplaneringen utformas
så att skadorna av en allt intensivare biltrafik skall kunna bli
så små som möjligt. På olika sätt görs ansträngningar för att
intressera resenärer att använda andra trafikmedel än bil. I
stadstrafik med måttliga avstånd kan cykel vara ett bra
alternativ. Trots dessa ansträngningar kan vi konstatera att
trafikmiljön lämnar mycket övrigt att önska.
I allmänna reseavtal, ARA, definieras cykel som annat
färdmedel. Ersättningen till den som använder cykel är 10
öre per kilometer. Denna ersättning har varit oförändrad
under mycket lång tid.
Vi anser att det är lämpligt att höja denna ersättning
rejält, förslagsvis till 50 öre kilometern. En sådan
ersättningsnivå är i realiteten en besparing om den medför
den effekten, att ett antal resande finner det intressant att
använda cykel i stället för bil. Dessutom är en sådan
förändring en stimulans som kan bidra till en mer behaglig
trafikmiljö.
Vi vill erinra om att det för några år sedan gjordes en
test i Stockholm beträffande tidsåtgången för budsändning
mellan en racerförare och en tävlingscyklist. Testen utföll
till cyklistens fördel.
Den som använder cykeln för rekreation och semester är
beroende av att cykeln kan medföras på allmänna
kommunikationer av olika slag. Det är därför angeläget att
dessa transporter kan fungera snabbt och smidigt på flyg,
tåg, bussar och båtar. Onekligen är det en självklarhet att
cykel och cyklist borde kunna befordras med samma
lägenhet. Så är tyvärr inte alltid fallet i dag. Vi anser därför
att det erfordras någon form av allmänna föreskrifter
härom.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om bättre villkor för cykeltrafik.
Stockholm den 24 januari 1992
Anders Nilsson (s)
Jan Fransson (s)
Birgitta Johansson (s)
Sven-Gösta Signell (s)