Antalet olyckor på de svenska vägarna måste minskas.
Otaliga mänskliga tragedier döljer sig bakom
trafikolycksstatistiken och olycksnotiserna i tidningarna.
Ett aktivt och effektivt trafiksäkerhetsarbete är ett
måste. Inriktningen av detta är dock i stora stycken felaktig.
Vi måste börja se trafikanterna som tänkande individer
som det går att påverka. På de flesta områden i samhället
som styrs av andra än politiker har man insett behovet av
detta. Genom kunskapsförmedling, information och
opinionsbildning lägger man grunden till beteenden som
man eftersträvar. Genom att ge order och behandla
människor som undersåtar motverkar man det.
Den senaste tidens trafiksäkerhetsinsatser har
koncentrerats till höjda straff, böter och massiva
hastighetskontroller i kombination med sänkta
hastighetsgränser. Därigenom minskar såväl förståelsen
som efterlevnaden av de viktigare reglerna.
Regeringen har aviserat en proposition om det framtida
trafiksäkerhetsarbetet under våren. Det är min förhoppning
att de kommande förslagen innebär en ändrad inriktning av
arbetet i den av mig anförda riktningen.
Jag vill därför i dagsläget endast koncentrera mig på
förslaget i budgetpropositionen om att avdela fem miljoner
kronor till fortsatt verksamhet med så kallade fasta
hastighetskameror, eller ''utrustning för automatisk
hastighetsövervakning'' som det kallas i beskrivningen
under anslaget B2, ''Drift och underhåll av statliga vägar''.
Förslaget bör, enligt min mening avslås. De fem Mkr
som föreslås till kameror ger bättre trafiksäkerhetseffekt
om de används till den verksamhet som anges i anslagets
rubrik.
Trafikövervakning ger bättre förebyggande effekt om
den i större utsträckning används till synlig bevakning.
Denna typ av bevakning respekteras och bejakas av
vägtrafikanterna. Samtidigt finns det många rent juridiska
tveksamheter med de så kallade spionkamerorna längs våra
vägar.
Bevisföringen är svår och tveksam. Det går inte att binda
fordonsägaren vid brottet om inte fotografiet visar ansiktet.
Ett tillfälligt nedfällt solskydd kan vara skillnaden mellan
åtal med indraget körkort eller frikännande. Vissa
trafikantkategorier, till exempel motorcyklister, har inte
registreringsskylt i framkant och kan därutöver svårligen
kännas igen om han eller hon har den, av annan lagstiftning,
stipulerade hjälmen påsatt.
Placeringen av kamerorna styrs i större grad av
fototekniska förutsättningar och överväganden om
minimerad störning än av rent trafiksäkerhetsmässiga
aspekter.
Verksamheten bör av bland annat dessa skäl snarast
avbrytas.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen beslutar att verksamheten med automatisk
hastighetsövervakning avbryts.
Stockholm den 21 januari 1992
Fredrik Reinfeldt (m)