Förbättrade kommunikationer är nyckeln till utveckling
av näringslivet, arbetsmarknad, kompetensförsörjning och
kulturliv. Det måste nu satsas rejäla resurser för att
förbättra standarden på järnväg, vägar,
telekommunikationer i Västerbottens län. Sjöfarten och
nya transportvägar måste även ges rimliga förutsättningar.
Det är nödvändigt att omfördela ekonomiska medel avsatta
för arbetsmarknadsåtgärder direkt riktade nu till
kommunikationsnätet.
Det norrländska järnvägsnätet är liksom det svenska
nätet som helhet ett arv från l800-talet. Mellan Ådalen och
Luleå innebär arvet från l800-talet att stambanan bl.a. av
försvarsskäl lagts en bit från kusten och att kustbana
fortfarande saknas. Detta innebär att fem stora
Norrlandsstäder inte har anknytning på annat sätt till
stambanan än med s.k. tvärbanor. Jag har i annan motion
till riksdagen framfört förslag om att förprojektering av
Ådalsbanan och en Botniabana kommer till stånd.
Stambanan har en väsentlig funktion både för gods- och
persontrafik. Det är också väsentligt att framhålla vikten av
anslutningsbanorna, de s.k. tvärbanorna, till kuststäderna
med stor betydelse för stambanans funktion. Tvärbanorna
har både gods- och persontrafikflöden med omfattande
timmertransporter framförallt. Underhållet på banorna är
sedan länge starkt eftersatt. Exempelvis skulle en eventuell
nedläggning av trafikeringen av sträckan Storuman--
Hällnäs innebära att l8 000 lastbilar ytterligare per år skulle
trafikera E79 vilket innebär tillkommande belastning av ca
80 lastbilspassager per dag på en väg som i dag har en
bristfällig vägstandard.
Behovet av att bibehålla både gods- och persontrafik på
Inlandsbanan har jag framfört i en särskild motion. Av inte
minst miljöskäl finns det anledning att förstärka
möjligheterna till upprustning av järnvägsnätet i ett län som
Västerbotten. l988 års trafikpolitiska beslut ger SJ
möjlighet att utvecklas till ett modernt effektivt och
kundinriktat tågtrafikföretag. Men det behövs
tillkommande investeringar för att främja och förvalta
statens spåranläggningar.
I ett län som Västerbotten med stora avstånd och gles
bosättning har vägnätet en avgörande betydelse för
samhällsutvecklingen. Västerbotten har landets längsta
allmänna grusvägnät -- drygt 400 mil -- och Norrlandslänens
största antal bofasta befolkning i glesbygd. Exempelvis bor
ca 6 000 människor i l00 byar i länet där den allmänna vägen
inte är belagd genom bebyggelsen. De boende är för sitt
levebröd beroende av att pendla mellan hemmet och
arbetet upp till 5--l5 mil dagligen under större delen av året
på urusla och hårt nerslitna vägar. Situationen för
människorna blir ohållbar med sönderkörda bilar och oro
för att överhuvudtaget kunna ta sig fram. Investeringar till
förbättringar av vägnätet måste tillkomma nu. Lokalt
behövs goda transportmöjligheter för att betjäna näringsliv,
offentlig verksamhet, företag och inte minst enskilda
hushåll.
Trafikflödena på E4 är betydligt större än för övriga
väglänkar i länet. E4 har förhållandevis god standard
söderifrån fram till Umeå. Men därefter sjunker standarden
norrut betydligt, i synnerhet norr om Sikeå. Vid
Skellefteåområdet har E4 såväl söder som norr om
Skellefteå stora standardbrister, vilket måste åtgärdas. Det
är anmärkningsvärt att någon större upprustning av E4
genom Västerbottens län inte projekteras. E4 genom länet
behöver l3 meters bredd och säkra korsningar för att kunna
upprätthålla normal europavägstandard.
Flygnätets utveckling har haft stor betydelse för länet
och möjligheterna att tidsmässigt förkorta avstånden både
inom och utom länet. Glädjande är uppslutningen kring
flygförbindelserna med s.k. matarflyg från Vilhelmina och
Lycksele. På samma sätt bidrar direktförbindelserna mellan
Kiruna--Umeå, Gällivare--Umeå, Luleå--Umeå,
Sundsvall--Umeå och Östersund--Umeå till att underlätta
samverkan inom den norra sjukvårdsregionen och den
regionsjukvård som bedrivs vid Regionsjukhuset i Umeå.
Tyvärr har från l99l en drastisk försämring av turtätheten
på norrlandsflyget inträffat. Särskilt gäller det sträckan
Östersund--Umeå, som nu enbart betjänas av en tur i
vardera riktningen mot tidigare tre. De alternativ som nu
erbjuds är att flyga via Arlanda, vilket betyder besvärliga
omstigningar för de sjuka/handikappade, väsentlig
kostnadsökning som inte kan accepteras. Årligen besöker
ca 21 000 patienter regionsjukhuset från de tre samverkande
länen Jämtland, Västernorrland, Norrbotten. Dessutom
tillkommer de anhörigas, läkarkonsulters och övriga resor.
De redovisade faktiska flygförbindelserna uppfyller inte de
av riksdagen angivna kraven på snabba och bra
kommunikationer som ingick i förutsättningarna kring
bildandet av den norra sjukvårdsregionen.
I Storumans kommun finns det för militärt ändamål
avsatta flygfältet i Gunnarn. Flygfältet kan med fördel
anpassas också för civiltrafik och kan därigenom bli en
knutpunkt även för flygtrafiken från Kiruna och Gällivare
till Arlanda. Regionalpolitiskt skulle flygfältet även positivt
förstärka Sorsele-området. Samtidigt skulle tillkomsten av
Gunnarns flygfält för civilt ändamål tillgodose ett starkt
krav från Storumans kommun.
Goda telekommunikationer är en förutsättning för att
arbetstillfällen inom tjänstesektorn ska kunna läggas ut i
glesbygden. Men som en följd av ny demokratis och
socialdemokraternas beslut i riksdagen om att uppskjuta
televerkets planerade taxehöjning, blir effekten att
glesbygden drabbas. Planerade investeringar måste
uppskjutas på grund av ekonomiska skäl och drabbar
därmed både företag och konsumenter. Utbyggda
telekommunikationer måste även i framtiden vara ett
nationellt ansvar och inriktningen alltjämt att göra Sverige
rundare.
Norra Sverige har betydande godsflöden per capita.
Dess flöden går till stora delar på export. Detta
sammanhänger med att norra Sveriges näringsliv till stora
delar baseras på malm och skog och den höga
exportandelen innebär att effektiva transporter inte bara är
en lokal fråga utan även av nationellt intresse. Merparten
av dessa transporter kräver transportsystem som ger låga
kostnader per ton och där har sjöfarten goda
förutsättningar. Det är därför viktigt att marktransporterna
till/från hamnarna fungerar väl både vad gäller väg- och
järnvägstransporter. Kombinationer av järnvägs- och
sjötransporter är i framtiden även lämpliga för framför allt
tungt gods och stora godsvolymer. Miljöskälen är ej
oviktiga för val av transporter och där kan sjöfarten
konkurrera. Hamnarna utgör utvecklingsbara resurser för
framtiden och inte minst vid en utökad handel med
öststaterna.
Redan nu finns en fungerande sjötrafik mellan Umeå
och Vasa i Finland som är av stor betydelse för både gods-
och persontrafik och som förmedlar viktig samverkan
mellan marknader som i framtiden torde få ännu större
betydelse. Sjötrafiken med även Skelleftehamn är av
väsentlig betydelse för länet Västerbotten.
Sammanfattningsvis konstaterar jag att regeringens
satsning på infrastruktur och tillväxtbetingade vägåtgärder
nu måste fullföljas även för Västerbottens del. Det krävs en
reformerad investeringsplan med en utökad del som bör
komma Västerbotten till godo. Enligt nu gällande förslag
saknas investering för E4 norr om Sandöbron exempelvis.
Grusvägarnas dåliga standard måste åtgärdas innan det
lokala transportnätet kollapsar. Med hänsyn till det nya
planeringssystemet, vägverkets nya organisation och det
uppdrag som nu ges till vägverket bör Västerbotten få en
större del inom den ram som anvisas med hänsyn till det
eftersatta underhållet av vägarna.
Järnvägsnätets upprustning och ett bibehållande av
trafikering av tvärbanor i länet måste säkerställas inom
ramen för anvisade medel.
Beträffande flygtrafiken måste arbetet med att skapa en
avreglerad marknad med konkurrens intensifieras.
Investeringar för ett utbyggt telekommunikationsnät i
Västerbotten måste fullföljas inte minst av
arbetsmarknadsskäl.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förbättrade kommunikationer i
Västerbotten.