Inom områdena för vägtrafik, järnväg, sjöfart och luftfart finns arbetsuppgifter av två slag för myndigheter och verk, dels att sköta den direkta myndighetsutövningen främst i form av utgivning av föreskrifter om bl.a. säkerhet och miljö, dels att upprätthålla infrastrukturnätet. Jag utgår då från att verken inte driver trafik på nätet. Följande resonemang torde också huvudsakligen vara tillämpligt inom teleområdet.
Det finns starka principiella skäl till att skapa tydliga gränser mellan myndighetsfunktionen och funktionen att upprätthålla nätet. Detta fanns med i bilden när riksdagen fattade sitt principbeslut våren 1991 att separera luftfartsinspektionen från luftfartsverket. Man ansåg då att befintliga gränser inom verket inte var tillräckliga. Å andra sidan är det inte effektivt att ha alltför många små separata myndigheter. Detta torde vara ett av skälen till regeringens direktiv (dir 1990:86) angående det framtida trafiksäkerhetsarbetet. Med successivt ökande förvåning har jag sett hur detta arbete verkar leda till att vägverket tar över trafiksäkerhetsverkets myndighetsuppgifter som ju bl.a. innebär att besluta om tvingande föreskrifter som gäller alla väghållare, däribland vägverket. För vägtrafiken gör man alltså ungefär tvärtom mot inom luftfarten.
Betänkandet SOU 1991:79 från trafiksäkerhetsutredningen remissbehandlas för närvarande och det är därför självfallet för tidigt att nu låsa sig för något visst förslag. Jag anser att det är en brist i direktiven att man inte bett utredningsmannen att studera möjligheten att till en ny föreskrivande myndighet sammanföra luftfartsinspektionen, sjöfartsinspektionen, järnvägsinspektionen och trafiksäkerhetsverket samt möjligen även haverikommissionen och telenämnden.
Det skulle också kunna övervägas att sammanföra de olika verken som upprätthåller infrastrukturnätet till ett enda verk. Det finns förvisso fördelar med att sammanföra banverkets och vägverkets funktioner så att planering och arbete med infrastrukturen samordnas. Även i en samordning med flyg, sjöfart och tele finns fördelar.
Under de närmaste åren kan man vänta sig att utvecklingen inom de föreskrivande myndigheterna kommer att karaktäriseras av en internationell anpassning till utvecklingen inom Europa. För infrastrukturverken torde de närmaste åren karaktäriseras av bolagisering av delar, upphandling av entreprenörer och därmed en minskning av egenregiverksamheten. Efter dessa ganska omfattande förändringar borde det vara lämpligt att låta verksamheten gå över i nya organisatoriska former både vad gäller myndighetsutövningen och upprätthållandet av nätet.
Min slutsats av ovanstående resonemang är att man under de närmaste två åren bör göra en översyn av myndighetsstrukturen inom transportområdet i dess helhet.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en förändring av den organisatoriska strukturen av myndigheter och statliga verk inom transportområdet.
Stockholm den 21 januari 1992 Lennart Fremling (fp)