med anledning av förs. 1991/92:17 Riksdagens revisorers förslag angående granskningen av de statliga affärsverkskoncernerna
Bakgrund
Affärsverkens ansvar är att försörja övriga samhället
med viktig infrastruktur. Med affärsverken avses här
postverket, televerket, statens järnvägar, luftfartsverket
och sjöfartsverket.
Mycket av den produktion som affärsverken står för
skulle aldrig ha kommit till stånd på marknaden om inte
staten redan före det demokratiska genombrottet tagit
initiativ när det gäller postbefordran, järnvägstrafik och
telekommunikationer.
Behovet av ett sammanhängande nationellt system,
stora investeringar och utvecklingskostnader samt vinst
först på lång sikt har medfört att det privata intresset för
infrastruktursatsningar varit otillräckligt.
Efter det demokratiska genombrottet har affärsverken
delvis präglats av folkrörelsernas kamp för social rättvisa,
bättre anställningsvillkor, jämlikhet och regional balans.
Rätten till rättvis postbefordran, järnvägsförbindelser och
telekommunikationer har också varit föremål för politisk
kamp.
Dagens situation
Från riksdagens sida har på olika sätt fastslagits att det
politiska inflytandet över den långsiktiga planeringen av
samhällets infrastruktur bör öka. Ett sådant
ställningstagande gjordes t.ex. i samband med
behandlingen av infrastrukturpropositionen 1990/91:87.
Trafikutskottet har när det gäller riktlinjer och principer
för investeringsplaneringen betonat att styrningen mer
tydligt bör utgå från riksdagen. En viktig grund för
riksdagens bedömningar och styrning är att verkens
långsiktiga planering föreläggs riksdagen. Löpande
information till riksdag och regering om
marknadsförutsättningar och hur uppställda mål uppfylls är
viktig.
Vid en bolagisering av affärsverken finns ingen
skyldighet att presentera treårsplaner eller annan viktig
information om framtiden. En offentlig och politiskt
behandlad planering kan ge konkurrensnackdelar eftersom
konkurrenter då ges bättre möjligheter att under sekretess
förbereda åtgärder som ''plockar russinen ur kakan'' och
bryter sönder infrastrukturverksamhet. Informationen
kommer därför sannolikt att begränsas till årsbokslut och
historiska återblickar. Möjligheten till politiskt styrd
prioritering minskas kraftigt och kortsiktiga
kapitalavkastningskrav får dominerande betydelse.
En naturlig del av ett kommersiellt verksamt bolag är
också en effektiv finansförvaltning. Enligt regeringsformen
9:2 får emellertid inte statens medel användas på annat sätt
än vad riksdagen bestämt. Skall regeringsformen strikt
tillämpas får ett statligt bolag lätt en konkurrensnackdel
gentemot andra bolag.
I bolagsformen kan inte den grundlagsfästa
offentlighetsprincipen upprätthållas. Allmänhet och media
går därför miste om möjligheten till information, som är en
förutsättning för opinionsbildning och politiska processer.
Möjligheter att överklaga myndighetsbeslut till högre
instans försvinner också. Därmed försvagas de enskildas
rättstrygghet. Den missnöjde som har råd kan tvingas vända
sig till andra aktörer vilket kan vara svårt när verksamheten
har karaktär av naturligt monopol.
Trots att kritik kan riktas mot affärsverkens
personalpolitik har goda insatser påbörjats för utveckling av
intern demokrati, medbestämmande, decentralisering av
beslut, förstärkning av serviceanda m.m.
Anställningstrygghet och vissa sociala förmåner har varit
en del av statens personalpolitik. Det kan befaras att vissa
oacceptabla försämringar i anställningsvillkoren kan
inträffa vid en bolagisering och i än högre grad vid en
privatisering.
Kritiken mot de affärsdrivande verken för bristande
samhällsekonomisk effektivitet baserar sig inte på några
vetenskapliga jämförande studier utan är hypoteser av
ideologisk natur.
Troligtvis bedriver svenska affärsverk jämfört med
internationella motsvarigheter en någorlunda effektiv
verksamhet. I Sverige befordrar t.ex. postverket 96 %
av breven över en natt. I andra europeiska länder har
man normalt mycket lägre kvalitet i detta avseende. I
Italien kommer bara 15 %
av breven fram över natten. Även televerket ligger
vid en internationell jämförelse mycket högt när det gäller
effektiviteten, t.ex. har vårt telenät hög driftssäkerhet
samtidigt som priserna för teletjänster internationellt sett är
låga.
Slutsatser
Monopolkaraktären av verksamheten kan givetvis leda
till höga kostnader och låg kvalitet. Några bevis för att detta
skulle vara ett så stort problem i vårt land att fördelarna
med affärsverksformen måste överges finns inte.
I praktiken påverkas redan de affärsdrivande verken
kraftigt av internationalisering och växande konkurrens.
Flygtrafik konkurrerar med tåg och buss, faxmeddelande
konkurrerar med brev, privat radiotelefoni konkurrerar
med statlig trådbunden telefoni och så vidare.
Med fortsatta satsningar på ökat personalansvar,
delegering av beslut och höjd servicenivå bör de statliga
verken ha goda möjligheter att fortsätta sin verksamhet
inom ramen för en förnyad och utvecklad affärsverksform.
Teknikutvecklingen, ökad konkurrens och
internationalisering kan leda till att andra
associationsformer och ägandeformer kan bli nödvändiga.
Detta bör i så fall prövas från fall till fall.
Nackdelarna med att överge affärsverksformen
överväger de fördelar en bolagisering kan ge. Även på
konstitutionella grunder kan bolagiseringen ifrågasättas.
Riksdagen bör därför som sin mening ge regeringen till
känna att de återstående affärsverken ej bolagiseras utan
drivs vidare i en utvecklad och förnyad affärsverksform.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om bolagisering av affärsverken.