Jämställdhetsfrågorna är centrala i vänsterpartiets
familjepolitik. Vi vill därför stärka männens ställning i
familjen. Barnen behöver sina fäder i långt större
utsträckning än de har i dag. Mannen måste också för sin
egen skull ta en större del av ansvaret för barn och
hemgöromål. Det är känt att en far som tar sitt sociala
ansvar och i längre perioder är hemma med sina barn skapar
djupa och varaktiga relationer till dessa. Detta ger ett rikare
liv med fler dimensioner. En tidigt förlorad eller försummad
kontakt med barn är mycket svår att återupprätta.
Genom att stärka mannens ställning i hemmet kan vi
minska kvinnans, för närvarande totala, ansvar för barn och
hem. Vi vill komma bort från uttryck som att kvinnan sköter
hem och barn medan mannen hjälper till.
Attityderna i samhället har inte förändrats tillräckligt.
För att stärka mannens ställning i familjen föreslår vi att
jämställdhetsombudsmannen får göra en bred uppföljning
av de kampanjer som varit de senaste åren. Vi vill ha en
analys av varför de gett så klent resultat samt förslag till nya
mer effektiva åtgärder som kan få fler män att ta
föräldraledigt.
2. Sextimmarsdagen
Vi vill införa sex timmars arbetsdag med bibehållen lön.
Detta skulle innebära mer tid med familjen och ge båda
föräldrarna möjlighet att på lika villkor ha både barn och
yrkesarbete. Det leder också till att många kommer att må
bättre på sina arbetsplatser och i hemmet. Därtill är den
växande arbetslösheten ett nytt skäl till att arbeta för
införandet av sextimmarsdagen. Vänsterpartiet har i en
särskild motion skisserat hur en sextimmarsdag kan
genomföras.
3. Nej till vårdnadsbidrag
Vänsterpartiet anser inte att vårdnadsbidrag är ett bra
alternativ. Ett vårdnadsbidrag skulle motverka jämlikheten
mellan män och kvinnor och konservera de segregerade
könsrollerna med ett hushållsansvar och ett
försörjningsansvar. En majoritet av kvinnorna vill ha ett
arbete utanför hemmet, och de skall inte behöva vara
dubbelarbetande vilket många tvingas till med det
traditionella ansvar som kvinnorna har för barn och hem.
Dubbelarbete sliter hårt. Vårdnadsbidrag leder till lägre
livslön, mindre sjukpenning och en fattigare ålderdom.
Vänsterpartiet anser att vårdnadsbidrag är en
fattigdomsfälla som kraftigt ska avvisas.
4. Föräldrautbildning
Fortfarande saknas föräldrautbildning i tillräcklig
omfattning. Det råder stora brister på detta område.
Landets studieorganisationer bör ges ekonomisk möjlighet
att prioritera denna verksamhet. Det behövs även ökad
utbildning för yrkeskategorier som arbetar med barn i
skilsmässosituationer. Vänsterpartiet anser att
studieförbund som satsar på föräldrautbildning ska ges
extra statligt stöd till denna verksamhet.
5. Tillräcklig och god barnomsorg skapar jämlikhet och
trygghet
Barnomsorgen har under många år varit föremål för en
intensiv debatt. Olika former för barnomsorg växer fram,
men det viktiga beslut som riksdagen tog år 1985 om en fullt
utbyggd barnomsorg till 1991 har inte genomförts. Genom
kraftigt höjda avgifter har efterfrågan reducerats, men det
egentliga behovet av barnomsorg finns kvar. Antalet platser
måste öka med minst 30--40 procent
för att full behovstäckning ska nås.
En utbyggd barnomsorg är i dag en absolut förutsättning
för jämställdhet mellan män och kvinnor. Den är också en
förutsättning för att föräldrarna skall kunna förvärvsarbeta
i trygg förvissning om att deras barn får en god omvårdnad.
Men framför allt är god omsorg, stöd och stimulans en
förutsättning för att barnen skall kunna bygga upp en
beredskap för skolan och vuxenlivet. Vänsterpartiet vill ha
en lag som garanterar alla barns rätt till barnomsorg. Vi vill
också att riksdagen fastställer 1 januari 1994 som ett nytt
datum för när full behovstäckning ska vara nådd.
Den stora efterfrågan på kommunal barnomsorg tyder
på att den kommunala barnomsorgen, med välutbildad och
motiverad personal, pedagogisk verksamhet och god
omsorg är den omsorgsform som bäst svarar mot barns och
föräldrars önskemål. Trots detta satsar den borgerliga
regeringen på privata omsorgsformer. Vi vet att vissa
föräldrakooperativ fungerar som bra alternativ till
kommunala daghem. Påtvingade föräldrakooperativ anser
vi är en dålig lösning för att korta köerna inom
barnomsorgen.
År 1980 finansierades barnomsorgen till 43 procent av
statsbidrag. År 1989 var andelen nere i 36 procent.
Detta är pengar som behövs i kommunerna.
Regeringen vill år 1993 minska statsbidragen till
kommunerna med 7,5 miljarder
kronor. Vänsterpartiet motsätter sig detta. Vi
anser att kommunerna behöver dessa pengar bl.a. till
utbyggnad av barnomsorgen.
Regeringen har inte kommit med några förslag till vilka
regler som ska gälla för den privata barnomsorgen. I stället
har man uttalat sig för att kommunerna frivilligt ska få
upprätta barnomsorgsplaner. Är det bara aktiebolagslagen
och andra lagar för näringslivet som ska gälla för
barnomsorgen eller ska det göras en mjukare reglering av
dessa företag? Vänsterpartiet kräver att en parlamentarisk
utredning tillsätts som lämnar förslag till översyn av de
juridiska och andra regler som behövs för att garantera
kvaliteten inom förskoleverksamheten.
6. Barnomsorg i glesbygd
Vi förvånas över den nästan totala avsaknaden av ett
socialt perspektiv i regionalpolitiken och då särskilt när det
gäller glesbygden. Barns, ungdomars, mäns, kvinnors och
äldres behov av socialt utbyte och gemenskap berörs bara
perifert. Kvinnor tas upp i termer av arbetskraft och
företagande och ungdomar som en sorts reservarmé för
arbetsplatserna. Vi tror att för ökad rättvisa och en
utvecklad välfärd måste vi ha ett helt annat perspektiv än
detta. Problem och problemlösningar måste utgå från
människors behov.
Barnomsorg ska finnas också i glesbygd. Även den
ingick i riksdagens löfte om fullt utbyggd barnomsorg. Det
är därför hög tid att bestämma hur denna ska utformas.
Under de senaste fem åren har det runt om i landet pågått
olika former av försöksverksamheter med barnomsorg i
glesbygd. Det bör därför vara möjligt att finna fungerande
modeller för de ca 8 000
barn på landsbygden som är i behov av någon form
av barntillsyn. Vi vill här ta upp former av barnomsorg som
vi bidragsvägen vill stimulera kommunerna att satsa på.
Båda utgår från barn och föräldrars behov av barntillsyn.
Barnmiljörådet gjorde i samarbete med socialstyrelsen,
Lantbrukarnas Riksförbund och Svenska
kommunförbundet ett projekt i sex kommuner. Syftet var
inte att ordna barnomsorg utan att öka lantbrukarbarnens
säkerhet. Detta mål nåddes. Dessutom fick man fram en
barnomsorgsform, skördedagis, som passade brukarnas
behov. De allra flesta var nöjda eller mycket nöjda. Det
hade känts lugnt och tryggt att ha barnen i goda händer, och
föräldrarnas arbetssituation hade helt naturligt förbättrats.
De allra flesta ville att projektet skulle upprepas. Även
barnen uttryckte förtjusning över att få vara på dagis.
Flera projekt har gjorts med samverkan mellan skolan
och förskolan, alla med lyckat resultat. På daghemmet
Pärlugglan, Håknäs i Nordmalings kommun har man med
hjälp av socialstyrelsen och skolöverstyrelsen drivit ett
projekt med samordning av skola och förskola. Skolan
ligger ofta relativt nära människorna, så även i glesbygd.
Inte minst de större förskolebarnen kan utnyttja de
kommunikationer som finns för att komma till skolan/dagis.
Kanske kan dagiset starta redan på bussen så att föräldrarna
kan känna större trygghet när de lämnat sitt barn.
Det behövs flexibilitet för att klara glesbygdens
barnomsorg men skördedagis och kombinerat skola/dagis är
tänkbara vägar. Vänsterpartiet föreslår att staten anvisar
medel för att utveckla dessa två omsorgsformer i glesbygd.
Vi har tidigare föreslagit att varje nyuppförd plats initialt
stimuleras med 25 000
kronor.
7. Personalen och pedagogik
Förskolan i form av daghem och deltidsgrupp är den
omsorgsform som har förutsättningarna att leva upp till
målsättningarna för en utvecklad pedagogisk verksamhet.
En god barnomsorg förutsätter också en god omsorg om
personalen. Överinskrivning av barn, underbemanning och
vikariebrist liksom små möjligheter till fort- och
vidareutbildning inom yrket har lett till att mer än hälften av
de förskollärare som utbildats under 1980-talet har lämnat
yrket. Detta är en effekt av kommunernas sparnit. Det är
otillräckliga statsbidrag som resulterat i resursslöseri och
personalbrist i storstäderna.
Arbetet i förskolan är ett lagarbete där varje situation i
vardagen är ett tillfälle för barnen till utveckling och
inlärning. Därför är det så viktigt att all personal har
pedagogisk kompetens och goda kunskaper om barns
utveckling. Vår uppfattning är därför att barnskötare och
obehörig personal bör erbjudas vidareutbildning.
En ändamålsenlig fortbildning är en viktig faktor för att
locka till sig ny personal och behålla den erfarna, därför är
det mycket otillfredsställande att kommunerna inte har
använt de tilldelade medlen för fortbildning. Vi vill att
kommunerna, efter ansökan och redovisning av
fortbildningsplaner till socialstyrelsen, ska kunna få särskilt
anvisade medel för sådan verksamhet.
8. Särskilt stöd
Vi anser att förskolan är till för alla barn men med ett
särskilt ansvar för barn som behöver särskilt stöd i sin
utveckling. Antalet barn med behov av särskilt stöd ökar
inom barnomsorgen. Barnomsorgen måste ha en kvalité
som tillgodoser dessa barns behov av stöd och stimulans i sin
utveckling. Om en kommun har en större kostnad än andra
kommuner ska detta ersättas av staten.
Invandrar- och flyktingbarn behöver stöd i form av bl a
modersmålsträning. Under de senaste åren har antalet barn
med annat hemspråk än svenska ökat med ca 3 000
barn per år. I fjol minskade staten bidragen och
gjorde en ny konstruktion för utbetalning av dessa bidrag.
Vi anser att bidragsanslagen ska överensstämma med
barnstugornas behov. Vi tror inte att så är fallet. Det finns
ett större behov av hemspråksundervisning i förskolan än
vad bidragssystermet ger utrymme för. Det behövs en
utredning som ser över bidragskonstruktionen.
9. Statsbidragen
Statsbidraget till barnomsorg finansieras genom en
särskilt angiven barnomsorgsavgift. Denna avgift tas ut av
alla arbetsgivare och egenföretagare och utgör 2,2 procent
av löneunderlaget. Staten beräknar att ta ut 14,5 miljarder
men av detta går enligt budgeten bara 13 miljarder
till barnen och 1,5 miljarder
till annat än barnomsorg. Enligt en beräkning
som gjorts av Svenska Kommunaltjänstemannaförbundet
(SKTF) är den summa som staten undanhållit
barnomsorgen nu uppe i mellan 25 och 30 miljarder.
Vänsterpartiet anser att de pengar som
arbetsgivarna betalar i barnomsorgsavgifter ska gå till
landets barnomsorg.
10. Barnomsorgsavgifterna
Att avgiftsfinansiera sociala tjänster strider mot den
generella välfärdspolitiken, eftersom det slår hårdast mot
låginkomsttagarna. De undersökningar av
barnomsorgstaxorna som gjordes för något år sedan visade
bl.a. en oacceptabelt hög variation mellan olika kommuner.
Det finns anledning att anta att detta förhållande inte har
förbättrats och att många föräldrar på grund av höga
avgifter inte anser sig ha råd att efterfråga den barnomsorg
som de skulle behöva. Vänsterpartiet anser att
barnomsorgstaxorna ska vara någorlunda lika över hela
landet. Vi vill ha en översyn av och förslag till förändringar
så att olikheterna i avgiftssystemet upphör.
11. Personalinflytande och brukardemokrati
Vänsterpartiet försvarar den kommunala barnomsorgen
mot borgerliga nedskärningar och försämringar, men vi gör
det inte villkorslöst. Tvärtom är vi kritiska på många
punkter och kräver en djupgående demokratisering. Att
decentralisera beslutsbefogenheter och pengar är viktigt.
Mål, medel och kvalitet ska bestämmas på politisk nivå.
Utvärderingar av verksamheten ska göras fortlöpande och i
dessa utvärderingar ska berörda föräldrar, personal och
politiker medverka.
Vänsterpartiet strävar efter valfrihet, småskalighet,
personalinflytande och brukardemokrati. Vi vill ha
självstyrande enheter med ett övergripande kommunalt
ansvar. Den enskilda institutionen ska ledas av en styrelse
bestående av personal och föräldrar. Brukarinflytande kan
bara åstadkommas genom att brukarna ges verklig
möjlighet att vara med och besluta om hur de medel, som
politikerna fördelar, skall användas.
Att stärka medborgarnas inflytande över kommunens
verksamhet i stort och brukarnas inflytande över den
enskilda institutionen är en angelägen och brådskande
uppgift. Därför behövs exempelvis för barnomsorgen klara
politiska besked om personalens och föräldrars rätt att delta
i beslutsprocessen. Detta kan göras genom att stärka
sociallagstiftningen vilket sedan kan förtydligas i
kommunernas barnomsorgsplaner.
12. Barnvårdare
Barnvårdare kommer hem till barn, när de blivit sjuka
och inte kan vistas i den ordinarie barnomsorgen. Antalet
barnvårdartjänster har minskat i kommunerna och
socialstyrelsen har, på regeringens uppdrag, gjort en
kartläggning av ensamföräldrars utnyttjande av de
kommunala barnvårdarresurserna.
Rapporten visar på stora brister och att detta är en
verksamhet som försummas i kommunerna när de tvingas
prioritera. Det är sämre beställt än på 1970-talet. Det
behövs en ökad beredskap i kommunerna för att ställa upp
för ensamföräldrar, föräldrar med bristande socialt nätverk
eller familjer som drabbas av sjukdom, eller av andra skäl
råkar in i en krissituation. Det är viktigt för barnet, att en
pedagogiskt kunnig och välbekant person kan komma hem,
om inte mamma eller pappa har möjlighet att stanna
hemma med sitt sjuka barn.
Barnvårdarna fyller ofta också ett stort antal funktioner
förutom att vårda sjuka barn i hemmet. De stöttar
dagbarnvårdarna vid sjukdom, ledighet och fortbildning.
Barnvårdare fungerar som extra stöd i hemmet hos familjer
som behöver sådant stöd. Vänsterpartiet anser att
uppbyggnaden av barnvårdarsystem är en viktig fråga, och
vi önskar en plan för denna verksamhets återuppbyggnad.
13. Stöd i krissituationer
Familjerådgivningen är en kommunal angelägenhet och
bör finnas i varje kommun. Alla ska kunna få stöd vid
skilsmässor. Målet är att föräldrarna ska samarbeta för
barnets bästa. Varje år berörs mellan 20 000
och 25 000
barn av skilsmässor. Umgängesrätten blir för en del
föräldrar den spröda länk med vilken det fortsatta
föräldraansvaret och föräldraskapet ska upprätthållas.
Barnens rätt till båda föräldrarna borde vara en självklarhet
och en bra familjerådgivning kan bidra till att stödja
familjen och reda ut problemen i samband med en
skilsmässa. Vi vill att det upprättas en plan för en utvidgad
verksamhet med familjerådgivning.
För att umgängesrätten ska fungera behövs en rad
insatser: För att främja kontakten behövs förtur vid
bostadsförmedlingen till en bostad nära barnet för den
förälder som flyttar från det tidigare gemensamma hemmet.
Det behövs fria resor för barn som ska träffa en förälder
som inte bor på samma ort. Bostadsbidrag ska kunna utgå
till båda parter så att de har råd med en bostad med
utrymme för barn.
I lagstiftningen dominerar föräldraperspektivet.
När det gäller för barn så viktiga frågor borde
barnperspektivet vara utgångspunkten. Det gäller
exempelvis vid bedömningar av hur den gemensamma
vårdnaden ska bestämmas. Ännu talar man om föräldrars
rätt till sina barn, och lagen som reglerar detta kommer
även fortsättningsvis att kallas föräldrabalk. I stället borde
vi tala och skriva i termer som barnabalk, barnens rätt till
sina föräldrar och barnens behov.
Barn som far illa eller befinner sig i en risksituation ska
få stöd. Vi anser att det är viktigt med en ökad samverkan
mellan olika myndigheter för att dessa barn ska få sina
behov av vård och stöd tillgodosedda. Tillsättandet av en
barnombudsman tycker vi ska påskyndas. Vi anser att
denna fråga är tillräckligt utredd. Det är nu dags att vi får
ett allmänt samhälleligt ombud för barn i stil med vad som
finns i Norge.
Möjligheterna att utse kontaktperson eller ombud för
barn anser vi ska utökas. Flera tragiska händelser under
senare tid gör att vi nu är mer övertygade än tidigare att i
krislägen ska en person med uppdrag att se till barnets bästa
utses. Separationer är exempel på en sådan krissituation.
Görs bedömningen att barnet behöver en
kontaktperson/ombud ska det också finnas en skyldighet att
utse en sådan. Barnet, socialnämnd, vårdnadsutredare eller
någon barnet närstående kan vara den eller de som ges
rätten att begära förordnandet av ett sådant ombud.
14. Sjukförsäkringen
Föräldra- och sjukförsäkringen är en oerhört viktig del
av vårt trygghetssystem. Dessa försäkringar som ger alla
lika möjligheter att vara borta från arbetet för att ta hand
om barn eller vid sjukdom har alltid haft högsta prioritet för
vänsterpartiet. Först år l988 hade vi uppnått att alla fick
90% kompensation i sjukpenningsystemet.
Sjukförsäkringen har under lång tid utsatts för massiv
kritik och mytbildning från högerkrafterna. Påståenden om
ett utbrett missbruk av sjukförsäkringen -- att vi
manipulerar med föräldrapenningen eller stannar hemma
utan att vara sjuka -- har flitigt använts i debatten. Orsaken
till de borgerliga angreppen på sjukförsäkringen är givetvis
att den delen av transfereringarna är av en progressivt
omfördelande karaktär. Den ger förhållandevis mer åt dem
med lägre inkomster än vad den gör åt högavlönade.
Socialförsäkringssystemet har blivit ett viktigare
fördelningspolitiskt instrument än skatterna.
Att mista förmåner i allmänna försäkringssystemet slår
därför också hårdare mot dem med lägre inkomster och där
finns flertalet av barnfamiljerna. Det av regeringen och
borgarna fattade beslutet om försämringar i
kompensationsnivån fr.o.m. den 1 mars
l991 innebär större påfrestning för den som tjänar
runt 10 000
kronor per månad än för den som tjänar l6 000
kronor eller mer per månad.
Försämringarna drabbar också orättvist beroende på
vilket arbete man har. Inom tjänstemannayrken och
liknande områden kan många tillbringa en dag på arbetet
fast de inte är alldeles friska. Arbetet är inte kroppsligt
ansträngande och det finns kanske möjlighet att själv
bestämma arbetsinsatsen samt att ta en vilopaus. Inom
andra områden som vård, omsorg, livsmedelsbranschen,
industrin osv. är det inte möjligt att arbeta vid sjukdom dels
på grund av smittorisken och dels för att arbetet är fysiskt
ansträngande.
Beslutet om att försämra kompensationen i
sjukförsäkringen slår fördelningspolitiskt orättvist och
innebär också ett första avsteg från ett generellt system.
Därför måste vi snarast återställa sjukförsäkringens
kompensationsnivå.
I detta sammanhang vill vi också understryka att vi vill
avskaffa arbetsgivarperioden i sjukförsäkring, främst för att
detta är ett första steg mot privatisering av
sjukförsäkringen. Regeringens och de borgerligas argument
för att införa arbetsgivarperioden är att arbetsgivaren på så
sätt skall få ett omedelbart intresse att förbättra
arbetsmiljön. Samtidigt frigörs personalresurser på
försäkringskassorna för rehabiliteringsarbete. Vi är inte
övertygade om att förslaget får positiva effekter på
arbetsmiljön. Satsningar på arbetsmiljön ger ekonomisk
utdelning först på sikt. Däremot kommer säkerligen
arbetsgivaren att finna att man gör en omedelbar besparing
om människor med förväntad sjuklighet aldrig anställs. Vi
är inte heller övertygade om att den personal inom
försäkringskassorna som frigörs genom att arbetsgivaren tar
över vissa rutiner verkligen kommer rehabiliteringsarbetet
till godo då det aviseras stora personalminskningar inom
försäkringskassorna som en följd av kommande
rationaliseringar.
Vänsterpartiet kräver att ett första steg för att höja
sjukpenningnivån i sjukförsäkringen tas den 1 juli
1992. Vi vill höja denna till lägst 80 procent,
dvs i normalfallet 90 procent,
av full konpensation för inkomstbortfallet. På
sikt vill vi återställa kompensationsnivån till 90 procent.
Denna
höjda kompensationsnivå, för de tre första
sjukdagarna, leder till kostnader för arbetsgivarna.
Samtidigt föreslår vi att inkomsttaket sänks från 7,5 till 5,5
basbelopp; dvs alla som tjänar över 185 000
kronor per år får samma sjukpenning. Nettoeffekten
av detta blir en begränsad kostnadshöjning för
arbetsgivarna.
15. Karensdagar
Vänsterpartiet är motståndare till att regeringen inför de
aviserade två karensdagarna från den 1 januari 1993. Vi är
då på samma linje som Svenska arbetsgivareföreningen
(SAF) men med annat motiv. Vi anser att karensdagarna
slår hårt mot barnfamiljerna och andra ekonomiskt svaga
grupper medan SAF ser att det blir ökade kostnader för
arbetsgivarna. Bl.a. gynnar karensdagar arbetsplatser med
mycket hög korttidsfrånvaro. En effekt som tydligen
regeringen förbisett.
16. Utbyggd föräldraförsäkring
Riksdagen beslutade för några år sedan att bygga ut
föräldraförsäkringen i tre etapper, så att den skulle
omfattade 18 månader med ersättning på sjukpenningnivån
till den l juli
1991. Den första etappen genomfördes den 1 juli
1989, då föräldraförsäkringen byggdes ut med tre
månaders ersättning på sjukpenningnivå.
Beslutet om den andra och den tredje etappen, som
skulle genomföras fr o m
den 1 juli
1990 respektive den 1 juli
1991, revs upp av socialdemokraterna och folkpartiet
i samband med det första krispaketet under år l990.
Det var inte bara föräldrarna som planerade sin framtid
efter riksdagens första besked om att föräldraförsäkringen
skulle byggas ut. Även kommunerna planerade
barnomsorgen med utgångspunkt i en utbyggd
föräldraförsäkring. Och vissa kommuner beslöt att införa
en 18-månadersgräns för plats i kommunens barnomsorg
för att på så sätt kunna nå upp till ett annat riksdagsbeslut
om att det år 1991 skall finnas full behovstäckning inom
barnomsorgen.
Det av socialdemokraterna och folkpartiet återtagna
beslutet om föräldraförsäkringens utbyggnad och vissa
kommuners beslut om åldersgränser inom barnomsorgen
har försatt många föräldrar och barn i en mycket besvärlig
situation. Det uppstår helt enkelt ett glapp mellan
föräldraförsäkringen och den dag när barnet är tillräckligt
gammalt för att få möjlighet till daghemsplats. Till detta
kommer de köer till barnomsorg som fortfarande finns i
vissa kommuner.
Vänsterpartiet anser att en utbyggnad av
föräldraförsäkringen måste få hög prioritet. Vi föreslår nu i
ett första steg en utökning från 360 till 390 dagar från 1 juli
1992. Vårt mål är att på sikt bygga ut försäkringen till
att omfatta 18 månader. På samma sätt som när det gäller
sjukpenningen sänker vi inkomsttaket med två basbelopp
från 1 juli 1992.
17. Kvoterad föräldraledighet
Föräldraförsäkring vid barns födelse infördes år l974.
Det är därmed snart sjutton år sedan som både mammor
och pappor fick lagstadgad rätt till ledighet när de får barn.
Under hela denna tid har det pågått kampanjer,
attitydpåverkande arbete och informationsinsatser för att
förmå papporna att i större utsträckning ta hand om sina
barn när de är små.
Allt attitydförändrande arbete tar tid. Och om det bara
handlade om att bearbeta fördomar och gamla invanda
mönster för att få papporna att använda sin lagstadgade
föräldraledighet, så vore det kanske rimligt att dröja
ytterligare några år innan vi bestämmer oss för att dessa
åtgärder inte är tillräckliga.
Mäns benägenhet att avstå från förvärvsarbete för att
istället ta huvudansvar för barn och hem beror inte enbart
på vilken inställning man har till vad som är kvinnors
respektive mäns uppgifter. Arbetsfördelningen mellan
könen är en del av den rådande maktstrukturen i samhället.
Män vet mycket väl att en av orsakerna till kvinnors
underordnade ställning i samhället och på arbetsmarknaden
är att kvinnor tar huvudansvaret för barnen. Den tid
kvinnor stannar hemma och vårdar barn ger män ett stort
försprång i arbetslivet. Arbetsgivare värderar också män
och kvinnor olika just med hänsyn till kvinnors förväntade
frånvaro för att föda och sköta barn.
Om män och kvinnor kunde förväntas ha lika frånvaro
när de får barn kan inte arbetsgivaren särbehandla någon
enbart på grund av detta. Mäns ställning på
arbetsmarknaden skulle alltså inte försvagas om de tog sin
del av ansvaret för barnen, men kvinnornas ställning skulle
bli betydligt starkare. Däremot skulle män få större närhet
till sina barn, och den förbättrade papparelationen gäller
förmodligen för mycket lång tid.
Vår övertygelse är att om män kan förmås att ta ansvar
för barnen redan under deras första levnadsår så kommer
det att få betydelse även för arbetsdelningen i hela
samhället. Vänsterpartiet föreslår därför att
föräldraledigheten kvoteras så att, i familjer med två
vårdnadshavare, sexti dagar ska knytas till mannen.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär att
jämställdhetsombudsmannen får i uppdrag att komma med
utvärdering av och förslag till åtgärder som stimulerar män
att ta föräldraledigt enligt vad som i motionen anförts,1
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om de negativa sidorna av ett
vårdnadsbidrag,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av en ökad
föräldrautbildning,
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lag som
ger alla barn rätt till barnomsorg,
5. att riksdagen beslutar att barnomsorgen skall vara fullt
utbyggd till den 1 januari 1994 enligt vad i motionen anförts
om full behovstäckning av förskoleplatser,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om resurser till kommunernas
utbyggnad av barnomsorgen,
7. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ett
regelsystem för privat barnomsorg enligt vad i motionen
anförts om kravet på trygghet och kvalitet i barnomsorgen,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om barnomsorg i glesbygd,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av utbildning av
kommunernas barnstugepersonal,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av särskilda medel till
vidareutbildning inom barnomsorgen,
11. att riksdagen hos regeringen begär en utredning över
hemspråksundervisningen enligt vad som i motionen
anförts,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att arbetsgivarnas bidrag till
barnomsorgen skall användas till barntillsynen,
13. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av
kommunernas avgiftssystem för barnomsorgen enligt vad
som i motionen anförts,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om personalinflytande och
brukardemokrati,
15. att riksdagen begär att regeringen ger socialstyrelsen
i uppdrag att upprätta en plan för återuppbyggnad av
barnvårdarorganisationen,
16. att riksdagen hos regeringen begär en plan för
utvidgad verksamhet med familjerådgivningsbyråer enligt
vad som anförts i motionen,
17. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring
i bostadsanvisningslagen så att förtur ges vid
skilsmässor,2
18. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
utformning av bidrag till umgängesresor,3
19. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av
reglerna för bostadsbidrag enligt vad som i motionen
anförts om båda föräldrarnas rätt till bostadsbidrag för två
bostäder vid skilsmässa,2
20. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en
barnbalk enligt vad i motionen anförts om barns
rättigheter,3
21. att riksdagen hos regeringen begär att det snarast
inrättas en tjänst som barnombudsman,
22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att öka möjligheterna att utse
kontaktman/ombud för barn,
23. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan
ändring i lagen om allmän försäkring att
kompensationsnivån i sjukförsäkringen blir lägst 80
%,4
24. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan
ändring i lagen om allmän försäkring att inkomsttaket i
sjukförsäkringen sänks från 7,5 till 5,5 basbelopp,4
25. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om karensdagar,4
26. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan
ändring i lagen om allmän försäkring att
föräldraförsäkringen förlängs till 390 dagar från den 1 juli
1992,4
27. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan
ändring i lagen om allmän försäkring att inkomsttaket i
föräldraförsäkringen sänks från 7,5 till 5,5 basbelopp,4
28. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan
ändring i lagen om allmän försäkring att föräldraledigheten
kvoteras enligt vad i motionen anförts om kvotering i
familjer där det finns två vårdnadshavare.4
Stockholm den 27 januari 1992
Lars Werner (v)
Bertil Måbrink (v)
Rolf L Nilson (v)
Elisabeth Persson (v)
Björn Samuelson (v)
Annika Åhnberg (v)
Gudrun Schyman (v)
Berith Eriksson (v)
1 Yrkande 1 hänvisat till AU
2 Yrkandena 17 och 19 hänvisade till BoU
3 Yrkandena 18 och 20 hänvisade till LU
4 Yrkandena 23--28 hänvisade till SfU