Dagbarnvårdare -- den som i hemmet har vård, tillsyn
och omsorg om andras och ofta egna barn -- har i dag
näringsförbud när det gäller arbetstidens omfattning. I
samma takt som antalet egna barn ökar minskar nämligen
möjligheter till inkomst och försörjning för
dagbarnvårdaren. Varje kommun bestämmer hur många
barn en dagbarnvårdare kan ta emot. Det är beroende av
barnens vistelsetid, barnens åldrar och också beroende av
hur många egna barn som vistas i hemmet. För varje eget
barn dagbarnvårdaren får måste hon därför minska sin
yrkesarbetstid. Då minskar givetvis också lön,
sjukersättning och ATP-poäng. Dagbarnvårdarens kollega
som inte har det egna hemmet som arbetsplats -- det gäller
t.ex. förskollärare och barnskötare -- tvingas inte minska sin
yrkesarbetstid efter barnafödande på motsvarande sätt.
Som vi ser det finns det två sätt att lösa detta problem.
Det första är att låta två dagbarnvårdare byta de egna
barnen med varandra eller placera dagbarnvårdarens barn
på daghem -- ett absurt sätt som är till nackdel för alla
inblandade.
Det andra -- och naturliga sättet att skipa rättvisa -- är
att låta dagbarnvårdarens barn stå i barnomsorgskö som alla
andra barn. När de är framme i kön placeras de i det egna
hemmet. Föräldrarna betalar den kommunala
barnomsorgstaxan och dagbarnvårdaren, dvs. mamman
eller pappan, får lön där samtliga barn räknas in. Då
diskrimineras inte längre dagbarnvårdarna och
näringsförbudet är upphävt.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om begränsning i yrkesarbete för
dagbarnvårdarna.
Stockholm den 23 januari 1992
Inger René (m)
Karin Falkmer (m)