Riksdagen har nyligen beslutat att införa en särskild lag
om dopningsmedel. En närmare granskning av lagens
tekniska utformning visar dock att den redan i dag kan
förutskickas vara otillräcklig för att stävja det olovliga
bruket av sådana ämnen. Svagheterna kommer av att lagen
inte stadgar förbud mot olovlig konsumtion av
dopningsmedel.
När lagen träder i kraft kommer det att bli svårt att
ingripa mot dopningskonsumenterna, vars efterfrågan på
illegala dopningsmedel kommer att kvarstå. Marknaden
kommer därigenom att fortleva eftersom
profitmöjligheterna förblir obeskurna. Läget kommer
därigenom att bli samma som det som en lång tid gällde
inom narkotikaområdet. Efter flera års tvekan beslöt
riksdagen 1988 att kriminalisera även den personliga
konsumtionen av narkotika för att öppna möjligheter att
ingripa mot missbrukarnas olovliga hantering.
Riksdagen bör således kriminalisera även olovligt bruk
av dopningsmedel. Av rättssäkerhetsskäl bör straffbarheten
på denna punkt endast utsträckas till att omfatta de ämnen
som uttryckligen finns upptagna på förteckningen över
dopningsmedel. Att lagen inte redan vid sitt utarbetande
fick en sådan bestämmelse måste betraktas som ett
förbiseende.
För att en bestämmelse om påföljd för olovligt bruk av
dopningsmedel skall kunna tillämpas måste det vara möjligt
att använda biologiska undersökningsmetoder, bl.a.
urinprov. Rättegångsbalken fordrar att fängelse ingår i
straffskalan för att sådana tvångsmedel skall få användas.
Påföljden för olovligt bruk av dopningsmedel bör därför
sättas till böter eller fängelse i högst sex månader. Därav
behöver inte följa att fängelse skall utdömas regelmässigt, i
många fall torde skyddstillsyn med föreskrifter om att
lämna urinprov för att styrka varaktig frihet från
dopningsmedel vara den lämpligaste påföljden.
Ur en allmänpreventiv synpunkt är det angeläget att
möjligheter skapas att undersöka förekomst av
dopningsmedel ungefär som vid generella undersökningar
av trafiknykterhet. En särskild bestämmelse bör därför tas
in i dopningslagen om att envar som tränar eller vistas i en
idrottslokal som tillhör samhället, drivs med samhällsbidrag
eller hålls kommersiellt öppen för allmänheten får
underkastas kroppsvätskeprov i avsikt att spåra förekomst
av dopningsmedel.
För att idrotten skall kunna känna samhällets fulla stöd
vid sina ingripanden mot olovligt bruk av dopningsmedel
bör frågan om diagnostiska undersökningar regleras genom
lagstiftning. Regeringsformen kräver att påtvingade
kroppsliga ingrepp har stöd i lag. Med den utformning som
dopningslagen har i dag finns det inga möjligheter att
ingripa mot olovlig konsumtion av dopningsmedel. En rad
mycket känsliga civilrättsliga problem kommer att uppstå
den dag en idrottsorganisation avkräver en idrottsutövare
ett prov; här har man inga andra sanktioner att sätta in än
att suspendera eller utesluta personen. Än större
svårigheter uppstår ifråga om de personer som tränar i
kommersiella lokaler utan att vara föreningsanslutna.
Erfarenhetsmässigt har det visat sig att i en del sådana
miljöer kan en omfattande illegal handel och ett betydande
olovligt bruk av dopningsmedel förekomma. Men utan en
uttrycklig lagregel till stöd är det icke möjligt att avkräva en
individ ett kroppsvätskeprov. För en sådan särskild
bestämmelse talar inte bara kontrollpolitiska och
rättsfilosofiska hänsyn. Även samhällsetiska bedömningar
kräver att statsmakterna markerar att dopningskonsumtion
är ett så klart normbrott att tydliga sanktioner är
motiverade för att förebygga, upptäcka och motverka detta
missbruk med lagliga medel.
De viktigaste invändningarna mot att redan nu vidtaga
de föreslagna ändringarna är att lagen ännu inte trätt i kraft
och att det därför finns anledning att avvakta hur denna
verkar innan det kan bli fråga om en ändring. Erfarenheten
från en liknande kontrollagstiftning, nämligen
kriminaliseringen 1988 av allt olovligt bruk av narkotika,
bör dock ha visat riksdagen att om en förbuds- eller
straffbestämmelse inte samtidigt utrustas med laga
befogenheter att uppdaga och beivra de nykriminaliserade
gärningarna blir beslutet meningslöst. Kriminaliseringen av
narkotikamissbruket fick ingen kontrollpolitisk verkan
genom att påföljden för olovligt ''eget bruk'' sattes till
endast böter, varigenom polis och åklagare ej kunde
använda urinprov eller liknande bevismedel. Bestämmelsen
torde ej heller ha använts i någon märkbar omfattning.
Enligt förljudanden från regeringskansliet är nu regeringen
beredd att rätta till denna brist i lagstiftningen. Det finns
ingen anledning för riksdagen att vid införandet av en
särskild lagstiftning mot dopningsmedel göra om samma
försummelse.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen beslutar att ändra lagen om dopningsmedel
i enlighet med vad i motionen anförts.
Stockholm den 27 januari 1992
Karin Israelsson (c)