Kvalitetssäkring för sjukvården

Behovet av att införa kvalitetsgranskning och
kvalitetssäkring i sjukvården har under senare år framstått
allt tydligare och har många orsaker. Olika principer och
modeller finns att välja mellan, med olika
tillämpningsområden och målsättning. Sedan några år finns
ökat intresse i vårt land att utveckla och införa sådana
system i vårdarbetet och verksamhet har kommit igång på
många håll (se socialutskottets betänkande 1991/92:SoU5).

En speciell form är kvalitetsgranskning av
befolkningsansvarsmodell, innefattande
tillgänglighetsanalyser, varvid man undersöker förhållandet
mellan befolkningens totala behov av vård och de resurser
som erbjuds. Något sådant system finns inte utvecklat för
svenska förhållanden.

Det finns flera skäl till att sådan kvalitetsgranskning bör
komma till stånd. Den nyligen genomförda Ädel-reformen
ger primärkommunerna ansvar för ett stort antal
långtidssjuka och vårdbehövande. Många har ett betydande
kontinuerligt sjukvårdsbehov och får dessutom inte sällan
akuta försämringar eller tillstötande sjukdomar.
Kommunerna saknar egen organisation för mera
resurskrävande sjukvård och måste lita till landstingets
resurser.

Landstingen har successivt tvingats krympa sin
sjukvårdsapparat vilket har kunnat genomföras dels genom
att alltfler patienter överförts till kommunernas ansvar, dels
genom kortare vårdtider och hårdare kriterier för
intagning.

Framför allt äldre patienter måste ofta skrivas ut innan
tillståndet stabiliserats vilket innebär att många
återinsjuknar, men intresset för ny vårdomgång kan då vara
svagt hos patienten eller annan berörd part; man känner
uppgivenhet. Likaså kan avvisande från akutintagningen en
eller flera gånger, efter vädjan om sluten vård, innebära
negativ inställning till att söka när tillståndet ytterligare
försämras.

Bakom sådan och annan problematik som kan vara
orsak till undervård, ligger det allt större gapet mellan
angelägna vårdbehov och tillgängliga resurser för sluten
vård inte minst inom akutsjukvården. Det drabbar i
synnerhet äldre patienter med ofta flera sjukdomar där
försämring, akuta komplikationer och nya
sjukdomstillstånd många gånger kan åtgärdas med
meningsfull terapi.

Att kartlägga konsekvenserna av icke given meningsfull
sjukvård, liksom av sjukvård given på för låg resursnivå, har
inte bara en humanitär aspekt, som givetvis är den
viktigaste. Faktakunskap i dessa frågor bör användas som
underlag i planeringen och i resursfördelningen såväl inom
vårdapparaten som mellan olika samhällssektorer.

Regeringen bör ta initiativ till utarbetande av
kvalitetssäkringssystem av befolkningsansvarsmodell
anpassade till svenska förhållanden, samt tillse att dessa
införs i sjukvården, lämpligen under socialstyrelsens
överinseende och med löpande utvärdering.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av initiativ för införande
av kvalitetsgransknings- och kvalitetssäkringssystem i
sjukvården, omfattande tillgänglighetsanalyser av
befolkningsansvarsmodell.

Stockholm den 22 januari l992

Pontus Wiklund (kds)

Dan Ericsson (kds)
i Kolmården