Enligt hälso- och sjukvårdslagens 14 § skall läkare i vissa
fall ha ett s k samlat ledningsansvar vilket innebär både det
medicinska och administrativa ledningsansvaret. Motivet
till riksdagens beslut var bl a att det ökade säkerheten för
patienterna. När riksdagen fattade beslut om detta
uppskattades att behovet av samlat ledningsansvar endast
skulle behövas för ca hälften av slutenvårdsplatserna.
Riksdagen avsåg med beslutet att skapa stor frihet för
huvudmännen/ landstingen att själva bestämma inom vilka
områden man ansåg att patientsäkerheten krävde en
chefsöverläkare. Riksdagen underströk att det måste finnas
frihet för landstingen att utnämna kompetenta personer
med annan utbildning än läkarutbildning till
chefsbefattningar inom hälso- och sjukvården.
Självklart skulle det medicinska ansvaret alltid ligga på
en läkare men inte nödvändigtvis också ansvaret för
ekonomi, personal, metodutveckling, arbetscheman,
material och lokaler.
Socialstyrelsen utgick vid utformandet av sina allmänna
råd från hälso- och sjukvårdslagens paragraf 14.
Socialstyrelsen införde därvid ett helt nytt begrepp,
''primärt kliniskt ansvar'', som aldrig diskuterats av
riksdagens utskott. Socialstyrelsen låste därvid fast
huvudmännen på ett sätt som inte varit riksdagens avsikt. I
de allmänna råden sägs att det vid enheter med sådant
primärt kliniskt ansvar ''patientsäkerheten kräver att
ledningen av enheten som huvudregel utövas av en
chefsöverläkare''. Med stöd av detta inrättas
chefsöverläkare vid nästan all vårdverksamhet i landet.
Detta kolliderar med de nästan 200 sjuksköterskor,
sjukgymnaster, barnmorskor, laboratorieassistenter som
har tjänst som klinikchefer/vårdchefer och som har
vidareutbildning för de administrativa uppgifterna. Detta
gäller även psykologer.
Situationen skapar mycket bitterhet. Väl fungerande
vårdchefer omplaceras av det enda skälet att de inte är
läkare. Det uppfattas som en tydlig signal till personalen --
oftast kvinnor -- inom vården att de inte duger för att ta
mera ansvar och att det inte är lönt att vidareutbilda och
förkovra sig.
Ett år efter riksdagsbeslutet uttalade ett enigt
socialutskott missnöje med socialstyrelsens allmänna råd
dvs. den tolkning av riksdagens beslut som socialstyrelsen
hade gjort. Riksdagen ställde sig bakom detta uttalande. Vi
citerar socialutskottets betänkande 1990/91:SoU15 ''-- -- --
att socialstyrelsens allmänna råd inte är bindande och att
huvudmännen står fria att följa råden''.
Landstingsförbundets kongress gjorde i juni 1991 ett
uttalande om att förbundet är berett att arbeta för att
bestämmelserna om det samlade ledningsansvaret tas bort.
Vi anser att när politikerna i landstinget så oreserverat
ångrar sitt ursprungliga stöd till förslaget om det samlade
ledningsansvaret bör riksdagen ompröva sitt beslut och
därmed ta bort paragrafen om samlat ledningsansvar i
hälso- och sjukvårdslagen.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om upphävande av bestämmelserna
i hälso- och sjukvårdslagens 14 § om det samlade
ledningsansvaret.
Stockholm den 27 januari 1992
Margitta Edgren (fp)
Gullan Lindblad (m)
Karin Israelsson (c)
Märtha Gårdestig (kds)
Iréne Vestlund (s)
Inger Koch (m)
Maud Ekendahl (m)
Ingrid Andersson (s)
Chatrine Pålsson (kds)
Fanny Rizell (kds)
Margareta Viklund (kds)