Fortfarande råder läkarbrist i vissa delar av Sverige,
framför allt i Norrland, trots att antalet yrkesverksamma
läkare i såväl primärvården som i läns- och
regionsjukvården mer än fördubblats sedan l970--talets
början. Ett annat problem är den snabba omsättningen av
distriktsläkare i vissa områden, t.ex vid vårdcentralerna i
södra Stockholm och i glesbygdsområden.
På grund av detta uppfylls inte ambitionerna i hälso- och
sjukvårdslagen om att målet för hälso- och sjukvården är en
god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen.
Idag förvärvsarbetar ca 85% av kvinnorna och drygt
90% av männen. Avgörande för val av bosättningsort är
därför möjligheten för båda makarna att få arbete, att
barnomsorgen fungerar och att det finns bra skolor och
bostäder på orten. Läkare har ett ständigt behov av
vidareutbildning. En del vill dessutom forska.
Bakom svårigheter att rekrytera men också bakom hög
läkaromsättning kan ligga tung arbetsbörda på grund av
krävande patientklientel. Bristen på kontinuitet i vården är
också en annan förklaring. I invandrartäta områden kan
t.ex. läkarnas bristande kunskaper om de kulturer de möter
och vilka speciella insatser som behöver göras för att hjälpa
dessa patienter leda till känslor av otillräcklighet i arbetet
och utbrändhet. Under 1990--talet skall ett husläkarsystem
införas. Husläkarsystemet bör kunna medverka till att flera
av dessa brister bättre kommer att kunna åtgärdas.
Stimulansåtgärder behövs
Vi anser att den tidigare socialdemokratiska regeringens
handläggning av läkarförsörjningsfrågan har präglats av
tröghet och brist på idéer om hur man skall lösa problemen.
Den valde att arbeta med regleringar i stället för
stimulanser. Tvångskommendering till en arbetsuppgift
skapar inte det engagemang för arbetsuppgiften som är så
nödvändig inom hälso- och sjukvården.
Familjesociala åtgärder behöver vidtas. Landstingen
måste engagera sig i att finna arbete åt medflyttande
make/maka. Bostadsproblem måste lösas och
barnomsorgen ordnas.
Arbetstider och tjänstgöringsförhållanden måste ordnas
så att arbetsbördan blir rimlig. Arbetstiderna måste
normaliseras med hjälp av en effektiv bemanningsplanering
och långsiktig rekrytering. Stimulansåtgärder i form av
högre lön och bättre pensionsvillkor bör också övervägas.
AT- och FV-blocken måste kunna samordnas så att en
underläkare som så önskar kan genomgå en i huvudsak
sammanhängande utbildning hos samma huvudman.
Avbrott för forskning måste kunna tillåtas. Det är viktigt att
FV-läkare får tillfälle att tjänstgöra i både läns- och
regionsjukvård för att komma i kontakt med nya
medicinska landvinningar och forskning.
En viktig stimulansåtgärd är att läkare i sitt dagliga
arbete har möjlighet till forskning och utvecklingsarbete.
Erfarenheterna från den ''distansforskning'' som utförs i
Mälardalen och Värmland under ledning av den
allmänmedicinska institutionen vid Uppsala universitet bör
tas till vara.
De som handleder underläkare måste få egen utbildning
för att bli bra lärare. Utvecklingen går hela tiden vidare
inom medicinen och fortlöpande efterutbildning för
specialistkompetenta läkare måste därför uppmuntras.
Läkare som skall tjänstgöra vid kliniker eller
vårdcentraler med patienter med invandrarbakgrund bör få
möjlighet till utbildning om de aktuella
invandrargruppernas kulturer, syn på hälsa och
förväntningar på hälso- och sjukvården.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om åtgärder för att underlätta
rekryteringen av läkare i bristområden,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utbildning om olika
invandrargruppers kulturer.
Stockholm den 27 januari l992
Britta Bjelle (fp)
Ulla Orring (fp)