Den som smittas med HIV-virus kan idag enligt
smittskyddslagstiftningen hållas inspärrad för att skydda
andra personer. Den möjlighet till tvångsvård som finns för
andra infektioner som sorterar under smittskyddslagen, har
i fallet HIV tagits bort eftersom HIV-infektionen betraktas
som obotbar.
Sverige är det enda land i Västeuropa där HIV-infektion
omfattas av smittskyddslagstiftning. Ett av motiven för
detta har troligen varit att lagstiftaren velat anlägga ett
humanistiskt och vårdande synsätt på denna obotbara
sjukdom. Man har också velat underlätta smittspårningen.
Vi delar inte det synsätt som legat till grund för att ta in
HIV-infektionen i smittskyddslagen. Med stor sannolikhet
försvårar den nuvarande lagstiftningen ett effektivt arbete
för att nå HIV-smittade.
Den svenska lagstiftningen utgår från en möjlighet att
omhänderta HIV-smittade personer som kan antas leva på
ett sådant sätt att smittan kan föras vidare. För den enskilde
innebär detta att man i princip kan bli omhändertagen för
ett beteende/brott som man ännu inte begått. Ur rättslig
synpunkt är detta ett mycket tvivelaktigt resonemang.
I andra länder resonerar man på ett annat sätt. Om en
person medvetet sprider HIV-smittan till andra personer
kan personen ifråga dömas enligt dessa länders
motsvarighet till vår brottsbalk. Man får en normal rättslig
prövning med bevis och vittnen. Vi menar att ett sådant
synsätt garanterar den enskilde ett betydligt större mått av
rättssäkerhet än vad den nuvarande svenska lagstiftningen
ger.
Om smittskyddslagens synsätt skulle överföras till andra
samhällsområden skulle detta exempelvis innebära att
samhället skulle kunna spärra in en person som är
innehavare av en kniv. Detta eftersom personen eventuellt
skulle kunna tänkas använda kniven mot andra personer.
Som tur är, är svensk lagstiftning, förutom
smittskyddslagen, inte utformad på detta sätt. Det är först
när ett brott är begånget som man kan åtalas och dömas för
det. När det gäller HIV-infektionen behöver man inte ha
begått ett brott, bara blotta misstanken om att man kan
tänkas göra det, kan få en inspärrad.
Vi menar att detta är djupt otillfredsställande och att
HIV-infektion därför skall tas bort ur smittskyddslagen.
Den som medvetet utsätter andra människor för HIV-
smitta bör i stället falla under brottsbalkens bestämmelser.
Tron att samhället är förmöget att genom
smittskyddslagen undanhålla HIV-positiva från kontakt
med övriga delar av samhället försvårar också arbetet mot
HIV/AIDS. När smittskyddsläkaren i Stockholms län under
1991 gjorde en razzia mot Venhälsan i Stockholm för att få
fram namn på personer som av honom misstänktes för att
ha spridit HIV-smittan förstördes en del av det förtroende
som mödosamt byggts upp mellan patienter och läkare.
Smittskyddsläkarens agerande kan också ha försvårat
möjligheterna att få alla personer i riskgrupperna att testa
sig.
För att få så många som möjligt att HIV-testa sig är det
viktigt att samhället undanröjer den rädsla som kan finnas
för att ens identitet kan avslöjas om man konstateras vara
HIV-smittad. Det bästa sättet att undanröja denna rädsla är
att samtliga som HIV-testar sig garanteras absolut
anonymitet.
Samma gäller för kontaktspårning bland HIV-smittade.
Denna måste bygga på ett samarbete och förtroende mellan
läkaren och patienten. Tvingande regler för hur
kontaktspårningen skall genomföras bidrar inte till någon
bättre effektivitet i arbetet, snarare tvärtom. Om dessutom
patienten löper risk att få sin identitet och de personer
han/hon haft sex med avslöjade genom smittskyddsläkarens
ingripande försvåras allvarligt möjligheterna till effektiv
kontaktspårning.
Den 24 oktober 1989 antog Europarådets
ministerkommitté rekommendationer (nr 14/89) om
behandlingen av HIV-positiva. Där fastslogs att:all HIV-
testning skall vara frivillig och att sekretess inom sjukvården
skall garanterassystematisk HIV-testning bara om vissa
krav är tillgodoseddakontaktspårning måste ske på
frivillig grundnej till frihetsberövande.
Sverige reserverade sig, som enda land, mot
Europarådets rekommendationer. Den svenska regeringen
angav som skäl att man inte ville ändra den lag som
möjliggör isolering av personer som ''inte kan förmås till
samarbete''. Med hänvisning till den syn som redovisats
tidigare i denna motion anser vi att den svenska
reservationen bör tas tillbaka.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om borttagande av hiv-infektion ur
smittskyddslagen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om anonymitet vid hiv-testning,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kontaktspårning vid hiv-smitta,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om återtagande av den svenska
reservationen mot Europarådets rekommendation nr 14/89.
Stockholm den 27 januari 1992
Kent Carlsson (s)
Ulrica Messing (s)