Statens institut för psykosocial miljömedicin m.m.
Statens institut för psykosocial miljömedicin (IPM) har
till uppgift att utveckla, värdera och förmedla kunskaper
om psykosociala risksituationer, riskgrupper och
riskreaktioner. Verksamheten omfattar målinriktad
forskning samt utbildning, dokumentation och information.
Institutets arbetsuppgifter och organisation regleras i
förordningen (1988:1242) med instruktion för statens
institut för psykosocial miljömedicin.
Institutet är sedan sin tillkomst 1980 organiserat i tre
enheter, för arbetsmiljö och hälsa, social miljö och hälsa och
vårdmiljö och hälsa. Dess verksamhet spänner över ett brett
område innefattande såväl olika sociala miljöers som olika
livsstilars effekter på hälsa och välbefinnande.
En rad ställningstaganden från statsmakterna under
senare år har klart utvisat problemområdets stora och
sannolikt växande betydelse. För sin viktiga verksamhet
disponerar IPM endast 9 1/2 fasta tjänster över
riksstatsanslaget.
Regeringens budgetproposition framhåller vikten av att
identifiera behoven i ''det glömda Sverige'', att föreslå paket
av hjälpåtgärder för särskilt utsatta människor, att söka
förebygga att människor kommer i sådan utsatt belägenhet
och att forskningsmässigt utvärdera olika ansatser med
denna inriktning.
HS90-arbetet har dokumenterat att en stor del av dessa
ansatser måste avse dels psykosociala miljöfaktorer (t.ex. i
arbetslivet), dels av dessa och andra faktorer påverkade
livsstilar och hälsopåverkande beteenden (t.ex. rök-,
alkohol- och ätbeteenden). Just dessa frågor och
målinriktad forskning, utbildning, dokumentation och
information härom utgör verksamhetsområdet för IPM.
Riksdagens intresse för IPM, dess verksamhet och dess
framtida utveckling finns dokumenterat i ett flertal positiva
skrivningar och ett tillkännagivande, se bl.a.
1982/83:SoU22, rskr 224; 1987/88:SoU22; 1988/89:SoU16,
rskr 214; och 1989/90:SoU17, rskr 172.
I propositionen hänvisar föredraganden till dessa
ställningstaganden och anser det ''angeläget att IPMs
verksamhet kan bedrivas så effektivt som möjligt och
utvecklas i enlighet med riksdagens tillkännagivanden
härom''.
Detta stämmer väl överens med den utvärdering av
IPMs verksamhet som gjorts av en extern sakkunniggrupp,
i vilken ingick förre LO-ordföranden Gunnar Nilsson och
två framstående ämnesföreträdare för grundläggande resp
klinisk forskning, fysiologiprofessorn Björn Folkow,
Göteborg, och psykiatriprofessorn Kalle Achté,
Helsingfors. I sitt gemensamma yttrande framhöll
sakkunniggruppen att IPM var ''en av världens ledande''
inom sitt ''angelägna, omfattande men ofta mycket
svårtillgängliga forskningsområde'', och rekommenderade
att institutets verksamhet ''för framtiden på alla sätt (bör)
tryggas och konsolideras'', med en blygsam men successiv
förstärkning av institutets resurser, samt att IPM ''för
framtiden får bibehålla sin nuvarande fristående
organisation ... som en viktig förutsättning för bibehållen
vetenskaplig vitalitet, flexibilitet och slagkraft'', vilket
erfarenhetsmässigt bäst främjas ''när verksamheten ges
formen av relativt små, självständiga och därmed lättrörliga
enheter''.
Till dessa slutsatser och rekommendationer har samtliga
centrala arbetstagarorganisationer och senare även SAF
anslutit sig i upprepade separata och gemensamma
skrivelser.
Även föredraganden instämmer i de positiva omdömena
om IPM och menar att institutet ''mycket väl, såväl
kvantitativt som kvalitativt, fullföljt de uppgifter som
åligger institutet enligt instruktionen''.
Detta välförtjänta omdöme om IPM bör enligt vår
mening ses mot bakgrund av att regeringen i samma
proposition framhåller den stora betydelsen av effektivare
resursanvändning och i anslutning härtill betonar, att
''kundanpassning och måluppfyllelse måste löna sig''.
Trots denna övertygande dokumentation av IPMs höga
grad av ''kundanpassning och måluppfyllelse'', som enligt
regeringen alltså ''måste löna sig'', menar propositionen att
IPMs ställning som självständig myndighet under
socialdepartementet skulle vara ''ifrågasatt sedan
statskontoret år 1988 gjorde en översyn av små
myndigheter''. Statskontoret föreslog därvid att IPM skulle
inordnas i Karolinska Institutet (KI) eller knytas till KI som
en särskild inrättning med egen styrelse.
Föredraganden framhåller visserligen att detta förslag
från statskontoret ''avvisades av flertalet av
remissinstanserna'' men menar trots detta att det skulle
föreligga behov av en ny ''förutsättningslös prövning av
IPMs organisatoriska tillhörighet'' under beaktande av ''att
ett statligt folkhälsoinstitut skall inrättas''.
Enligt regeringens egna tilläggsdirektiv till
organisationskommittén för folkhälsoinstitutet skall
kommittén visserligen utreda en samverkan mellan IPM och
folkhälsoinstitutet men däremot inte ett inlemmande i
detta.
Vi finner att inga hållbara argument framlagts för en ny,
förutsättningslös prövning av IPMs organisatoriska
tillhörighet.
Vi finner samtidigt att IPM sysslar med av statsmakterna
högprioriterade forsknings- och utbildningsfrågor och
fullföljt sina uppgifter enligt instruktionen just som
föredraganden anför, nämligen ''mycket väl, såväl
kvantitativt som kvalitativt'', och att institutets höga grad av
''kundanpassning och måluppfyllelse måste löna sig''.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av en fortsatt
självständig ställning för IPM direkt under
socialdepartementet.
Stockholm den 24 januari 1992
Ulla Tillander (c)
Rosa Östh (c)
Roland Larsson (c)
Rune Backlund (c)
Karin Israelsson (c)