Under de senaste åren har en rad motioner lagts av de
partier som idag utgör regeringsunderlag, om problemen
inom vården i Stockholmsregionen. Bland dessa kan
nämnas motion 1990/91:So 338 av Olof Johansson m.fl. (c),
1990/91:So 312 av Gunnar Hökmark m.fl. (m).
Organisationen av vård och omsorg håller på att
förändras. Möjligheter öppnas för alternativ och ökad
valfrihet. Denna utveckling kan leda till nya
effektiviseringar och rationaliseringar. Frågan är dock om
detta är tillräckligt för att lösa de allt större problemen inom
vård och omsorg i Stockholmsregionen. Stockholms läns
landsting och flertalet kommuner inom länet har en hårt
pressad ekonomi till stor del beroende på åtgärder från
statens sida under 1980-talet. Dessa åtgärder påverkade
landstingets och kommunernas skatteintäkter, statliga
bidrag, och utgifter genom nya åligganden utan
motsvarande finansiering.
De åtgärder som främst har försämrat landstingets
ekonomi var höjningen av grundavdraget, bortfallet av
inkomster från beskattning av juridiska personer,
skatteutjämningsavgift, höjda schablon- och sparavdrag,
ändrade betalningsrutiner som medfört väsentliga
ränteförluster, reducering av statliga bidrag m.m. Statens
åtgärder har successivt lett till totalt 6 553
miljoner kronor i årligt resursbortfall under år 1991.
Sammanlagt har statens åtgärder under en 10-årsperiod
mellan 1982 och 1991 lett till ett resursbortfall för
Stockholms läns landsting på totalt 35 661 miljoner kronor.
Flertalet av ovan nämnda statliga åtgärder hade större
effekt på Stockholms läns landstings och kommuners
ekonomi jämfört med övriga landet. En del var rätt
selektivt riktade mot Stockholmsregionen. Det årliga
resursbortfallet motsvarade 1991 ca 4 skattekronor.
Utvecklingen har fr.o.m. 1988 lett till att landstingets
nettokostnader med allt större summor överstigit
inkomsterna. Rörelsekapitalet har sjunkit från 19,2
miljarder 1980 till 1,6 miljarder 1990. Likviditeten mätt som
rörelsekapital i relation till externa utgifter minskade från -
1,1 till -4,6 %
mellan 1989 och 1990. Om ingen åtgärd vidtas
kommer landstingets årliga lånebehov att öka på ett
oroväckande sätt och 1994 uppgå till 4,5 miljarder (LKELP
91, rapport nr 3; Bokslutsstatistik 1990).
Frågan är vilka möjligheter Stockholms läns kommuner
och landstinget har att möta denna utveckling. Landstinget
har t.ex. redan tvingats att successivt sänka sina utgifter för
utbildning och kultur som nu är knappt 400 kronor per
invånare, d.v.s. det lägsta i hela landet.
Fram till år 1990 pressades Stockholm läns landstings
kostnader per invånare för hälso- och sjukvård till elfte
platsen bland landets 26 landsting. Detta trots att kostnader
per invånare för hälso- och sjukvård över hela världen är
högst i tätbygder. Vid sidan av hälso- och sjukvården är
kollektivtrafiken landstingens främsta utgift. En tätbygd
har särskilda trafikproblem och Stockholms läns landsting
svarar för 3/4 av samtliga svenska landstingskostnader för
kollektivtrafiken på sammanlagt 4,9 miljarder kronor.
Utvecklingen kan teoretiskt sett mötas med fortsatta
rationaliseringar, högre avgifter främst för sjukvård och
kollektivtrafik och nedpressning eller slopande av vissa
utgiftsposter som t.ex. inomregional skatteutjämning i
enlighet med kommunalekonomiska kommitténs förslag.
För övrigt har kommunalekonomiska kommittén föreslagit
åtgärder som särskilt hårt drabbar ekonomin för det stora
flertalet av Stockholms läns kommuner. Om förslaget
genomförs förlorar Stockholms stad ytterligare 1,7
miljarder kronor i årligt resursutrymme, vilket motsvarar
drygt 2,40 kronor på kommunalskatten eller avskedande av
6 000
anställda. Ca 1/4 av kommunernas utgifter täcks för
närvarande av statliga bidrag. Kommunerna och
landstingen utgör när det gäller vården och omsorgen ett
system av kommunicerande kärl. Genomförande av
kommunalekonomiska kommitténs förslag kommer därför
att ha återverkningar på vården och omsorgen inom hela
huvudstadsregionen.
Frågan är om landstinget och länets kommuner har en
realistisk möjlighet att lösa sina problem utan en mycket
väsentlig försämring av servicenivån för huvudstadens
invånare jämförd med resten av landet.
Det var nödvändigt att landstingen och kommunerna
bidrar till saneringen av landets ekonomi. Frågan är dock
om staten har beaktat huvudstadsregionens särskilda villkor
och krav, och om man lyckats fånga in de specifika
kostnader som alltid finns i storstäder över hela världen, när
beslut fattades som påverkar huvudstadsregionens finanser
och därmed möjligheter att erbjuda vård, omsorg och
annan service för regionens invånare.
Kommunalekonomiska kommittén liksom Dagmar-
reformen har tagit hänsyn bara till vissa faktorer vid
fördelningen av bördor och statliga bidrag mellan olika
landsting och kommuner. Man har inte tagit hänsyn till att
Stockholm har, av landets samtliga landsting och
kommuner, högsta andelen ensamstående, hiv-sjuka,
narkomaner, prostituerade, invånare av utländsk härkomst
(särskilda kostnader för bl.a. hemspråksundervisning och
tolkservice), största antal utländska medborgare som enligt
internationella avtal har rätt till vård och omsorg vid akut
insjuknande. Över hela världen är andelen utslagna, sociala
kostnader och konsumtionen av sjukvård per capita
väsentligt högre i storstäder. I Stockholm finns utländska
beskickningar, hög brottslighet, procentuellt i särklass
största utgifter för kollektivtrafik, väsentligt högre kostnad
för barnomsorg per barn, hög byggkostnadsindex m.m. Allt
detta ställer stora och specifika krav på huvudstadens
socialhjälp, sjukvård, åldringsvård, omsorg, skola, annan
undervisning, trafik m.m. Mellan 1990 och år 2000 beräknas
antalet 80-åringar och äldre öka i Stockholmsregionen med
17 000
eller 29 %.
Har landstinget och kommunerna en realistisk
möjlighet att lösa dessa problem utan att huvudstadens
invånare och besökande får väsentligt sämre service än i
resten av landet?
Undertecknade känner stark oro för utvecklingen av
landstingets och kommunernas service till invånare inom
huvudstadsregionen, främst för vården och omsorgen under
1990-talet.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om huvudstadsregionens särskilda
villkor och krav vad gäller vård, omsorg, trafik och annan
service,
2. att riksdagen begär att regeringen tillsätter en
utredning med uppgift att bedöma landstingets och
kommunernas möjligheter att inom befintliga ekonomiska
ramar tillgodose invånarnas och de besökandes
servicebehov inom huvudstadsregionen.
Stockholm den 23 januari 1992
Jerzy Einhorn (kds)
Ingvar Svensson (kds)
Margareta Viklund (kds)