Organisationskommittén för Folkhälsoinstitutet har i skrivelse till regeringen den 16 december 1991 föreslagit att Folkhälsoinstitutet skall lokaliseras till Stockholmsregionen. Särskilt avseende fästs därvid vid institutets roll som samordnare mellan olika sektorer på det nationella planet och nödvändigheten av ett gott och nära samarbete med olika centrala organ.
I proposition 1990/91:175 framhålls bl.a. att folkhälsoarbetet måste baseras på ett lokalt engagemang samt kunskapsspridning i ett nära tvärsektoriellt samarbete med och genom frivilliga organisationer, arbetsmarknadens parter, kommuner och landsting m.m.
Mycket talar för att ett lokalt baserat och tvärsektoriellt samarbete skulle underlättas utanför storstadsregionen, i landsting utan långa avstånd mellan olika delar, och med goda och nära samarbetsrelationer som finns upprättade också ute i landet.
Kraven att föra folkhälsoarbetet ut från programdeklarationer inom centrala myndigheter till ett sektorsövergripande fältarbete talar för att en mellansvensk lokalisering, axeln Linköping--Örebro, är ett slagkraftigt alternativ till en central placering i Stockholmsregionen. Själva institutet lokaliseras till Linköping, med ett antal programområden förlagda till Örebro län.
Med våra moderna kommunikationer, både när det gäller resande och elektronik, kan det knappast vålla några bekymmer att upprätthålla kontakter och samarbete med centrala myndigheter ute i landet.
Örebro län och Östergötlands län har många intressanta förutsättningar för utveckling av folkhälsoarbetet.
Linköping med sitt Hälsouniversitet, med basen i primärvården och med en pedagogik som främjar aktivt kunskapssökande och förmåga till kommunikation på patientens villkor, utbildar framtidens vårdpersonal med en tydlig inriktning mot folkhälsoarbetet. Ett samhällsmedicinskt centrum stärker det redan väl etablerade samarbetet mellan preventionsforskning och praktiskt folkhälsoarbetet.
I Örebro finns samhällsmedicinska och miljömedicinska resurser utvecklade. Dessa arbetar dels med epidemiologisk bevakning och dels med hälsoprogram kring viktiga frågor. Det finns t. ex. hälsoprogram för tobak, alkohol, kost, rörelseorganens sjukdomar, olycksfall och prevention och STD-HIV/aids. Dessutom finns ett särskilt program som utvecklar samarbete med de olika studieförbunden som aktiva parter i folkhälsoarbetet.
Samtliga dessa program har skaffat erfarenheter av tvärsektoriellt arbete med olika former av förankring ute i lokalsamhället.
I Östergötland bildar landstingets hälsopolitiska program basen för en folkhälsooffensiv i länet under 90- talet. Linköping Collaborating Center och det särskilda avtalet med WHO för folkhälsobefrämjande arbete markerar ytterligare insatser för en bättre folkhälsa regionalt, nationellt och internationellt.
Högskolan i Örebro har en profil inom samhällsvetenskap och ett utvecklat samarbete med hälso- och sjukvården. Vid högskolan bedrivs sedan länge den mest omfattande utbildningen i hälso- och sjukvårdsadministration i landet. Högskolan var också först att utveckla en högskoleutbildning för försäkringsadministration och rehabilitering. Vid Högskolan finns också ett forum för kvinno- och jämställdhetsstudier.
En av Socialstyrelsens regionala tillsynsenheter är lokaliserad till Örebro. Statistiska Centralbyrån har en betydande del av sin verksamhet förlagd till Örebro och har en stor kompetens av arbete med statistiska frågor, registerfrågor och har ett upparbetat system för stora enkätundersökningar.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om lokaliseringen av folkhälsoinstitutet och dess programverksamhet.
Stockholm den 24 januari 1992 Berit Löfstedt (s) Håkan Strömberg (s) Ingvar Björk (s) Maud Björnemalm (s) Inge Carlsson (s) Inger Lundberg (s)